Hur kan ordkonst vara så svårt?

Det du är mest rädd för har redan hänt.

Så lyder min favorit-ordkonst. Det är Åsa Schagerström som skrivit, nej broderat, orden och jag är en stolt ägare av bonaden. Tyvärr kan jag inte lägga ut en bild för den är ständigt förlagd. Först gick den upp i rök under en flytt. Och just när jag efter att ha letat överallt och var helt säker på att den var borta för gott så dök den upp. Men när jag tänkte sätta upp den på väggen var den försvunnen igen. Sedan låg den plötsligt i en låda. Denna katt och råtta-lek betyder förmodligen något.

Jag är väldigt förtjust i ordkonst, för att orden förstärker betydelsen och adderar något magiskt.

Länge hade jag ett halssmycke – en porslinsskärva prytt med ordet flow – som ett slags talisman. Vad som hände när jag råkade tappa det på badrumsgolvet och det gick i tusen bitar vill jag inte tänka på.

Så nu måste jag göra ett nytt. Och får naturligtvis genast storhetsvansinne och tänker att jag ska göra fler och börja sälja på Etsy. Ordkonst, hur svårt kan det vara, liksom? Jag som jobbar med att skriva. Det är väl bara att, och så vidare, och så vidare.

Men … det står helt stilla! Snacka om det vita papperets terror.

Jag vill inte köra carpe diem-spåret med ord som vacker, glädje, snäll. Och det är precis lika klyschigt att skriva anti, var rädd, inte, välj fel.

Påkommen, känns rätt bra. Och prydlig, pretentiös och pekoral. Kunde Inte Hittas. Still No Orders.

Ord som jag kan relatera till. Men kan någon annan det? Vem skulle vilja ha ett sådant smycke eller väggbonad? Men jag kan inte skriva live, love, laugh.

ONE

HUN

DRE

DTH

OUS

AND

DOL

LAR

S

Det är bra! Det vill alla ha. Det är allt på samma gång: roligt, peppigt, krasst, tragikomiskt, uppgivet, snyggt.

Men det har ju inte jag kommit på. Utan är ett verk av konstnären Joe Ferriso som under förra året på ett ljuvligt maniskt sätt gjorde en målning om dagen.

Tillbaka på ruta ett alltså. Det är tomt. Snacka om att det jag är rädd för redan har hänt.

Vad skulle ni skriva?

Ortorexi är inget för mig

Trigger warning! Denna text handlar om vikt i allmänhet och ortorexi i synnerhet.

Jag har i hela mitt liv kunnat äta vad jag vill utan att gå upp i vikt. Mitt problem har varit det motsatta, jag har haft problem att hålla vikten trots dubbla måltider och ett väldigt tråkigt och dyrt matintag. Ingen läkare – eller någon över huvud taget – har trott på mig, tills jag vid två olika tillfällen ENLIGT BLODPROV hade struma (denna enligt läkare bekräftade struma har med all säkerhet hälsat på mig fler gånger än så).

Vårdpersonal och tränare gav mig förr stränga, förmanande blickar. Ordet ortorexi dök upp.

Först NU, när jag tagit bort sköldkörteln och därmed saknar egen ämnesomsättning känner jag att jag ligger i riskzonen för att utveckla ortorexi. På grund av att det inte går att säga hur just jag kommer att reagera på Levaxin så är jag, innan det kommer som en kalldusch med en massa oönskade kilon som påstås vara omöjliga att träna bort, försiktig med kosten och tränar mycket.

I förebyggande syfte. Dessutom vill jag nu när hjärtat äntligen slutat rusa kunna träna upp kroppen igen. Jag vill inte gå in ålderdomen som överviktig med alla hälsoproblem det innebär.

När jag frågar Yvonne Lin på Ylab, får jag veta att det finns två termer. Ortorexia atletika som innebär en fixering vid nyttig mat i kombo med tvångsmässig träning i syfte att få en snygg kropp. Och Ortorexia nervosa, där man äter nyttigt för att undvika sjukdom.

Varför är det farligt?

”Det leder till fysiologisk nedbrytning av kroppen med försämrad organfunktion, energi- och näringsobalanser”, säger Lin.

Att säga att jag ska ”unna mig” mat funkar inte på mig. För jag är klar med pommes, mazariner och bilar. I hela mitt liv har jag proppat i mig käk – som ren despo överlevnad.

Jag har aldrig njutit av mat. Jag njuter av och unnar mig dyra böcker. Och att frigöra tid för att ligga ner i soffan och läsa dessa. Så ni behöver inte oroa er, jag unnar mig massor varje vecka.

