”Bianca har blivit tilldelad en roll. Men Bianca är inte bara bitsk och jag älskar henne.”

Christina Schollin berättar för Svenska Dagbladet om det smärtsamma i att Bianca i ”Wahlgrens värld” tilldelats en elak roll och att det går ut över Pernilla.

Christina Schollin har på våra största scener gestaltat klassiker som Shakespeare, Tjechov och Brecht. Varit en Bergmanflicka.

Hon om någon borde veta att sanningen är ointressant. Det är klart att ingen skulle titta på en tv-serie eller teaterföreställning om personerna var genuint trevliga, ödmjuka och älskade varandra.

Hon har lyckats att hålla intresset uppe för sig själv och sin familj i sextio år. Har hon blivit så gaggig att hon inte förstår att familjen Wahlgren som privatpersoner är ointressanta?

Låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story. Så sa skivbolagsbossen Tony Wilson till Happy Mondays. Något sångaren Shaun Ryder och dansaren Bez tog fasta på och de har alla väl avvägda lögner om droger och kaos att tacka för de tusentals sålda skivorna.

I sin nya diktsamling, ”Wrote for luck: selected poems” (som fått kritikerna skriva att framlidne Tony Wilson hade rätt när han jämförde Shaun Ryder med Yeats) berättar Shaun Ryder om hur han och Bez och media alltid lyhört drog mesta möjliga fördel av varandra.

Happy Mondays sålde skivor och konsertbiljetter, media sålde lösnummer, med klimax under Happy Mondays kaotiska inspelning av Yes please! på Barbados. Alla visste att det snart var slut, nu jävlar gällde det att kräma. Sagt och gjort, bandet såg till att cracka loss och slå rekord i antal krockade fabriksnya bilar. Bez gick all in och höll på att tappa armen på kuppen när han med sin nya Jeep brände rätt in i studiodörren. Aj! Media jublade och såpan kunde fortsätta.

”Wahlgrens värld” är familjens Wahlgrens Yes Please!, det sista rycket innan begåvningsreserven lägger av och allt är över. Det är klart att det gör ont och att relationer måste offras.

Det som inte gör ont vill ingen ha.

OCD vet ni vad det är. Svåra tvångstankar och -beteende. Men OSD känner kanske inte så många till. Obsessive supporting disorder. Det lider jag av. Det innebär att jag tvångsmässigt måste stötta folk som gör beundransvärda saker, som ger ut udda vinylskivor eller märkliga diktsamlingar i kassettform som ingen jävel skulle få för sig att köpa eller ens lyssna på.

Eller som öppnar ett antikvariat nu, i nådens år 2019, när alla vet att bokbranschen håller på att fullständigt kollapsa och vi just nåddes av nyheten att bokförlagens försäljning har minskat med upp till tjugo procent.

Sagt och gjort. Jag beger mig till Fantastikbokhandeln i Uppsala. Under hela resan är jag tvungen att skriva på en annan text – en spaning om Sveriges Radio som jag kom på när jag besökte avdelningen för skygga katter på ett katthem som ni kan njuta av senare i veckan – för att taxan är så låg i vår sjunkande kulturbransch. Jag mår jätteilla trots åksjuketuggummi men härdar ut.

Ska du sälja garn? är min första fråga till Klas Augustsson som, efter att hans tidigare arbetsgivare tillika Sveriges största antikvariat Alfa skruvade ner skylten, bestämde sig för att starta eget.

Stjärnorna stod rätt, säger han som skäl till varför han vågade satsa och möjligen måste han inom kort utveckla verksamheten. Kanske med antikviteter. Kaffe kan man ju sälja, funderar han och är nog än så länge lyckligt omedveten om de många och trista reglerna för serveringstillstånd.

Jag funderar på hur hög skilsmässofrekvensen är hos de par där den ena bestämmer sig för att öppna ett antikvariat. Nyligen såg jag på instagram att mannen som driver antikvariat Verklighetsflykt i Gamla stan firade treårig bröllopsdag. Han har i alla fall inte skilt sig. Än.

Jag vågar inte fråga Klas Augustsson vad hans fru tycker om att han har startat ett antikvariat.

Men jag stödköper böcker för tusen kronor (bland annat urtjusiga upplagor av Ursula K. Le Guin och Samuel R. Delany).

I ett försök att rädda hans äktenskap.

Det är förbjudet att korsa linjerna!

