I have about a hundred cats living in me and all of them are curious.

Det vore väl en helluva tattoo?

Jag som ska ge ut en jättetrevlig kåseribok om katter ihop med en annan kattälskare – Staffan Heimerson – och allt. Inför omslagsfotograferingen med mig och mina katter hinner jag åtminstone göra två nya tatueringar. Det där citatet som dessutom är Kathy Acker. Vilket så klart gör det ännu mer fantastiskt. Och den där katten som Sylvia Plath tecknade och som numera är vida spridd på magra, anemiska kvinnokroppar. Och snart på min åldrande slappa tanthud.

Är det något jag älskar så är det slapp hud som har livets kartor och invecklade system av fåror och åar på sig. Liksom sjöar av sorg. Alla ärr och minnen och kärlek och förluster och toppar och dalar. Mest dalar så klart. Men kom inte och säg att det inte är roligare med nerförs- än uppförsbacke. Åka pulka! Rätt ner. Jävlar vad det pirrar i kistan.

Jag tycker inte att det är så himla noga med tatueringar. Det mest avtändande jag vet är folk som grubblar i flera år innan de bestämmer motiv och plats. Och vad händer sedan? Jo antingen bryr sig ingen eller så dör de.

För mig bär tatueringarna ingen berättelse mer än att jag påminns om länderna där jag gjorde dem. Som korset på ryggen jag blott nitton år gammal gjorde i San Francisco. Jag hade natten före sett en cool kvinna i en bar i Los Angeles med en sådan tatuering. Eller märket på fingret jag gjorde inne i Arndale shoppingcenter i Manchester. Det kändes coolt för att mina popstjärneidoler brukade hänga där.

Nej, charmen med tatueringar är ju att de är en stundens ingivelse. Att de är minnen. Och att de efter ungefär en sekund blir skriade inaktuella. Och känns de fula är det bara att täcka över dem med ett nytt motiv. Som svalan jag som artonåring gjorde på Portobello road i London. Eller den svarta katten jag gjorde lagom till Fittstimlanseringen.

Man täcker och går vidare. Eller låter dem vara kvar. Det är inte så himla noga.

En minut efter att den av min dotter införda skärmtiden slås på börjar det klia i fingrarna.

Jag är nämligen beroende av en viss persons instagram.

Jag älskar hennes ”today’s office”. Ett vackert dukat bord med vattenfärger, levande ljus i höga stakar. En av hennes tavlor i ”Årstiderna”-serien i bakgrunden. Ett block och pennor. Färgerna går i ljusblått och andra pasteller.

Hon binder vackra kransar. Hon gör eget julgodis. Hon skulpterar små spooky Halloween-dockor.

Hon tillagar grytor som ser så lockande ut att jag kan känna doften ända till min Stockholmsförort. I en ljusblå Le Creuset så klart.

Hon till och med slår in presenterna så att de i sig blir små konstverk.

Allt görs med sådan känsla och framför allt omsorg. Omsorg om allt från material, till färgval till kärlek till mottagaren.

Och: hon har en gräsgrön ytterdörr. Som sitter på ett sådant där ljuvligt engelskt radhus. I Oxford!

När ens life goals att bo i England bakom en gräsgrön ytterdörr på grund av ålder och ekonomi aldrig kan infrias får en nöja sig med att glutta på andras liv.

Vem stalkar jag?

Författaren och konstnären Amanda Hellberg så klart.

Om dörren säger hon: ”Det tog ett jäkla tag att hitta färgen, det är samma som Beatrix Potter hade på sin grind i Lake District. Eftersom den nyansen anses historiskt viktig så har man lyckats återskapa den på något sätt i samarbete med The National Trust. Nyansen har döpts till Sage & Onions. Man har aldrig hittat den kulören på någon annan plats och man tror att den lilla färghandeln i byn experimenterade fram en enda liten målarburk tills Beatrix var helt nöjd. Men detta visste jag inte när jag köpte färgen.”

På frågan vilka Hellberg själv stalkar svarar hon:

”@knivenivattnet Linda Spåman har jag älskat länge, hon är en av våra största samtida svenska konstnärer. Hela hennes tillvaro är konst. Och så @katieryankatieryan som skapar enorma ruttnande och mögelangripna frukter av ädelstenar. En ascool idé, utsökt genomförd.”

Jag har hittat ett sätt att tjuvkoppla skärmtiden. Säg inget till min dotter.

