Jag har ju med pompa och ståt anmält mig till topploppet, som en del i temat ”förändring”, då jag verkligen hatar att tävla. Jag sprang vårruset och fick varken någon kick, glädje över bra resultat eller blodad tand. Jag bryr mig helt enkelt inte! Men jag bestämde mig ändå för att anmäla mig till topploppet (som jag tycker verkar vara ett bra lopp!) för att gå emot mig själv och hitta på något enligt mig, crazy.

Och nu börjar det närma sig. Och jag är så osugen som det bara går. Varför ska jag då göra det? Nä, just det. Att anmäla sig till ett lopp är för många ett bra sätt att hålla uppe motivationen till att träna och förbättra sina resultat. Men grejen är att jag tränar ändå… Och jag är så otroligt ointresserad av resultat (alltså tider och sånt) och att trängas med tusentals människor har jag aldrig gått igång på. Jag kanske är lite av en ensamvarg när det kommer till träning, mycket möjligt är att det är därför jag föll för yogan. Nu går det ju att tävla i yoga, men det kan fastslås här och nu att det aldrig kommer att hända mig.

                                                 Trivs bättre så här…

Jag är så långt ifrån en tävlingsperson det går att komma. Och i och för sig var det just därför jag anmälde mig, för att göra något jag aldrig brukar. Men nu har jag bestämt mig för att skippa det. Det är inte min grej! Lika bra att bara vara den jag är och inte försöka vara någon annan. Jag får se det som att själva anmälan var ett steg i att kliva ut ur mitt vanliga jag.

Puh! No lopp för mig. Jag är den jag är vad det gäller detta och det går utmärkt. Jag har alltid haft en förkärlek till att göra ”inte som alla andra”. Och så även denna gång!

Ensam-tränings-varg, ointresserad av resultat… precis som den ensamme coyoten vi skymtade när vi yogade i Joshua Tree. I hear ya, buddy.