Simone de Beauvoir var ofta olycklig, drack mycket och grät berusad om nätterna vid Paris bardiskar. Fyllegråt ska inte alltid bagatelliseras, särskilt inte när det gäller en så kontrollerad person som Beauvoir.

Jag tror att Beauvoir grät för att hon aldrig fick några barn. Och Yrsa Stenius ger mig delvis rätt när hon i Makten och kvinnligheten skriver att när hon själv hade passerat barnlöshetens ”point of no return” och läste om Beauvoir och insåg att hon med Beauvoirs goda minne sysslat med ett slags självbedrägeri som ”bidrog till att jag avstod från halva mitt liv”, det vill säga att skaffa familj.

Hon använde Beauvoirs tankar till att fördriva sina kvinnodrömmar. Jag tror att även Beauvoir gick i sin egen fälla. Därför fyllegrät hon, ofta ensam, på nätterna.

Min egen gråt hade inte med barnlängtan att göra eftersom jag välsignades med en sådan talrik avkomma, utan med Robert Pattinson och den inleddes med att jag berättade om den fantastiska covid-intervjun i GQ där han under sin London-isolering istället för att gå på Batman-diet demar sin briljanta affärsidé ”pasta som man kan hålla i handen” – en anrättning som vars enorma mängd socker, ost och cornflakes får mikron att explodera och Pattinson brännskada handen. En rolig skröna som sedan raskt övergick i att jag på fullaste allvar berättade att jag likt Pattinsons vampyrkaraktär Edward Cullen brukar kunna läsa allas tankar men så upptäcker han plötsligt en dag Bella. För att det är helt tyst kring henne.

”Men jag kan inte läsa dina”, sa jag till mitt barsällskap. ”Och därför blir du så intressant. Precis som Edward som inte kan läsa Bella! Vampyren, du vet! Har du sett Twilight-filmerna?”

”Nej”, sa han bara.

Sedan, allt medan kvällen fortskred, tyckte jag mig kunna läsa en massa saker. Och det var då jag började grina.

Jag: ”Tror du bartendern såg eländet?”

Han: ”De märker allt. Bardiskar är till för att gråtas vid.”

”Jag kallar det mammastein-Barr-virus.”

Så säger den hårt arbetande skådisen Sam (Pamela Adlon) i Better things när hon av en möjligen hemlös men uppenbart fattig kvinna blir påkommen med att likt en döing sova i sin ofattbart skitiga bils baksäte. Dagtid. Sam säger att hon är en ensamstående trebarnsmamma som måste passa på att slagga när hon kan, vilket är typ aldrig.

De tre döttrarna bara kräver saker av henne och de vägrar dessutom inse att hon jobbar så där mycket för deras skull. Den äldsta snorungen bara avfärdar det med att säga att pappa säger att du är tät, du behöver inte jobba, du gör det bara för att bli känd. Varpå Sam gallskriker att han har det bättre än henne och att JAG BETALAR FÖR ALLT. Tonårsdottern bara kontrar med att be mamman köpa ekologiskt gräs och blir asförbannad när hon får ett nej.

Den hemlösa slash fattiga kvinnan säger till Sam att när ungarna sticker har du inget kvar, du måste passa på att göra saker för din egen skull. De tar allt och sedan slutar du som jag, som måste tigga och be okända människor om att få deras jacka.

I nästa scen ber en regissör Sam att göra så att motspelaren slappnar av lite. Han är så stiff, överraska honom, säger han. Vilket hon så klart gör. Hon är ju mamma hela dan. At your service. Sedan säger han – efter deras dejt – att han inte vill ligga med henne. Hon får inte ens en tungkyss.

Better things handlar om mig. Den innehåller till och med den scen som jag länge tänkt använda som en Tinderprofilvideo. Man tror att Sam rider en man, men … så är det stopp i toan och med samma frenesi som sådant där astrist symaskinssex bearbetar hon bajsbomben i klosetten med en sugpropp. Min omsorgsfullt utarbetade Tindertext lyder: Hej, från en ganska het milf med tre döttrar som ständigt bajsar stopp i toan. Endast svar från rörmokare kommer beaktas.

På söndag är det mors dag igen. Det tänker jag fira genom att ge min förortsbarre till barnen och flytta hemifrån. Det blir bäst för alla.

