Måste ses!

Ni som hemnetporrar är väl bekanta med uttrycket. En massa gamla fuktiga ruckel som EGENTLIGEN är underbara. Bara man upplever dem på plats.

Jag är en som INTE bör ses. Jag är en av de få som är SÄMRE i verkligheten. Ni läser mina krönikor och insta och ser mig på teve och tror att ”ho ä så jälla sköj och skön och ROLIG och ANNORLUNDA”.

Och så besvikelsen när ni träffar mig. Det händer varje gång.

Mingel främjar uppdrag, lyder det vanligaste rådet. Då kan man vara så där härlig och charma sig till jobb.

För mig gäller det motsatta. Att hålla mig undan så mycket det bara går för att slippa avslöja mitt hypernervösa, blyga jag. För att inte röja hur tråkig jag egentligen är. När jag inte kan gömma mig bakom orden.

Jag vet inte hur många gånger jag gått svärande hem från bjudningar med bordsplacering för att jag varit en sådan besvikelse.

Jag är hellre med i vilken direktsändning eller ställer mig på vilken scen som helst, bara jag slipper bordsplacering.

Jag får ångest i veckor innan. Det är som om hjärnan lägger av, min talförmåga sträcker sig inte längre än väder och vind. Oftast får jag afasi.

På fredag är det dags igen. En förlagsmiddag på det smakfullt utvalda Thielska galleriet. Efter den inledande konstvisningen (då man får vara helt tyst!) börjar den, paniken över hur det ska gå. Hur ska jag som är stans gråaste mus kunna bära upp min skrivarpersona?

”Ho som är så FÄRGSTARK i krönikorna, det trodde man inte!”

Nä! Precis!

Nu behöver jag er hjälp. Vad ska jag prata med min bordsherre om?

Jag ska på fullaste allvar fylla en anteckning i mobilen med frågor. Eftersom jag på förhand inte vet vem bordsherren är måste det vara ämnen som kan passa vem som helst. Brett, men inte barnen.

Och absolut inga ”crazy” eller ”vågade” frågor eftersom jag inte är en sådan person, vad ni nu än har fått för er.

Jag är en socialt handikappad dam som knappt vågar öppna munnen och som jag inte rekommenderar någon att träffa.

Att gå omkring med en toalettsits runt halsen.

Det var det som fick Bill Drummond (hitmakaren bakom bandet KLF) att bli intresserad av Julian Cope. Så pass att han genast beslutade sig för att både ge ut Copes band The Teardrop Explodes och bli bandets manager.

Hade det på nittiotalet i Stockholm gått omkring någon med en toasits hade hen varit min kompis.

Att Sverige var drabbat av den värsta lågkonjunkturen på många decennier hindrade inte euforin, utan triggade bara uppfinningsrikedomen.

När en lågkonjunktur skapar en sällan skådad kraft där det kreativa vansinnet inte visste några gränser, där allt var möjligt, där ingen trodde utan visste att de kunde – vad som helst.

En av mina då närmaste vänner, i dag artisten Jay Jay Johanson, gick en kväll klädd som ”space sperm”, i silverfärgad kroppsstrumpa och diskhandskar, sprayade i samma nyans. Den som klädde sig ”värst” vann. Som han som inte bar något mer än en dammsugarslang. Eller han som med orange tejp hade fäst en sopsäck på kroppen.

Fotografen Stefan Holm Mardo har samlat all skaparlusta i boken No limit – Stockholm Clubland 1992–1995. Ord som återkommer i samtliga intervjuer med klubbkidsen är självförverkligande, frihet, galenskap, lekfullhet, eufori, tolerans och djärvhet.

Men efter bara några år var det roliga slut.

När en färg dödar en hel frihetsrörelse.

Jag var där.

Både framför stroboskoplamporna och sedan när luften bara gick ur.

1996 var årets mesta trendfärg beige. Året efter var det grått som gällde.

Stockholms hedonistiska klubbliv stendog.

Trettio år senare jobbar jag med en ung intressant konstnär. Nils Abenius. Han menar att han lider av verkligheten. Han vill inte leva, utan vara vid liv. Man måste våga sträva efter att sticka ut och inse att vi varit originella ända sedan födseln. Han är frontman för en rörelse som är ett slags utbildning i frihet.

Vid sin första intervju ska han förvisso inte bära en toasits runt huvudet, men kommer förmodligen se ut som en vampyr.

