Sjukhusfysikern har en geigermätare på den vita rocken. Han är väldigt ung och jag frågar om hans mamma inte är orolig för strålningen han dagligen utsätts för. Men den är tydligen inte värre än för piloter som flyger fram och tillbaka till New York.

Jaha, säger jag, varför utsätts de för strålning?

För att de är nära rymden, säger killen och rullar fram drickavagnen med min radioaktiva jod-shot som förvaras i en tjock blyburk.

Jag måste dricka ur ett sugrör. Det smakar ingenting.

Efteråt ångrar att jag inte frågade sjukhusfysikern om han brukar lyssna på Kraftwerk på jobbet. Och nynna med lite till Radioactivity / discovered by madam Curie. Eller Kate Bushs Breathing som handlar om ett foster som ligger i livmodern efter en atombombsapokalyps. I videon spelar Kate Bush själv fostret i en jättelik livmoder av plast.

För att fira att giftstruman nu äntligen kommer att försvinna stannar jag kvar lite inne på Nya Karolinska som är förvillande lik en stor shopping mall. Jag fikar på det ljusa och fräscha kaféet och passar på att shoppa lite. Medan galleriorna drabbas av butiksdöden och istället lockar en massa kaféer tycks Nya Karolinska göra tvärtom och öppnar butiker. Nya Karolinska borde kanske ha öppnat inne i Mall of scandinavia, tänker jag medan jag begrundar all information jag fick av läkaren.

Verification of radioaktive medical isotope in patient står det på lappen jag måste visa upp i säkerhetskontrollen om jag inom tre månader ska ut och flyga.

Jag har fått ett gult kort fullt med information. En meter från andra får jag vara, men om besöket varar längre än en timme bör avståndet ökas till två meter. Jag får ha sex men endast korta sessioner. Hur lång är en sådan? Och utsätts verkligen inte partnern för strålning då?

Om de där intimitetskoordinatorerna, som tillkommit efter metoo för att säkerställa att bästa praxis används för intima scener på scen, film och teve, har svårt att få uppdrag så ser jag en massa arbetstillfällen för dem på avdelningen för nuklearmedicin.

Det är en stor bukoperation. Ett kejsarsnitt innebär större risk för komplikationer för både mamma och barn.

Det har gått tjugo år sedan mitt första kejsarsnitt och läkarna använder fortfarande samma gamla dåliga argument, vilka förmodligen är skälet till att antalet planerade snitt fördubblats från 3,8 procent 1992 till 8,6 procent 2017.

Psyktanten på mödravården lyckades bara med en enda sak: att göra mig fullständigt övertygad om att jag aldrig tänkte föda vaginalt. De där samtalen förvandlade mig till ett långfinger där allt handlade om att jag minsann skulle visa vem som bestämde.

Inte så moget, förlåt!

Mia Fernando och Louise Winblad vill i boken Kejsarfödsel: snittkoll och mammaroll nyansera bilden av kejsarsnitt som något lyxigt. Jag kan hålla med om att ett akutsnitt är långt ifrån glassigt men ett planerat är rätt gött om jag tillåts svära i kyrkan.

Jag har gjort tre planerade kejsarsnitt. Softare blir det inte: Du har en egen kirurg. En narkosläkare försöker få dig att tänka på trevliga saker. En hel drös sköterskor finns där bara för dig. Du kan inte drabbas av platsbrist, du kommer inte tvingas föda på en parkering. Om något är knas med bebben finns en hel välutbildad stab där i rummet. Det blir aldrig ”för sent” för att sätta bedövning. Risken för analfissur är noll procent. Likaså att drabbas av framfall. Din slida förblir tight. Du slipper kissa på dig när du springer till bussen.

Lyxigare kan det faktiskt inte bli. Detta bara skulle jag ha. Jag borde ha fått ett kok stryk.

Men så fick jag smaka på kejsarfödselns baksida. Utomkvedshavandeskap, svårigheter att bli gravid, magbråck, ständiga magproblem och väldigt tråkiga tarmsmärtor. Något jag är övertygad om hänger ihop med mina snitt och kanske det barnmorskorna och läkarna borde ta upp istället för att bara prata om ”den stora bukoperationen”.

Om jag kommer råda mina döttrar att föda med snitt? Nej. Istället kommer jag säga: Vad får dig att tro att du inte skulle kunna föda vaginalt? Det är klart att du kan det!

