Jag har en vän med en bil så vi åkte till Göteborg. För att lämna mitt mini-Flashback bestående av mina så kallade vänner som är i färd med att planera en intervention för mig för att jag dejtar fel kille som på facebook skriver att han ska ta livet av sig i Göteborg.

Vi fick inte tag i någon guidebok, men fyra skivor med Håkan Hellström. Det fanns en gata där alla kunde mitt namn. Vi tänkte svarta tankar på Långedalspaviljongen. Vi ramlade in på något diskotek. Sedan ramlade vi ut igen. Vi gick hand i hand vid Feskekörka. Vi såg Älvsborgsbron fortsätta i evighet.

I natt hade gud skonat Hisingen. Mina tårar på dina byxor.

Jag var ett tappat självförtroende, jag var rädd för att jag inte skulle hitta till Femte långgatan, eller Nordhemsgatan som ledde rakt in i himlen.

Kom igen, Linda, nu går vi till Femte långgatan, skrek Thomas von Brömssen.

Varför har ingen berättat att det finns en femte långgata – den som bara Thomas von Brömssen känner till och som ligger hemma hos Håkan Hellström – just när jag ska dö i Göteborg i ett delirium. Man måste dö några gånger innan man kan leva.

Vi ramlade in i en taxi vars chaufför sa att det inte gick att köra till Femte långgatan för att den var enkelriktad, men att jag kan släppa av er på Andra. Eller utanför klubben på Magasinsgatan. Kör oss vart du vill, så fort du vill, sa jag. Den här staden är resten av mitt liv. Baby, vi har inget men vi har regnet. Neonskyltar på gatorna sände ljus på mig och skatorna.

Sedan ramlade vi och en handfull utvalda runt inne på Femte långgatan där matroser och åttiotals-Ebbot slogs. Och en grävling. Som gick ut i gatljusen. Som behövde lite kärlek från fel sort. Sympatier från fel håll.

Sluta drömma om det ljuva livet, du kommer aldrig vara med om det. Jag var bara inte gjord för dessa dar. Jag kunde se mitt namn i tidningsbokstäver. Men jag kunde inte tro att jag fortfarande levde. Lämna mig inte i det här skicket. Och du tog nästan död på mig, baby. Men vart skulle jag annars dö?

Vi åkte till Göteborg. Och såg en död grävling i vägrenen som vi inte heller brydde oss om. Vi bara skrattade. Under hela resan kom han inte in enda gång på Göring eller nazister. I Gränna skällde jag ut en familj för att de tog min polkagrisstång. Den med smak av viol.

Vi undrade om Per Hagman var på Marstrand. Eller Peter Harryson. Är inte han död? frågade jag. Jag krockade nästan med sidoräcket när vi pratade om döda kändisar. Sedan började vi göra en lista över är inte hen död-kändisar. Sådana man förutsätter är döda fast de lever. Som Björn Skifs. Thomas von Brömssen. Pete Doherty. Shane MacGowan. Kate Bush. Kate Moss.

Visst är det jättekonstigt att Magnus och Brasse inte lever? sa han. Visst tog Brasse livet av sig, sa jag. Nej, tyvärr, Brasse dog av hjärtsvikt. Sedan började vi prata om kändisar som dog en naturlig död. Och om Hunter S Thompson som ville att hans aska skulle skjutas ur en kanon. Men på grund av att han inte hade råd så fick Johnny Depp finansiera det.

Folk ba: Hur var begravningen?

Depp ba: Den vara fin.

Sedan berättade han om världens vackraste lik som hoppade från Emipre state building och landande på ett biltak. Och om hon som hoppade från Hollywood-skylten. Och om Elliott Smith som högg sig med inte ett utan två knivhugg i hjärtat. Om spektakulära dödar. Kurt Cobains metod var spektakulär. Men att det som kändis i dag inte räcker med att skjuta sig ur en kanon. Fatta stressen att som kändis först tvingas leva ett pressat liv och sedan behöva dö på spektakulära sätt.

Vi hoppades på att stöta på Henrik Berggren för att han måste vara den kändis som gör sig bäst i infrarött. Vi såg Belinda Olsson på Andra långgatan. Vi duckade och gick vidare. Sedan hittade vi en bra bar på Femte långgatan.

Jag vill bara äta skaldjur på ett dyrt ställe, sa jag. För jag litar bara på dyra ställen.