Minns var ni läste om honom först.

Jag är på väg till en radioinspelning. Jag har inte skrivit dagens krönika än, tiden tickar inte, utan dånar som en jävla gonggong. Jag formulerar meningar i huvudet. Testar ämnen och vinklar. Lyssnar på favoriten Jenny Teleman i P1, är desperat efter något att skriva om.

Den där DN-artikeln om begravningen vars enda gäst var en katt skulle bli en fin och sorglig text.

Då kommer första messet. En gif. Mitt hjärta börjar slå snabbare. Jag hinner inte svara. Jag skriver en krönika i huvudet, den om katten på begravningen.

Vi har en gäst, säger begravningsentreprenören i DN-artikeln. En katt. Som trippade in och la sig under altaret. Under griftetalet hoppade den upp på katafalken och defilerade långsamt runt kistan.

De allra flesta brukar få rampfeber inför en radio- eller tevemedverkan, men det har jag fått rationalisera bort, på grund av att jag hela tiden får en massa sms.

Då kommer nästa sms. En länk till något knas. Stressen gör mig helt matt. Och arg. Jag kan inte bli störd! Jag tål inte stress! Ni vet ju det! Ändå skickar ni sms när ni vet att jag rusar omkring som en skållad get.

Här kommer ett tredje sms. Ett meme.

Hur skulle jag ens kunna svara? Först ta av vantarna i minusgrader, något som förvärrar mina självsprickor. Sedan ser jag ingenting eftersom jag är en tant. Så då skulle jag alltså först stanna, sedan ta fram läsglasögonen ur min rygga. Och frysa ännu mer och förlora tid. Som jag inte har.

Sedan sätta på mig glasögonen, vänta på att synskärpan justeras. Ögonen börjar rinna. Näsan likaså. Fram med en näsduk. Öppna messen. Svara något. Med pekfingret. Jag kan inte skriva med tummarna.

Sedan stoppa ner glasögonen i ryggan, stänga den, lägga mobilen i fickan, sätta på vantarna och börja rusa igen. Det går inte! Jag fixar det inte! Därför svarar jag inte.

Då burrar det till igen. Kan inte låta bli att ta upp mobilen och kisa snabbt. Det kan ju vara barnen.

Det är det inte. Ett till sms. ”Är allt okej?”

NEJ!

Skriv om min bok. Kom på vår teaterföreställning. Var har du köpt den fantastiska blusen?

Av alla de mail och insta-dm man får bara för att man skriver i Sveriges största tidning och syns i teve så måste de om utseende och kläder ändå hamna under avdelningen livets största meningslösheter.

Och jag tycker att jag inte gör annat än att skriva om era (fina!) böcker eller springa på era (ambitiösa!) teaterföreställningar.

Häromdagen kom dock ett helt annat slags dm. Linda, vill du sponsra vårt 3,5 mil långa mopperally Kärringrundan som körs till förmån för kvinnohuset i Örebro med ärtsoppa?

Vänta nu! Mopperally? Kärringrundan? Ärtsoppa? Jag bestämmer mig direkt för att sponsra. Dessutom vill jag veta mer.

Allt som inte handlar om ”se/hjälp mig” utan ”se/hjälp någon annan” fångar omedelbart mitt intresse.

En av grundarna, Anneli Hedlund, stolt ägare till fyra veteranmoppar som hon kallar Kerstin, Hugo, Konrad och Lennart, berättar: ”Det är prestigelöst och inte utseendefixerat och det är jävligt kul att klara av att byta ett tändstift eller ta bort en loppa på stiftet eller mecka runt lite. Många tycker jag är knasig som har så många moppar men vadå, andra samlar handväskor eller skor. Dessutom luktar blårök gott.”

Vad får man om man sponsrar?

”Sova med gott samvete. Om man tänker sig in situationen, så brottas jag hellre med vilken dödlig sjukdom som helst än blir psykiskt och fysiskt misshandlad av någon det är mening att man ska kunna lita på. Därför vill vi stödja kvinnohuset som liksom de flesta kvinnojourer drivs av ideella krafter, vilket gör att våldsutsatta kvinnor inte får tillräcklig status som samhällsproblem.”

Jag kan inte låta bli, men det blir öppet mål för en gammal kvällstidningsälskare: Den 18 april smäller det i avgasrören. Då gör de moppeälskande kvinnorna i PussyMoppers vägarna omkring Sannaheds hembygdsgård i Närke osäkra.

