Jag ska åka till London för att gå på antikvariat. Och för mig går man inte bara på något. Liksom luststyrt och spontant. Utan man förbereder sig. Genom att skriva en lista. Gärna många olika.

Till exempel vill jag köpa William Styrons Darkness visible – a memoir of madness som sägs vara the book om depression. Dessutom ska jag leta efter Alexandra Styrons Reading my father, a memoir.

Jag har en grej för barn som läser sina föräldrars verk och skriver om dem.

Mästare i genren är Linda Grey Sexton som läst och skrivit om sin mamma, poeten Anne Sexton, i Searching for Mercy Street. Som enligt Linda Grey själv handlar om att försöka acceptera och förlåta de ”som både lyckades och misslyckades med att göra oss till dem vi är”.

Jag har förmodligen en grej för kvinnliga författare som gasat ihjäl sig också. Oavsett om det var medelst avgaser instängd i bil (Anne Sexton) eller huvudet i gasugnen (Sylvia Plath). För jag har blivit besatt av Plaths dotter, vars otäcka dikter om sin mammas död klistrar sig fast.

”They fingered through her mental underwear

With every piece she wrote, wanting her naked,

Wanting to know what made her.”

Så skriver dottern Frieda Hughes i dikten Readers. När Plath tog livet av sig sa Anne Sexton till sin läkare att ”hon tog något som var mitt – det var jag som skulle dö så!”

Man ryser, av ett obehag som blir beroendeframkallande. Man vill veta mer. Man vill försöka förstå.

Jag har även gjort en lista på antikvariaten och ordnat dem efter adress. Ju effektivare desto bättre.

För första gången ska jag begagna en Airbnb. Den listan innehåller skärbräda, kniv, diskhandskar, disktrasa, kökshandduk, plastpåsar, förkläde.

Jag är SÅ sjukt uppstyrd. Och det blir värre och värre ju äldre jag blir.

Vart ska det sluta någonstans?

Förmodligen blir jag en massmördare. Jag uppfyller alla kriterier. Sjuklig ordning. Osunt pedant. Placerar alla mina ägodelar i små påsar som jag försluter med gummisnoddar. Älskar boktitlar som Close to the knives – a memoir about disintegration.

Jag tycker om den jättelika fladdrande livmodern som ligger mitt på golvet. Jag tycker om repet. Eller är det en dammsugarslang? Eller kanske en vattenslang? Förmodligen är det ett självmordsredskap.

Jag gillar att hon vällustigt porrar sig med snaran. Istället för att hänga sig. Jag gillar att hon har sex med livmodern. Istället för att krypa tillbaka in.

Jag har varit på teater. Sätt kronan på mitt huvud av Helena Österlund.

Platsen var en källare på söder. Jag gillar källarteatrar. Vad som helst blir bra av att gå och se en källarteater. Det som för andra kräver choklad och vin blir för mig prima bara jag går ner i en källare.

Hur jävligt och tungt livet än är. Hur råkallt och mycket vinter det än är. Hur mycket haglet än piskar en i ansiktet. Vilket det gjorde på vägen dit. Så går man på källarteater och allt blir som man vet att det är himmelriket.

Dessutom var det fullsatt. Vi är alltså många som känner till knepet. Jag är långt ifrån ensam.

Det är våldsamt. Det är sexigt. Det är kroppsligt. Det är begär. Det är iskallt och vansinnigt snyggt.

Precis som Helena Österlunds debutroman Min sårbara kropp, som jag älskar. Dessutom gillar jag den lilla vita katten vars spöke hon hemsöks av.

Man gör alltid det. Hemsöks av alla sina döda katter. Som äter upp fåglarna ända in till skelettet.

Mest av allt älskar jag det poetiska. Tillåt begäret att finnas. Ta emot himlen. Ta emot jorden. En relik. Ett lik. Kattskelett. Fågelskelett. Prinsesskelett. Hårdöd. Huddöd. Ögondöd. Sönderfallet.

Vad har jag att komma med när ingen längre ser på mig, frågar sig prinsessan.

Se på andra, vill jag säga till henne. Ha livet på huvudet, precis som du säger. Det är en rikedom. Den hemliga trädgården kommer att öppnas för dig. Det handlar inte om att bli inbjuden, utan om att bjuda in andra. Det är hemligheten.