Har ni hört talats om Tornedalslåset?

Nä, det hade inte jag heller. Jag trodde att det hade något med finska rycket att göra och var snuskigt. Det tenderar ju att vara det. Snuskigt alltså.

Som det rätta knycket. Som absolut har med de nedre regionerna att göra.

Eller att det var någon skoterterm. Som plåga eller bängla som jag läst om någonstans.

Jag: Vill du bängla avec moi ce soir?

Han: I kväll? Varför inte nu på en gång?

Jag bestämmer mig för att bängla lite med en skoter och ser framför mig att jag enkom genom att ta på mig hjälmen skulle förvandlas till någon grabb som går bredbent för att få plats med paketet och som skulle platsa i Top gun. Och att vi skulle instrueras av någon testosteronstinn hunk. Som kanske skulle vilja följa med hem till hotellet för att testa på det där Tornedalslåset.

Jag ba: Vad sägs om Tornedalslåset, hemma hos mig på Art hotel i kväll?

Han ba: I kväll? Varför inte nu på en gång?

Men så är vår skoterlärare mjukast möjliga sortens man. Vi kör inte en sekund snabbare än 30 km/h. Han vänder sig ideligen om för att säkerställa att vi har det bra. Rena rama pensio-turen i naturskön i miljö. Vi njuter av solen och vinkar till de som pimplar på isen. Exakt min grej.

Precis som norrbottningarna i allmänhet. Jag får veta att det måhända tar sin tid att lära känna en norrbottning men sedan blir man inte av med dem.

Det är så här det måste kännas att vara kronprinsessan, tänker jag, lätt generad över den enorma gästfriheten jag fått uppleva de här magiska dagarna i Övertorneå.

Alla öppnar sina hem, bjuder på lokala delikatesser och visar vackert hantverk. De tar ledigt från sina jobb för att ses och prata. De är extremt stolta över sin hembygd och sina grannar. Så pass att de aldrig låser dörren. De ställer helt enkelt bara sopen framför dörren för att visa att de inte är hemma. Det vill säga Tornedalslåset.

Tack Övertorneå för ett minne för livet! Jag kommer definitivt tillbaka. Mig blir ni inte av med så lätt.

Erään avioliiton anatomia.

Det är finska och betyder ungefär ett äktenskaps anatomi och är en bok skriven av Annikki Kariniemi (1913–1984). En ganska ruggig titel när man har fått höra lite mer om Kariniemi. Och när man vet vad Rosa Liksoms bok Överstinnan, som bygger på Annikki Kariniemis liv, handlar om.

Trots att Annikki Kariniemi skrev över trettio böcker och belönades med många fina priser vet vi alldeles för lite om henne. Vi känner till att hon orsakade stor skandal genom att bli ihop med en mycket yngre man.

När den riktiga skandalen naturligtvis var att mannen hon lämnade var en tjugoåtta år äldre finsk nazistsympatisör som misshandlade henne.

Men om detta står inget på informationsskylten intill hennes staty vid utsiktsplatsen uppe på Aavasaksa-berget ett par mil söder om polcirkeln, känt för det misslyckade husbygget inför besöket av tsar Alexander III 1883. Eftersom han aldrig kom.

Nej, för mäns våld mot kvinnor talar man inte om. Dessutom kan det ju ta ner stämningen. Tänk på alla som vill njuta av utsikten. Tänk på paren som ska kyssas framför skylten ”kiss here” under midnattssolen.

Så på skylten kan man istället läsa lite allmän puttinutt om vildmarkens fågelorkester vars ljud påminner om tusen silversmeder som slår med sina små hammare.

Men när jag står framför Kariniemis mäktiga staty så vet i alla fall jag. Och hon vet att jag vet. Hon står där, stolt, med sin katt och sin bok och hon tänker inte vara tyst om våldet. Trots att hon sedan länge är död.

Förmodligen är det inte en slump att vi – märkbart tagna av Kariniemis öde – får lyssna till ytterligare en berättelse om en död kvinna som inte tänker vara tyst.

Hon heter Maja och går igen. Mycket kring hennes dödsfall var väldigt oklart. Det gick rykten om en våldsam make. Och hon dog i ambulansen vid Luppio.

Uterummet i Majas gamla villa där vi fikar är ögonbedövande vackert. Marssolens glitter bildar små droppformationer på golvet.

