Aldrig kunde jag föreställa mig att det uppstoppade lejonet Leo endast inom en vecka efter att jag packat en av mina bättre matsäckar och kört de fem milen till Gripsholms slott skulle vara mig så behjälplig. Tänka sig att en gåva i form av ett lejon från Alger till kung Fredrik I på 1700-talet skulle kunna bli mig så till gagn på det mest oväntade sätt.

Det hela började häromdan, en sådan där ljuvligt varm och folktom sommarkväll i city, då jag träffade en gammal kär vän från 1991 och vi inte ens hann kramas hej innan han började med att regga ett Tinder-konto åt mig. Ditt liv kommer aldrig mer bli sig likt, menade han.

Jag som hittills med bravur raggat endast medelst instagram rycktes ändå med av stämningen och upptåget. En profilbild på mig och lejonet Leo och den av mig så genialt uttänkta texten ”jag är med på allt” förändrade mitt liv i dess grundvalar. Ja, ni kan ju bara föreställa er hur mycket jag har att göra nu.

Alla kommenterade Leo (”you had me at det fula lejonet i Mariefred”) och ville veta exakt vad ”allt” innebar. Menade jag ”det mesta”? Kunde jag vara så vänlig att specificera? Och frågan är ju alltid i vilken ordning det kommer. Det korta och koncisa uppskattades mycket.

Alla dessa fula, tjocka män som skröt med sin längd, sina fiskar, segelbåtar, bågar. Att män är kåta visste jag, men så kåta! Alla eländiga kåta OCH relationssuktande män. Alla med seriösa intentioner. Alla stackare som ville ha någon att dela sina liv med. Som trots sitt kåtslag blev besvikna när jag sa att jag bara ville ligga.

Jag sov inte en blund på hela natten på grund av den aldrig sinande notis-strömmen. Morgonen inleddes klockan fem med ett ”sex?” från en Felix, 17 km bort.

Jag bestämmer mig för att testa en överrörlig yoga-man från Uppsala som gillar att klappa djur. Och lovar min vän från förr att jag när vi ses igen ska ha legat med en man som poserar med vapen. För jag håller alltid det jag lovat. Fortsättning följer.

”Det är mycket kompromissande i relationer men vissa grejer kan man tyvärr inte jämka.”

Det var bara en av alla de ljuvligheter som Helena von Zweigbergk sa när jag intervjuade henne apropå Mitt liv som dront som jag menar är höstens viktigaste bok.

Sedan gjorde jag slut med Marstrandspsykot. Efter endast fyra dagar. Det skedde åtminstone inte via sms eller mail som vid mina två tidigare relationer. Jag kommer aldrig anpassa mig och vägrar se alla mina fel och brister speglas i någon annan. Jag vill HA alla mina fel, jag är fucking stolt över mina tillkortakommanden. Jag älskar att vara intensiv, asjobbig, sur, arg, tjatig, upprepande. Jag älskar att jag pratar rörigt och fullständigt associativt, till synes helt utan röd tråd. Jag älskar att vara en nazi-uppstyrd projektledare, som dessutom gillar att ändra mina planer i sista stund. Jag tycker om att ta hand om andra. Att betala. Jag står inte ut med att bli omhändertagen. Eller snälla människor.

Jag vill inte att vi är ihop längre, grät jag, och jag kommer fucking skälla ut vem fan jag vill, jag hatar långsamma segproppar.

Det där vi hade funkade inte för mig heller, sa han, det blev för självutplånande och jag började tappa bort mig själv i röran verkligt/overkligt. Efter ett tag miste jag helt uppfattningen om jag fanns på riktigt eller bara var någon du hade skrivit. Det blir ganska destruktivt då det inte finns någon som helst gräns mellan publikt och privat men det genererar alltid bra text, men kanske lite mindre bra relationer. Jag har förstått att texten alltid går före verkligheten för dig och att texten även styr din verklighet. Det är svårt att haja om du skriver om ditt liv eller mer skriver ditt liv. Jag fattade redan från början att du skrev oss mot undergång. Jag är det bästa dåliga förhållande du haft. Och ärligaste. Jag är ditt krig du inte kan vinna, dina väderkvarnar och alla Moby Dicks i alla hav!