Sedan sa han att de som tycker att jag skriver konstiga saker på facebook har enats om att honom hjälper vi inte. För de bryr sig inte. Jag är deras grävling.

”Vi ett tillfälle köpte jag en 33-centiliters Ramlösa i förhoppning om att den solitära lilla glasflaskan skulle få henne att inse hur synd det var om mig.”

Så skriver Christian Daun i en artikel om skilsmässa i Svenska Dagbladet där han skräckslaget undrar om målet med skilsmässan är att skapa ett lika stort avgrundsavstånd som episoden med mannen som i Rachel Cusks fantastiska bok Outline kör genom ett oväder i bergen och bara möts av ett iskallt: ”Jaja, jag är säker på att ni klarar er”, när han ringer ex-frun för att få lite sympati.

Christian Dauns text får mig att tänka på alla löjliga råd om hur man håller ihop. Hurtiga tips från personer som varit gifta i tio–tolv år. Kom igen när ni likt mig varit gifta i tjugofyra år. Vi som klarade det så länge är de enda som kvalificerar oss för att komma med några råd över huvud taget.

Mitt bästa tips är: Skratta. Varenda jävla dag. Så att ni kiknar.

Väljer ni en partner som får er att skratta ökar chansen att det håller länge. En annan anledning till mitt ovanligt långa äktenskap var hans imponerande styrka. Jag har aldrig träffat en starkare person. Berättelserna är lika många som fantastiska. Som när han mitt under en magsjukas spyfas spelade in en skiva. Han kräktes, spelade in sina slingor, la sig på en matta utanför studiodörren, kräktes, gick in igen.

Eller när han efter att ha spelat med något av alla sina band i någon gudsförgäten landsortshåla, drack upp logens rider, för att sedan ta första morgonbussen klockan fyra hem, hoppa av vid McDonald’s på Vasagatan för att käka frukost och sedan direkt gå och skriva 1,9 på Högskoleprovet.

Han är numera min bästa tjejkompis. Den jag kan ringa dygnet runt. Och som messar ”nej, det är du inte alls” när jag nattetid som ett jävla vrak fyllemessar från någon bardisk att jag är värdelös.

Han är den som kommer sätta kanylen med kortison i min lårmuskel om jag får addisonkris eller kräks. Min ICE-kontakt. Den jag i resten av mitt liv kommer dela barn och barnbarn med.

”Vi har (miss)lyckats med det mesta.”

Så säger Sjösala förlags Åsa Hjalmarsson och börjar berätta om när deras dåvarande formgivare Simon Hessler fick för sig att tjära in snittet på John Steinbecks sjörövarroman Blod & Guld så den skulle lukta som en 1600-talshamn.

Ett tämligen ambitiöst projekt för ett nystartat förlag. De lånade en verkstad på Skansen, satt där ett par dygn och penslade och penslade.

”Vi fick säkert lungemfysem allihopa av tjärdoften”, säger Åsa.

Sedan skulle böckerna levereras till Skansen-porten där en lastbil skulle frakta dem till ett företag som skulle plasta in böckerna, för att det inte skulle lukta så mycket tjära i butikerna. Just när de hade lastat alla böckerna på den djungelbokstapetserade flygplatstrucken från 1960-talet utan tak, började det spöregna och alla intjärade böcker blev plaskvåta.

”De fick torka en vecka innan de kunde plastas in och i en bokrecension kunde vi senare läsa ’Den ser ganska solkig ut och man undrar onekligen från vilken soptunna den hämtats’.

Men trägen vinner naturligtvis och Hessler och Sjösala fick senare Svensk Bokkonsts pris för boken, för ”ett av 2012:s bästa exempel på god bokproduktion”.

”Jag har dock aldrig så gärna velat sluta jobba som förläggare som när vi gav ut antologin Det heliga jävla moderskapet”, berättar Åsa. ”En helt fantastisk samling texter om alla normer kring barnafödande och allt omkring det.”

Tyvärr påpekade någon: är det verkligen okej att publicera en fri tolkning av ”en väldigt känd barnboksfigur” som pekar finger? Det var det inte.

”Innan vi lyckades lösa det här var jag helt säker på två saker: att jag skulle låsas in i något upphovsrättsfängelse på livstid, och att jag aldrig mer ville jobba med böcker. Det slutade med att vi fick be alla boklådor i landet att riva bort sidan med den tecknade barnboksgestalten och lägga en förlåt-lapp i boken till alla köpare som hade lagt pengar på en trasig bok.”