I slutet töms livmodern. Det får mig att tänka på en solnedgång. En vacker sådan.

I boken Vardagens ting från 1987 publicerar Marguerite Duras en lista på för hemmet livsnödvändiga saker. Det som alltid måste finnas hemma. Idel enligt mig sympatiska saker som scotch brite, stålull, ajax med mera.

Duras skriver att hennes första skola var hennes mor och allt modern lärde henne om renlighet, sjuklighet och vidskeplighet. För hennes mamma som hade upplevt två världskrig – nio år av krig – handlade allt om att barnen aldrig skulle behöva bli överrumplade.

Duras skriver att hennes mamma i hela sitt liv kokade sylt för tredje världskriget. Det ledde till att Duras alltid behövde veta vad som fanns att äta i skåpen, om allt som behövdes för att stå ut i livets alla olika stunder fanns. Därav listan, som sparades i hela Duras liv och aldrig behövde förnyas.

”Modern representerar vansinnet”, skriver hon. ”Hon förblir den mest egendomliga, den mest vansinniga person vi någonsin mött.”

Jag tycker lite synd om Duras mamma. Hon som bara ville hålla barnen vid liv. Det känns orättvist att den som ansvarar för hemmet, för själva överlevnaden, får representera vansinnet.

Dessutom krävs det ett visst mått av galenskap att hålla mycket små barn vid liv. Det vet särskilt de som har många barn tätt. Den rena överlevnaden tillsammans med, det som Duras menade att hennes mamma var duktig på, att få barnen mer intresserade av andras lycka än sin egen. Det som kan vara nyckeln till ett lyckligt liv. Det är, faktiskt, enligt Duras ett lika hårt arbete som en dag i krig.

Jag tycker att man kan vända på det, den som INTE lever för att skapa ett hem åt sina barn, den som INTE skriver listor för att barnen ska slippa oreda och kaos, är den som är vansinnig.

Om jag skulle göra en till tatuering skulle jag göra en inköpslista. Precis som konstnären Helene Billgren. På hennes står det 2 L mjölk smör bröd ägg toapapper fil. På min skulle det stå banan yoggi handsprit disktrasor tvål toapapper.

Vad skulle det stå på er?

Människor överallt. Så ofattbart mycket folk. De springer omkring med något som liknar panik i blicken. Stressen och ljudnivån är fullständigt paralyserande. Jag måste bort och försöker hitta en utväg, jag måste fly, men det är som om jag fått kramp i kroppens samtliga muskler. Hur kan jag vara så här trött? Varför kan jag inte röra mig?

Någon tar tag i mig och knuffar ut mig mot scenen. Jag står framför tusentals förväntansfulla människor som skriker och viftar med flaggor.

Då går det upp för mig att jag befinner mig på melodifestivalen och att jag tydligen ska uppträda. Problemet är att jag inte ens vet med vilken låt. Och att jag inte kan en enda ton eller ord. Någon börjar räkna ner.

Sex-fem-fyra-tre-två-ett …

Så ser min vanligaste och otäckaste mardröm ut. Jag vaknar alltid blöt av svett.

Jag tolkar den som att jag måste ha tagit mig vatten över huvudet, att jag tagit på mig saker jag i själva verket inte behärskar. Eller att jag helt enkelt bara är för stressad och skulle behöva vila mer. Att jag måste sluta tacka ja till allt. Sätta ner foten. Bli en mer balanserad och värdig person. Och: sluta tro att jag kan precis allt.

Freud påstod att drömmar bestod av hemliga sanningar och önskemål. Modern forskning menar att de hjälper oss att bearbeta svåra känslor och upplevelser.

Jag läser i tidskriften The Atlantic att mardrömmar i själva verket kan vara riktigt bra och till och med nödvändiga. Det är hjärnan som övar på situationer som skulle kunna uppstå. De studenter som drömt om att de skriver en tenta, även om resultatet blir dåligt, fick bättre resultat än de som inte plågades av drömmarna. Mardrömmarna gjorde studenterna mer redo.

Väldigt intressant! Det innebär att jag nu alltså övat jättemycket på att vara med i melodifestivalen. Förmodligen mer än de som verkligen deltar i den stora musikfesten.

Så nu är det bara att ringa, Christer Björkman!

Jag är mer än redo.