Ortorexi tänker jag till varje pris undvika.

Provocerar en smal man?

Trigger warning! Denna text handlar om vikt.

Nu måste man säga att du är botad, är det något mer du undrar? frågade min snälla endokrinolog (som jag tack vare att han eliminerat min överaktiva sköldkörtel är beredd att springa trettio mil i trettio minus för, så tacksam är jag. Och alla ni vars värden ”typ” ligger ”inom referens” men ändå ”mår dåligt” borde få testa att i månader gå omkring och jobba med en T4 på 80. Efter en sådan upplevelse är det svårt att inte bli religiös. Eller att inte vilja gifta sig med sin endokrinolog.)

Nej, säger jag snällt trots att jag skulle vilja skrika: KAN DU INTE BARA SÄGA EXAKT VAD JAG KAN ÄTA FÖR ATT INTE GÅ UPP TJUGO KILO SOM MAN TYDLIGEN GÖR VID HYPOTYREOS!

Vilka kostråd gäller för en kvinna som på grund av menopaus redan har sämre ämnesomsättning och som dessutom SAKNAR egen dito på grund av borttagen sköldkörtel? Liksom dubbelt dåligt. Det finns inga svar. Jag är utelämnad till mig själv.

Sedan börjar den. Besattheten. Med stort intresse tar jag del av Kristofer Ahlströms DN-artikel där han med sig själv som exempel analyserar varför män alltid går all in och förvandlar allt de gör till en prestation.

Redan efter ett par veckors styrketräning började Ahlström föra in sina måltider i kalkylblad i Excel. Där är jag också, efter en timme. Jag måste bara lära mig Excel först.

Jag tränar för att skaffa mig en revenge body. För att jag älskar uttrycket. Och för att visa den här jävla hypon att den inte ska tro att den kan bestämma över min kropp.

Är det provocerande att en smal MAN vill kämpa för att behålla vikten? Säger det faktum att en mager man tränar hårt för att fortsätta vara smal något om hans syn på alla som är överviktiga? Provocerar en smal man någon, någonsin?

Det kan ni fundera över. Själv ska jag maila denne Ahlström och fråga om han blir bombarderad med att han måste ”unna sig” bullar. Och om folk lägger huvudet på sned och frågar om han lider av ortorexi.

Vi som hellre läser än slaskar runt i sängen

Jag har just langat in en lite väl skrytsam krönika om min språkliga förmåga men sociala oförmåga när jag ramlar över en Svd-artikel om att det skrivna ordet är en superkraft på dagens dejtingmarknad, signerad Kristina Lindh vars texter jag med intresse och stor behållning alltid läser.

Här har jag gått och trott att jag är stenkörd på samtliga marknader för att jag saknar allt som påståtts varit högvaluta på Tinder: sex appeal, stora tuttar, porrmun, ett tjockt hårsvall och all annan snygg yta.

Men så visar det sig att text inte alls kanske är så ute eller hassle, trots allt.

Måhända skulle jag själv aldrig kunna tänka mig att dejta någon där inte orden lirar.

Hur hunkig mannen än är.

Är inte hunk fullständigt ointressant? Om gubben inte kan skriva är hans utseende mig fullständigt likgiltigt.

En skrivande hunk då? Existerar sådana? Tror aldrig jag träffat någon. Får jag välja tar jag hjärnan och texten före yttre företräden.

Men vem bryr sig om vad en gammal och hopplöst ute tant anser? Jag har precis som alla andra tyckt jättesynd om alla de där männen som menar att de – bara för att de inte är snygga – inte får ligga.

Stackars alla som är för fula för sex, liksom.

”Jag tycker att man kan tala om en comeback för det skriva ordet”, säger psykologen och författaren Björn Hedensjö i Svd-artikeln. ”Att få kontakt med någon som kan svara upp språkligt är oerhört attraktivt.”

Hedensjö talar om det unika för skriftspråket: personligheten, humorn, musikaliteten.

Just musikaliteten tycker jag är det allra viktigaste. Att använda språket som om det vore musik. Och att besitta förmågan att använda sig av tomrummen, allt man låter vara osagt. För att inte tala om tajmingen och takten.

Men nu finns det alltså hopp för oss ufon som tycker att språk är mer spännande än sex. Som hellre ”skriver” än ”dejtar”. Som hellre läser än slaskar runt i sängen.

”Vi skriver”, är mycket intressantare än att ses.

Framtiden känns mycket ljus.