Sa jag att jag älskar Sjösala förlag? Jag älskar Sjösala förlag.

Vi skickade de bästa duetterna till varann. Jag vann så klart. För jag vinner alltid. Blixa och Anita Lane. Och KLF ihop med Extreme noise terror från 1992 års Brit Awards där de sköt med (oladdade) maskingevär över publiken. Det ultimata sammanbrottet före den djupa depressionen. Innan Bill Drummond isolerade sig i ett hus på den brittiska landsbygden med fru och en massa bebisar och ville dö.

Han: Du älskar verkligen KLF!

Jag: Ja.

1967 köpte Bill Drummond Beatles Strawberry fields forever och blev besatt av musik. I boken 17 lyssnar Bill på den i vuxen ålder när han går igenom sina gamla singlar och börjar gråta.

Jag var sjutton år när What time is love? kom 1990. För mig var KLF något ouppnåeligt, galet och annorlunda. Ett alternativ till att lägga sig ner och dö. Ett excentriskt totalt vansinne som en kreativ kraft. En livsglädje som fick mig att vilja välja den icke förutbestämda vägen, som gav mig modet att göra tvärtom.

Sjutton var Bill Drummonds favoritålder. Han har skrivit: ”17 is this dark and mysterious age in-between. (–) An age when – if you are a lad anyway – you can get into the most dark and dreary music that is available for your generation.”

Exakt så var det för mig fast jag var inte en lad utan en väldigt ensam tjej. Min bok Men mest av allt vill jag hångla med nån hade länge arbetsnamnet 17-årsboken. Sedan kom KLF och jag blev besatt av Bill Drummond.

Bill Drummond har även skrivit: ”I was running away, running anywhere and everywhere. Running away to sea. Not to seek fame and fortune, though it seems they found me. So I ran away again.”

Om Bill Drummond är en som rymmer så är jag en som stannar. Jag stannar och stannar och stannar.

Bill Drummond skriver att han någon gång vill driva ett te-rum som ska heta The Penkiln Burn tea room och där ska han sitta och gagga om förr i tiden för dem som orkar lyssna.

”Sex can fuck your life up, tea can’t.”

Själv drömmer jag om att någon gång driva ett antikvariat och där ska jag stanna och stanna och stanna.

Det är samma visa (höhö) varje år. Barnen hann inte ens sjunga klart Den blomstertid nu kommer innan Katta punktligt inledde sin kiss-säsong. Sommarlovet är hennes kissperiod. Trots att hon är en leopard hatar hon värme.

Något som aldrig – verkligen aldrig – slår fel när Katta kissat på soffan eller på någon av sängarna är att det då händer mig något bra. Oftast i yrkeslivet. Till exempel att något förlag nappar på ett synopsis jag har skickat in.

Vad kallas det? Offer? Uppoffra? Gengälda? Botgöring! De kissar och jag får något i gengäld. Soulagera? Kompensation! De har snart kissat ner hela soffan och jag får skriva ett par böcker, som jag ändå inte kan leva på.

Sona. Jag sonar genom att ha en kissande katt. Jag umgäller för, säger man så? Jag pliktar för … något.

Barnet: Är du medveten om att om någon läser det här så kanske vi inte längre får ha kvar henne?

Jag: Du menar att kattsocialen kommer och tar henne?

Barnet: Ja typ.

Jag: För att bengaler är så himla underbara och att någon annan brinner för att aldrig sova?

Barnet: Men det är faktiskt inget att skämta om.

Jag: För att någon annan vill ha en katt som kissar PÅ dem när de sover?

Barnet: Jag tycker att du lämnar ut Katta genom att berätta det. Hur skulle du känna om …

Jag: Om någon berättade att jag kissar på andra medan de sover?

Barnet: Men Katta är faktiskt en helt perfekt katt. Hon är jättesnäll, lugn, smart, vacker …

Jag: Och hon kissar på oss när vi sover på nätterna.

Barnet: Hon kanske kissar för att hon vet att du skriver den där boken om henne?

Jag: Författare brukar ibland säga att det är deras katt som skriver boken.

Barnet: Men Katta skriver inte din bok.