”Välkomna till en generös och omtumlande resa in i Helene Billgrens egensinniga värld”.

Så skriver Liljevalchs-chefen Mårten Castenfors i katalogboken till utställningen Faran är över.

De som inbillar sig att Helene Billgren är egensinnig ser bara hästar, flickor, bebisar, pärlor, hästsvansar, frisyrer, flygvärdinnor och sjuksköterskor. När det i själva verket handlar om tomhet och isolering. Dessutom är det väldigt våldsamt. Och brunt.

Helene Billgrens favoritfärg är hästfärgen, den som heter burnt umber. Hon menar att den går att använda till allt som ”hår, byxor, golv, skåp, torra grenar och sånt som är lite tråkigt”.

Författaren Pamela Jaskoviak har skrivit det bästa som går att läsa om Helene Billgren. Pamela Jaskoviak ser en massa sorg i bilderna, men att det kanske beror på att hon har så mycket sorg i sig själv. Och mycket riktigt säger Helene Billgren att hennes målningar handlar om ensamhet och sorg.

Pamela Jaskoviak nämner ingenting om flickor eller pärlor eller hästar. Istället får bilderna henne att tänka på viss mossa på berget, slammet i botten av ån, ett rostigt barnvagnsunderrede, brunt som levrat blod, det första tecknet på läkning.

Hon antecknar frågor att ställa till Helene Billgren.

Hur förhåller du dig till skönhet?

Hur blandar du den bruna färgen?

Sedan skriver hon om saker som kan gå sönder. Och ordet TRÖST. I versaler.

Jag står framför Helene Billgrens tavlor och minns det hon själv skrivit om sin konst. ”Det är ju först på avstånd som man får en uppfattning.”

Hon har också sagt att det är lättare att förmedla något positivt om hon ler.

Jag ler framför de stora tavlorna. Men jag ser ändå bara tomrum, liksom ett eko av något som har hänt. Något otäckt och svårt, som kanske aldrig läker. Det här är inte egensinnigt. Det här är ensamhet skildrat av någon som varit där.

De som förminskar Helene Billgren genom att kalla henne för egensinnig har inte tittat tillräckligt noga på hennes konst och definitivt från fel avstånd.

The Sollentuna.

Det låter inte så coolt. Ingen skulle nog få för sig att uppkalla en kreativ smyckeshub efter min hemkommun och beskriva det som ”lite lekfullare, kaxigare och ruffare”.

Trots att The Sollentuna centrum som består av höghus är ganska rufft så klingar det inte lika coolt som The Högdalen.

Jocke Berg skulle definitivt aldrig tacka ja till uppdraget som gästdesigner om avsändaren var The Sollentuna.

Smycken med en mer sensitiv approach. Det var grundtanken när smyckesfantasten Jocke Berg satte sig ner vid skissbordet och började skapa det som sedan blev Arc, Fleur, Hmmrd, Hell key, Raa och Clef.

Ett av de mer anti-intellektuella sätten att debattera är att föreslå att det diskussionspartnern säger grundar sig i avund. Så säger min husgud Lena Andersson i P1:s Allvarligt talat som svar på en fråga som handlar om skillnaden mellan avundsjuka och missunnsamhet.

Lena Andersson menar att beskyllningar av typen så säger du bara för att du är avundsjuk är lömska för att de inte går att tillbakavisa och endast är avsedda för att skambelägga.

Vidare menar hon att man aldrig är avundsjuk på sådant som är ouppnåeligt utan bara det man har inom räckhåll och eventuellt kan uppnå.

Men här skulle jag vilja ta tillfället i akt och berätta att jag är jätteavundssjuk på Jocke Berg som får designa smycken i limiterad upplaga åt Efva Attling med inspiration från Frank Lloyd Wrights byggnader. Trots att han är i en helt annan liga.

Jag är jätteavundssjuk på Jocke Bergs karriär, på hans stora publik, på hans pengar, på hans vassa garderob, på hans dyra dra åt helvete-viner, på hans solglasögon, på att Efva Attling en gång gick fram till honom på en fest och frågade om han ville göra smycken. Jag är avundsjuk på hans coolhet och på hans dyra solglasögon som han aldrig tar av sig.

Jag är avundsjuk på att Jocke Berg är The Högdalen.

Jag har ingen aning om vem Frank Lloyd Wright är och jag har aldrig fått vara limiterad. Jag är mer en lågprisbutik. Dygnet runt-öppen.