Hur ser de manliga privilegierna ut i vardagen, frågar sig Caroline Farberger i sitt Vinterprat. Farberger är en näringslivschef som förra året genomgick en könskorrigering till kvinna.

”Som man såg jag ett självklart sätt att kunna vara den jag var på jobbet”, säger hon. ”Morgonritualen krävde ett minimum av tankemöda och kunde göras nästan som i sömnen. En snabb rakning och sedan en kam genom håret. På med en slumpmässigt utvald skjorta och så standardkostymen.”

Sedan var det bara in i dagens första möte med det humör hon råkade ha den dagen. Hennes humör eller utseende var inget hon direkt reflekterade över. Som man behövde hon inte lägga energi på att läsa av hur hon uppfattades och dessutom anpassa sig efter det. Hon säger att hon kunde tralla på i vardagen.

Jag kommer att tänka på Farbergers ord när jag läser vad KD:s Johan Ingerö säger till Dagens Nyheter:

”Jag har svårt att se att en man i Norrlands inland med förslitningsskador som är sjukpensionär skulle ha det så himla mycket bättre än en kvinnlig krönikör i Stockholmspressen.”

Tyvärr är det, precis som Farberger säger, svårt att bli varse sina privilegier om man tillhör den gynnade gruppen. Farberger avslutar sitt Vinterprogram genom att rikta sig till sina söner. Det som känns naturligt och ”lätt” handlar i själva verket om manliga privilegier, säger hon. En social struktur av beteenden som byggs upp mellan män.

”Ni har inte förtjänat detta”, säger hon till sönerna. ”Ni har inte behövt göra någonting för att få det så enkelt. I stället för att ta den enkla vägen skulle ni kunna fundera över vad som egentligen är rättvist. Ni måste dela med er av era privilegier, inkludera andra. Det finns en lätt väg att gå och en rätt. Den största lyxen av alla är ett rent samvete.”

Och jag tänker på den där norrländske mannen som Johan Ingerö pratar om, att hans samvete nog mycket väl vet att han besitter fördelar bara genom att vara man, något som ingen kvinna kan få – än – hur många krönikor hon än skriver i Stockholmsmedia.

Det är inne med städning får jag höra av damtidningen som vill intervjua mig. Ett tecken på detta är att den gamla klassikern Städa (Estrid Holm och Lotta Kühlhorn) nu återutges.

Jag har den boken att tacka för ett av mina allra bästa städ-lifehacks. Har man bråttom torkar man av handfatet med en använd fuktig handduk och slänger den i tvätten innan gästerna kommer. Och man kör trasan i diskmaskinen. Varje dag.

Mitt bästa tips är att tvätta så mycket som möjligt i nittio grader. Samt att torka handtag, lampknappar och kranar.

Som ni märker är jag mer inriktad på bakterieeliminering än piff. Och ni får skratta precis hur mycket ni vill åt min bacillskräck. Men den grundar sig i att jag HATAR att vara sjuk. Jag hatar så passionerat att få nedsatt ork av magsjukor eller förkylningar att jag försöker förhindra det. Genom att ta hand om dessa riskområden. Jag använder endast såpa och milda tvättmedel, så ingen behöver hetsa upp sig. Dessutom våttorkar jag med gamla lakan som jag sedan tvättar och återanvänder.

Som frilans och dessutom gammal tant är det ingen lek att få feber. Lägg till kronisk sjukdom. Så kanske skrattet fastnar någonstans.

Till alla par som bråkar om städning vill jag tipsa om Carin Holmbergs Det kallas kärlek. Hon fullständigt mördar argumentet om männens ”högre toleransnivå”. Det är kvinnans låga toleransnivå som är problemet. Trots att kvinnan ofta är den som besitter mest hushållskunskap är det hon som måste ändra på sig.

”Den som tillskrivs minst kompetens inom städning blir alltså den som samtidigt fäller avgörandet om vad som är en rimlig städnivå.”

Inom vilka andra områden är det okej?

Jag vill avsluta med att ge er argument för varför städning lämpar sig bättre för män. Det är ett tungt arbete och kräver muskelstyrka. Dessutom är det bra att vara lång.

Ps. Jag vill tacka Malin Haawind, vars bok Satans skit – en bok om smuts ligger till grund för de strålande argumenten i denna krönika.