Jag: Nej, det gör hon inte. Tänk om jag också kunde sätta mig ner och kissa på allt som jag inte anser är perfekt? Det vore ju något! Då skulle jag kissa på diskbänken, på badrumsgolven, i handfaten, på skohyllorna, inne i garderoben, ute på balkongerna, nere i källarförrådet. Och på min ångest.

”Lyssna mer, fråga mer och håll alltid vad du lovar.”

Så säger Edit Künstlicher vars podd I huvudet på en entreprenör jag gästade i förra veckan där hon utlovar att jag ska berätta något folk inte vet om mig. Dessutom delar jag av mig av min charmskola, att jag kan charma vem fan som helst. Men innan jag här tänker delge er mitt allra bästa special-charmknep så ska Edit själv få ge sina bästa råd.

Vilket är ditt bästa beslut?

”Det måste nog vara att jag vågar säga nej till uppdrag kopplade till alkohol, skönhetskirurgi och spel. Det ger mycket pengar och jag skulle troligen kunnat växa snabbare men jag vill inte bidra till mer alkoholkonsumtion och spelmissbruk. Det är jag stolt över.”

Ditt största misstag?

”När jag gjorde en usel rekrytering som nästan kostade mig hela bolaget. Jag anställde en person som visade sig baktala och underminera mig för hela personalen. Det resulterade i att jag blev tvungen att göra rent hus och börja bygga teamet från början. Ett ruttet äpple kan förstöra hela korgen.”

Det bästa rådet du fått?

”Jag har en otroligt bra advokat. Hon vet när man ska gasa och när man ska bromsa. Det är inte alltid rätt att gå i konflikt även om du har lagen på din sida. Man blir lätt fartblind och fattig vid juridiska tvister. En bra advokat hjälper dig undvika dessa. Hennes råd är guld värda!”

Okej, då ska ni få veta hur en riktigt bra säljare (moi) jobbar. Utöver att lyssna, ställa frågor och minnas vad den presumtiva kundens alla barn och husdjur heter föreslår man något som hen till vardags aldrig får höra, något som får hen att glömma sin astrista vardag och får hen att känna sig som barn på nytt.

Mitt bästa knep som alltid funkar är att messa och fråga om vi ska ses om en halvtimme på Gröna Lund för att åka fritt fall. En viss osäkerhet hur eftermiddagen ska fortlöpa är alltid bra. Att det möjligen kan innebära att någons hand smyger in under ett eller annat klädesplagg.

Man är ju fan inte medie- eller pr-hora for nothing.

Jag kunde väl åtminstone att likt August Strindberg ha klätt av mig naken och klättrat upp i ett träd kan man kanske tycka. Så där som Axel i En dåres försvarstal gör.

Han vill egentligen dö på ett lyckligt sätt, som att exempelvis åsamka sig själv en romantisk lunginflammation och ligga där i sängen och ta emot besök av kvinnan han älskar.

Men istället sätter han sig på en klippa, klär av sig till spritt språngande innan han låter stormen piska hans rygg. Han fick aldrig lungpaj.

Men – han ska ha en eloge för det där att klättra upp naken i ett träd. Det är ju intressant åtminstone.

Jag kommer att tänka på mitt icke-klättrande upp i ett träd bara för att jag just slukat Bengt Ohlssons enastående Midsommarnattsdrömmar. Jag älskar allt i hans bok, att den inleds med en överkörd grävling, att den är ett förebud, något döda grävlingar alltid är.

Jag älskar att bokens Tomas ägnar så mycket tankeverksamhet åt var han och Cecilia ska sova i Roslagsstugan. Att han så sorglöst han kan ska föreslå för henne att hon kan ta en madrass och lägga sig var hon vill. Men att det då kommer försvåra det faktum OM hon vill sova nära honom. Att det bästa kanske bara är att hålla frågan om sovplatser öppen.

Till sist bestämmer han sig för att tolka hela midsommar som ett tecken. Om hon kommer ska han föreslå att hon delar soffan med honom. Om hon inte kommer ska han aldrig mer söka kontakt med henne.

Midsommar som ett förebud. Precis som grävlingen.

Det jag gjorde den där midsommaraftonen i Roslagen för så länge sedan var att – i sedvanlig ordning, för detta var något som ständigt upprepades – av min så kallade bästa tjejkompis bli portad från stugan där jag skulle sova för att hon hade hittat ett ragg hon ville ligga med. Natten tillbringade jag sittande ensam på en stubbe i skogen hatiskt krossande ölflaskor mot en sten.