Vore jag tvungen att välja mellan sex och löpning skulle jag välja löpning. Vore jag tvungen att välja mellan en kärleksrelation och löpning skulle jag välja löpning. Detsamma gäller för vänskap. Löpning är det jag helst sysslar med. Alla dagar i veckan. I resten av mitt liv.

Det ENDA jag nu för tiden tänker på är när jag kan gå ut och springa nästa gång. Och på hur långt jag ska pressa. Snart en mil. Och till vilken musik. Nine inch nails. Avundsjukan sköljer över mig när jag ser folk springa ute på stan.

Och detta är inget ”varför har ni inte sagt något” för jag har levt nära löpare och redan fattat det ljuvliga. Följt maratonförberedelser, sett underbar kosthållning och bytt batterier i hens matvåg. Avundsjukt suktat efter den där totala löpningsdrogen. Vetat att jag har de rätta förutsättningarna för att bli en riktigt bra långdistanslöpare: smal, smidig och med en extrem jävla vinnarskalle.

Det har bara varit så att min kropp inte tillåtit någon form av träning – förrän nu. Och jävlar vad jag ska träna upp mig. Jag är en gammal dö kärring som inte tränat en dag i hela sitt liv och som trots sina trista sjukdomar bestämmer sig för att springa maraton.

Mitt största unn är att efter en hård arbetsdag få gå ut och springa. Jag gillar smärtan. Jag gillar att man inte kan tänka på någonting medan man springer, utom just att tvinga benen att röra sig. Jag gillar framåtrörelsen, att det HÄR är det jag gör just nu och inget annat. Jag gillar att jag efteråt blir så utmattad att jag bara kan ligga ner. Jag gillar att man sover så bra efter löpning. Jag gillar att vara smidig och knappt ha något kroppsfett. Jag gillar att bli sjöblöt av svett. Jag gillar att gå på märkliga dieter. Jag gillar adrenalinet. Jag gillar att det hjälper mot … allt! Ångest, kärleksidioti, självskadebeteende, överskottsenergi, rastlöshet. Dessutom kickar jag på att självskada och är tillräckligt crazy för att älska utmaningen.

Sitter på en innerstadsbuss på väg från radion där något hände som försatte mig i moll och skriver den här krönikan som ska handla om tavlan jag köpt, men jag börjar hela tiden som värsta Kathy Acker style spongea Wera von Essen, hennes totala avsaknad av punkt får mig att vilja läsa ur boken högt här och nu på bussen, fattar ni hur jävla bra det här är, att vilja dö av en text, att vilja dö för att man hela tiden tillfogar sig själv skada, som han som tog stryptag, mitt på dan, på ett kontor på Östermalm, saker som jag gör när jag blir arg, my pussy my choice, så står det på tavlan, den jag köpte av Daniel Franzén i hans ateljé på Malmvägen och sedan stack ut och sprang i en hel timme för att mota undan det i inne i mig som likt Wera von Essen vill dö, vill dö, vill försätta mig i dåliga situationer, jag och Daniel Franzén pratade om sin gatukonst, qr-koderna med ganska privata händelser ur hans liv, som när han hamnade på sjukhus i Berlin efter att ha rökt heroin, om bilderna han gömmer på de hotell han sover på, sedan pratade vi om artonhundratalsförfattaren Alfhild Agrell som han tolkat i Härnösand, hon som redan 1899 skrev ”Inte bli vi kvinnor därför att vi äro kvinnor; kvinnor bli vi först när vi valt bliva kvinnor”, sedan unnar jag mig lite oro, som måste vara den bästa känslan efter bitterljuv, vad är det som känns brustet nu, skriver Wera von Essen, vad är det som känns sårigt nu, jag tänker på det där om det finns någon som är tillräckligt galen för att klara av en sådan som mig, någon som inte skäms för mig, Wera von Essen skriver om ångesten hon känner när hon sätter gränser, my pussy my choice, nu står den jättelika tavlan framför min säng, jag tänker att Alfhild Agrell skulle ha gillat den, jag ser på tavlan som ett nutida alfhildiskt klotter, jag tänker på om Alfhild brukade unna sig oro, om Wera gör det, jag undrar om Alfhild någonsin hittade någon som var stolt över att vara tillsammans med henne.

