Om att avbryta arbetet för att onanera

När jag inte en skriver en krönika målar jag ofta naglarna. Omsorgsfullt väljer jag den orange färgen bolt and be bold.

När jag inte skriver en krönika planerar jag olika instagrambilder jag ska lägga ut under dagen. Som den nya roströda pytteväskan och det dito lila läppstiftet vars nyans heter dragonfruit och som jag köpte enbart för namnets skull. Jag vet inte vad jag gillar mest av väskan eller läppstiftet. Om jag inte vore krönikör skulle jag vilja jobba som en sådan som namnger färger.

När jag inte skriver en krönika brygger jag ofta jättestarkt Earl grey-te som jag dricker medan jag frenetiskt tuggar tuggummi. Bubblemint.

När jag inte skriver en krönika planerar jag kommande krönikor. Som krönikan om den plötsligt uppkomna lusten att skapa med händerna är en form av medelålderskris. Jag ska använda ett bra citat som konstnären Cilla Ramnek sa när jag besökte hennes utställning häromveckan.

Eller den där jag tänker tutta samman Viv Albertine, Kate Zambreno och Sigrid Nunez till en text om biblioterapi som jag läste om i The New Yorker.

När jag inte skriver en krönika skriver jag ofta ett bokkapitel. Som min kommande roman vars berättarröst blir så kåt av den detaljrika gå ner-scenen på en teater att hon måste avbryta arbetet för att onanera. Väldigt meta. Jag älskar meta.

När jag inte skriver en krönika postar jag böcker. Sådana jag säljer på mitt antikvariat och till bibliotek då jag skickar med ett fint kort från Victoria & Albert-museum i London, på vilket jag skrivit att jag gärna kommer och pratar på deras fina bibliotek. När man inte automatiskt blir bokad får man ta saken i egna händer.

När jag inte skriver en krönika mailar jag artikelidéer till diverse redaktörer och funderar över hur många idéer det är okej att en människa kan ha och skicka runt utan att det anses too much.

Så där ja, nu har jag skrivit en krönika om vad jag gör när jag inte skriver en krönika. Då kan jag sätta igång med att skriva en krönika.

Barnen som rånar förlåter oss aldrig

”De rånade barnen förlåter oss aldrig.”

En slagkraftig rubrik på en ledarartikel i denna tidning som låter som en vacker, ödesmättad boktitel. Jag skulle vilja prova att vända på det. Barnen som rånar förlåter oss aldrig. Det finns något där, inte sant? Något som det talas om för sällan. Något som gnager och ger inte så lite dåligt samvete.

Och detta trots att jag är drabbad.

En närstående blev häromkvällen rånad i Sollentuna centrum. Klockan elva. Precis där jag bor och går varje dag. Kortet var tomt på pengar så bytet blev skralt. Men det hela var naturligtvis mycket tråkigt och ledde till en massa tidskrävande merarbete i form av alla nya kort som måste beställas. Hur mycket man än har backup:at telefon och dator blir det ändå problem. För att inte tala om otryggheten en sådan händelse föder.

För en vecka sedan sköts en tjugoårig kille på samma plats. Klockan tre på eftermiddagen. Just då alla skolbarn klev av bussen. Många blev vittnen. Trots att killen dog känns det inte direkt som om någon bryr sig. Lite blåljus och en helikopter. Sedan var allt som om ingenting hänt igen.

Om jag vore politiker skulle jag omedelbart flytta kontoret till en utsatt del i en förort, eller ännu bättre – helt enkelt flytta dit. Och leva och arbeta där för att visa att jag engagerar mig, på allvar. Lära känna dem som bor där. Lyssna på och samarbeta med dem. Visa att jag inte tror på gated communitys, utan på att öppna upp.

Det finns många lediga lokaler på Malmvägen i Sollentuna. Kom hit! Inte för att se hur hemskt det är, utan för att det ska bli bra.

Så, vad väntar ni på? Sätt er på pendeltåget i dag. Det tar bara en kvart från er fina innerstadslägenhet.

Jag bjuder gärna på en fika och kan visa er runt.

Låt oss börja med att visa barnen som rånar att vi finns här, att vi är nyfikna på dem och deras liv. Så att de förlåter oss för att vi fram till nu fullständigt skitit i dem och lämnat dem till sitt eget öde.

Persbrandt får mig att somna som ett lyckligt barn

Ofta läser vi inte mer än rubriken innan vi delar en artikel i sociala medier. Orka läsa liksom.

