Ja, det är inte bara frid och fröjd här borta i syndens näste.

Det finns hur många ställen som helst att spela poker på här. Ett av mina favoritställen är O’Sheas som ligger mitt emot gigantiska Caesar Palace. Det är ett litet ställe som mest påminner om en irländsk bar.  Nästan ända ute på gatan har de ställt upp fyra pokerbord med cashgame. Runt om är det fullt ös med fest och livemusik. Stämningen är riktigt skön och det är högt till tak.

Senast blev det dock lite väl mycket av det goda, då två gäng började mucka gräl med varandra ute på gatan. Plötsligt var det det fullt rallarslagsmål och två odågor fick verkligt spel och ramlade in över våra pokerbord. Jädrar i havet vad de slogs.

– Hold your chips!! skrek dealern.

Jag satt med en fet stack, så jag lade mig över mina marker och skyddade dem med liv och lem. Bråket fortsatte ute på gatan och de två antagonisterna ramlade ut igen. Jag bestämde mig för att det fick vara slutspelat för den gången.

Visst var det läskigt för en liten spinkig pokernörd. Men samtidigt rätt uppfriskande för någon som nästan bara spelat poker på Cosmopol innan. Plötsligt kändes det att man levde. Och jag gillar att leva, Särskilt i Vegas,

Na na na ni nanana, nananininnana… äh, ni är säkert för unga för att minnas signaturmelodin till Boktipset på den statskontrollerade televisionen 1976-1989. Programledaren Stefan Mählqvist satt i en regnbågsfärgad soffa i form av två sammanförda händer och läste ett stycke ur den bok tittaren därmed blev tipsad om. Jag ligger just nu på en regnbågsfärgad säng på Hilton by LV Hilton (ett av få hotell utan tillhörande casino i Las Vegas, det är så skönt att slippa ljudet från de enarmade banditerna – Hilton har förstått detta och byggt några extra hotell vid sidan om huvudhotellet (som har casino)) och tänkte ge er två korta boktips från Gamblingstaden.

DUCY av David Sklansky (och Alan Schoonmaker) är en bok som jag irriterar mig på som sjutton. Jag har läst alla tidigare böcker som Sklansky skrivit, och det är inte tu tal om att han betytt väldigt mycket för pokerns teoriutveckling (utan Sklanskys ”grund” så skulle inte ”spetsböckerna” exempelvis kunna finnas). Ingen kan heller ifrågasätta Sklansys intellekt, han är vass… men den här boken känns som att en gammal man märker att han inte längre är den skarpaste kniven i lådan, att det finns nya utmanare som tagit över stafettpinnen men att han egentligen inte vill erkänna det för sig själv… Hade Sklansky skrivit den här boken utan att hela tiden behöva tala om hur jämrans smart han är, så hade boken varit riktig behaglig, men nu känns den som ett spretande försvarstal om varför han slösat bort sin intelligens på att göra något så onyttigt som att spela poker hela livet.

Fanboysen på forumet twoplustwo är såklart lyriska över boken. Jag är det inte – boken är ett större antal småtexter från exempelvis en lysande text hur man gör en ”omvänd auktion” hos bilhandlare när du ska köpa ny bil (och därmed sparar massa pengar – det kapitlet gör att du spar tusenlappar) till en fullständigt malplacerad text om hur du fickparkerar – fick Sklansky betalt per sida i boken, jag antar det? Betyg AK – en bra starthand men det är lätt hänt att du åker ur tävlingen på den!  

The Godfather of Poker – Doyle Brunsons självbiografi är en helt underbar läsning kring Doyles liv och levende, från han växte upp i en liten Texashåla, till hur han verkligen levde på tveksam sida av lagen då han spelade med knarksäljare, hallickar och mördare, hur han kom i kontakt med Texas Hold’em och vidare skrev historia. Bra böcker behöver inte långa recensioner – är ni bara det minsta intresserad av pokerhistoria i allmänhet så köp denna bok. Betyg AA (bästa starthanden).

Jag tycker att en av de roligaste sakerna med pokervärlden är när man hittar de dolda historierna i historien. Spelare eller profiler som verkligen bidragit med något, eller skrivit in sitt namn i historieböckerna, men som ändå är okända för massorna. Trots pokerns exploatering finns de verkligen, och jag upphör aldrig att roas när jag springer in i dem på de mest oväntade sätt.