Du ska skriva som om du gjorde det i hemlighet. Som om ingen någonsin kommer läsa det.

Det är det bästa skrivrådet jag fått.

Bättre än det där lite uttjatade om att när det känns outhärdligt pinsamt så är det bra. Att det är stycket du absolut inte får stryka.

Det ska kännas som om du skulle göra det även om ingen läser det.

I går köade jag i kylan tillsammans med en massa andra som ville se handvävda mattor av en gammal dö kärring. Märta Måås-Fjetterström hette hon.

Måås-Fjetterströms mattor visas i Rikssalen på det Kungliga slottet, i samma rum som drottning Kristinas blänkande silvertron, prydd av kvinnofigurer i form av Justitia (rättvisan) och Prudentia (förståndet). Den hon 1650 fick av den stilige adelsmannen Magnus Gabriel De la Gardie och som likt alla storslagna gåvor innebar vissa trista förpliktelser. Han ville nämligen gifta sig med henne. Men Kristina sa nej och gick sin egen väg. Precis som Måås-Fjetterström.

Måås-Fjetterström skulle ha gjort sina mattor ändå. Även om hon inte fick sina stora uppdrag av kungahusen.

Måås-Fjetterström skulle aldrig falla sig in att ”stryka” det som kändes bäst även om det var obekvämt. Så pass att den matta hon ställde ut på Stockholmsutställningen 1909 var så nyskapande att hon fick sparken som föreståndare för Hemslöjdsmagasinet. Hon hade tydligen ”inte lagt sig nog vinn om att främja den gamla skånska vävnadskonsten”.

Måås-Fjetterström, som förstod sig på just rättvisan och förståndet, startade helt enkelt eget för att kunna skapa fritt. Hon ville att hennes konst skulle ha ett själsligt innehåll, aldrig hamna i slentrian.

Själv skriver jag för att hitta dem som är som jag. Som i världen söker ett stycke lyrik.

Har du ingen möjlighet att se Måås-Fjetterströms mattor på Slottet tycker jag att du åtminstone ska göra saker som för dig har ett själsligt innehåll.

Gör det som är du. Det som du inte vågar berätta för någon.

Så att livet blir ett stycke lyrik.

Det är som om Gud fader själv ser till så att jag ofta hamnar i situationer där jag påminns om varför man inte ska nedlåta sig själv till att leva i en relation med en man.

De finns överallt. De sköna snubbarna. Nu senast stod han på Stadsbiblioteket.

Den slitna femtio plus-mannen berättade att han hade råkat ut för något så osannolikt att han under ett stambyte i lägenheten missat en faktura. Jajamän!

Trots att jag visste var det skulle sluta kunde jag inte låta bli att stå kvar och tjuvlyssna. Bibliotekarien var en extremt förstående och hjälpsam kvinna. En sådan som han kan dupera i sömnen.

Hjälp honom inte, ville jag ropa till henne. Lyssna inte på hans passivt aggressiva alldeles för höga röst med vilken han ville att alla skulle tro på hans lögner om missade fakturor som lett till att hans mobil stängts av och dessutom hade hans laptop som han lämnat i den renoverade lägenheten vattenskadats.

Så ja, han ville alltså låna en dator.

En superskön snubbe, alltså. En sådan som inte bara dricker för mycket utan alltid omges av ”spärrade” saker. För att inte tala om alla lögner som omgärdar det som är ”spärrat”. Och som är en jävel på att manipulera så att skulden till det som är ”spärrat” alltid är någon annans. I de allra flesta fall en kvinnas fel.

En skön snubbe skall du icke vörda, påminde Gud mig om. Och de uppstyrda männen kommer vara kontrollerande och elaka. Du skall leva ensam och njuta av det du själv vill göra. Du skall icke underkasta dig vare sig idioter eller den tillfälliga sinnessjukdom som kallas kärlek och romantik. Du skall icke sitta och vänta på någon skön snubbes jävla sms. Du skall icke leva resten av ditt liv i en kompromiss.

”Alltså”, fortsatte den sköna snubben. ”Jag brukar gå till ett annat bibliotek, va, men de sa att mitt lånekort är spärrat. Är det okej om jag lånar en dator av dig?”

Och så slutar den här berättelsen. Den sköna snubben fick som vanligt det han ville ha. Och jag gick lyckligt därifrån.

