Jag anta mig dagens skrivning med att ta upp ett för mig intressant ämne.

Vägval- att ta den enkla eller den snåriga vägen?

För när man fördjupar sig i spiritualism så läser och lär man ofta att det ska flyta friktionsfritt, det är då du är på rätt stig. Detta har jag många gånger tagit fasta på. Lite för mycket, för när jag ser tillbaka på det jag velat åstadkomma just då när jag tänkt så, så har det inte blivit så bra. Typ jag har läst ”the secret” och det här borde ju ”bara komma!”. Men när jag ser på saker som jag verkligen åstadkommit och varit framgångsrik i så har vägen dit varit svår, kantad av bumps in the road, lite bråk på hemmaplan, hårt och inte alltid så roligt arbete, lite tårar osv. Ok. Så vad är tricket?

Som vanligt så tror jag att tricket är att inte förutsätta att livet ska vara så lätt, och hur mycket yoga och hur många coacher man än anlitar eller kurser man går, så kommer vi att stöta på svårigheter. Vi är alldeles för rädda för att må lite dåligt ibland. Tricket är att omfamna svårigheterna och att acceptera att må lite piss då och då. Att lägga passion i det dåliga också, inte bara det bra.

Det är ofta från mina svårigheter som de verkliga stegen framåt sker. Ett område jag verkligen jobbar på i mitt liv just nu, tycker jag har blivit bättre. Jag har gått till djupet med det och jag tycker mig se ljuset i tunneln.

Tills i morse, då ett kallt uppvaknande ur mitt ”Gud vad jag är bra”-slummer gjorde mig uppmärksam på att jag faktiskt inte har lagt ner så mycket möda i detta ämne som jag borde. Jag har ridit på en våg av ”nu-har-jag-gjort-vad-jag-kan-nu-får-Universum-ta-över”.

Nej, så enkelt är det inte för mig inom detta område, jag måste våga ta i mer. Jag har inom detta ämne tagit den enkla vägen och det har gått ok, men nu måste jag in på den snåriga stigen och verkligen kavla upp ärmarna. Ok, bring it.

                  Känner du igen dig? Var kan du göra ett nytt vägval?

Javisst. Men det kräver sin kvinna.