Åk dit! Eller sponsra med ärtsoppa. Ni hittar dem på Facebook.

”Innan vi kör igång brukar jag fråga barnen vad de heter.”

Det rådet tar jag med mig från mötet med barnboksförfattaren Douglas Foley (känd för bland annat böckerna om Habib).

Foley med sin bakgrund som skolbibliotekarie i arton år i Stockholmsförorten Alby, i norra Botkyrka, samt att han varit ute och pratat i skolorna fler gånger än många andra, gör att han måste vara en utmärkt person att träffa om man vill bli lite varm i kläderna innan man själv ger sig ut på vägarna.

”Det där ’var dig själv’ har jag aldrig fattat. Who the fuck am I, liksom?” säger Foley. Och jag kan så klart inte låta bli att undra varför han lämnade Wales – eller swinging London och senare kanalön Jersey – och fick för sig att jag vet, jag åker till den lilla hålan Stockholm.

”Jag avskydde Stockholm!” säger han. ”Det var så tråkigt: inget uteliv, inget nattliv. Det enda jag kände till om Sverige var Saab och tändstickor. Det var svårt att få kontakt med folk. Svenska konstnärer flydde till Frankrike och Italien. Det här var 1969.”

Men när han kom till Alby så var det som att komma hem, som ett eget universum, alla hälsade och kände igen honom. Allt hände i Alby.

I Alby lärde han sig att det är viktigt för barn att känna sig sedda, därav att han alltid börjar med att lära sig barnens namn. Då får man mycket gratis. För att inte tala om att försöka få barnen att skratta.

Sedan ger han mig rådet att nollställa mig, acceptera att det kommer att vara pirrigt och att aldrig ta hård jargong personligt utan se allt som en erfarenhet.

”Jag brukar prata om passion, brinner du riktigt mycket för något så når du dina mål.”

Jag berättar om vad jag tänkt att prata om i skolorna: om att vara eller vilja bli en kändis och att det kan vara ett utmärkt sätt att göra skillnad. Om att jag tack vare att jag råkade bli känd nu får möjlighet att lyssna på DEM (eleverna) och på vad de vill göra eller förändra och sedan skriva krönikor om det.

Min idé får godkänt av Foley. Yes.

Detta kommer att bli så spännande!

När jag flyttar hemifrån.

Det börjar bli en allt vanligare fras man hör från oldies i min ålder vars vuxna barn vill men inte kan lämna hemmet för att de inte får tag i något boende till rimligt pris. Längtan i deras blickar.

Föräldrarnas alltså. Drömmarna de när men aldrig får leva ut för de hela tiden måste jämka och tränga undan sina egna tankar och idéer.

Avkomman har förmodligen panik för att de inte fattar hur man GÖR för att lyckas kombinera hushållsarbete med heltidsstudier eller -jobb. Då består ju livet BARA av tråk! När ska man då ha tid för sådant som man VILL göra?

Det ni! Det har jag skrivit böcker om. Ett par stycken faktiskt. Men sådana måste man läsa och text är ju HASSLE.

Så jag har börjat se mig om efter en etta i Märsta där jag kan få göra precis som jag vill. Utan att någon bryr sig eller lägger sig i eller tycker att jag är jobbig.

När jag flyttar hemifrån ska jag måla alla väggar och snickerier i sjukt knalliga färger. Jag ska go all in. Färg för färgens skull. Blanda klara och smutsiga nyanser, ja! Blanda glansigt med matt, yes!

Köksluckorna ska täckas med nyansen lucky green (och det enbart för namnet) och det SKA göra ont i ögonen när man kollar på dem. Och det är meningen att färgen ska skära sig mot väggen intill. Det är själva grejen. More is more.

När jag flyttar hemifrån ska jag bara måla utan allt astråkigt förarbete. Orka måla hela väggen. Orka maskeringstejp. Orka raka linjer.

Snett har dessutom alltid varit snyggare än rakt. Ingenting får mig att må så dåligt som rakt.

När jag flyttar hemifrån ska jag bara göra vad som faller mig in och aldrig laga en enda måltid i resten av mitt liv.

När jag flyttar hemifrån ska jag gå klädd hur jag vill, umgås med hur många djurarter jag vill.

När jag flyttar hemifrån ska jag aldrig göra någon ”sedan”, utan direkt.