Under Nordic Masters skulle jag gå runt och ta chipcount på spelare som låg bra till, och frågade en kille i snaggat hår och vit tisha vid ett bord om hans namn. Han såg, som det heter, ”inte mycket ut för världen”, det vill säga en regular guy. ”Mats Gavatin” svarade han försynt på min fråga. Där och då hade han nästan lika gärna kunnat svara ”Bob Dylan” eller ”Blixt Gordon”.

Jag visste mycket väl vem Mats Gavatin var. Vi hade haft honom som en sort skämtfigur, en pokerns Keyser Söze som ingen riktigt vet om han finns, som bara dyker upp i resultatlistorna. Själva grejen var nämligen den att han hade verkligen resultat att tala om. Ett tiotal WSOP-cashar och därtill en EPT-seger i Dublin 2005. Men ingen i pokersverige känner killen. Och så dyker han upp på Casino Cosmopol i Stockholm bara så där. Anyhow, jag fick tillfälle att prata en smula med honom både där och vid ett senare tillfälle, och han är numera inte fullt så anonym och visade sig därtill vara en högst sympatisk individ.

Vi hoppar några månader framåt i tiden, och jag sitter i lobbyn på samma Casino Cosmopol som i historien om Mats Gavatin. Då ser jag Nalle Hedlund komma travande med en äldre man med stor grå mustasch. ”Det kan väl inte vara….” tänker jag….Men jo, nog är det Jan Lundberg som står där. Vem, tänker merparten av er nu. Ni är i gott sällskap. Men vi snackar om en spelare som faktiskt suttit på finalbord i WSOP main event.

1998 hade Jan ”Valrossen” Lundberg ett bra år i WSOP. Först tog han sig till finalbord i $1 500 Fixed Limit Omaha, där han slutade tvåa efter headsup mot Michael Chadkin från USA. Vännen Chris Björin fanns för övrigt vid samma bord och slutade sjua.  En viss Scotty Nguyen fick lämna finalbordet först.

Scotty och Jan Lundberg  träffade på varandra igen vid ett finalbord samma år i WSOP. Denna gång var det main event, där Lundberg slutade sjua, och Scotty skrev in sig i pokerhistorien på allvar, även om han redan hade ett armband från året innan. Scotty hade för övrigt hunnit med ännu ett finalbord 1998 utöver de två nämnda. Han slutade nämligen trea i $2 000 No Limit Holdem också.

Jan Lundberg dyker upp i de internationella resultatlistorna med jämna mellanrum, även om han inte varit i närheten av att återupprepa bedriften från 1998. Tyvärr blev det en tidig sorti från årets SM, men jag hoppas att vi stöter ihop igen, och att jag då får chansen att byta några ord med en av svensk pokers mest fascinerande doldisar.

Så var en 21 timmar lång resa över. Vi har nu sovit ut men dessvärre är klockan bara lite efter fem på morgonen. Bara att vänja sig.
Vi har dock haft ett otroligt flyt på resan. Vår samlade erfarenhet har betalat sig och även om en resa runt halva jorden alltid är jobbig så har vi lyckats göra det bästa av den.

Här kommer en lista på hur välsignad jag, även känd som WonderBoy (eller nej, men jag borde vara det eftersom jag alltid har en sådan övemänsklig tur), har varit under resan.

1. Ghettouppgraderingen
Min f.d bloggkollega Göran, som även han reser mycket i jobbet, myntade uttrycket ”ghettouppgradering” vilket innebär att man får sitta vid en nödutgång på planet. Detta ger bra benutrymme vilket så klart välkomnas vid atlantflygningar.
Killen som checkade in oss på Arlanda suckade djupt och meddelade att de hade ”för många” barnfamiljer på planet och satte oss alltså vid en nödutgång. Jag jublade högt!

2. Immigration
Köerna vid den amerikanska passkontrollen är som bekant väldigt långa. Det är inte ovanligt att man får köa uppemot två timmar för att komma in. Inte vi inte! Helt tomt i ankomsthallen på Newark International!
Vi hade dock ett annat problem. Våra gröna slips från förra resan satt kvar i våra pass. I amerikanska myndigheters ögon var vi alltså fortfarande i USA och hade varit det de senaste tre-fyra månaderna.

Vi hade förberett oss med lönespecifikationer, gamla boarding cards och kontoutdrag för att kunna bevisa att vi faktiskt lämnat landet. Killen som kontrollerade våra pass bara höjde på ögonbrynen, drog ut lapparna ur passen och sa ”glöm inte de här nästa gång”. Nemas problemas!

