Jag är positiv, grundglad och är bra på att inte gräva ner mig- men jag är ingen irriterande positiv robot som är ungefär lika grund som en vattenpöl.

Nej, jag kan vara riktigt osund i min relation till andras livsöden, så till den grad att jag på riktigt ibland kan undra om jag typ har övernaturliga krafter.

För att vara lite klarare: Något hände en vän till mig igår- och jag sög in det hela med liv och lust, hjärta och själ att jag nästan blev den personen som hade råkat illa ut, OCH dennes familj. Som en radiovåg surfade jag in på deras frekvens och har i nästan ett dygn rent fysiskt känt deras sorg och smärta. Sakta men säkert börjar jag (hoppas jag) ta mig ur h-vetet. Dränerande, kan jag minst sagt säga. Och jag är så pass lärd av livet att jag vet att inget blir bättre av att jag gräver ner mig i andras sorg, men ibland är det bara helt omöjligt.

Och det är när the shit hits the fan som man inte ska falla ner i gamla mönster, utan jag gör mitt bästa för att se det som en möjlighet till att lära mig mer om mig själv (gud så käckt det låter) och istället för att försöka döva the pain med kanelbullar och komedier (ok, såg ”Ted” igår, men kan inte säga att det hjälpte) så har jag satt mig ner på meditationskudden och tagit fram mina demoner, mött dem och så att säga ”tagit en fika” med dem.

Jag rekommenderar det. Fram med rädslorna i ljuset och acceptera dem istället för att tränga undan dem.

Hej!