Men jag kommer aldrig ändra på mig, sa jag. Och aldrig mer vara ihop med någon. Bara så du vet.

Jag läser en bok som heter Hon kysste havet (Torleif Ingelög), bara utifrån dess titel, om textilkonstnären Greta Ahrbom vars havsblå flossamatta blev utvald som bröllopsgåva till den blivande kronprinsessan Ingrid av Danmark men vars liv slutade tragiskt på mentalsjukhus utan någon som helst kontakt med sin dotter eller familj och börjar skriva en text om allt jag på grund av vanmakt och min sjukdom är tvungen att kyssa farväl. Jag kysser Radio dept farväl. Domestic scene, what’s missing here? You’re leaving just in time. Jag kysser Vaxholm farväl och simningen och all den goda maten och sexet i duschen och att vi har visst parmesan hemma och vad hade du sagt om jag på insta istället hade frågat om vi skulle ligga och Marstrand där du bara fatta hur jobbigt det var för mig att behöva gå omkring där i timmar för att du skulle skriva. Jag kysser din hand som letar efter mig i sömnen farväl, att du tar i mig så där hårt, att du hela tiden frågar om jag behöver något, mat, salt, vila, kortison, te, koffein, solhatt farväl. Jag kysser att du också hela tiden börjat säga fucking farväl. Jag kysser att du ständigt använder vackra ord som ombesörja och behändig farväl. Jag kysser att du alltid är så jävla stolt över mig farväl. Jag kysser den där kvällen då du dyngrak och helt utan packning kom hem till mig och jag på grund av min egen jävla sjukdom inte kunde ta hand om dig. Jag kysser att du står ut med mitt på grund av kortisolsvikt totalt olämpliga beteende farväl, att du med ditt mörker inte skräms av mitt, att du alltid vet vad du ska säga varje gång jag av utmattning gråter och i tanken redan är på väg till mitt ställe vid spåret där jag sett en öppning. Jag kysser det där du brukar säga om var försiktig med språket det är det viktigaste vi har farväl.

Jag kysser Torö farväl. Jag kysser grävlingen farväl. Jag kysser Femte långgatan farväl. Tack för allt. För mitt livs sommar. Lova att hålla ett vackert tal på min begravning. Om att du kysser mig farväl.

”Jag tycker mest att allt bara är jobbigt, att jag är konstig. Jag vill inte vara konstig. Jag vill bara så gärna vara som alla andra och kunna må bra.”

De sena messen andades desperation och jag kunde inte hantera dem mer än att jag satte honom i en taxi hem till mig. Och istället för att verkligen göra något konstruktivt som möjligen skulle kunna få honom att må bättre charmades jag som vanligt av hans ”konstiga” uppenbarelse med absolut ingen packning utom kamera, ipad och ett paket cigg. Inte ens en sliten Ica-kasse med något godtyckligt i. Utan bara träningskläderna han tidigare utfört cyklingspasset i. Så särskilt nykter skulle man väl dessutom inte kunna påstå att han var. Antal terapitimmar som skulle krävas för att ta reda på varför jag går igång på Leaving Las Vegas-män får jag nog aldrig veta. Vill jag ens veta?

Som en sista förtvivlad strävan att begripa mannen började jag läsa Lina Limans Konsten att fejka arabiska – en berättelse om autism, där jag lärde mig att leva med autism inte ens bara handlar om känslan att behöva fejka arabiska utan att FÖRSTÅ arabiska.

Liman skriver: ”Att så enträget försöka leva ’som alla andra’ när man i grund och botten saknar samma förutsättningar är inte bara dömt att misslyckas. Det skapar också en perfekt jordmån för depression och ångest, utmattning och mörker.” Själv var hon flera gånger nära att mista livet.