Hon var en Annika som alltid kom i tid och missade inte en enda deadline.

Det var med en stor portion bitterhet jag brukade skoja om vad det skulle stå på min gravsten.

Pippi var en skräckfigur för mig som barn. Jag fick exakt samma adrenalinrush som av skräckfilmer när jag tittade i bilderböckerna där hon kavlar ut en pepparkaksdeg på det smutsiga golvet och som apan Herr Nilsson sedan kliver i. Eller när hon lägger sina äckliga, alldeles för stora herrskor mitt på matbordet – eller på huvudkudden! Eller när hon ska steka pannkakor och kastar upp tre ägg i luften varpå ett landar på hennes huvud så att slajmet rinner ner över både hår och ansikte.

För att inte tala om den fasansfullt grisiga badborsten som hon vispar smeten med (naturligtvis är alla äggskal kvar). Eller den där gamla ostbiten hon hittar på hatthyllan och som hon sätter i sig.

Jag lärde mig att det är enfaldigt att tro att ett gott arbete lönar sig, när det i själva verket är Pippi, som en timme för sent klafsar in i för stora skor fyllda med vatten från den skitiga ån i närheten, som kammar hem både jobben och de mest inflytelserika vännerna. De som sedan i sin tur fortsätter att ge henne och hennes gelikar jobb, eftersom en sådan som Pippi inte påminner dem om deras egna brister och som är rolig att hänga med.

Herregud, vem vill vara med den trista och duktiga Annika som bara vill kontrollera om man har tvättat öronen? Dessutom har ”duktig flicka” blivit en diagnos, ett sjukdomstillstånd.

Fast den här hösten har det hänt något i min sjunkande tidningsbransch, eller så har det med metoo att göra. Det är tydligt att allt färre har tid för sköna typer som aldrig levererar utan bara snackar skit. Att de hellre jobbar med folk som gör vad de ska utan tjafs. Den alkoholindränkta gränslösheten är helt enkelt inte eftertraktad längre.

Därför känns nyheten om Hollywoodfilmen om Pippi helt otidsenlig. Är det inte snarare dags för den stora filmen om Annika?

Ursäkta om jag förstört ditt liv.

Så sa Fredrik Reinfeldt till Anna Kinberg Batras make David Batra på Per Schlingmans fyrtioårsfest. Enligt Anna Kinberg Batras bok Inifrån.

Det får mig att tänka på Oscar love curse.

Två forskare, Michael Jensen och Heeyon Kim, har med hjälp en empirisk studie upptäckt att Oscar-nomineringar och -vinster kan förstöra ett äktenskap. Bland annat för att kvinnans status ökar och hon blir mer framgångsrik än mannen.

Skådisarna som råkat ut för denna förbannelse är många: Sandra Bullock, Angelina Jolie, Reese Witherspoon, Hilary Swank, Kate Winslet, Helen Hunt. Ja, listan kan bli hur lång som helst. Männen klarar helt enkelt inte av att ha en lyckad fru. Inte sällan får det dem att ta till våld.

Men – det faktum att hans fru blev partiledare verkade inte påverka David Batra alls, utan han backade henne alltid. När Kinberg Batra fick kritik för att hon aldrig såg glad ut gick han ut och ställde frågan hur ofta Stefan Löfven ser glad ut.

”Åk hem och kriga nu”, sa David Batra till sin fru när hon kämpade som mest med dåliga opinionssiffror. Jag älskar hans villkorslösa stöd.

Vill man läsa en bok om genuin kärlek trots en kvinnas överordning, om ett par som tycks vara immuna mot Oscar love curse ska man läsa Kinberg Batras Inifrån.

Vill man däremot läsa en bok om en kvinna som står för att hon är allvarlig, seriös, tråkig och ganska ohärlig ska man välja en annan.

Något jag alltid har gillat med Kinberg Batra är att hon är så stiff och aldrig ler, att hon verkligen gillar att jobba, och att hon är duktig, effektiv och ordentlig. Att hon inte bjussar på sig själv. Att hon inte är mysig eller fnissig.

Kinberg Batra försöker i boken på ett nästan desperat sätt övertyga att hon faktiskt är rolig, att hon också kan spexa. Att hon inte alls är ”vass” eller ”stram”.

Genom att göra så, så befäster hon att kvinnor faktiskt måste vara snälla, mjuka och härliga för att få vara med.