Om avkomman saknar mig kan de bara sätta på P2 för att få en förnimmelse av att jag kanske befinner mig i närheten. Eller komma och hälsa på.

Som den lokalpatriot jag är kan jag inte låta bli att hylla Sollentunaförfattaren Nicole Petré, även känd under instakontot @humormamman.

Eftersom ni förmodligen har småbarn och inte hinner läsa böcker får ni här det allra göttigaste ur Petrés bok Mamma mamma mamma!:

Kan du bre min macka, frågar barnet sin mamma som sitter på toa, och skjuter in smörgåsen och en kniv under dörren.

Under sex: säg något snuskigt? Okej, jag heter Kaj och har springmask.

Mitt barns första ord var mamma sova nu.

En bild på hur det ser ut fem minuter efter att man städat. (Jag behöver inte beskriva, ni vet.)

En bild på ens nattpass när familjen fått vinterkräksjukan. (Outbreak-dräkt.)

En människa behöver åtta till nio timmars sömn för att fungera. Hahahahahaha!

Du tycker att du fått sovmorgon när klockan slagit sju.

Har du barn? Ja, jag har tre barn.

Dricker du? Ja, jag har tre barn.

Varje gång man sätter sig ner för att äta är minst ett barn bajsnödigt.

Det bästa med att gå till jobbet en måndag är spritpennorna som man kan boffa.

Ett telefonsamtal med någon som har barn är som att prata med någon som har Tourettes. Tack för senast … SLICKA INTE PÅ DET DÄR.

Eller vad sägs om kan jag ringa tillbaka om femton år när allt lugnat ner sig?

Petrés roligheter gör mig sugen på att skriva en bok med bekännelser från oss med vuxna barn.

Du går självmant upp klockan fem. Du kan ändå inte sova längre.

Du pratar hål i huvudet på dina vuxna barn som artigt svarar aa på allt utan att lyssna och tycker att det är skönt när ett syskon kommer hem och då får ”ta över mamma”.

I brist på sådana där megagulliga bebbar som kommer fram och ska visa sin sårskorpa skaffar du asjobbiga katter som har en massa superspecifika krav på nätterna och som lägger sig raklånga på rygg mitt på sängen så att du inte får plats.

Efter lång och trogen tjänst vet du hur man får stora barn att hämta den torra tvätten som tydligen är ”ingens”.

Så bra, då är det spökenas! Då får ni se på febril aktivitet.

Spöken funkar i alla åldrar.

Det höll först på att inte bli något. Jag hade nämligen råkat med det sinnessjukt tantiga och pajiga konststycket att köpa biljetter till en biograf i Leicester och inte Leicester square i London.

Men killen var van för han halade, mycket trött, fram en förtryckt papperslapp där jag snällt fick fylla i kortnummer och annat smått och gott.

Sedan hade jag tur, det fanns precis två biljetter kvar till Little women i staden jag befann mig. Längst fram. Och här känner jag att jag måste få ställa en enkel fråga: väljer man någonsin att FRIVILLIGT sitta på främsta raden? Varför då?

För att få någon som helst helhets-glutt på filmduken var jag tvungen att hasa ner så långt i stolen att jag knappt kunde röra mig efteråt. Längst fram, långa ben och Londonfukt (som sätter sig i märgen) var en på det hela taget jättedålig kombination. Benen har fortfarande inte riktigt hämtat sig.

Det kan man inte säga att jag gjort efter filmen heller. Hämtat mig, alltså. Tygerna! Filtarna! Emma Watsons klargröna sjal! Laura Dern! Saoirse Ronans makalösa tygväska! (Jag måste skaffa en sådan och på grund av att ÄR författare så behöver jag inte lajva när jag stoppar ner mina pappersmanuskript, visst är det underbart!)

Men framför allt var det systerskapet som knockade mig. Förlåt varandra, hjälp varandra och börja om på nytt i morgon. Var en god syster, hon är den värdefullaste du har.

Och i bästa Frost-anda: du ska stoppa tidvattnet för din syster.

I Frost 2 har de den goda smaken att låta personen som kommer ridande på en vit häst i slutet vara en högst älskad syster istället för en man. Och inte vilken syster som helst, utan en som bokstavligen stoppar tidvattnet för sin syster.

Dessutom blir hon tack vare kärleken till sin syster den hon vill vara.

Livet är för kort för att vänta på en man. Eller vara någon man inte är.