Hjälp mig att bli en bättre bordsdam

Måste ses!

Ni som hemnetporrar är väl bekanta med uttrycket. En massa gamla fuktiga ruckel som EGENTLIGEN är underbara. Bara man upplever dem på plats.

Jag är en som INTE bör ses. Jag är en av de få som är SÄMRE i verkligheten. Ni läser mina krönikor och insta och ser mig på teve och tror att ”ho ä så jälla sköj och skön och ROLIG och ANNORLUNDA”.

Och så besvikelsen när ni träffar mig. Det händer varje gång.

Mingel främjar uppdrag, lyder det vanligaste rådet. Då kan man vara så där härlig och charma sig till jobb.

För mig gäller det motsatta. Att hålla mig undan så mycket det bara går för att slippa avslöja mitt hypernervösa, blyga jag. För att inte röja hur tråkig jag egentligen är. När jag inte kan gömma mig bakom orden.

Jag vet inte hur många gånger jag gått svärande hem från bjudningar med bordsplacering för att jag varit en sådan besvikelse.

Jag är hellre med i vilken direktsändning eller ställer mig på vilken scen som helst, bara jag slipper bordsplacering.

Jag får ångest i veckor innan. Det är som om hjärnan lägger av, min talförmåga sträcker sig inte längre än väder och vind. Oftast får jag afasi.

På fredag är det dags igen. En förlagsmiddag på det smakfullt utvalda Thielska galleriet. Efter den inledande konstvisningen (då man får vara helt tyst!) börjar den, paniken över hur det ska gå. Hur ska jag som är stans gråaste mus kunna bära upp min skrivarpersona?

”Ho som är så FÄRGSTARK i krönikorna, det trodde man inte!”

Nä! Precis!

Nu behöver jag er hjälp. Vad ska jag prata med min bordsherre om?

Jag ska på fullaste allvar fylla en anteckning i mobilen med frågor. Eftersom jag på förhand inte vet vem bordsherren är måste det vara ämnen som kan passa vem som helst. Brett, men inte barnen.

Och absolut inga ”crazy” eller ”vågade” frågor eftersom jag inte är en sådan person, vad ni nu än har fått för er.

Jag är en socialt handikappad dam som knappt vågar öppna munnen och som jag inte rekommenderar någon att träffa.

Ett kreativt vansinne utan gränser

Att gå omkring med en toalettsits runt halsen.

Det var det som fick Bill Drummond (hitmakaren bakom bandet KLF) att bli intresserad av Julian Cope. Så pass att han genast beslutade sig för att både ge ut Copes band The Teardrop Explodes och bli bandets manager.

Hade det på nittiotalet i Stockholm gått omkring någon med en toasits hade hen varit min kompis.

Att Sverige var drabbat av den värsta lågkonjunkturen på många decennier hindrade inte euforin, utan triggade bara uppfinningsrikedomen.

När en lågkonjunktur skapar en sällan skådad kraft där det kreativa vansinnet inte visste några gränser, där allt var möjligt, där ingen trodde utan visste att de kunde – vad som helst.

En av mina då närmaste vänner, i dag artisten Jay Jay Johanson, gick en kväll klädd som ”space sperm”, i silverfärgad kroppsstrumpa och diskhandskar, sprayade i samma nyans. Den som klädde sig ”värst” vann. Som han som inte bar något mer än en dammsugarslang. Eller han som med orange tejp hade fäst en sopsäck på kroppen.

Fotografen Stefan Holm Mardo har samlat all skaparlusta i boken No limit – Stockholm Clubland 1992–1995. Ord som återkommer i samtliga intervjuer med klubbkidsen är självförverkligande, frihet, galenskap, lekfullhet, eufori, tolerans och djärvhet.

Men efter bara några år var det roliga slut.

När en färg dödar en hel frihetsrörelse.

Jag var där.

Både framför stroboskoplamporna och sedan när luften bara gick ur.

1996 var årets mesta trendfärg beige. Året efter var det grått som gällde.

Stockholms hedonistiska klubbliv stendog.

Trettio år senare jobbar jag med en ung intressant konstnär. Nils Abenius. Han menar att han lider av verkligheten. Han vill inte leva, utan vara vid liv. Man måste våga sträva efter att sticka ut och inse att vi varit originella ända sedan födseln. Han är frontman för en rörelse som är ett slags utbildning i frihet.

Vid sin första intervju ska han förvisso inte bära en toasits runt huvudet, men kommer förmodligen se ut som en vampyr.

Minns var ni läste om honom först.