Att jag med en egen sjukdom, där min kropps oförmåga att producera stresshormonet kortisol leder till att ”olämpligt beteende” kommer överst på listan över symptom, inte kan förstå mig på en person som kämpar med adhd och asperger gör mig så förbannat ledsen.

Det jag lärt mig av Lina Limans bok och att umgås med en autistisk person är att jag aldrig mer ska kalla adhd/asperger för en ”superkraft”, aldrig mer säga att jag har en ”släng asperger” och att jag aldrig mer ska tänka att folk bara kan ”skärpa sig”. Snarare är det jag som måste skärpa mig och på allvar acceptera att alla människor har olika förutsättningar och att det är piss att leva med olika osynliga funktionsvariationer.

Vi körde tillbaka till Torö. Vi såg en hamster. Fast det var ett marsvin. Och de var två. Det var helt jävla perfekt väder för infraröd fotografering. Vi pratade om Hunter S. Thompsons självmordsbrev. ”No more games. No more bombs. No more walking. No more fun. No more swimming. (–) No fun – for anybody. 67. (–) Relax – this won’t hurt.” Vi lyssnade på Radio depts Strange things will happen. ”Today was a pretty day, no disappointments. No expectations on your whereabouts.” Medan männen pratade om sina coola filter läste jag om George Perecs term infra-ordinary, som han myntade i ett försök att beskriva den del av världen vi aldrig ser eller upplever. Lite som en parallell verklighet eller som infrarött ljus, tänkte jag och flyttade på mig för att inte sitta i vägen för vitbalansen. I essän An attempt at exhausting a place in Paris försökte Perec – på ett kafé i Paris – notera ”what happens when nothing happens” genom skriva ner precis allt han såg. Precis som jag på Torö. En tordyvels gömställe under ett av barn byggt stenröse på stranden. Av ytterskärgårdsvind skamfilade tallar. Fejden mellan de bofasta och hipstersurfarna. Mjölonmattan som ej fick beträdas. Mitt ansikte som inte vittnade om pissmyrornas hämnd för att jag la min orangea filt ovanpå nämnda matta utan om att jag på Torö insåg att jag de senaste tjugosex åren befunnit mig i en parallell verklighet. Nere i en Fritzl-källare. Att jag var det infraröda ljuset som bara utgjordes av dolda reflektioner, att vi levde i en värld som bestod av andra sfärer. Sedan blev jag otrevlig på koffein. Sedan skrek liemannen här får ni inte parkera. Nu är det helt svart, upprepade han bakom kameran. Han var jätterädd för hästbromsarna. Det känns som om det här är mitt livs sista sommar i livet, sa jag. Kul för mig, jag ställde in ett självmord för dig, sa han.

Det var första gången jag önskade att sommaren aldrig skulle ta slut. Den första sommaren som jag var riktigt levande.

”Så korsade han armarna över bröstet och tog ett steg rakt ut.”

Tolvåriga Sam i Ola Lindholms och Johan Lindqvists kapitelbok Dödens dal hoppar ut ur en drönare rätt ner i en djungel i Uganda. Det är hundrafemtio meter till marken. Han saknar fallskärm. Hur ska det gå?

Det är vad jag kallar en stark cliffhanger. Sedan fortsätter boken med en så smittande energi och charm att det är lätt att förstå varför den fina bokhandelskvinnan i Kalmar kom fram för att resolut sätta boken i handen på mig.

”Den här boken blir aldrig tråkig”, sa hon och jag passade på att köpa flera exemplar till sommarens alla besök hemma hos vänner med gulliga kids.

Jag fastnar direkt för bokens superhackare, femtonåriga Aisha med döskalleringar och tvåfärgat hår, som kan ta sig in i världens alla kameror och datasystem. Det är inte så konstigt att huvudpersonen Sam avgudar henne.