Jag befinner mig i Zui-Ki-Tei – det löftesrika ljusets boning. Eftersom savannmänniskan i mig har krävt vedergällning bestämmer jag mig för att ta min stress på allvar.

Följaktligen deltar jag i en te-ceremoni. Och garanteras ett eget universum avskilt från vardagens stressade värld, som om tiden hejdats för en stund. Det utlovar det Japanska tehuset intill Etnografiska museet i Stockholm där jag får lära mig om de fyra grundbegreppen med anor från 1500-talets zenbuddhism: Wa – harmoni, Kei – respekt eller uppriktighet, Sei – renhet, Jaku – sinneslugn.

Precis vad min överlastade hjärna behöver.

Det är inte bara de där linjerna, som i själva verket är tatamimattornas skarvar, som får den kimonoklädda te-damen att höja rösten.

Sexton maskor! Knäet ska placeras bakom sexton maskor!

Jag vet inte hur mycket tiden hejdas när instruktionerna påminner om militäriska kommandon.

Ni måste vänta på teet! Det ska bli balans i munnen efter kakan!

En febril verksamhet sker bakom en skärm, det trånga utrymmet är inte helt olikt ett flygplan där flygvärdinnorna drar för skynket för att ostört kunna syssla med en massa garanterat osanitära saker.

En rotborste vispas runt i teet, en borste som legat i den här lilla fuktiga stugan sedan 1990 när den byggdes. Det finns förmodligen mer hygieniska utensilier.

Det enda jag tänker på är hur jag utan att hamna i onåd hos tegudarna ska undvika att äta kakan och slippa smaka på teet.

Höger hand! Den vackra sidan ut!

Den vackra sidan? tänker jag och upptäcker att jag håller muggen i min vänstra hand.

Sedan ska man tömma muggen i nästan tre och en halv klunk och sörpla i slutet för att visa vad gott det är, varefter torkar man koppen med fingrarna (!) och rengör den med ett hårt skrivpapper.

Det var det hela.

Kakan som jag smusslade ner i väskan ger jag till en fågel och springer till bussen. Te och kaka, hur kunde jag tro att det skulle kunna hejda tiden och bota stress?

Sjukhusfysikern har en geigermätare på den vita rocken. Han är väldigt ung och jag frågar om hans mamma inte är orolig för strålningen han dagligen utsätts för. Men den är tydligen inte värre än för piloter som flyger fram och tillbaka till New York.

Jaha, säger jag, varför utsätts de för strålning?

För att de är nära rymden, säger killen och rullar fram drickavagnen med min radioaktiva jod-shot som förvaras i en tjock blyburk.

Jag måste dricka ur ett sugrör. Det smakar ingenting.

Efteråt ångrar att jag inte frågade sjukhusfysikern om han brukar lyssna på Kraftwerk på jobbet. Och nynna med lite till Radioactivity / discovered by madam Curie. Eller Kate Bushs Breathing som handlar om ett foster som ligger i livmodern efter en atombombsapokalyps. I videon spelar Kate Bush själv fostret i en jättelik livmoder av plast.

För att fira att giftstruman nu äntligen kommer att försvinna stannar jag kvar lite inne på Nya Karolinska som är förvillande lik en stor shopping mall. Jag fikar på det ljusa och fräscha kaféet och passar på att shoppa lite. Medan galleriorna drabbas av butiksdöden och istället lockar en massa kaféer tycks Nya Karolinska göra tvärtom och öppnar butiker. Nya Karolinska borde kanske ha öppnat inne i Mall of scandinavia, tänker jag medan jag begrundar all information jag fick av läkaren.

Verification of radioaktive medical isotope in patient står det på lappen jag måste visa upp i säkerhetskontrollen om jag inom tre månader ska ut och flyga.

Jag har fått ett gult kort fullt med information. En meter från andra får jag vara, men om besöket varar längre än en timme bör avståndet ökas till två meter. Jag får ha sex men endast korta sessioner. Hur lång är en sådan? Och utsätts verkligen inte partnern för strålning då?

Om de där intimitetskoordinatorerna, som tillkommit efter metoo för att säkerställa att bästa praxis används för intima scener på scen, film och teve, har svårt att få uppdrag så ser jag en massa arbetstillfällen för dem på avdelningen för nuklearmedicin.

Det är en stor bukoperation. Ett kejsarsnitt innebär större risk för komplikationer för både mamma och barn.

