Hur man tar sig ut i fritt fall

”Jag ska ta med ALLT, för att få ALLT röjt ur vägen!”, sa Suzanne Brøgger. ”Mitt leende är bara till för att lura fienden, men mitt skratt är rått och äkta. Och för dem som vill ha en förklaring kastar jag en extra slöja för att leda dem på villospår. Jag ritar kryss på alla portarna.”

I sitt tigerblock skrev hon: ”Faktiskt är det inte min avsikt att landa någonsin, dessutom har jag nog att göra med att skriva min bok på mitt tigerblock. (–) Jag funderar aldrig över varför det är bra att flyga, det förvånar mig bara att andra människor inte bryr sig om att flyga med. Om jag någonsin ska landa, blir det bara på genomresa.”

Hon skrev också sådant som: ”Jag sitter i en laxfärgad underkjol och äter melon och hör Satie och smälter ihop med en solstrimma.”

Hon satt där på ett plan hon aldrig tänkte kliva av, hon var trettiotvå år gammal och hade just varit i New York för att lansera debuten Fräls oss ifrån kärleken, men det skulle hon absolut inte berätta, sa den kände författaren. Att hon var trettiotvå. Nej, säg istället att du är framtidens kvinna, att du inte ser något märkvärdigt i att ta dig en kuk i tjugoåtta minuter och sedan rusa iväg till ett lunchmöte. Säg att du fått en man spruta på din mage men säg absolut inte att det var jag. Glöm inte att säga att du är mycket attraktiv och älskar att knulla. Det som hände i går … det skulle inte ens den frigjordaste kvinnan i Amerika göra.

Men jag gjorde väl ingenting, sa Suzanne, du bjöd upp mig och jag neg och sa tack. Mer traditionellt kan det väl inte bli.

Du är i alla fall inte riktigt klok, avslutade författaren.

Sedan flög Suzanne till San Francisco (som var gult).

Var fittan mintgrön, eller snarare lindblomsgrön?

Eller hallå, jadefärgad? Det är ju givet med jade när det kommer till Suzanne.

Liksom allt som sticker av, sticker ut, det som kliar och kittlar, som alla pickar hon slickar. Det som vågar, retar, roar, oroar.

”Jag är inte diktare utan koreograf”, skrev hon. ”Jag koreograferar den rörelse som redan är för att göra den mer tydlig, uppseendeväckande, tilldragande och skrämmande. Det är inte rörelsens syfte som är viktigt, det är själva dansen. Det är inte viktigt om man vinner eller förlorar, utan hur man tar sig ut i fritt fall.”

Suzanne Brøggers fitta

Det började med en dröm. Jag drömde att jag var död och låg i en kista som en massa människor defilerade runt och jag tyckte att det var så konstigt – inte att jag uppenbart kunde förnimma deras reaktioner trots att jag var stendöd – utan reaktionerna i sig.

Drömmen gör det kanske mer våldsamt.

Minnet gör det alltid mer våldsamt.

Efter att ha bugat sig ner för att få en glimt av något nere i kistan ryckte de till.

Jag var en fitta. Och inte vilken fitta som helst, jag var Suzanne Brøggers fitta, den hon skriver om i Creme Fraiche. Den hon låtit gjuta i plast och hade i väskan på planet hem från New York.

Utan den drömmen hade jag nog aldrig kommit på tanken att på nytt leta upp Brøggers Creme fraiche. Den första bok jag söker efter när jag kliver in på ett antikvariat. Den bok jag läst flest gånger och gett bort flest gånger. Som präglat mitt liv mest av alla böcker. Tvivelsutan den bok som rycker upp mig ur vilken förlamande ångest och bottenlös avgrund som helst. Det är boken som får mig att skratta, som förvandlar förtvivlan till en aldrig sinande munterhet.

Men att drömmarna talar till en är ju knappast en slump, hur futila de än verkar. Det drömmen med all önskvärd tydlighet ville säga var: du skall läsa om Creme Fraiche, för däri finns viktig information och kunskap. Sådant du alltid vetat och haft som riktmärke men som det nu är dags att förnya, och påminna dig om.

Den här drömmen som jag helt oförmodat kom att minnas en dag är förmodligen betydelsefull men låt oss nu koncentrera oss på själva fittan. Den gröna. En avgjutning av plast. En riktig jävla guttaperka till fitta.

Var den gräsgrön? Eller bläckgrön? Vulgärgrön? Absint! Hur kunde jag ha glömt?