Jag skulle bara knäppa loss hennes storasyster från en karusellhäst. Det var ett gammaldags bälte av torrt skinn med en lite trilskande hake.

När jag sedan skulle hjälpa henne så satt hon inte kvar.

Poff!

Så fort går det när ett litet barn försvinner i en park i Paris. Trots att man står alldeles intill och känner hennes närvaro.

Hon var bara fyra år och vi var så korkade att vi trodde att det skulle vara givande att åka till Paris med så små barn.

Varje dag gick vi till den stora Luxenburgparken.

Under den kvart dottern var borta hann jag tänka på den jämngamla brittiska Madeleine McCann som nyligen hade försvunnit från ett hotell i Portugal och på att vi skulle behöva att åka hem utan henne.

Enligt en ny teori tror man att Madeleine kan ha gått iväg självmant.

När min dotter till sist plötsligt kom tillbaka berättade hon att hon ”bara skulle bara gå och gunga” på lekplatsen som låg omkring hundra meter därifrån. Hon hade smitit in utan inträde. Under den bråkdelen av sekund då jag vände bort blicken.

Sedan satte vi oss på en parkbänk och jag började läsa högt ur en Kittybok för barnen.

Det jag lärde mig var: Ingen förstod engelska i Paris. Alla stirrade som om jag var från vettet. Ingen hjälpte till att leta.

Chocken höll i sig länge. Jag försökte kanalisera ångesten genom att få entreprenörer intresserade av att ta fram en GPS-klocka för barn.

Nej usch, tänk på barnets integritet.

I dag är GPS-trackern på barn mer eller mindre standard, i alla fall för dem som är så dumma att de tar med ungarna till en storstad.

Poliserna som nu vill införa en kurs för privatpersoner som vill hjälpa Missing people att delta i sökandet efter försvunna människor har säkert rätt i allt om DNA-bevis och hur man pratar med en svårt chockad människa.

Men jag vet bara att när man står där och ens barn är borta – i fucking Paris – så skiter man i om bevis förstörs. Man vill bara ha hjälp. Av vem som helst.

Jag har inte läst Kitty sedan dess.

Text är ute. Kidsen gillar inte att läsa. Det är hassle. Sysslar man inte med rörlig bild eller grävjournalistik så är man körd, lärde jag mig nyligen på ett domedagsmöte.

Man ger alltså efter för kidsen som inte orkar läsa. Tidningar ska bli som en bilderbok för treåringar.

Totte är trött.

Totte hittar inte sin kanin.

Totte blir arg.

Jättearg.

Förlåt en gammal tant men förra gången vi ville vara nere med kidsen ledde det till att vi undergrävde våra egna och kidsens framtida jobb för att ingen vuxen vågade kliva fram och säga att det är fel att precis allting ska vara gratis.

Men okej, jag fattar, text är slut. Så nu har jag börjat hänga på Linkedin. Där har jag lagt upp en fett fotoshoppad bild som tar bort tjugofem år från mitt i verkligheten kollapsade fejs.

Det brinner i knutarna. För chansen att få jobb minskar vid fyrtio och ju äldre man blir desto svårare blir det. Vid sextiofem är chansen lika med noll. Då väntar ättestupan eftersom det inte finns några pensionspengar.

Men man ska inte ge upp, säger en Magnus Carlsson som har sitt på det torra, för han är docent i nationalekonomi, och han har författat (genom att använda text, förmodar jag) en rapport om tanters och gubbars obefintliga chanser på den arbetsmarknad som kidsen en gång sabbade. Delegationen för senior arbetskraft heter uppdragsgivaren. Snacka om att låta hassle!

Vid gott mod fyller jag min Linkedin-profil med mina färdigheter.

Jag är effektiv och snabb utan att nalla på kvaliteten. Jag är en duktig säljare. Kommunikation och pr är min grej. Jag har ett av Sveriges bästa kontaktnät. Idel härligheter eller hur! Det är bara att höra av er så kan jag berätta hur jag kan öka just ert företags omsättning.

Jag är snäll (jag har en referens som kan intyga att jag är lite för snäll). Och rolig. För att inte tala om vig!

Jag kan spexa för er på kontoret.

Dessutom är jag en jävel på att hålla ordning efter slarvpellar.

Kontoret där jag hamnar kan sätta upp en skylt i köket. Mamma jobbar här!