3. Spa på flygplatsen
När vi var in transit på väg till Costa Rica på Newark hade Lisa hittat ett spa. Dock fanns det inte tid den gången men igår dök vi in på ”Departure Spa” likt pilgrimsfalkar!
Lisa körde en ansiktbehandling medan jag fick en halvtimmes grym fot- och vadmassage. Det var himmelriket! Har märkt att mina anklar svullnar upp allt oftare vid långflygningar. Är väl normalt nu när man är gubbe antar jag…

4. ”The $20 trick”
Tjugodollarstricket är en gammal skröna som går. Det går till enligt följande; när man checkar in på hotellet och lämnar fram kreditkortet håller man en ihopvikt tjugodollarssedel under kortet och på så sätt får man då en uppgradering av rummet.
Amerikanarna skäms verkligen inte för att ta emot dricks men jag har alltid haft svårt att tro på att det här tricket ska funka. Dock har det intygats av flera pokerspelare så den här gången provade jag. Jag körde på med en femtiodollarssedel för att försäkra ett gott utfall och minsann, det lyckades!

Nu sitter vi i en svit på 21:a våningen i Palace Tower på Caesar’s Palace. 50+ kvm, jacuzzi, dubbla handfat inbäddade i marmor osv. Nu ska vi bara döda jetlaggen, sen börjar resan på allvar!

När en av Pafs kvalspelare har åkt hem, och resten av de som än så länge kommit spelar finalbord på Caesars Palace, så passar jag, Dan Glimne med fru och Erin att fira midsommar i Las Vegas. Egentligen är det Erin vi firar, som fyller år. Jag lärde känna henne för 10 år sedan då hon jobbade som chiprunner på Orleans under en tävling.

–Yo skinny Swedish boy, lets go out and sing some karaoke, inledde hon med när vi träffades, och Erin är inte någon man direkt säger emot… 1.80 lång, spelade highschoolfootball i pojklaget, jobbat som säkerhetsvakt i Vegas och åtta år som militärpolis i bland annat Irak, Tyskland och USA.

Vi åkte till Binions Steakhouse för att dels insupa lite av den gamla goda Downtownatmosfären, dels inmundiga ett glas rött till en perfekt lagad köttbit. Det här med kött, det är något som jänkarna definitivt kan. Därefter var det avfärd till Treasure Island för något väldigt udda – linedance i gammal god Texasstil. Jag dansar såklart aldrig nykter, eller för den del onykter, men Erin svingade sina lurviga och herr och fru Glimne försökte de med. Jag utmanade Glimne på den mekaniska tjuren, och vann med några sekunder. Man hann precis tänka att ”det här är ju egentligen inte så svårt” så försvann tjuren under en och man låg platt på marken.

Kvällen avslutades med lite pokerspel långt ute i ödemarken, på ett kasino bara för lokalbefolkning. En mycket annorlunda och trevlig midsommarafton med andra ord. Glimnes (betydligt längre) version om gårdagen går att läsa på hans blogg på Unibet.

I dag ska jag spela en tävling för en gångs skull, Eight-game på WSOP… Åtta olika pokerspel och inte bara vanlig tvåkortspoker. Jag resonerar som så att Texas kan man spela skattefritt över hela Europa, det behöver man inte åka till USA för att göra, men det är mer eller mindre omöjligt att spela några ”roliga” andra spel i Europa. Man får passa på när tillfälle erbjuds helt enkelt.

Happy Herring på er andra!

Då var det snart dags att bege sig mot Arlanda och vidare till staterna. Nästan helt klar med packningen och bankrullen kan nog inte boostas mer nu.

Hittills i år har spelet gått riktigt bra för oss båda. Förutom att jag vann ett Vegaspaket när jag redan hade bokat resan har även det övriga spelet flutit på fint. Lisa har med sig sin fina vinst från Poker Hispano Tour i Costa Rica och vi är redo att möta fisken i Las Vegas.
Lite typiskt att den svenska sommaren verkar komma precis nu när vi åker bort nästan en hel månad… Men man ska inte klaga, vi har fått fruktansvärt mycket sol i år. Har redan blivit ett antal solresor på grund av den grymma vargavintern som rådde här hemma.

Det är miljoner småsaker att tänka på så jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva. Planerna för resten av sommaren är redan lagda, det blir klubbturné, Gotlandsvisit med mera. Kul att alltid ha något att se fram emot, men samtidigt stressande.

Nu får ni ha en riktigt trevlig midsommar så rapporterar vi vidare från Sin City i veckan.