Lindholms och Lindqvists bokserie Kung Pow har allt för den ovane läsaren, rappa korta meningar, ett jäkla drag, karaktärer som får vara så där ljuvligt motsägelsefullt modiga och rädda.

Jag frågar mitt fjortonåriga favoritbarn om hur hon som läser flera böcker i månaden tror att man får barn att börja läsa. Hon tror inte alls på det som anses vara det bästa tipset, att nischade böcker om barnets specialintressen skulle förlösa bokmalen i dem. Tvång och hot om ipad-förbud tror hon inte heller på. Hon menar att det enda det hänger på är att skapa en vana. Korta lässtunder, vid samma tidpunkt varje dag. Kanske vid frukost eller mellis. Är boken dessutom lättläst och är full av cliffhangers blir det svårare att lägga den ifrån sig.

Varför måste man ens läsa? frågar jag.

För att få ett bättre ordförråd, säger hon. Dessutom triggar det fantasin och man blir mer empatisk och får större medkänsla med andra. Man börjar se på världen med en ny blick. Jag tycker att man växer som person av att läsa.

Som vanligt formulerar barnen sig bättre än oss trötta vuxna.

Jag hade så mycket på hjärtat. Till exempel att jag innan covid var Sveriges renaste människa. Att vara med mig är som att dejta Howard Hughes. Sedan tänkte jag skriva om containern mitt ute på ett fält i Simrishamn där någon dumpat döda grisar. Illern som lämnade den skabbiga segelbåten i Baskemölla. I Stens huvud fick jag av en läsare höra att jag ser så mycket yngre ut utan smink. Sedan tänkte jag skriva om ubåten U137 som den 27 oktober 1981 gick på grund på Torhamnaskär i det militära skyddsområdet utanför Karlskrona, och som upptäcktes av fiskarna Ingvar Svensson och Bertil Sturkman, men eftersom ingen trodde dem dröjde det två timmar innan marinen hade mannar på plats i Gåsefjärden. Fredagen 30 oktober inleddes den storvulna diplomatin. Sovjet menade att svenskarna inte fick förhöra kaptenen.

Sedan tänkte jag skriva om Margareta byxlös som låg bakom Kalmarunionen (långt innan min poddkollega Malin Wollin ledde den) och som 1388 valdes till ”Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde” och som enligt en text jag hittade i Populärhistoria betraktades som både husfru och husbonde och följaktligen ”var en medeltida hen”. Jag messade min pappa om han hade något kul om byxlös varpå han berättade om drottning Margaretas rumpeskatt, att hon beskattade varje enskilt kreatur, räknat på djurets svans.

Men allt jag skrev i Kalmar blev bara ett platt försök till presens. Förmodligen för att jag där befann mig på landets lägsta punkt. Lägre än så här kan man inte komma, tänkte jag och här någonstans insåg jag att den brännande smärtan som anfäktade mina smalben inte alls berodde på den accelererande löpningen som nu skedde både morgon och kväll utan på att jag längtade efter mina döttrar så att värken strålade ut i hela kroppen.

Någonstans i Norrköping stannade jag för att läsa Anne Sextons vackra dikt till sin dotter Linda:

Älskling, stå stilla vid din dörr, säker på din sak, en vit sten, en bra sten –

Lika makalös som skratt ska du repa el, detta nya ting!

Sedan åkte jag hem.

Jag hade så mycket på hjärtat. Till exempel att jag innan covid var Sveriges renaste människa. Att vara med mig är som att dejta Howard Hughes. Sedan tänkte jag skriva om containern mitt ute på ett fält i Simrishamn där någon dumpat döda grisar. Illern som lämnade den skabbiga segelbåten i Baskemölla. I Stens huvud fick jag av en läsare höra att jag ser så mycket yngre ut utan smink. Sedan tänkte jag skriva om ubåten U137 som den 27 oktober 1981 gick på grund på Torhamnaskär i det militära skyddsområdet utanför Karlskrona, och som upptäcktes av fiskarna Ingvar Svensson och Bertil Sturkman, men eftersom ingen trodde dem dröjde det två timmar innan marinen hade mannar på plats i Gåsefjärden. Fredagen 30 oktober inleddes den storvulna diplomatin. Sovjet menade att svenskarna inte fick förhöra kaptenen.