Men lyssnar gör vi. Hälften av Sveriges bokkonsumtion utgörs av ljudböcker.

Det är ju så praktiskt att man kan göra saker samtidigt som man får en berättelse rätt in i skallen. Alla tunga, ofta monotona vardagssysslor blir mycket trevligare med en ljudbok. Det är väl därför så många lyssnar, tänker jag. För att inte tala om att träningen går så mycket lättare med sin favoritröst i lurarna.

För så funkar det, ofta är det rösten som vi går efter, inte innehållet.

”Du ska rikta dig till någon, som om det du läser är det viktigaste som finns”, säger min favoritröst Ludvig Josephson i ett mail. ”Som ljudboksinläsare ska du skita i det homeriska ruset, skit i att tänka på högläsningen som en erotisk handling, skit i mindfulnessen, skit i hur studion ser ut eller är utrustad.”

Men nog är det erotiskt, anser jag och tänker på Mikael Persbrandt som nu fått äran att läsa in Storytels nya satsning som passande nog heter Sömn (skriven av Helena Kubicek Boye). Jag hör Persbrandts mörka, raspiga röst och ser hans smart varumärkestvättade rollfigur i Netflix-serien Sex education framför mig. Den snälle, svenske rörmokaren Jakob som varje morgon står i Gillian Andersons makalösa villa och gör smoothie med en massa nyttiga bär. Isblå, penetrerande blick, ett uppriktigt vänligt leende. Inom två minuter sover jag som ett lyckligt barn.

Innan jag såg Storytels egen Sifo-undersökning om att störst andel lyssningar sker mellan nio och tio på kvällen trodde jag att jag var ensam om att hänsynslöst använda författares mödosamt nedskrivna verk för att knoppa.

Jag förstår att folk testar vad som helst för att få en god nattsömn, men att boken – återigen – är det som måste stå i kläm är ju lite sorgligt.

Det är lika bra att inse faktum, ingen, inte ens de som lyssnat på våra böcker har tagit dem till sig. De har använt dem som sömnpiller. Orka lyssna.

Ett tal till världens sämsta idrottsmamma

”Min mamma borde få mer kredd.”

Underbarnet i stavhopp, Armand Duplantis, kan inte nog hylla sin mamma. Efter varje världsrekord rusar han rakt i famnen på sin mor som envetet sitter på läktaren. Precis som en riktigt idrottsmamma ska.

Det gör aldrig jag. Jag är en värdelös idrottsmamma. Trots att jag har sportbarn som tränar varje kväll och som ideligen kommer hem med diverse medaljer som jag aldrig förstår vad de betyder.

Vann du? är det enda jag frågar och begriper inte tävlingarnas olika regler och system. Är det något jag borde få så är det inte mer kredd. När dottern tar världsrekord i slägga kanske hon säger något sådant här:

Jag vill tacka dig för effektiviteten du lärt mig, till exempel att aldrig ta bort den rena tvätten för den ska ju ändå användas igen, eller hur? Jag vill tacka dig för det du lärt mig om sparsamhet och att alltid ha med en inplastad macka i ryggan.

Tack för att du alltid lät mig åka till alla träningar själv och inte förstod skillnaden mellan slägga och vikt och aldrig mindes hur långt jag kastade och blandade ihop mina olika rekord. Att du inte verkade så engagerad gjorde att jag fick ha något för mig själv och växa ifred.

Förlåt för att jag alltid kallar dig en rocker och köper svart nagellack till dig i julklapp, fast du blir lika irriterad varje gång. Och förlåt för att vår sura leopard valde mig och bara jag får klappa henne och för att hon bara gullar sig med mig och sätter på kurret redan innan jag börjar klia henne under hakan så att hon hamnat längst ner på din kattfavoritlista. Och förlåt för att vår nya kattunge också valde mig och sover på mig och kommer när jag ropar och alltid hoppar upp i mitt knä så att hon hamnat näst längst ner på din kattfavoritlista. Förlåt för att alla dina katter blev mina.

Till sist vill jag säga att du bara skulle skämma ut mig om du kom på alla mina tävlingar och någon annan vann och du inte skulle kunna låta bli att säga olämpliga saker högt. Så det är bäst för alla att du stannar hemma.