Vi hör dig Maja, tänker jag. Det du vill berätta är livsviktigt. Fortsätt spöka.

”Och det här är en slaktkniv – den når väldigt mycket.”

Inom fem minuter hände det som alltid sker när man är på en trevlig middag, samtalet glider in på mord eller sex. I det här fallet blev det mord.

Att besöka paret Huuva på Huuva hideaway är något utöver det vanliga. En krog med tre omnämningar i White guide, i Liehittäjä – en by med tio invånare, tjugotvå bastur (pluralformen enligt internet), fyra hundar och en katt, som inte har några som helst problem med att trippa omkring ute trots tjugo minus. En av de tio är dessutom författare och förläggare, Per Huuva vars kokbok Aitta nyligen förärades en fin understreckare i Svenska dagbladet av Margit Richert). En driver ett glutenfritt bageri.

Förlag och mat. Man har alltså allt man behöver i byn.

Efter en utsökt middag bestående av älg, ren, ingefärsgravad gös, granskottsgravad röding, stekt löja, hjortron, kvannefrön, kaffeost och kotikalja, Tornedalens vardagsdryck, klämde maken Henry Huuva fram att han medverkade i Bastubaletten från Tornedalen (Svt).

Det vill säga byn har dessutom en kändis! Som inte bara varit med i teve, utan dessutom åkt på en stor turné med föreställningen.

Sedan pratar vi om knapsu då och nu och sorgen får rummet att stanna till ett tag när Henry Huuva berättar att hans stora barndomsdröm var att just dansa balett. På sextio-sjuttiotalet var det liksom inte läge att bryta mot landsbygdens normer som var så mycket starkare än storstadens.

Men sedan skålar vi i björksav och börjar prata mord istället. Stämningen lättar.

De bästa mordvapnen är tydligen en istapp (alla bevis smälter bort) eller ett djupfryst djur (ett kraftigt slag och sedan ätes tillhygget upp).

Men kroppen då? undrar ni.

Jo den tar svärsonen hand om, han är ju begravningsentreprenör.

Nästa vecka kommer Vickan och Daniel till byn, jag hoppas de får träffa familjen Huuva. Så här trevligt var det länge sedan jag hade.

Jag har så här i livets slutskede äntligen börjat fatta grejen med att resa. Tiden stannar. Hela ens tillvaro blir som en ljuvligt stressfri zon.

Livet blir ett oemotståndligt undantagstillstånd. Lite som en lyckad fest där alla är nyfikna och glada och alla samtal flyter och man träffar nya vänner för livet. Man dricker vin fast det bara är lunch. Man smakar på en massa konstiga men spännande maträtter. Man köper presenter till alla man gillar. Man får energi och inspiration av alla nya miljöer. Man vill hinna med så mycket som möjligt på kortast tänkbara tid. Sova får man göra när man är död.

Ingen pockar och vill en massa tråkiga saker. Ingen stör. Nej, vi kan inte be henne tvätta våra kläder för hon är ju i Tornedalen!

Det är okej att sätta på ett auto reply på mailen: ”Tyvärr så kan jag inte svara på ditt mail för jag är i Tornedalen.”

Att resa är lite som att medverka i en direktsändning. Eller stå på en scen och prata inför flera hundra personer. Då man automatiskt hamnar i flow och tvingas leva i nuet. Eftersom inget alternativ existerar.

Vi kan inte ringa och störa mamma nu för kolla hon sitter ju där inne i teven. Någon annan måste fixa våra kläder för mamma pratar inför en massa gubbar och tanter på någon kulturdag.

I hela mitt liv har jag fått stå ut med att bli kritiserad för att vara en sådan där trist människa som inte gillar att resa. Kom igen, var inte så tråkig, har de sagt och inte trott en sekund på min påstådda utmattning. Släpp loss lite, var lite spontan för en gångs skull. Vi bara sätter oss på ett tåg och ser vad som händer. Snart måste du faktiskt söka hjälp för din överdrivna rädsla och oro.

Men det är först nu när någon äntligen stängt av min höga ämnesomsättning som jag har börjat fatta hur alla andra känner sig. Har inte alla en trimmad centrifug inne i kroppen och hjärnan som dygnet runt slukar precis all energi alltså? Uppenbarligen inte.

Sorry men jag kan inte hjälpa er just nu för jag befinner mig i det gudomligt vackra Övertorneå.

Två vänner ses efter bokrean. Den ena fyndade biografin om Selma Lagerlöf. Den andra inte.