Det har gått tjugo år sedan mitt första kejsarsnitt och läkarna använder fortfarande samma gamla dåliga argument, vilka förmodligen är skälet till att antalet planerade snitt fördubblats från 3,8 procent 1992 till 8,6 procent 2017.

Psyktanten på mödravården lyckades bara med en enda sak: att göra mig fullständigt övertygad om att jag aldrig tänkte föda vaginalt. De där samtalen förvandlade mig till ett långfinger där allt handlade om att jag minsann skulle visa vem som bestämde.

Inte så moget, förlåt!

Mia Fernando och Louise Winblad vill i boken Kejsarfödsel: snittkoll och mammaroll nyansera bilden av kejsarsnitt som något lyxigt. Jag kan hålla med om att ett akutsnitt är långt ifrån glassigt men ett planerat är rätt gött om jag tillåts svära i kyrkan.

Jag har gjort tre planerade kejsarsnitt. Softare blir det inte: Du har en egen kirurg. En narkosläkare försöker få dig att tänka på trevliga saker. En hel drös sköterskor finns där bara för dig. Du kan inte drabbas av platsbrist, du kommer inte tvingas föda på en parkering. Om något är knas med bebben finns en hel välutbildad stab där i rummet. Det blir aldrig ”för sent” för att sätta bedövning. Risken för analfissur är noll procent. Likaså att drabbas av framfall. Din slida förblir tight. Du slipper kissa på dig när du springer till bussen.

Lyxigare kan det faktiskt inte bli. Detta bara skulle jag ha. Jag borde ha fått ett kok stryk.

Men så fick jag smaka på kejsarfödselns baksida. Utomkvedshavandeskap, svårigheter att bli gravid, magbråck, ständiga magproblem och väldigt tråkiga tarmsmärtor. Något jag är övertygad om hänger ihop med mina snitt och kanske det barnmorskorna och läkarna borde ta upp istället för att bara prata om ”den stora bukoperationen”.

Om jag kommer råda mina döttrar att föda med snitt? Nej. Istället kommer jag säga: Vad får dig att tro att du inte skulle kunna föda vaginalt? Det är klart att du kan det!

”Välkomna till en generös och omtumlande resa in i Helene Billgrens egensinniga värld”.

Så skriver Liljevalchs-chefen Mårten Castenfors i katalogboken till utställningen Faran är över.

De som inbillar sig att Helene Billgren är egensinnig ser bara hästar, flickor, bebisar, pärlor, hästsvansar, frisyrer, flygvärdinnor och sjuksköterskor. När det i själva verket handlar om tomhet och isolering. Dessutom är det väldigt våldsamt. Och brunt.

Helene Billgrens favoritfärg är hästfärgen, den som heter burnt umber. Hon menar att den går att använda till allt som ”hår, byxor, golv, skåp, torra grenar och sånt som är lite tråkigt”.

Författaren Pamela Jaskoviak har skrivit det bästa som går att läsa om Helene Billgren. Pamela Jaskoviak ser en massa sorg i bilderna, men att det kanske beror på att hon har så mycket sorg i sig själv. Och mycket riktigt säger Helene Billgren att hennes målningar handlar om ensamhet och sorg.

Pamela Jaskoviak nämner ingenting om flickor eller pärlor eller hästar. Istället får bilderna henne att tänka på viss mossa på berget, slammet i botten av ån, ett rostigt barnvagnsunderrede, brunt som levrat blod, det första tecknet på läkning.

Hon antecknar frågor att ställa till Helene Billgren.

Hur förhåller du dig till skönhet?

Hur blandar du den bruna färgen?

Sedan skriver hon om saker som kan gå sönder. Och ordet TRÖST. I versaler.

Jag står framför Helene Billgrens tavlor och minns det hon själv skrivit om sin konst. ”Det är ju först på avstånd som man får en uppfattning.”

Hon har också sagt att det är lättare att förmedla något positivt om hon ler.

Jag ler framför de stora tavlorna. Men jag ser ändå bara tomrum, liksom ett eko av något som har hänt. Något otäckt och svårt, som kanske aldrig läker. Det här är inte egensinnigt. Det här är ensamhet skildrat av någon som varit där.

De som förminskar Helene Billgren genom att kalla henne för egensinnig har inte tittat tillräckligt noga på hennes konst och definitivt från fel avstånd.