Därför bör barn se konst

När jag var liten gick vi aldrig på konstutställningar. Trots att vi var en präktig medelklassfamilj i radhus ingick ingen kulturell eller litterär ambition. Vi åkte mycket längdskidor och dito skridskor. Matsäck i prydliga paket i stora ryggsäckar med inbyggd sittdyna. Möjligen tittade någon gång vi på skeletten på Naturhistoriska.

Trots att vi var släkt med Bruno Liljefors och allt. Tänka sig! Han superkändisen som målade harar. Min farmor Gerda Norrman, née Olofsson, var släkt med systrarna Olofsson, som Bruno Liljefors fick tretton barn med. Signe och Anna var hennes fastrar.

Författaren Fredrik Sjöbergs Svd-recension av den nya boken om Bruno och Signe Liljefors häromveckan ledde till febril aktivitet i Sollentuna centrum. Artikeln revs ut och skickades runt. Skandalen där Bruno lämnade Anna för att rymma med systern Signe berättades för tusende gången. Munnar fulla med tårta gapade. Hur kunde hon!

Signes yngsta dotter hette Kraka. Coolt namn, tänkte jag varje gång hon nämndes, men kom fram till att det säkert blir för jobbigt för ett barn att heta så och valde andra namn till mina döttrar.

Det enda som var intressant var skandalen, skvallret, inte konsten.

Att jag som barn, klädd i bävernylon, aldrig släpades runt på konstmuseum gjorde att jag växte upp till en person som blev tämligen fyrkantig och tolkade det mesta bokstavligt. Jag förstod ingen form av kommunikation som gick bortom ord och bild. Jag fick aldrig tillgång till abstrakta undermedvetna känslor och tankar.

Jag avskydde alla skolämnen där man skulle komma med en egen åsikt eller analys. Konstlösheten ledde till ett rätt trist förakt för svaghet.

Jag blev även en person som stoppade ner saker inslagna i plast i en ryggsäck. En sådan där det praktiska går före hur det ser ut. En foträt outhärdlig besserwisser.

Vill ni att barn ska växa upp till stelbenta, fördomsfulla, självgoda människor? Då är det bara att aldrig ta med dem på konst.

Hur kan ordkonst vara så svårt?

Det du är mest rädd för har redan hänt.

Så lyder min favorit-ordkonst. Det är Åsa Schagerström som skrivit, nej broderat, orden och jag är en stolt ägare av bonaden. Tyvärr kan jag inte lägga ut en bild för den är ständigt förlagd. Först gick den upp i rök under en flytt. Och just när jag efter att ha letat överallt och var helt säker på att den var borta för gott så dök den upp. Men när jag tänkte sätta upp den på väggen var den försvunnen igen. Sedan låg den plötsligt i en låda. Denna katt och råtta-lek betyder förmodligen något.

Jag är väldigt förtjust i ordkonst, för att orden förstärker betydelsen och adderar något magiskt.

Länge hade jag ett halssmycke – en porslinsskärva prytt med ordet flow – som ett slags talisman. Vad som hände när jag råkade tappa det på badrumsgolvet och det gick i tusen bitar vill jag inte tänka på.

Så nu måste jag göra ett nytt. Och får naturligtvis genast storhetsvansinne och tänker att jag ska göra fler och börja sälja på Etsy. Ordkonst, hur svårt kan det vara, liksom? Jag som jobbar med att skriva. Det är väl bara att, och så vidare, och så vidare.

Men … det står helt stilla! Snacka om det vita papperets terror.

Jag vill inte köra carpe diem-spåret med ord som vacker, glädje, snäll. Och det är precis lika klyschigt att skriva anti, var rädd, inte, välj fel.

Påkommen, känns rätt bra. Och prydlig, pretentiös och pekoral. Kunde Inte Hittas. Still No Orders.

Ord som jag kan relatera till. Men kan någon annan det? Vem skulle vilja ha ett sådant smycke eller väggbonad? Men jag kan inte skriva live, love, laugh.

ONE

HUN

DRE

DTH

OUS

AND

DOL

LAR

S

Det är bra! Det vill alla ha. Det är allt på samma gång: roligt, peppigt, krasst, tragikomiskt, uppgivet, snyggt.

Men det har ju inte jag kommit på. Utan är ett verk av konstnären Joe Ferriso som under förra året på ett ljuvligt maniskt sätt gjorde en målning om dagen.

Tillbaka på ruta ett alltså. Det är tomt. Snacka om att det jag är rädd för redan har hänt.

Vad skulle ni skriva?

Ortorexi är inget för mig

Trigger warning! Denna text handlar om vikt i allmänhet och ortorexi i synnerhet.