Nog var det om fittan allt handlade, som det alltid gör. Den var grön och av plast. Fittan som alltså låg i Suzannes väska på planet från New York där taxibilarna var knallgula. Där hon satt uppe hela natten för att skriva Creme Fraiche på sitt lilla tigerblock. Hon skrev den i ett svep, precis som Henry Miller sagt åt henne att göra. Och skriv om dig själv, det är det enda vi vet någonting om.

Exakt så. Skriv om fittan.

Alla har fem minuter

Jag jobbar inte. Jag är alltid ledig.

Vardagar och helger har flutit ihop i hela mitt liv. I alla fall sedan jag slutade skolan för hundra år sedan. Jag kan göra vad fan jag vill, när jag vill.

Oftast innebär det att jag gör sådant som ni normala bara kan göra på helger. För att ni jobbar.

Exempelvis åker till en storstad en vecka bara för att man känner för det. Kollar konstutställningar mitt på dan. Gör utflykter eller handlar på klockslag man slipper alla människor.

Det är helt underbart att inte jobba. Mest för att jag älskar att göra tvärtom. Mot vad man ska. Mot vad alla andra gör. Som att gå upp klockan fem på helgerna. Bara för att jag vill och mår så bra av det.

Baksidan av detta lyxtillstånd är att folk blir så jävla störda eller till och med sårade när jag inte kan prata VARJE GÅNG de ringer. När jag inte svarar PÅ EN GÅNG när de messar sina jättehumoristiska giffar.

Jag har förlorat minst en vän på detta sätt. Hon ville ses HELA TIDEN. När jag trots att jag fick noll gehör ändå framhärdade att jag faktiskt inte har tid så kunde hon inte hantera det.

Till sist skrek hon: Alla har fem minuter! Detta sagt med ett tonfall och en blick som rymde kom igen för fan, du JOBBAR ju inte ens!!! (tre utropstecken hängde länge i luften)

Vår relation repade sig aldrig riktigt efter det.

Sedan dess är det ett av mina interna skämt. Alla har fem minuter!

Det kan appliceras på lite allt möjligt i livet. Prova själva så får ni se hur glad man blir. Ni får laborera själva med antalet utropstecken.

Inte bara en gång brukade dagisföräldrar ringa och be mig hämta deras barn för att det hade kört ihop sig på jobbet. Jag kan höra hur dialogen gick där hemma i den feta norrortsvillan.

Hon jobbar ju inte, ring henne. Hon kan hämta.

Så då gjorde jag det. Trots att våra barn inte var kompisar och inte ens barbielåda funkade för att de skulle börja prata med varann.

Alla har fem minuter!!!!!

Särskilt jag som inte jobbar.

Jag bajsar på TV4

I torsdags skedde det som inte fick hända. En kvart innan/före direktsändning i Malous Efter tio fick jag ett extremt blodsockerfall och totalt magras.

Det är något som jag ständigt lever med. På grund av min trista sjukdom, kortisolsvikt/binjurebarksvikt/Addison, som ingen vare sig har eller har hört talats om. Inte ens vårdpersonal vet vad det innebär att inte ha någon egen kortisolproduktion.

När jag får magras (det vill säga diarré) innebär det att jag har stressat kroppen för hårt och tagit för låg dos kortison, och att jag är farligt nära en så kallad Addisonkris vilket är ett akut tillstånd som kräver intravenöst kortison. Annars dör jag.

Story of my life.

Att få magras en kvart innan direktsändning är verkligen inte bra. Både för att det är farligt och för att jag så klart vill kunna genomföra mina uppdrag.

Så jag gjorde vad stunden krävde och chockökade kortisondosen och tog en karta Dimor och klarade sändningen – med ett föga tillfredsställande resultat.

Vill ni se hur fullständigt bindgalen man blir på en hästdos kortison kan ni säkert leta upp klippet på nätet. Jag önskar att jag kunde säga att jag bara hittar på för att skylla ifrån mig och mitt vanvett. Dessutom skulle jag önska att jag inte blir exakt lika vansinnig när jag går på för låg dos. Jag önskar också att jag visste hur jag skulle dosera. Så att mitt liv inte är ett jävla kaos och jag ständigt gör bort mig och sårar folk. För att jag inte producerar något stresshormon och hela tiden måste gissa dosen som något jävla sorts medicinskt skämt.

Jag är dessutom så ledsen för att ingen någonsin (utan de hundradels promille med samma sjukdom) kommer fatta hur det är att leva med den här skiten.

För ”ho ä ju så himla otrevlig”. När jag i själva verket är sjuk och inte kan rå för mina utbrott.