Ola ringde mig klockan fem i morse. Det var följande rad i min senaste bloggpost som hade ställt till det för mig: ”Jag är nämligen inkvarterad på Rio hotell & casino”. Ola trodde att alltså att jag redan var i Vegas, vilket alltså inte stämde. Jag åker den 4 juli, och kommer fram på kvällen den fjärde juli. Det tar egentligen längre tid att resa, men tidsförskjutningen bjuder mig på några timmar på ditresan. Många, speciellt de som inte spelar poker själva och i synnerhet inte läser om poker, frågar vad jag ska göra där. Jadu….i det här forumet antar jag att jag inte behöver gå speciellt mycket in på att man just nu spelar World Series Of Poker där. Den 5 juli börjar huvudturneringen, the main event, vilken jag ska åka över och ”bevaka” som det heter på mediaspråk.

Jag ska alltså skriva hem om vad som händer på plats. Liverapportera kallas det ofta på pokerspråk. Vi kommer att ha en livefeed (länk kommer) där jag så ofta som möjligt ska rapportera om vad som händer, gärna med lite extra fokus på svenskarna och de stora stjärnorna. Vilka är kvar? Vilka går bra? Vilka har åkt ut? Sen ska det blandas upp med lite foton och intervjuer. Med 300 bord att bevaka tolv timmar i sträck kan jag informera om att det är ett rätt bra driv på dagarna.

Vidare tänkte jag använda denna blogg för att skriva lite om olika fenomen och anekdoter på plats, och min andra blogg för lite mer dagboksreportage med fokus på de i min omgivning som inte tycker kortspel är jättesexigt.

Den 5-8 juli spelas fyra startdagar för att alla ska få plats. Den nionde och tionde spelas två andradagar där man slår ihop de överlevande från första dagarna. SEDAN har jag min lediga dag i Vegas. Jag har fått mängder på förslag på vad jag borde göra, från Hoover Dam till Grand Canyon. Just nu ligger nog halvdag vid poolen och halvdag vid cashgameborden bäst till. Har du några andra förslag? Gärna på saker som man inte behöver röra sig ut ur stan för. Feel free att tipsa!

Därefter kör vi sex dar till i sträck, då de spelar dag 3 till och med åtta. När detta är över ska det var nio spelare kvar. The November Nine. Dessa träffas som namnet avslöjar i november för att spela om världsmästartiteln.

Dagen efter att dag åtta är färdigspelad reser jag hem igen. Det blir alltså rätt tajt om tid, och resan har verkligen fokus på jobb. Jag har ändå förmiddagarna lediga, och ska väl försöka se lite av stan.

Jag kommer slänga ur mig några last longest bets bara för ärans skull här på bloggen i nästa vecka, över vilka jag tror går längst av svenskarna respektive storstjärnorna. Vi kanske kan få med mina bloggetörer på banan på det med? För tävlingens skull får man plocka tre svenska spelare respektive tre spelare från all time money list topp hundra. Hur skulle din lista se ut?

Glad midsommar! Be good. If you can’t be good, be careful!

Vissa blir arga, andra ledsna. Jag blir bara helt tom, som ett stort svart hål. Tom.

Det gick rätt bra för mig i Event #42: No-Limit Hold’em 1500 dollar. Över 2500 spelare kom till start. Efter nio timmar var vi bara 600 kvar. Jag låg hyfsat med, lite över medel. Tidigare under dagen såg vi Phil Ivey ta emot sitt åttonde armband då han vann Event #37 3000 dollar H.O.R.S.E. Till och med jag började rysa när 2500 pers stod och höll sig för bröstet och lyssnade på den amerikanska nationalsången.

Så då, med 600 kvar, satt jag och drömde mig bort om att själv står där uppe på scen och lyssnar till ”Du gamla du fria”. Det var ju bara 600 kvar att slå.Och jag kände mig riktigt stabil. Då kom ödeshanden när jag plockade upp JJ på lilla blind. En av två som täckte mig vid bordet höjde från tidig position. Oftast trebetar jag i detta läge, men nu fick jag för mig att ta det slow med knektarna och synade bara. Floppen kommer underbara J 10 4 med två spader. För att få min motsåndare att tro att jag satt på ett drag betade jag ut direkt med min nöthand. Sekunderna senare hör jag ”all in!”. Blixtsyn så klart. Och min amerikanska internetkid-motståndare satt med 64 i spader. River var ännu en spader, och jag åkte ut med huvudet före. Hade legat med riktigt bra om den stått. Det är mycket om i poker. Om inte OM hade varit så…

Hur som helst, tomheten när man åker ur en större pokerturre är verkligen tom på riktigt. Jag blir helt urblåst. Det kan låta löjligt, men det är egentligen bara när jag förlorat någon nära eller haft kärleksbekymmer som jag känt samma maktlöshet. Det sitter dock bara i några timmar, som tur är.