Så mycket bättre allt hade känts om jag bara hade klätt av mig naken och klättrat upp i ett träd. Eller åkt hem.

Den rationella drömmaren.

Så beskriver konstnären och artisten Cornelia Sojdelius sig själv. Den duktiga, högpresterande flickan som till sist förstod att man faktiskt kan välja en annan bana än den akademiska, och efter två år hoppade av läkarlinjen för att istället plugga konst på School of Visual Arts i New York, började älska Lee Buls futuristiska framtidsvisioner och öppnade ett galleri på Östermalm i Stockholm och till sist även blev artist och låtskrivare.

”Vägen till skrivandet och sjungandet har varit krokig”, säger Cornelia som är aktuell med EP:n A dreamers wake. ”Det låg långt under ytan och det tog ett tag för mig att erkänna hur stark den drömmen var. Jag har också alltid varit sliten mellan mina två sidor, den ena som längtar ut och den andra som vill gömma sig, den blyga och den utåtriktade.”

Det hon anser mest spännande med konst är att man triggas att hitta världar inom sig själv som man anar finns men inte alltid kommer åt av egen kraft.

På frågan vad hon skulle välja mellan konsten och musiken säger hon: ”Om jag bara fick välja en sak skulle jag sätta mig ner och vägra. Jag måste göra allt samtidigt, jag har märkt att det är så jag funkar.”

”Musik och konst har alltid representerat en sfär där det inte går att rangordna på samma sätt som i skolan och den akademiska världen. Det som skulle kunna anses som dåligt kan plötsligt bli bra och misstag kan bli lyckosamma. Det ger mig en frihet att känna att allt är möjligt.”

Hennes eget största misstag är att hon inte tidigare förstod vad hon skulle använda den duktiga flickan till. Det som ledde till att hon alltid upplevt att det är lite för sent. Så pass att hon på ett så härligt rättframt sätt väljer att inleda texten om nya skivan med orden: ”På sätt och vis har det alltid varit för sent för mig att hoppas på framgång inom musik. Jag var för gammal redan när jag började på allvar 1998, då hade jag fyllt 32 år. Det är kanske delvis därför som jag fortfarande håller på, det är liksom likadant nu, bara ännu lite mer för sent.”

Jag har slutat jobba. Jag lyssnar bara på podden Stoopendaal & Sundfelt. Flera avsnitt handlar om Michel Houllebecq och hans undersökning av mänsklighetens pissighet. Och att det ska vara okej att hora, så länge man vill, att man ska få göra vad man vill med sin kropp. Att många lighthorar. För pengarnas skull. Sedan pratar de om alla jävla dvärgar i Bilbo, att de är för många. Att det vore bättre om det vore sju, så som Disney forskat fram. I ett laboratorium. Därefter kommer de in på smurfarna, att de är döda inombords och att Gargamels enda agenda är att trampa på smurfhusen. Sedan förklarar de kundvagnsteorin som går ut på att de som inte ställer tillbaka kundvagnen är inkapabla att fungera i en civiliserad stat. Att det är en gränslinje för det som krävs för att ett samhälle ska funka. Alla kundvagnar vi ser, till exempel i en å, är den gruppen i samhället vi inte lyckats domesticera.

Sedan pratar de om Lars von Triers The house that Jack built och om att konst aldrig är underhållning och om att det inte finns någon bra psykologisk modell för att människor söker negativa upplevelser, att man inte borde göra det. Att bygga ett hus av lik, som han i von Triers film, är en bra metafor för vad den äkta konstnären ger sin in på. Att det handlar om att dela sitt mörker, att beakta sina psykopatiska sidor, att blicka ner i sin egen avgrund.

Genom att tänka att alla normies finansierar deras perversa kulturproduktion står de ut med livet. Att alla pisstrista människor i sina fula Haglöfsbyxor som sitter och håller på med sin deklaration och pratar om något jävla avdrag och jobbar på något lönekontor är själva förutsättningen för att avvikande personer ska få plats i det här samhället. De vet inte om det, men de är mecenater.

Jag älskar Oskar Sundfelt när han fullkomligt spyr ur sig: ”Du borde bli glad av den här extremt tråkiga personen i sina praktiska byxor, fan va gött! Den där momsen på dina Haglöfsbyxor, den ba bluäräärgh, jag gurglar i mig den!”