The Sollentuna.

Det låter inte så coolt. Ingen skulle nog få för sig att uppkalla en kreativ smyckeshub efter min hemkommun och beskriva det som ”lite lekfullare, kaxigare och ruffare”.

Trots att The Sollentuna centrum som består av höghus är ganska rufft så klingar det inte lika coolt som The Högdalen.

Jocke Berg skulle definitivt aldrig tacka ja till uppdraget som gästdesigner om avsändaren var The Sollentuna.

Smycken med en mer sensitiv approach. Det var grundtanken när smyckesfantasten Jocke Berg satte sig ner vid skissbordet och började skapa det som sedan blev Arc, Fleur, Hmmrd, Hell key, Raa och Clef.

Ett av de mer anti-intellektuella sätten att debattera är att föreslå att det diskussionspartnern säger grundar sig i avund. Så säger min husgud Lena Andersson i P1:s Allvarligt talat som svar på en fråga som handlar om skillnaden mellan avundsjuka och missunnsamhet.

Lena Andersson menar att beskyllningar av typen så säger du bara för att du är avundsjuk är lömska för att de inte går att tillbakavisa och endast är avsedda för att skambelägga.

Vidare menar hon att man aldrig är avundsjuk på sådant som är ouppnåeligt utan bara det man har inom räckhåll och eventuellt kan uppnå.

Men här skulle jag vilja ta tillfället i akt och berätta att jag är jätteavundssjuk på Jocke Berg som får designa smycken i limiterad upplaga åt Efva Attling med inspiration från Frank Lloyd Wrights byggnader. Trots att han är i en helt annan liga.

Jag är jätteavundssjuk på Jocke Bergs karriär, på hans stora publik, på hans pengar, på hans vassa garderob, på hans dyra dra åt helvete-viner, på hans solglasögon, på att Efva Attling en gång gick fram till honom på en fest och frågade om han ville göra smycken. Jag är avundsjuk på hans coolhet och på hans dyra solglasögon som han aldrig tar av sig.

Jag är avundsjuk på att Jocke Berg är The Högdalen.

Jag har ingen aning om vem Frank Lloyd Wright är och jag har aldrig fått vara limiterad. Jag är mer en lågprisbutik. Dygnet runt-öppen.

Hon var en Annika som alltid kom i tid och missade inte en enda deadline.

Det var med en stor portion bitterhet jag brukade skoja om vad det skulle stå på min gravsten.

Pippi var en skräckfigur för mig som barn. Jag fick exakt samma adrenalinrush som av skräckfilmer när jag tittade i bilderböckerna där hon kavlar ut en pepparkaksdeg på det smutsiga golvet och som apan Herr Nilsson sedan kliver i. Eller när hon lägger sina äckliga, alldeles för stora herrskor mitt på matbordet – eller på huvudkudden! Eller när hon ska steka pannkakor och kastar upp tre ägg i luften varpå ett landar på hennes huvud så att slajmet rinner ner över både hår och ansikte.

För att inte tala om den fasansfullt grisiga badborsten som hon vispar smeten med (naturligtvis är alla äggskal kvar). Eller den där gamla ostbiten hon hittar på hatthyllan och som hon sätter i sig.

Jag lärde mig att det är enfaldigt att tro att ett gott arbete lönar sig, när det i själva verket är Pippi, som en timme för sent klafsar in i för stora skor fyllda med vatten från den skitiga ån i närheten, som kammar hem både jobben och de mest inflytelserika vännerna. De som sedan i sin tur fortsätter att ge henne och hennes gelikar jobb, eftersom en sådan som Pippi inte påminner dem om deras egna brister och som är rolig att hänga med.

Herregud, vem vill vara med den trista och duktiga Annika som bara vill kontrollera om man har tvättat öronen? Dessutom har ”duktig flicka” blivit en diagnos, ett sjukdomstillstånd.

Fast den här hösten har det hänt något i min sjunkande tidningsbransch, eller så har det med metoo att göra. Det är tydligt att allt färre har tid för sköna typer som aldrig levererar utan bara snackar skit. Att de hellre jobbar med folk som gör vad de ska utan tjafs. Den alkoholindränkta gränslösheten är helt enkelt inte eftertraktad längre.

Därför känns nyheten om Hollywoodfilmen om Pippi helt otidsenlig. Är det inte snarare dags för den stora filmen om Annika?