”Om det någonsin har funnits en bok, som varit avsedd att få en man förälskad i författarinnan, tycks det mig boken är den här.”

Så skrev William Goodwin i sin anmälan av Mary Wollstonecrafts Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige. Boken var i själva verket illa maskerade kärleksbrev till Wollstonecrafts stora kärlek Gilbert Imlay, pappa till hennes dotter Fanny.

Strax innan Sverigeresan hade Imlay gjort slut, något som ledde till ett sammanbrott då Wollstonecraft försökte ta sitt liv genom en tablettöverdos.

När hon repat sig föreslog hon att hon skulle försöka hitta det skepp fullt med silver som Imlay hade tappat bort. Hon hoppades helt frankt att Imlay skulle ta tillbaka henne om hon hittade silvret.

Som värsta sjörövarromanen. Fast djupt ofeministisk. Det var en olycklig Wollstonecraft som besökte Sverige. Hon sökte tröst i den överjordiska naturen.

Om hon hittade båten och skatten? Ja, i Norge, men skepparen påstod att silvret redan var stulet.

Och gubben då, fick hon tillbaka honom? Näpp. Trots att hon bönade och bad och förnedrade sig själv och till och med föreslog en för tiden väldigt progressiv idé om en ny sorts familj där hon själv och Imlay skulle ha ett intellektuellt samliv medan han gärna fick ligga med sin nya flickvän. När varken Imlay eller flickvännen ville dansa efter Wollstonecrafts pipa försökte hon ta livet av sig på nytt. Denna gång genom att kasta sig i Themsen.

När hon repat sig blev hon blev så smickrad av William Goodwins recension att hon gifte sig med honom! Feministiskt? Njä.

De fick en dotter och hon gifte sig i sin tur med poeten Percy Shelley och blev … ja ni gissade rätt. Hon blev DEN Mary Shelley som sedermera skrev Frankenstein.

Dottern Fanny som var med i Sverige tog livet av sig, endast tjugotvå år gammal. Wollstonecraft dog i barnsäng, trettioåtta år gammal. Percy Shelley drunknade i Toscana, tjugonio år gammal. Något som fick änkan Mary Shelley att börja skriva The journal of sorrow. Så nu måste jag nörda ner mig i den.

”Du kan stänga av nu.”

Så brukar min allra finaste och roligaste tjejkompis messa varje lördagsmorgon klockan åtta. Jag svarar med en massa skojiga emojis och bitmojis föreställande mig själv i crazy situationer. Och skriver att jag håller med om att Eric Schüldt och hans P2-program Text och musik är outhärdligt. Att han är självgod och fullständigt ointressant.

Det jag inte säger är att hans program är det enda jag klarar av att lyssna på utan att somna eller tänka på annat. Att jag verkligen försöker lyssna på dokumentärer, radiointervjuer, sommarprat och poddar men att jag helt enkelt inte står ut.

Det är så här det måste kännas för alla dem som inte klarar av att läsa längre texter, tänker jag. På samma sätt som bokstäverna bara hoppar hit och dit för dem så kan jag inte fokusera en enda minut när jag lyssnar på saker.

Utom på Eric Schüldt. Jag fucking love the guy. Jag kan inte berätta för min tjejkompis att jag till och med brukar lyssna på hans program flera gånger. Att jag är jätteintresserad av hans poesi, filosofi och personliga reflektioner. Att jag i min dagbok brukar anteckna hans vackra formuleringar. För att sedan skrupelfritt låta mig inspireras av honom till de texter och böcker jag för stunden håller på med.

Jag gör spellistor av musikstyckena han spelar. Jag läser på om kompositörerna han pratar om. Som den franska, impressionistiska tonsättaren Debussy som han vigt hela två (!) av de senaste avsnitten åt.

Jag älskar det Schüldt säger om att nyckeln till allt Debussy ville säga var att han älskade världen. Han älskade trädgårdsstolen, glaset, druvorna, osten, bordsduken, aftonvinden och den utblommade syrenen. Och han tror att Debussy visste att vi bara kan rädda det som vi älskar.

Själv är jag dessutom övertygad om att Debussy kan rädda liv. Som när min vuxna dotter varje kväll nattar mig genom att spela Debussys Clair de lune. Och min rastlösa själ får åtminstone ett par timmars sömn.