Sedan tänkte jag skriva om Margareta byxlös som låg bakom Kalmarunionen (långt innan min poddkollega Malin Wollin ledde den) och som 1388 valdes till ”Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde” och som enligt en text jag hittade i Populärhistoria betraktades som både husfru och husbonde och följaktligen ”var en medeltida hen”. Jag messade min pappa om han hade något kul om byxlös varpå han berättade om drottning Margaretas rumpeskatt, att hon beskattade varje enskilt kreatur, räknat på djurets svans.

Men allt jag skrev i Kalmar blev bara ett platt försök till presens. Förmodligen för att jag där befann mig på landets lägsta punkt. Lägre än så här kan man inte komma, tänkte jag och här någonstans insåg jag att den brännande smärtan som anfäktade mina smalben inte alls berodde på den accelererande löpningen som nu skedde både morgon och kväll utan på att jag längtade efter mina döttrar så att värken strålade ut i hela kroppen.

Någonstans i Norrköping stannade jag för att läsa Anne Sextons vackra dikt till sin dotter Linda:

Älskling, stå stilla vid din dörr, säker på din sak, en vit sten, en bra sten –

Lika makalös som skratt ska du repa el, detta nya ting!

Sedan åkte jag hem.

Jag vill ta tillfället i akt att passa på att be alla som jag under mina trettio år som skribent och författare har kränkt och sårat om ursäkt.

Alice Bah, Björn Ranelid, Camilla Läckberg, systrarna Graaf, Greta Thurfjell, Charlotte Perrelli, Anna Maria Corazza Bildt, Jocke Berg, alla övriga medlemmar i Kent, Håkan Hellström, Rigmor Robert, Linda Rosing, Carolina Gynning, Blondinbella, Maria Sveland, Jens Lapidus, Martina Haag, Nour El Refai, Kakan Hermansson, Mia Skäringer, Stina Dabrowski, Åsa Linderborg, Jan Gradvall, Karolina Ramqvist, Tilde de Paula, Kristian Luuk, Kungen, Drottningen, kronprinsessan, prinsessan Madeleine, prins Carl-Philip, Lena Endre, Margareta Ribbing, Per Holknekt, Lena Philipsson, Orup, Pernilla Wahlgren, hela familjen Wahlgren-Ingrosso, Peter Jöback, Wille Crafoord, Per Hagman, Erik Hörstadius, Adam Alsing, Stakka Bo, E-type, Claes Bodén, Dilba Demirbag, Dilsa Demirbag, Micke Persbrandt, Ulf Lundell, Maria Bonnevie, Skavlan, Maria Borelius, Martin Timell, Anders Wendin, Ulf Brunnberg, Lasse Berghagen, Malin Berghagen, Kristin Kaspersen, Richard Olsson, alla som har tävlat i Fröken Sverige, Ernst Billgren, Jessika Gedin, Pål Hollender, Ernst Kirchsteiger, Petter, Mauro Scocco, Tomas Andersson Wij, Birgitta Ohlsson, Anna Kinberg Batra, Tomas Ledin, Marie Ledin, Kerstin Thorvall, Thommy Berggren, Skarsgårdklanen, Noomi Rapace, Ola Rapace, Robyn, Rebecca och Fiona, Misslisibell, Sigge Eklund, Alex Schulman, dr Alban, Tomas Brolin, Carola, Runar, Arvingarna, Stefan Holm, Anja Pärson, Henrik Schyffert, Moa Gammel, Josephine Bornebusch, Anna Mannheimer, David Druid, Fredrik Lindström, Staffan Heimerson, Robert Gustafsson, Jonas Inde, Måns Herngren, Mona Sahlin, Carl Jan Granqvist, Pontus Frithiof, Alexandra Zazzi, mat-Tina, Paolo Roberto, Benny Fredriksson, Anders Timell, Gry Forssell, Thomas Bodström, Mårten Andersson, Jonas Åkerlund, Camilla Thulin, Johan Rabaeus, Alexander Bard, Jean Pierre Barda, Darin, Agnes, Laila Bagge plus f d make, Johannes Brost, Kjell Bergqvist, alla i Rederiet och Varuhuset, Carolina Klüft, Pernilla Wiberg, Tony Irving, Sanna Bråding, Quetzala Blanco, sångerskan i Sahara Hotnights, Laleh, Niklas Strömstedt, Sofia Wistam, Gry Forssell, väder-Tone, Ronnie Sandahl, Annika Marklund, Annika Falkengren, Horace Engdahl, alla i Svenska akademien, Stig Larsson, Melissa Horn, Loreen, Lars Norén, Papa Dee, Andreas Kleerup, Max Martin, Denniz Pop, Jakob Hellman, Benny Andersson, Sarah Dawn Finer, Jonas Hassen Khemiri, Erik Haag, Lotta Lundgren, bröderna Max Hamburgare, bröderna Bronett, David Eberhard, alla popstjärnor under hela nittiotalet. Alla ni som jag har glömt, ni vet vilka ni är.

