Jag både tror och tror inte på karma. Exempel på hur det inte finns karma kan jag ge hur många som helst, samtidigt som jag kan ge många exempel på att det ”finns”.

Jag tror på karma i den meningen att om någon är dum mot mig, skriker utan anledning eller på annat sätt behandlar mig som s***, så är det den personen som mår dåligt. Visst, jag mår dåligt en liten stund, men i längden är det den andra personen som fyller upp sig själv med dålig energi, och dessutom dåligt samvete på det. Där är karman. Jag är en sådan där jobbig människa som förlåter snabbt och går vidare 🙂

Vad jag tror på är att vara tydlig med hur man vill bli behandlad, att verkligen inte förutsätta att människor ska förstå vad du vill och tänker.

Samtidigt som det är vackert med intuitiva människor som på ett finkänsligt sätt kan läsa av andra och med lite ansträngning hjälpa en person i uppenbar förvirring utan att personen i fråga har bett om det.

Paradoxalt, minst sagt! 

Att vara medlem i hjälporganisationer, skänka pengar eller jobba ideellt gör att man hjälper både andra och sig själv. Sig själv hjälper man genom att `döva sitt samvete´, och andra genom att helt enkelt hjälpa till med pengar, mat eller vad det nu kan vara. Och visst, för många kanske det handlar om att känna att man är rättfärdig. Men vad spelar det för roll egentligen? Hjälpen till den andra individen blir ju verklig oavsett vad man har för syfte med den, så det är ju bara bra.

 

Vad tror du?