Ni måste sluta skicka värdelösa sms

Jag är på väg till en radioinspelning. Jag har inte skrivit dagens krönika än, tiden tickar inte, utan dånar som en jävla gonggong. Jag formulerar meningar i huvudet. Testar ämnen och vinklar. Lyssnar på favoriten Jenny Teleman i P1, är desperat efter något att skriva om.

Den där DN-artikeln om begravningen vars enda gäst var en katt skulle bli en fin och sorglig text.

Då kommer första messet. En gif. Mitt hjärta börjar slå snabbare. Jag hinner inte svara. Jag skriver en krönika i huvudet, den om katten på begravningen.

Vi har en gäst, säger begravningsentreprenören i DN-artikeln. En katt. Som trippade in och la sig under altaret. Under griftetalet hoppade den upp på katafalken och defilerade långsamt runt kistan.

De allra flesta brukar få rampfeber inför en radio- eller tevemedverkan, men det har jag fått rationalisera bort, på grund av att jag hela tiden får en massa sms.

Då kommer nästa sms. En länk till något knas. Stressen gör mig helt matt. Och arg. Jag kan inte bli störd! Jag tål inte stress! Ni vet ju det! Ändå skickar ni sms när ni vet att jag rusar omkring som en skållad get.

Här kommer ett tredje sms. Ett meme.

Hur skulle jag ens kunna svara? Först ta av vantarna i minusgrader, något som förvärrar mina självsprickor. Sedan ser jag ingenting eftersom jag är en tant. Så då skulle jag alltså först stanna, sedan ta fram läsglasögonen ur min rygga. Och frysa ännu mer och förlora tid. Som jag inte har.

Sedan sätta på mig glasögonen, vänta på att synskärpan justeras. Ögonen börjar rinna. Näsan likaså. Fram med en näsduk. Öppna messen. Svara något. Med pekfingret. Jag kan inte skriva med tummarna.

Sedan stoppa ner glasögonen i ryggan, stänga den, lägga mobilen i fickan, sätta på vantarna och börja rusa igen. Det går inte! Jag fixar det inte! Därför svarar jag inte.

Då burrar det till igen. Kan inte låta bli att ta upp mobilen och kisa snabbt. Det kan ju vara barnen.

Det är det inte. Ett till sms. ”Är allt okej?”

NEJ!

PussyMoppers kör för Örebro kvinnohus

Skriv om min bok. Kom på vår teaterföreställning. Var har du köpt den fantastiska blusen?

Av alla de mail och insta-dm man får bara för att man skriver i Sveriges största tidning och syns i teve så måste de om utseende och kläder ändå hamna under avdelningen livets största meningslösheter.

Och jag tycker att jag inte gör annat än att skriva om era (fina!) böcker eller springa på era (ambitiösa!) teaterföreställningar.

Häromdagen kom dock ett helt annat slags dm. Linda, vill du sponsra vårt 3,5 mil långa mopperally Kärringrundan som körs till förmån för kvinnohuset i Örebro med ärtsoppa?

Vänta nu! Mopperally? Kärringrundan? Ärtsoppa? Jag bestämmer mig direkt för att sponsra. Dessutom vill jag veta mer.

Allt som inte handlar om ”se/hjälp mig” utan ”se/hjälp någon annan” fångar omedelbart mitt intresse.

En av grundarna, Anneli Hedlund, stolt ägare till fyra veteranmoppar som hon kallar Kerstin, Hugo, Konrad och Lennart, berättar: ”Det är prestigelöst och inte utseendefixerat och det är jävligt kul att klara av att byta ett tändstift eller ta bort en loppa på stiftet eller mecka runt lite. Många tycker jag är knasig som har så många moppar men vadå, andra samlar handväskor eller skor. Dessutom luktar blårök gott.”

Vad får man om man sponsrar?

”Sova med gott samvete. Om man tänker sig in situationen, så brottas jag hellre med vilken dödlig sjukdom som helst än blir psykiskt och fysiskt misshandlad av någon det är mening att man ska kunna lita på. Därför vill vi stödja kvinnohuset som liksom de flesta kvinnojourer drivs av ideella krafter, vilket gör att våldsutsatta kvinnor inte får tillräcklig status som samhällsproblem.”

Jag kan inte låta bli, men det blir öppet mål för en gammal kvällstidningsälskare: Den 18 april smäller det i avgasrören. Då gör de moppeälskande kvinnorna i PussyMoppers vägarna omkring Sannaheds hembygdsgård i Närke osäkra.