Ikväll blir det inget cashgame, bluffar alltid bort allt när jag åkt ur turrar. Som tur är är vi i en stad där man faktiskt kan göra annat också…

Någon lyckades fotade mig när jag fortfarande var glad och kvar. 

En mästare tar emot sitt pris. Phil är i en klass för sig.

Såhär dagarna innan Vegas försöker jag jobba undan så mycket jag bara kan. Även privat är det en del som måste ordnas. Till exempel har jag idag skickat in kompletterande uppgifter till Skatteverket för inkomståret 2009.

Eftersom jag sålde min lägenhet och flyttade förra året är det en massa papper som ska in och en massa skatter som ska betalas. Det var skönt att bli klar med det innan jag åker. Det som dock är mindre skönt är att jag ”för skojs skull” räknade ut hur mycket skatt jag betalat/betalar totalt sett för 2009. Det visade sig att det är mer än min förvärvsinkomst och då har jag bl.a inte räknat med fordonsskatt, trängselskatt (nåja, -avgift) och moms.

Det betyder i praktiken att de pengar jag har levt för, betalat hyra, räkningar och mat med, kommer från olika typer av spekulation. På ren svenska gambling. Inte nödvändigtvis poker, men trots allt gambling. De pengarna kunde varit förlorade både i teorin och praktiken. Då hade jag i och för sig inte åkt på lika hög skatt men icke desto mindre – mer än min lön har gått i skatt.

Då frågar man sig: Hur kan någon vid sina sinnens fulla bruk försvara en sådan skattepolitik? Hur kan man ha mage att försöka beskatta vinster som den enskilde tydligen behöver för att överleva?
Jag tror inte att folk förstår hur galen och skandalös svensk skattepolitik är. Att samtliga riksdagspartier (och aspirerande dito) i världssammanhang är otroligt vänstervridna. Nu menar jag inte att vissa partier har rört sig mot mitten, jag menar att hela det borgerliga blocket är är mörkrött och att de dansar på gränsen mot kommunism. Vänsterblocket är ju långt över gränsen givetvis.

Det finns inga liberala alternativ som i praktiken inte är likställda med eller värre än Sheriffen av Nottingham. Det finns överhuvudtaget inga alternativ om man anser att exempelvis en pokerturnering för 50 kronor ska vara laglig och skattefri eftersom den spelas med beskattade pengar.
Jag får ont i magen när jag tänker på sånt här. Jag mår riktigt dåligt när jag ser att folk inte begriper att deras egen frihet är starkt begränsad. De som inte bryr sig som det och nöjer sig med tillvaron är ute på djupt vatten. Det såg vi för inte särskilt längesedan lite längre söderut på vår kontinent.

”Ett kort ifrån Rio, ett kort från Brasilien, ett telefonsamtal, en knastrig linje,
ett flyktigt meddelande hem till familjen, Älskling jag saknar dig, Älskling jag vill hem”

Så börjar det svenska trallpunkbandet Charta 77:s misärballad med samma namn som denna bloggpost. Nu ska förhoppningsvis min resa inte alls få samma tragiska innehåll som visan eller ens de första två raderna citerade ovan, men titeln var väl ändå något träffande. Jag är nämligen inkvarterad på Rio hotell & casino där World Series of Poker huserar. ”Du hade lika gärna kunnat bo i en låda på strippen”, som en bekant med något högre krav på boende ä undertecknad uttryckte det. Av andra har jag fått höra att det inte alls är något större fel på Rio. Med Vegasmått mätt är det inte så hävligt, men man ska inte förglömma att vi pratar om en kille som tycker vandrarhemmet på Fridhemsplan eller Ibis i Hägersten är gångbart. Moi alltså.

För mig är närhet lika med tid och bekvämlighet, och det är värt mycket. Har du egna erfarenheter av Rio? Please let me know.

Jag har tillbringat en vecka i en Saab 99:a på Roskildefestivalens parkering. där börjar vi snacka spartanskt boende. Har Rio en säng, en dusch,en toalett och möjlighet att låsa dörren är jag nöjd. Finnsdet dessutom internet på rummet är det en bonus. Dessutom vet jag att Dan Glimne ska bo på samma hotell, och det är ett frukostsällskap som heter duga om man vill ha sig en bra anekdot och en trevlig pratstund till livs!