Och till sist … Richard Hobert, jag ber dig från botten av mitt hjärta om ursäkt för texten jag skrev, för att jag sårade dig och gjorde dig illa. Jag önskar att jag var berusad när jag skrev den. Det var jag inte. Jag har inget hål i mitt bröst. Jag visste vad jag gjorde. Jag ville vara rolig. Du tyckte inte jag var rolig.

Ingen ska behöva lida för min konst.

Om jag gillade Bianca Meyer redan innan så expanderade den känslan något enormt när jag läste det hon skrev om sin mamma på instagram. ”I morgon kommer jag säga något snäsigt igen, förmodligen redan i dag! Är för elak mot henne ofta trots att hon gör ALLT för mig och mitt barn. (–) Att hon inte hyllas varje dag av mig och samhället är den enda feminism jag är intresserad av. Jag kommer givetvis inte säga detta till henne utan bara skriva det här.”

Det kunde vara mina egna ord om min mamma som trots att hon skulle offra precis allt för mig måste lyssna på mina dagliga rants.

Tack vare att jag gillar Bianca så mycket blir hennes nya relationspodd det naturliga valet när kärleken efter en veckas roadtrip – där jag tvingats utstå okvädesord av typen jag är ditt ambulerande horhus, din genpool tar slut med mig, jag är den första som tar ett samhällsansvar och sätter ner foten – övergått i det ofrånkomliga hatet.

Bianca och Jonatan gifter dig judiskt är enligt dem själva lite som P1:s Allvarligt talat fast med en lägre intellektuell nivå.

I podden lär jag mig att det är inga problem att vara en fuckup om man har pengar, att det är okej att kuppa in ett barn (något som är skönt att höra eftersom jag själv gjort det på ett mindre snyggt sätt), att det har en viss verkshöjd att med grus från sin mamma Cecilia Hagens tomt skriva Je t’aime på flickvännens sovrumsgolv och att det är oattraktivt att ha för starka känslor – och det är här jag i smyg önskar att mitt eget fuckup tar till sig Jonatans expertråd att man löser sitt känslogegg genom att köpa Svensk Tenn-kuddar till tjejen ifråga. Biancas ordination mot alltför stora känslor är att ta i från tårna och sedan försvinna. Mitt eget tips är inte bara kuddar från Svenskt Tenn utan jättelika kuddar från Svenskt Tenn. Eller vad som helst från Svenskt Tenn skulle jag påstå löser alla relationsproblem. Så nu hoppas jag att det avslutande stoppet på vår roadtrip blir Strandvägen, Stockholm. Naturligtvis har jag redan preppat gps-en.