Käre gode gud, gör så att jag får bröst, gör så att jag blir normal.

Gud som haver eller Fader vår var inte min grej som barn. Nej, mina böner handlade istället alltid om att passa in, att få bli som alla andra.

Som alla andra blev jag nog inte men något spännande har hänt. Jag fyller fyrtiosex i dag och har fått den allra bästa present jag kunde få.

Bättre än en biljett till en föreställning med Phoebe Waller Bridge. Bättre än en dejt med Tom Hiddleston. Bättre än ett knockout-piller som utlovar en veckas sömn och sedan kronisk pigghet.

Äntligen måste jag lyfta på något i duschen! Jag har fått hängbak.

Det är inte helt enkelt, måste jag medge. Tvålandet är inte det svåra, utan sköljandet, att manövrera duschslangen där bak. Vattnet sprutar åt alla håll, armarna räcker inte till.

Men brösten då, tänker ni, dem har du väl varit tvungen att lyfta? Det måste ju alla.

Men nej, ser ni, det har jag inte för jag fick aldrig några. Hur mycket jag än testade alla knep och hemligheter som tjejtidningarna bjöd på, massera åt höger eller vänster eller åt höger igen eller be till gud, käre gode gud gör så jag får bröst, gör så jag blir normal, så hände ingenting.

Jag provade verkligen allt. Jag försökte bli kär i någon kille för enligt mina tjejkompisar växte brösten om man verkligen älskade någon. Jag försökte älska mig själv, för samma tjejer sa att man måste inte bara älska sig själv för att kunna älskas av en kille, utan dessutom växer brösten då.

Det ledde ingen vart för jag fick aldrig några. Jag har aldrig kunnat göra penntricket.

Förmodligen var det mitt eget fel att jag aldrig lyckades bli den kvinna Simone de Beauvoir skrev att man skulle bli.

Men nu kan jag stoppa in lite allt möjligt under skinkorna, och det stannar kvar även om jag rör mig. En helt fantastisk känsla.

Jag ska börja simma och gå runt och flasha min kropp i omklädningsrummet och äntligen få känna mig som alla andra. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel att bli normal.

Den känns som en skeletthand över min finniga kind.

Det är sextonåriga Veronica som beskriver sommaren. Hon bor i Norrland som ligger i guds arsle och där norrskenet hänger som snor ovanför trädtopparna.

Hon lyssnar på Sisters of mercy och är kär i Ian Astbury i The Cult vars blåsvarta hår hon tänker skulle kittla henne som videkissar. För att inte tala om Åmsele-Juha som hon brevväxlar med. Honom älskar hon.

Hon är förbannad över att just hon skulle bli sabbad i fejset. Hon undrar om man blir ful för att man är ond, eller blir man ond för att man är ful? Hon drömmer om att ta en osthyvel och bara hyvla bort finnarna.

Ett norrländskt trauma av Victoria Larsson är något så ovanligt som en bok om att ha finnar, att drabbas av en förbannelse.

Den kanadensiska innepoeten Guillaume Morissette kallar det i sin diktsamling Akne också för en förbannelse.

Alla vi som bär denna djävulsgen vet att ingenting funkar. Inga krämer. Inte antibiotikan man äter i många år. Eftersom det inte handlar om ”oren” hy så spelar det heller ingen roll med vad man tvättar sig.

Därför lyssnar jag lite extra noga på nyheten om att antalet unga som äter aknemedicinen Isotretinoin har fördubblats. Den där monstermedicinen som tidigare hette Roaccutan. Den som kan ge både foster- och leverskador och tung depression.

Något som däremot funkar är att hitta bundsförvanter. Guillaume Morissette skriver i Akne att han önskar att han hade försökt hitta fler personer som han hade kunnat anförtro sig åt.

Det är exakt det hans diktsamling gör. Anförtror sig. Han hjälper andra genom att skriva om det.

Bota akne med dikt? Är hon inte klok? Förmodligen är jag galen, men jag har ätit de där tabletterna och låtit ett barn äta dem. De känns på grund av mardrömsbiverkningarna lika mycket som en förbannelse som själva aknen.

En sak jag aldrig fattade under mina akneår var att folk faktiskt kan välja att inte bry sig om att en person har akne, skriver aknepoeten Guillaume Morissette.

Precis så.

Den här texten innehåller Joker-spoilers och kommer förmodligen att reta upp medelklass-män.