Som en kran av liv.

Så känns morgonens första fix. När mobilen väcker mig klockan fem känns det som om jag ryckts upp ur dödsriket och stapplar bort till drogskåpet där jag förvarar kortisonet. Sedan börjar livet långsamt sippra in och jag blir förhållandevis normal … tills jag efter några timmar måste ta nästa fix. Och så håller det på. Dag efter dag.

Throbbing Gristles Genesis P-Orridge hade exakt samma sjukdom som jag. Till och med av samma orsak: kortisonbehandlad astma som gick åt helvete och pajade kroppens egen produktion av stresshormonet kortisol, vilket är lika livsnödvändigt som insulin.

I en intervju med Juliane Liebert 2013 sa Genesis P-Orridge: ”So now we have to take them every day to stay alive. We call them Stay-Alive-Pills. Which is interesting because it means every day it’s a choice to stay. A real choice.”

Sedan gjorde han livet för alla i sin närhet till ett helvete eftersom ingen fick utsätta honom för stress och hans kortisolbrist utlöste raseriutbrott då han kastade ut sin ”lifeline” genom fönstret så hans flickvän Cosey Fanni Tutti var tvungen att rusa till akuten för att hämta nytt kortison.

När jag står framför konstnären Carsten Höllers enorma pillerhög, Pill clock, (på CFHILL i Kungsträdgården) slås jag av hur verket inte får avsedd effekt hos mig. Jag får ingen tvångsmässig lust att ta en grabbnäve rödvita piller och svälja dem med vatten från den närliggande fontänen. För att se om någon av dem innehåller cyanid. För att se om jag äntligen dör.

Jag tittar på den ständigt växande pillerhögen och hör den framlidne Genesis P-Orridge ord: ”So every single day is a blessing and a bonus. There is this sufi saying which is ’Lead every day as if it’s your last, and that’s the day your life will be judged upon’. So that’s what we decided to do.”

Carsten Höllers Pill Clock är livet. Ditt och mitt. Och är det inte futtigt så är det fittigt.

Man kan lika gärna leva. Som Dorothy Parker skrev.

”Naturligtvis älskar du ditt barn, oavsett vad han gör? Om han så är vaken hela natten eller sover länge på morgonen som en tonåring.”

Jag snubblade in på journalisten Carina Bergfeldts instagram där hon skriver att det finns stunder hon älskat sonen mer än då han vaknat 04.53 och jag flyttades femton år tillbaka i tiden. Då mina desperata mammadrapor ständigt möttes av den där sortens kommentarer: Tänk om dina barn läser dina texter när de blir stora!

Nu är mina barn stora och jag VILL inget hellre än att de läser dem. Min högsta önskan är att de ska få veta hur jävla hårt jag kämpade för deras skull.

Jag har i hela deras liv sagt att när de blir stora ska jag väcka dem klockan 05.45 och ställa mig och banka på ytterdörren med någon jävla spade och skrika att jag vill ut och gräva. Varje dag. Och inte ge mig förrän de går upp och följer med mig och leker affär med ekollon och kastanjer.

Till alla förnumstiga människor som känner ett starkt behov av att skriva magsura kommentarer till mammor som natt efter natt sliter vill jag bara säga att jag inte skäms en sekund för att säga att jag inte älskade mina barn alla gånger de spydde eller raketbajsade mig i ansiktet. Jag älskade dem inte när de av diverse trotsraseriutbrott la sig raklånga inne i mataffären så att snorsträngarna blandades med alla de virus som gick i omlopp innan covid-19. Jag älskade dem inte när de vägrade gå till dagis eller skolan. Jag älskade dem inte när de slog varandra.

Däremot har det alltid varit min allra viktigaste uppgift att peka på alla jävla stjärnor och horisonter och krokiga, mörka skogsstigar och säga ta för er. Ta det ni vill ha!

I resten av mitt liv kommer jag bära dem – likt små påpälsade, rödfnasiga, ilskna sjöstjärnor – genom detta svåra, helt bisarra tillstånd som kallas livet. Och lära dem det som de kommer allra längst på, nämligen att bryta mot regler, att (ja bildligt talat, till er som inte kan läsa) fortsätta vara den som lägger sig raklång på marken när allt blir för jobbigt.