You are the one you’ve been waiting for, som Frost-Elsa sjunger.

Livet är även för kort för att inte äga en vacker tygväska.

Två sextioåriga systrar sitter vid sin mammas dödsbädd. Den ena systern har parkerat sig vid sjukhussängens huvudända där hon halvligger så att moderns kropp lutar på ett sätt som inte kan vara bekvämt för en nittiofemårig kvinna.

En sjuksköterska som vill få rum att tömma kvinnans luftvägar på slem får ett fett NEJ av systern.

Det här är min plats, säger hon bara.

Den andra systern frågar, väldigt försiktigt, utan tillstymmelse till ilska i rösten, om hennes femtonåriga dotter skulle kunna få ta farväl av sin älskade mormor.

Nej, säger systern.

Du kommer ångra det här i resten av ditt liv, säger systern vars dotter inte får ta avsked.

Fuck off, säger systern vid huvudändan.

Deras mamma är ännu inte död. Hon hör och ser allt.

This is where it ends, tänker tonårsmamman. I want a sister very much, but I can no longer endure this one.

Sedan kastar hon sig över sin motsträviga syster, griper tag i hennes hår och sliter loss stora hårtussar. Systern får tag i hennes tumme och biter så hårt att blodet stänker ner

hela sängen och väggen.

Tonårsmamman kör in fingrarna, formade som krokar, i systerns näsborrar och drar uppåt. Hennes avsikt är att slita näsan från ansiktet.

Systern släpper taget om tummen. Tonårsmamman skriker: Vi hatar varann! Vi hatar varann!

Rummet ser nu ut som en abstrakt rödprickig tavla.

Deras mamma ligger alldeles stilla, men är ännu vid liv.

Hon har åtminstone inget blod i ansiktet, tänker tonårsmamman och möter sin dotters blick. Trots dotterns skräckslagna ögon hivar hennes mamma iväg ett glas som träffar systerns huvud. Ännu mer blod.

Här lämnar systern rummet. De talar aldrig mer med varandra.

Lika mycket som Viv Albertines enastående bok To throw away unopened är en djupt otäck skildring av ett dysfunktionellt systerskap är den en kärleksförklaring till en åldrande mamma. En ovillkorligt stöttande mamma som lärt ut det viktigaste som finns: självständighet.

Läs den och var rädd om era systrar och mammor.

De är bara avundsjuka.

Ni vet det där man blivit matad med sedan man var barn. Att alla som var dumma bara var avis och inget att bry sig om.

Men bry sig är det ju svårt att inte göra, vem klarar att vara likgiltig? Det skulle i så fall vara en katt. Katter bryr sig liksom inte om kritik. De har viktigare saker för sig. Som att må bra.

När jag skrev mina famösa Expressenkrönikor och bombades med elaka brev ville jag inte sänka mig till det där att alla bara skulle vara avundsjuka. Att tänka så kändes lågt och korkat. För simpelt.

Jag förtjänade helt enkelt de otrevliga kommentarerna. Jag var ju inte direkt världens snällaste person själv. Som man bäddar och så vidare.

Men ofta var mailen så utstuderat ondskefulla, helt utan anledning kunde jag tycka. De var elaka, bara för att såra där det gjorde allra ondast.

Och eftersom jag inte ville tappa hoppet om mänskligheten och tro att människan är ond så avsade jag mig mina uppdrag som krönikör och bloggare.

Men nu har jag börjat få en ny sorts mail. Snälla, ångerfulla brev där folk ber om ursäkt för något de skrev för nästan tjugo år sedan, men som sedan dess gnagt i dem. Onödiga kommentarer som de nu medger bara handlade om ren och skär avundsjuka. Att de störde sig på att jag som inte ens var särskilt bra fick skriva överallt.

Var det så att ni verkligen bara var avis? På vad?

Jag har aldrig ens trott att jag fick skriva för att jag är bättre än er eller någon annan. Utan det handlar endast om en kombo av tur, stamina, vilja och att jag did show up för att prata med Woody Allen. Mest tur och sammanträffanden.

Jag har aldrig trott att jag är någon, snarare tvärtom. Jag har alltid fått brottas med att jag tror att jag INTE är någon. Att jag bara är värd bottenskrapet.

Jag är känd som den som alltid får sämst betalt. Jag är extremt lättlurad.

Ni vill inte ha mina jobb och inte mitt liv. Och förmodligen inte någon annans heller.