Ursäkta om jag förstört ditt liv.

Så sa Fredrik Reinfeldt till Anna Kinberg Batras make David Batra på Per Schlingmans fyrtioårsfest. Enligt Anna Kinberg Batras bok Inifrån.

Det får mig att tänka på Oscar love curse.

Två forskare, Michael Jensen och Heeyon Kim, har med hjälp en empirisk studie upptäckt att Oscar-nomineringar och -vinster kan förstöra ett äktenskap. Bland annat för att kvinnans status ökar och hon blir mer framgångsrik än mannen.

Skådisarna som råkat ut för denna förbannelse är många: Sandra Bullock, Angelina Jolie, Reese Witherspoon, Hilary Swank, Kate Winslet, Helen Hunt. Ja, listan kan bli hur lång som helst. Männen klarar helt enkelt inte av att ha en lyckad fru. Inte sällan får det dem att ta till våld.

Men – det faktum att hans fru blev partiledare verkade inte påverka David Batra alls, utan han backade henne alltid. När Kinberg Batra fick kritik för att hon aldrig såg glad ut gick han ut och ställde frågan hur ofta Stefan Löfven ser glad ut.

”Åk hem och kriga nu”, sa David Batra till sin fru när hon kämpade som mest med dåliga opinionssiffror. Jag älskar hans villkorslösa stöd.

Vill man läsa en bok om genuin kärlek trots en kvinnas överordning, om ett par som tycks vara immuna mot Oscar love curse ska man läsa Kinberg Batras Inifrån.

Vill man däremot läsa en bok om en kvinna som står för att hon är allvarlig, seriös, tråkig och ganska ohärlig ska man välja en annan.

Något jag alltid har gillat med Kinberg Batra är att hon är så stiff och aldrig ler, att hon verkligen gillar att jobba, och att hon är duktig, effektiv och ordentlig. Att hon inte bjussar på sig själv. Att hon inte är mysig eller fnissig.

Kinberg Batra försöker i boken på ett nästan desperat sätt övertyga att hon faktiskt är rolig, att hon också kan spexa. Att hon inte alls är ”vass” eller ”stram”.

Genom att göra så, så befäster hon att kvinnor faktiskt måste vara snälla, mjuka och härliga för att få vara med.

Käre gode gud, gör så att jag får bröst, gör så att jag blir normal.

Gud som haver eller Fader vår var inte min grej som barn. Nej, mina böner handlade istället alltid om att passa in, att få bli som alla andra.

Som alla andra blev jag nog inte men något spännande har hänt. Jag fyller fyrtiosex i dag och har fått den allra bästa present jag kunde få.

Bättre än en biljett till en föreställning med Phoebe Waller Bridge. Bättre än en dejt med Tom Hiddleston. Bättre än ett knockout-piller som utlovar en veckas sömn och sedan kronisk pigghet.

Äntligen måste jag lyfta på något i duschen! Jag har fått hängbak.

Det är inte helt enkelt, måste jag medge. Tvålandet är inte det svåra, utan sköljandet, att manövrera duschslangen där bak. Vattnet sprutar åt alla håll, armarna räcker inte till.

Men brösten då, tänker ni, dem har du väl varit tvungen att lyfta? Det måste ju alla.

Men nej, ser ni, det har jag inte för jag fick aldrig några. Hur mycket jag än testade alla knep och hemligheter som tjejtidningarna bjöd på, massera åt höger eller vänster eller åt höger igen eller be till gud, käre gode gud gör så jag får bröst, gör så jag blir normal, så hände ingenting.

Jag provade verkligen allt. Jag försökte bli kär i någon kille för enligt mina tjejkompisar växte brösten om man verkligen älskade någon. Jag försökte älska mig själv, för samma tjejer sa att man måste inte bara älska sig själv för att kunna älskas av en kille, utan dessutom växer brösten då.

Det ledde ingen vart för jag fick aldrig några. Jag har aldrig kunnat göra penntricket.

Förmodligen var det mitt eget fel att jag aldrig lyckades bli den kvinna Simone de Beauvoir skrev att man skulle bli.

Men nu kan jag stoppa in lite allt möjligt under skinkorna, och det stannar kvar även om jag rör mig. En helt fantastisk känsla.

Jag ska börja simma och gå runt och flasha min kropp i omklädningsrummet och äntligen få känna mig som alla andra. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel att bli normal.