Jag: ”Kan du inte bara sluta flina så där överlägset för att du fick tag i Selmaboken?”

Hen: ”Kan du inte bara erkänna att du var helt oproffsig och misslyckades? Att du – hör och häpna – om FÖR SENT!”

Jag: ”Jag kom INTE för sent!”

Hen: ”Men varför sitter då jag här med Selma och inte du? Jag köade utanför Akademibokhandeln klockan sju.”

Jag: ”Jag var tvungen att prioritera, jag köade inne på Söderbokhandeln. Jag gjorde ett noga övervägt val …”

Hen: ”Och hur tycker du att det gick? Jag kan inte se någon Selma i din bokhög … Hörde du att folk brukar gömma de böcker de vill ha inne i butikerna?”

Jag: ”Varför då? För att köpa senare? Ingen går ju till bankomaten längre.”

Hen: ”Kvällen innan så klart. För att slippa köa så tidigt på morgonen. Så skulle du ha gjort. Eller sova utanför.”

Jag: ”Jag borde ha sovit utanför Söderbokhandeln. De hade fyrtio procent på hela sortimentet. Det var som en zombiefilm där inne. Jag har en kompis som bor alldeles där. Haja drömmen att bo ovanpå Söderbokhandeln.”

Hen: ”Hon bara ’Kom in nu Linda, här kan du inte ligga!” Och du bara ’Nä jag måste komma först!’ Hade inte Söderbokhandeln Selma?”

Jag: ”Nä. Och jag letade faktiskt efter Selmaboken på andra ställen inne på Akademibokhandeln. Jag tänkte att någon ångrat sig och bara lagt den någonstans. Så där som folk lägger mat på fel plats i mataffären och går. Det som gör att man alltid tror att räkor, köttfärs och kyckling i själva verket legat i värmen i ett dygn innan det kyls ner igen.”

Hen: ”Vilken är den bästa platsen att gömma Selmas bok? Var kollar folk minst?”

Jag: ”Bland kartorna?”

Hen: ”Eller så skulle du ha haft en infiltratör inne på bokhandeln.”

Jag: ”Eller tvinga något av barnen att börja jobba där.”

Hen: ”En flerårsplan! Smart. Undrar om Selmaboken finns då.”

Jag: ”Jag känner mig så himla oproffsig.”

Hen: ”Du kan få min Selma.”

Jag: ”Tack!”

Det är som när man blir förälskad, sa författaren Christopher Isherwood, om att använda sig av verkliga personer i sina verk. Ni vet hur den man kärat ner sig i aldrig har några brister eller fel. Man förstärker och överdriver alla drag hos någon man gillar. Så föds en karaktär.

Det tänker jag på när jag läser att konstnären Kent Iwemyr (Galleri Magnus Karlsson) ofta använder sin familj och grannar i sina målningar.

Jag kan inte sluta titta på den nakna kvinnan i badkaret. Varför står badkaret i en källare? Är vattnet kallt? Fryser hon?

Sedan tänker jag att det inte handlar om objektet, utan om vem som tittar.

Det är naturligtvis du själv. Och inte bara det, utan det är du som står och tittar på dig själv som står där och ser dig själv ligga naken och utsatt. Ett slags metaskräckbild omstöpt till en barnteckning, som bara gör det ännu kusligare. Uncanny valley galore, liksom.

Kent Iwemyr fick sitt internationella genombrott efter att ha misslyckats med att göra abstrakt icke föreställande konst och istället började måla som han gjorde i tolvårsåldern.

Det du ser i hans bilder är din egen ensamhet, din sorg, dina misslyckanden, din klumpighet och ständiga fumlighet. Dina försök att passa in, att hitta någon sorts mening och förklaring till det absurda i livet.

Du tror att du är vuxen men i själva verket har du ingen aning om vad du håller på med eller borde göra.

Iwemyr målar dig. Han målar självporträtt av sina grannar fast av dig. Han målar ditt självporträtt av dig. Han målar dig som står och betraktar dig själv när du ser ditt tolvåriga jag. Du har fortfarande på dig din av tårar snoriga fantomendräkt och det är bara att skratta åt eländet.

Du blir aldrig bättre än den du var när du var tolv.

Titta på kvinnan som ligger där i badet. Din inre tolvåring vill säga dig något. Din inre tolvåring vill att du ser alla sidor du gillar, att du förstärker dem. Din inre tolvåring vill att du älskar hen.