Åk dit! Eller sponsra med ärtsoppa. Ni hittar dem på Facebook.

Bli kändis för att göra skillnad

”Innan vi kör igång brukar jag fråga barnen vad de heter.”

Det rådet tar jag med mig från mötet med barnboksförfattaren Douglas Foley (känd för bland annat böckerna om Habib).

Foley med sin bakgrund som skolbibliotekarie i arton år i Stockholmsförorten Alby, i norra Botkyrka, samt att han varit ute och pratat i skolorna fler gånger än många andra, gör att han måste vara en utmärkt person att träffa om man vill bli lite varm i kläderna innan man själv ger sig ut på vägarna.

”Det där ’var dig själv’ har jag aldrig fattat. Who the fuck am I, liksom?” säger Foley. Och jag kan så klart inte låta bli att undra varför han lämnade Wales – eller swinging London och senare kanalön Jersey – och fick för sig att jag vet, jag åker till den lilla hålan Stockholm.

”Jag avskydde Stockholm!” säger han. ”Det var så tråkigt: inget uteliv, inget nattliv. Det enda jag kände till om Sverige var Saab och tändstickor. Det var svårt att få kontakt med folk. Svenska konstnärer flydde till Frankrike och Italien. Det här var 1969.”

Men när han kom till Alby så var det som att komma hem, som ett eget universum, alla hälsade och kände igen honom. Allt hände i Alby.

I Alby lärde han sig att det är viktigt för barn att känna sig sedda, därav att han alltid börjar med att lära sig barnens namn. Då får man mycket gratis. För att inte tala om att försöka få barnen att skratta.

Sedan ger han mig rådet att nollställa mig, acceptera att det kommer att vara pirrigt och att aldrig ta hård jargong personligt utan se allt som en erfarenhet.

”Jag brukar prata om passion, brinner du riktigt mycket för något så når du dina mål.”

Jag berättar om vad jag tänkt att prata om i skolorna: om att vara eller vilja bli en kändis och att det kan vara ett utmärkt sätt att göra skillnad. Om att jag tack vare att jag råkade bli känd nu får möjlighet att lyssna på DEM (eleverna) och på vad de vill göra eller förändra och sedan skriva krönikor om det.

Min idé får godkänt av Foley. Yes.

Detta kommer att bli så spännande!

Orka raka linjer

När jag flyttar hemifrån.

Det börjar bli en allt vanligare fras man hör från oldies i min ålder vars vuxna barn vill men inte kan lämna hemmet för att de inte får tag i något boende till rimligt pris. Längtan i deras blickar.

Föräldrarnas alltså. Drömmarna de när men aldrig får leva ut för de hela tiden måste jämka och tränga undan sina egna tankar och idéer.

Avkomman har förmodligen panik för att de inte fattar hur man GÖR för att lyckas kombinera hushållsarbete med heltidsstudier eller -jobb. Då består ju livet BARA av tråk! När ska man då ha tid för sådant som man VILL göra?

Det ni! Det har jag skrivit böcker om. Ett par stycken faktiskt. Men sådana måste man läsa och text är ju HASSLE.

Så jag har börjat se mig om efter en etta i Märsta där jag kan få göra precis som jag vill. Utan att någon bryr sig eller lägger sig i eller tycker att jag är jobbig.

När jag flyttar hemifrån ska jag måla alla väggar och snickerier i sjukt knalliga färger. Jag ska go all in. Färg för färgens skull. Blanda klara och smutsiga nyanser, ja! Blanda glansigt med matt, yes!

Köksluckorna ska täckas med nyansen lucky green (och det enbart för namnet) och det SKA göra ont i ögonen när man kollar på dem. Och det är meningen att färgen ska skära sig mot väggen intill. Det är själva grejen. More is more.

När jag flyttar hemifrån ska jag bara måla utan allt astråkigt förarbete. Orka måla hela väggen. Orka maskeringstejp. Orka raka linjer.

Snett har dessutom alltid varit snyggare än rakt. Ingenting får mig att må så dåligt som rakt.

När jag flyttar hemifrån ska jag bara göra vad som faller mig in och aldrig laga en enda måltid i resten av mitt liv.

När jag flyttar hemifrån ska jag gå klädd hur jag vill, umgås med hur många djurarter jag vill.

När jag flyttar hemifrån ska jag aldrig göra någon ”sedan”, utan direkt.

Om avkomman saknar mig kan de bara sätta på P2 för att få en förnimmelse av att jag kanske befinner mig i närheten. Eller komma och hälsa på.

Sida 1 av 11