Till TV4 vill jag bara berätta att det hela ägde rum inne på den där toan i logen, längst in i green room. Jag tror att ni måste sätta upp en lapp på dörren. Don’t use och stänga den. Förmodligen på obestämd framtid.

En skön kultförklarad snubbe

”But you’re my battery – I feed of you.”

Så sa Genesis P-Orridge när Cosey Fanni Tutti ville göra slut. Båda var frontpersoner i Throbbing gristle, det kultförklarade konst- och musikkollektivet från det sena sjuttiotalet.

”That’s why I have to leave. It feels like I’m being eaten away”, sa Cosey som i flera månader föga framgångsrikt hade försökt att göra slut. Hon fick inte göra slut.

Tyvärr ingen ovanlig företeelse.

När hon till sist äntligen samlat mod för att ta det slutgiltiga klivet försökte Genesis P-Orridge strypa henne med de för en hustrumisshandlare närmast tragiskt vanliga orden: ”If I can’t have you, nobody can!”

Jag kommer att tänka på den passagen i Cosey Fanni Tuttis memoarer Art sex music när jag på Waldemarsudde står framför Lena Cronqvists tavla Familjen III.

En kvinna som kan vara Lena, du eller jag eller din bästa väninna eller vilken kvinna som helst, ligger naken på rygg med utsträckta armar. En bebis suger på hennes bröst. Och bredvid den ligger en man, det kan vara Lenas man, eller din man eller min eller vilken man som helst. Förmodligen är det alla män. Också han naken. Ståndet pockar på. Han kräver sitt. Varken han eller hans stånd har den ringaste förståelsen för att kvinnan som kan vara Lena är nyförlöst och ammar. Nej för han vill också – för att prata med Genesis P-Orridge – feed on her.

Så kvinnan bara ligger där och låter det ske. Liksom här är jag, kom och ta vad ni vill.

Jag kommer aldrig förvägra någon någonting. Jag finns till enkom för dig, för din polare, för din granne, för din kollega, för han i kassan, för alla chefer, för alla män i hela världen. Generösare tillgänglighet finns inte. Jag har nämligen alltid öppet.

Lena Cronqvists målningar som hon gjorde under sin förlossningspsykos är skrämmande för att de visar en instängd kvinna vars kropp inte får vara ifred.

Madonna i randig klänning är extra skrämmande. För vad har hon i famnen? Det är ju en vuxen man. Som sträcker ut armarna. Som kräver. Som vill feed on her. Inte alls en bebis.

När själva livet kräver en split personality

Jag ska prata om tillit i teve och det får mig att tänka på Bret Easton Ellis. På hans magiska mening disappear here ur Less than zero. På att jag älskar att boken inte har någon handling. På att Per Hagman snott allt rakt av. På Per Hagmans magiska rader som ”hon ser ut som reklam” och ”skönhet är alltid skönhet”.

Och på det Per Hagman inte snott av Ellis. Men förmodligen snott av någon annan.

Som ”vi fäster våra handklovar av blommor runt varandras handleder, bakom varandras ryggar”.

Bret Easton Ellis skriver i White att när han skrev American psycho så upplevde han att han var Patrick Bateman. Att han med Bateman ”shared an illusory and distant relationship with a world that appalled us, yet we both wanted to connect with it”.

”I want to fit in”, säger Bateman vid ett tillfälle. Vilket han gör, men ändå inte.

När Bret Easton Ellis som tjugotreåring var en nybliven succéförfattare brukade han läsa artiklar om ”Bret Easton Ellis”. Han såg bilder på honom i spalterna. Han läste att han hade varit på en massa premiärer tillsammans med skådiseliten du jour, som Robert Downey Jr, Judd Nelson och Nicholas Cage.

Det fanns två Ellis, en privat och en publik. Och de samexisterade. Och den privata figuren fick ångestattacker på toaletten på New York-förlaget, han kräktes i en taxi, han drack oavbrutet i två dygn inför en intervju. Den ena Ellis köpte lögnen. Den andra var plågsamt medveten om att det bara var just en fet jävla bluff.

Nu över trettio år senare förstår Ellis vidden av hur ung han var. Hur bisarrt det var att han plötsligt kastades in i denna kändiskarusell.

”What was this society that had allowed me to flourish? Why didn’t I trust it?”

Han inser även nu att Patrick Bateman var en mardrömsversion av sig själv.

På samma sätt var jag tvungen att dela mig själv i två. Det helt bisarra kastet att som socialt handikappad helt plötsligt börja skriva i Sveriges största tidning krävde en split personality. Och dödade en stor del av min tillit.