”Du ska hantera de andra och hantera dig själv. Jag var ett konstigt barn på en fotbollsplan, jag såg tunnelbaneormen ringla in mot stan”, sjunger Tomas Andersson Wij i nya låten Jag var ett konstigt barn.

Han sjunger om när det blev för hett inne i huvudet och han önskar att han kunde säga att det blir bra men han blir bara för varje år lite bättre på att vara ett konstigt barn. Han var Pablo, pinvingen som frös, som flydde på sitt isflak till sin egen söderhavsö. Hans ö var Hägerstenshimlen som var blod och eld. Men han höll allting inom sig, hela livet har han hållit det inom sig.

Vi är fler som likt Pablo borde fly på isflaken till våra egna söderhavsöar, alla vi som vet att det aldrig blir bättre, alla vi som bara lärt oss att spela vanliga, som lajvar vuxna. Alla vi som tvingas tona ner oss och aldrig vågar vara oss själva och som lär barnen att de måste kuvas och lyda och vara tysta. Alla vi som säger att barn inte får vara med, att de ska vistas i separata tågvagnar, likt husdjur.

Trots att vi innerst inne är det där konstiga, krångliga, rädda barnet säger vi det vi har lärt oss är mest korrekt. Det där om att barn inte hör hemma i offentliga lokaler. För vi vill vara som alla andra som också vill vara som alla andra och vad som än händer får vi inte visa att vi bara är ett konstigt, och väldigt ensamt, barn. Som har en massa fantastiska idéer. Som vill göra helt andra saker. Som vill bli lyssnad på.

Som inte vill falla ner i det där djupa hålet Tomas Andersson Wij sjunger om. Han kallar det kärlek för det är enklast så. Det står alltid ett litet barn där och väntar på att hämtas. Ett barn som behöver få höra att allt du känt var på riktigt, att det visst har hänt, och inga fler ska få störa de där samtalen med änglarna och djävlarna.

Att alla de där melodierna du lyssnar på om nätterna är vackra. Vi höjer volymen och lyssnar tillsammans. Vi blundar och låter dem sippra in. Vad du än gör, fortsätt bara att vara ett konstigt barn.

Ett kraftigt begär efter ett garn. Kan man känna det?

Ja, uppenbarligen. Hela min kropp skriker efter det. Och eftersom min dator skvallrar om vad jag sysslat med på sistone så kan jag heller inte förneka det.

Ni ba: Ho ä så himla produktiiiiiv.

Jag ba: Ni skulle allt bara veta vad jag i själva verket pysslar med på dagarna.

Jag lägger en massa tid på att googla garn. Och det ska vara alldeles rätt nyans. Till en väv som jag ska göra. För att … Ja, varför gör jag det?

Varför känner jag som i trettio år haft ett konstnärligt yrke plötsligt ett sådant sug efter att få skapa något med händerna? Att få göra något med garn. Att få använda färger. Att få vara kreativ.

”Jag tror man strävar efter att hitta sitt inre, den man verkligen är. Man söker kontakt med sig själv.”

Det säger konstnären och författaren Cilla Ramnek när jag träffar henne på stick-utställningen Textil och tid – en dialog, där själva konsten blir till i dialogen med besökarna.

”Tankarna klarnar när man stickar, det vet alla”, berättar en av besökarna.

Om ni har missat Ramneks bok Från ateljén – en bok om att göra måste ni genast bege er till bibblan för att kolla in den. En av de ljuvligaste böcker jag sett.

Om den har hon bland annat sagt att hennes konstnärliga uppgift är att Göra, inte nödvändigtvis att göra Bra. Det är nyfikenheten och lusten som driver henne. Ramnek vill se vad som händer om hon virkar med fem trådar på samma gång. Allt handlar om att pröva. Till exempel att rolla färg på en soffa. Bara gör. Det spelar ingen roll om det krackelerar. Följ bara begäret och lusten. Allt annat löser sig.

”Att handarbeta är en sorts meditation som gör att man hittar sig själv”, fortsätter Ramnek.

Men vem är jag då?

Jag som inte ens kan bestämma vilken nyans jag vill ha. Jag vet bara att den ska vara smutsfärgad. Liksom urtvättad och absolut inte fin eller snygg.

Det bådar ju gott.

Med hopp om att tankarna ska börja klarna letar jag vidare efter det perfekta garnet.