Jag har i hela mitt liv kunnat äta vad jag vill utan att gå upp i vikt. Mitt problem har varit det motsatta, jag har haft problem att hålla vikten trots dubbla måltider och ett väldigt tråkigt och dyrt matintag. Ingen läkare – eller någon över huvud taget – har trott på mig, tills jag vid två olika tillfällen ENLIGT BLODPROV hade struma (denna enligt läkare bekräftade struma har med all säkerhet hälsat på mig fler gånger än så).

Vårdpersonal och tränare gav mig förr stränga, förmanande blickar. Ordet ortorexi dök upp.

Först NU, när jag tagit bort sköldkörteln och därmed saknar egen ämnesomsättning känner jag att jag ligger i riskzonen för att utveckla ortorexi. På grund av att det inte går att säga hur just jag kommer att reagera på Levaxin så är jag, innan det kommer som en kalldusch med en massa oönskade kilon som påstås vara omöjliga att träna bort, försiktig med kosten och tränar mycket.

I förebyggande syfte. Dessutom vill jag nu när hjärtat äntligen slutat rusa kunna träna upp kroppen igen. Jag vill inte gå in ålderdomen som överviktig med alla hälsoproblem det innebär.

När jag frågar Yvonne Lin på Ylab, får jag veta att det finns två termer. Ortorexia atletika som innebär en fixering vid nyttig mat i kombo med tvångsmässig träning i syfte att få en snygg kropp. Och Ortorexia nervosa, där man äter nyttigt för att undvika sjukdom.

Varför är det farligt?

”Det leder till fysiologisk nedbrytning av kroppen med försämrad organfunktion, energi- och näringsobalanser”, säger Lin.

Att säga att jag ska ”unna mig” mat funkar inte på mig. För jag är klar med pommes, mazariner och bilar. I hela mitt liv har jag proppat i mig käk – som ren despo överlevnad.

Jag har aldrig njutit av mat. Jag njuter av och unnar mig dyra böcker. Och att frigöra tid för att ligga ner i soffan och läsa dessa. Så ni behöver inte oroa er, jag unnar mig massor varje vecka.

Ortorexi tänker jag till varje pris undvika.

Provocerar en smal man?

Trigger warning! Denna text handlar om vikt.

Nu måste man säga att du är botad, är det något mer du undrar? frågade min snälla endokrinolog (som jag tack vare att han eliminerat min överaktiva sköldkörtel är beredd att springa trettio mil i trettio minus för, så tacksam är jag. Och alla ni vars värden ”typ” ligger ”inom referens” men ändå ”mår dåligt” borde få testa att i månader gå omkring och jobba med en T4 på 80. Efter en sådan upplevelse är det svårt att inte bli religiös. Eller att inte vilja gifta sig med sin endokrinolog.)

Nej, säger jag snällt trots att jag skulle vilja skrika: KAN DU INTE BARA SÄGA EXAKT VAD JAG KAN ÄTA FÖR ATT INTE GÅ UPP TJUGO KILO SOM MAN TYDLIGEN GÖR VID HYPOTYREOS!

Vilka kostråd gäller för en kvinna som på grund av menopaus redan har sämre ämnesomsättning och som dessutom SAKNAR egen dito på grund av borttagen sköldkörtel? Liksom dubbelt dåligt. Det finns inga svar. Jag är utelämnad till mig själv.

Sedan börjar den. Besattheten. Med stort intresse tar jag del av Kristofer Ahlströms DN-artikel där han med sig själv som exempel analyserar varför män alltid går all in och förvandlar allt de gör till en prestation.

Redan efter ett par veckors styrketräning började Ahlström föra in sina måltider i kalkylblad i Excel. Där är jag också, efter en timme. Jag måste bara lära mig Excel först.

Jag tränar för att skaffa mig en revenge body. För att jag älskar uttrycket. Och för att visa den här jävla hypon att den inte ska tro att den kan bestämma över min kropp.

Är det provocerande att en smal MAN vill kämpa för att behålla vikten? Säger det faktum att en mager man tränar hårt för att fortsätta vara smal något om hans syn på alla som är överviktiga? Provocerar en smal man någon, någonsin?

Det kan ni fundera över. Själv ska jag maila denne Ahlström och fråga om han blir bombarderad med att han måste ”unna sig” bullar. Och om folk lägger huvudet på sned och frågar om han lider av ortorexi.