När jag bytte jacka med Olle Ljungström

En gång julhandlade jag tillsammans med mamma iklädd Olle Ljungströms svarta vinterjacka.

Har du mjölk, hade han frågat bara några timmar tidigare. Förmodligen i någon loge där vi två var ensamma kvar. Jag satt ofta kvar till sist med Olle. I någon loge. Vi satt alltid med ett covid 19-lämpligt avstånd. Jag var helt tyst. Han drack och rökte.

Nej, sa jag. Så där punkt och pricka som jag var då. Och fortfarande är, och alltid kommer att vara. Tolkar allt bokstavligt.

Men jag tror inte att Olle ville hångla. Jag tror faktiskt att han menade allvar med att han ville ha mjölk. För att han var så full. Som om det skulle hjälpa.

Han hade börjat dagdricka rätt hårt redan vid tvåtiden då jag var hemma hos honom för att göra en intervju. Istället för att svara på några av mina entoniga, stammande frågor spelade han piano. Bowies Aladdin sane.

Jag är osäker på om Olle över huvud taget hånglade. För det var så uppenbart att han redan då var besatt av sin stora kärlek. Spriten. Vinet. Drogerna.

Vinflaskorna stod i en lång rad i hans hall. Prydligt på ett sätt som fick det att mest likna en storstädning. En återvinning. Som var gigantisk.

Det här var innan (eller före) mobilernas tid. Så jag kunde inte bara messa honom och fråga när vi skulle ses och byta tillbaka jackorna.

Jag letade efter honom varje kväll ute i krognatten. Jag tänkte att han skulle vara lätt att hitta. För att min jacka var neonorange. Min favoritfärg.

Jag minns att jag sa till mamma att det var Olles jacka. Jag vill inte veta vad hon tänkte om det. Jag skulle inte vilja att mitt nittonåriga barn julhandlade iklädd Olle Ljungströms jacka.

Jag minns att jag hade bakfylleränna inne på NK:s toalett. Och sedan inne på Åhléns. Jag kräktes aldrig. För jag var så bra på att hålla mig.

Jag minns att jag gick ut och drack igen samma kväll. Jag minns inte om jag någonsin skrev den där intervjun eftersom det enda som fanns på bandaren var Olles maniska pianoklinkande. Jag minns att tänkte att det fanns två Linda. En som gick och julhandlade med mamma. Och en som varje natt gick ut iklädd Olle Ljungströms jacka.

Att uppdatera maskinparken och porriga lösen

En av de roligaste scenerna i HBO-serien Killing Eve (ämnar sitta och dregla över säsong tre nu trots att Phoebe Waller-Bridge tyvärr inte längre skriver manus) är när Eve (Sandra Oh) ska säga sitt mobil-lösenord. Tänk er den där spjuveraktiga minen (very Phoebe): One, two, three, four.

Mitt bidrag till lösenordshumorn är när jag låste mailen med slyna. Och var tvungen att ringa supporten för att datornjävlen inte lydde.

Datakillen ba: Vad har du för lösen?

Jag ba: Slyna, slyna, slyna. Ett, två, tre.

Det är något av det porrigaste jag varit med om.

Något annat inte lika porrigt var när Expressen hade en lista över ”kändisarnas hemliga lösenord”.  Jag var med. Och lösenordet stämde. Skriet bitmoji med de där små händerna som rör vid ANSIKTET!

Eftersom det nu är dags att uppdatera hela maskinparken beger jag mig till min gamla Depeche Mode-vän Mia och fikar med henne medan jag trotsar min rädsla för att byta lösen och annat datorrelaterat och låter hennes man kitta upp min dator och mobil. Han ber mig om ett nytt lösen. Jag kommer bara på porr-relaterade saker.

Tunga, hård, komma.

Med detta trevliga datorpar gjorde jag en av mina allra trevligaste resor någonsin. Depeche Mode, Köpenhamn, sommar och sol, 25 grader på kvällen, killen bredvid oss på konserten blev så exalterad under Just can’t get enough att han hällde en öl över sig. Mitt hotellrum bestod av ett litet indiantält där man skulle sova. Så det gjorde jag. Det var stans trendigaste hangout. Dagen efter såg vi Martin Gore på Ströget och fotade honom. Sedan låg vi alla och skrattade i en park. Jag älskar att ligga i parker och skratta.

Alltså jag kommer aldrig minnas ett lösen som består av några random bokstäver. Jag tänker på när Martin Gore spelade in Somebody helt näck i den där studion i Berlin. Kanske skulle ett citat ur den funka som lösen?