Män är rädda för att bli skrattade åt, kvinnor är rädda för att bli dödade. Det är alla kvinnors verklighet. Det finns inget farligare än män som känner sig förminskade.

När Joker blir skrattad åt så dödar han. I direktsändning. Och fortsätter att skjuta trots att personen redan är död.

När han efter en bilolycka reser sig på motorhuven påhejad av hundratals upprörda män – som likt fotbollshuliganer hyllar sin hjälte för att de också känner sig skrattade åt – ritar han ett leende i ansiktet med sitt eget blod.

Sedan skrattar han. Men skrattet fastnar bokstavligen i Jokers hals. Och leendet når aldrig ögonen. Det når nog inte ens munnen.

Den scenen är otroligt obehaglig och får en i allra högsta grad att tänka på incel-män som tycker att världen har blivit en galen plats, som är rasande på kvinnor för att de inte ger dem det de anser sig ha rätt till.

Men hur är det med de framgångsrika männen med fina titlar då? Hur ofta är man inte rädd för dem? Är det verkligen bara jag som har erfarenhet av att tvingas lägga ner ett bolag bara för att jag inte vill ligga med cheferna?

Är du i Almedalen, kan du komma hit?

Nej.

Vill du gå som mitt sällskap på guldägget?

Nej tack.

Kan vi ses och diskutera offerten på Sturehof över en drink?

Nej. Jag ses hellre på kontoret.

Kan du ta en taxi hem till mig nu?

Nej, det går inte.

För varje nej blev jag av med en tänkbar kund, ett pr-uppdrag, ett event. Varje gång jag inte bekräftade de manliga cheferna som sexuellt åtråvärda hunkar och blev de iskalla och avslutade omedelbart alla samarbeten, och hoten låg och lurade i luften. Det spelade ingen roll hur hårt jag jobbade eftersom jag inte ville ligga.

Inget gör män så rasande som när man visar sitt ointresse, när man är tydlig med att man absolut inte uppskattar deras blickar. Att avfärda män får ofta förödande konsekvenser. Och det är fullständigt livsfarligt att skratta åt dem.

Vet ni vad det betyder när man velar mellan en klargul och en giftgul jättestor stickad mössa medan man mumsar i sig en Oscar II-bakelse?

Att man är kärnfrisk. Att man inte har ett enda riktigt problem. Utan att man är provocerande proppmätt. På den där makalösa blandningen av mandeltårta, smörkräm och nougatkross.

Kung Oscar II hade måhända Sveriges då största porrsamling, men ingen kan ta ifrån honom den där eleganta tårtan som jag just med stor aptit vräkt i mig ute på lokal. Dit jag obehindrat gick. Innan dess joggade jag min vanliga runda. Det gick problemfritt. Hösten är härligt krispig. Vilket kräver en sådan där mössa som ser ut som en rejäl klick grädde på huvudet. Så fort jag skrivit klart ska jag gå tillbaka till butiken för att köpa en. Om jag bara kunde välja färg. Eller varför inte köpa båda?

Jag skriver som alltid snabbt. Skrivkramp har aldrig drabbat mig. Hjärnan lyder alltid. Fingrarna likaså. Jag har inte ont någonstans. Jag kan gå vart jag vill, när jag vill.

Allt som jag tar för givet funkar. Jag är inte ens tacksam, utan bara förutsätter det.

För Christina Lindström fungerar ingenting just nu. Hon är en författare som skriver fantastiska ungdomsböcker. Finns det björkar i Sarajevo känner ni säkert till. Fenomenal tonskärpa och närvaro.

Om ni följer henne på instagram får ni en inblick i hur det känns efter att ha opererat bort en hjärntumör. När hela författarkåren fortfarande återhämtar sig efter bokmässans alla fester kämpar Christina Lindström med att ens kunna stå upp. Gå kan hon inte. Se gör hon knappt. Ena ögat går inte att stänga. Smärtan är ofta olidlig. Ingen vet om hon någonsin kommer att kunna skriva böcker igen.

Hennes senaste bok heter Välj mig. Den handlar om Silje som förlorar sin pappa och måste bygga upp en mur av humor och stickighet omkring sig. För att stå ut med skitsnacket, sorgen och vuxenblivandet.

Fortfarande äckligt mätt hoppar jag över mössan och väljer istället Christina Lindström. Gör det ni med. Välj henne när ni ska köpa presenter till höstens födelsedagsbarn.