Till alla er som lägger ut tio (eller ännu äldre) år gamla bilder på insta vill jag bara säga: vad tror ni ska hända? Att någon vill bli ihop med er för att ni (möjligen) var snygga för tjugo år sedan?

Och hur tänker ni er fortsättningen? Att ert ragg är blind? Eller åtminstone har jävligt kass syn? Att fyllan sitter i till morgonen efter när ni vaknar upp och inte ser raset?

Tänker ni att det finns någon där ute som på allvar vill bli ihop med er för att ni såg (lite) bra ut för två decennier sedan?

Min Aftonbladet-kollega Malin Wollin och jag har en väldigt rolig daglig livepodd på insta som jag hoppas att ni följer, och den elakaste fråga hon kunde komma på att ställa var varför jag hela tiden envisas med att visa upp mig från min allra sämsta sida. Dela ofräscha och otäcka detaljer om mina trista sjukdomar. Som att jag ständigt kämpar med magras och diarréer som alltid kommer när det passar som allra sämst. Exempelvis en kvart innan direktsändning. Eller kanske just när jag ska hångla. Man kan aldrig veta! Visst ÄR det spännande!

Dessutom tycker jag att det är mer praktiskt att så att säga komma med en fullständig varudeklaration INNAN man börjar dejta, så att personen vet vad hen får. Det känns så mycket ärligare, för att inte tala om mer effektivt. Då kan de välja att avböja redan innan vi setts och träffa någon som är mycket härligare (och fertilare) än jag.

Jag har aldrig varit ett fan av att ta av någons dyrbara tid så det är lika bra att de omedelbart blir på det klara med att jag ser ut som ett vrak, rynkig och att allt hänger. Håret är grått och har samma kvalle som könshår. Tänderna är jävligt gula. Jag är hårig i hela fejan.

Men – jag är rolig! Och jag är extremt bra på att bry mig om dem jag gillar. Jag kan vara ditt lyckopiller. Jag kommer få dig att skratta. Varenda jävla dag i resten av ditt liv.

Dessutom är jag mycket snyggare nu än för tjugo år sedan.

”Men varför skriver du att du har anorexi när du käkar precis HELA tiden?” frågar mediekvinnan den anorektiska kvällstidningskrönikören på den folktomma lunchkrogen.

”För att folk måste sluta ta saker de läser bokstavligt”, säger anorektikern och stoppar in en klyftpotatis dränkt i bea i munnen.

”Okej, vad sa Lena Andersson då?” frågar mediekvinnan.

”Att det är fel att göra slut via mail”, säger anorektikern sakligt.

”Jag visste det!” utropar mediekvinnan.

”Vänta, jag läsa upp hennes svar så att det blir rätt.” Anorektikern bläddrar bland mobilapparna. ”Okej så här skrev hon: ’Det är en alldeles för stor obalans mellan att lämna en intim relation och att göra det utan att vara på plats med sin kropp och sina sinnen, att så att säga bara skriva en lapp och meddela sig. Obalans är det vi människor reagerar särskilt starkt på. Man ska betala sina skulder, man ska göra rätt för sig, också i överförd bemärkelse.’ Och så avslutar hon med att säga att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad.”

”Där ser du, rätt åt dig!” tjuter mediekvinnan triumfatoriskt. ”Skärp dig nu för fan. Du måste sluta hålla på så där.”

”Men jag vet exakt vad jag håller på med”, säger anorektikern. ”Jag meddelar mig med lappar för att jag är en sådan som skulle bli manipulerad att försöka igen och igen och vips så har det gått två decennier. Och jag har inte tjugo år!”

”Gud vilket skitsnack”, säger mediekvinnan.

”Och angående det där att man ska behandla andra som blablabla. Om man i hela sitt liv faktiskt har levt efter den devisen men ÄNDÅ blivit behandlad som en soptunna, har man inte i själva verket bara blivit lurad då?”

Mediekvinnan reser sig. ”Jag måste tillbaka till jobbet nu.”

”Men du har ju inte ätit någonting”, säger anorektikern.

”Hinner inte!” ropar mediekvinnan på väg till cykeln.

”Då käkar jag upp din lunch”, säger anorektikern till ingen alls och tar en stor potatis i en tugga. Lite olja rinner ner för hakan.