Vi som hellre läser än slaskar runt i sängen

Jag har just langat in en lite väl skrytsam krönika om min språkliga förmåga men sociala oförmåga när jag ramlar över en Svd-artikel om att det skrivna ordet är en superkraft på dagens dejtingmarknad, signerad Kristina Lindh vars texter jag med intresse och stor behållning alltid läser.

Här har jag gått och trott att jag är stenkörd på samtliga marknader för att jag saknar allt som påståtts varit högvaluta på Tinder: sex appeal, stora tuttar, porrmun, ett tjockt hårsvall och all annan snygg yta.

Men så visar det sig att text inte alls kanske är så ute eller hassle, trots allt.

Måhända skulle jag själv aldrig kunna tänka mig att dejta någon där inte orden lirar.

Hur hunkig mannen än är.

Är inte hunk fullständigt ointressant? Om gubben inte kan skriva är hans utseende mig fullständigt likgiltigt.

En skrivande hunk då? Existerar sådana? Tror aldrig jag träffat någon. Får jag välja tar jag hjärnan och texten före yttre företräden.

Men vem bryr sig om vad en gammal och hopplöst ute tant anser? Jag har precis som alla andra tyckt jättesynd om alla de där männen som menar att de – bara för att de inte är snygga – inte får ligga.

Stackars alla som är för fula för sex, liksom.

”Jag tycker att man kan tala om en comeback för det skriva ordet”, säger psykologen och författaren Björn Hedensjö i Svd-artikeln. ”Att få kontakt med någon som kan svara upp språkligt är oerhört attraktivt.”

Hedensjö talar om det unika för skriftspråket: personligheten, humorn, musikaliteten.

Just musikaliteten tycker jag är det allra viktigaste. Att använda språket som om det vore musik. Och att besitta förmågan att använda sig av tomrummen, allt man låter vara osagt. För att inte tala om tajmingen och takten.

Men nu finns det alltså hopp för oss ufon som tycker att språk är mer spännande än sex. Som hellre ”skriver” än ”dejtar”. Som hellre läser än slaskar runt i sängen.

”Vi skriver”, är mycket intressantare än att ses.

Framtiden känns mycket ljus.

Hjälp mig att bli en bättre bordsdam

Måste ses!

Ni som hemnetporrar är väl bekanta med uttrycket. En massa gamla fuktiga ruckel som EGENTLIGEN är underbara. Bara man upplever dem på plats.

Jag är en som INTE bör ses. Jag är en av de få som är SÄMRE i verkligheten. Ni läser mina krönikor och insta och ser mig på teve och tror att ”ho ä så jälla sköj och skön och ROLIG och ANNORLUNDA”.

Och så besvikelsen när ni träffar mig. Det händer varje gång.

Mingel främjar uppdrag, lyder det vanligaste rådet. Då kan man vara så där härlig och charma sig till jobb.

För mig gäller det motsatta. Att hålla mig undan så mycket det bara går för att slippa avslöja mitt hypernervösa, blyga jag. För att inte röja hur tråkig jag egentligen är. När jag inte kan gömma mig bakom orden.

Jag vet inte hur många gånger jag gått svärande hem från bjudningar med bordsplacering för att jag varit en sådan besvikelse.

Jag är hellre med i vilken direktsändning eller ställer mig på vilken scen som helst, bara jag slipper bordsplacering.

Jag får ångest i veckor innan. Det är som om hjärnan lägger av, min talförmåga sträcker sig inte längre än väder och vind. Oftast får jag afasi.

På fredag är det dags igen. En förlagsmiddag på det smakfullt utvalda Thielska galleriet. Efter den inledande konstvisningen (då man får vara helt tyst!) börjar den, paniken över hur det ska gå. Hur ska jag som är stans gråaste mus kunna bära upp min skrivarpersona?

”Ho som är så FÄRGSTARK i krönikorna, det trodde man inte!”

Nä! Precis!

Nu behöver jag er hjälp. Vad ska jag prata med min bordsherre om?

Jag ska på fullaste allvar fylla en anteckning i mobilen med frågor. Eftersom jag på förhand inte vet vem bordsherren är måste det vara ämnen som kan passa vem som helst. Brett, men inte barnen.

Och absolut inga ”crazy” eller ”vågade” frågor eftersom jag inte är en sådan person, vad ni nu än har fått för er.

Jag är en socialt handikappad dam som knappt vågar öppna munnen och som jag inte rekommenderar någon att träffa.

Sida 1 av 11