Someone who’ll stand by my side / And give me support

Ja så får det bli. Fast baklänges. Och med ett, två, tre efter.

Min kropp ser ut som något ur en skräckfilm

Känner ni det också? Den febrila aktiviteten.

Så här måste det ha varit alldeles inför krigsutbrottet, tänker jag. Då alla börjar leva som om världen ändå snart går under. Då man måste passa på att göra något stort, något man aldrig tidigare gjort. För att få känna livet i sig. En enda gång innan man dör i den där hemmabyggda respiratorn. Innan man tar sitt allra sista kämpande andetag måste man bara få känna lite hud.

En stickande adrenalinstinn känsla i kroppen. En liksom tryckande stämning. Som gör det svårt att andas. Som inte beror på corona. Som gör det svårt att koncentrera sig. Som gör att man börjar prokrastinera. Som gör att man helt enkelt slutar jobba.

För att man för första gången i sitt liv ska på dejt och man är så himla nervös och eftersom man aldrig varit på en sådan så vet man inte hur man gör och man kan absolut inte visa kroppen.

När man är jättefin med kläder på men kanske inte så het utan. När man inte har en tillstymmelse till pigment och är så vit att man nästan är blå. När man inte har några former. Alls. När man ser ut som en liten pojke. När man inte har några bröst. När ens revben sticker ut på ett sätt så att kroppen kan misstas för ett lik. Som legat så länge att huden ruttnat och bara benbitarna är kvar. När man ser ut som ett sådant där skelett som lärarna ibland rullade in i klassrummet. För att man skulle lära sig något. Förmodligen att man skulle äta. Och det varje dag. Och inte bara kött. Utan något till.

När ens rumpa ser tight och het ut på instagram men i verkligheten mer liknar en platt hönökaka. Som dessutom dallrar och är rätt fläbbig.

När man ljuger så mycket på instagram att man nästan börjar tro på det själv. När man är så nervös för att behöva visa kroppen. Live.

Min kropp ser ut som något taget ur en skräckfilm. Några slags benrester fulla med blodådror.

Jag vet inte om jag kan rekommendera någon att vare sig känna på eller beskåda den.

Men jag är väldigt snäll. Och rolig!

 

 

De blyga barnens fyndigheter får aldrig vara med i en bok

”Äldreomsorg är att dela sina sorger med de äldre.”

Trots att det är ett superfinurligt citat av en Anton, sju år gammal, kan jag inte låta bli att bli provocerad.

Ni ba: Varför då? Är ho int klok! Alla älskar ju sånt därnt Ur barnamun.

Jag ba: Jo, men det är bara en sorts barn som får komma till tals.

Antons citat är snott ur Gamla tanter lägger inte ägg. Den urfinurliga boken av Mark Levengood och Unni Lindell. En av Sveriges boksuccér. Någonsin.

Och den är full av förvisso jätteroliga citat. Som det där om att farmödrar och mormödrar har väldigt stora behåar. Så stora att sjuåriga Katja säger att hon får in hela rumpan och två knän i ena gropen. Och hennes lillebror får plats i den andra. Och sexåriga Heidi menar att tuttarna är så stora för att de har mjölkat så många familjemedlemmar.

I förordet läser jag att boken blev till genom att Mark Levengood satte sig på golvet mitt bland en massa lågstadiebarn. Och att kruxet är att ställa kluriga frågor för då får man kluriga svar.

Jag skulle vilja påstå att det finns ett helt annat krux. Nämligen det krux (som ingen någonsin tänker på) att det alltid bara en är en sorts barn som får komma till tals. De sociala och orädda.

De blyga och rädda vågar inte prata och blir följaktligen aldrig lyssnade på. De får aldrig höra att de är finurliga. Och de hamnar aldrig i någon bok.

Jag var livrädd för alla vuxna män i min släkt när jag var liten. De var så långa och skrämmande. Och jag skulle ha gått och gömt mig på toa om Mark Levengood kom och hälsade på min klass.

Mark Levengood skriver i boken att den gemensamma nämnaren för alla barn är att de lever i en värld där ”allt är möjligt”.

Men det stämmer inte. För alla de som aldrig vågar prata är ingenting möjligt – precis allt är stängt, låst, mörkt, kallt och ensamt.

Jag skulle vilja att någon, en endaste gång, skulle kunna lyssna på och hylla alla barn som är jättefinurliga och kluriga men som är för blyga för att prata.

Sida 1 av 15