Vill du komma igång med löpningen inför våren men har svårt att ta det första steget? Dvs det ut genom dörren, rumpan upp ur soffan osv?

                   Då har jag ett superbra förslag- Fastrun!

Att testa formen på samma sträcka vid återkommande tillfällen är ett bra sätt att mäta sin utveckling. På torsdagar anordnas Fastrun™, ett 5 km testlopp löpning på Gärdet i Stockholm. Säsongsstart 14 mars 2013.

Kom och spring med likasinnade, för att kolla av din form eller bara för att få till veckans kvalitetspass tillsammans med andra.

ALLA är välkomna!

Så ta chansen och få igång löpbenen och dessutom ha det riktigt trevligt med fikamingel och prisutdelning. Bra tillfälle att få och ge pepp, träffa likasinnade och utvecklas. Det spelar ingen roll om du inte känner någon där- du är välkommen att ta med dig en vän eller komma ensam. Så hoppa upp ur soffan och ut och spring på torsdag!

Jag är ju som bekant ett stort fan av löpbandet- bandet vinner till och med över en solig dag i hagaparken eller djurgården. Men jag njuter av solen och vädret på andra sätt. Känner att jag har mer kontroll över min löpning på bandet.

Jag gör bort mig minst en gång om dagen! Alltid är det något pinigt som slipper ur min mun. Men det är ok. Men jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva något sånt här… Speciellt han som tappar brallorna och springer därifrån…Förstår honom! Svårt att komma igen efter det, så att säga.

För ca ett år sedan tränade jag ett pass med coola PT:n Erika Rosenbaum. Vi körde intervaller på Skeppsholmen, och när vi skildes sa Erika: ”Du var stark som attan!” Det steg mig totalt åt huvudet att få höra något sådant av en PT (medveten om men väljer att förtränga att de kanske säger  så till alla?) och orden ringer än idag som den vackraste fågelsång i mina öron…

 Erika Rosenbaum

Så va glad jag blev när Erika igår dök upp i min yogaklass! Erika är en riktig lopplover, och till skillnad från mig (som ju avanmälde mig från det enda lopp jag någonsin bokat in mig på) så saknar hon loppen nu när de börjar ta slut för säsongen. Så hon har skapat ett eget! Varje torsdag! Låter som en riktigt bra grej för alla lopplovers, ni som älskar att springa och som varje torsdag vill ha en skön stund i likasinnat sällskap. Alla är välkomna.

FASTRUN är ett 5 km testlopp som bränns av kl 19.30 på torsdagar vid Gärdet i Stockholm. Det springs, minglas, fikas och prisutdelas, och som ett återkommande tema kommer olika företag gå in och sponsra deltagar-avgiften i FASTRUN och samtidigt går 20 kr för varje start till SOS Barnbyar. Man kan vinna presentkort och löparskor, träffa vänner, träna och ge varandra energi mot nya mål.

Ser det inte mysigt ut? Kom ut och kom loss nästa torsdag.

HÄR kan du läsa mer

och HÄR är facebooksidan

         Dagens förvirring: Vilket var mitt löpband?

Något som börjar bli tröttsamt är att jag i princip varje gång efter avslutad löpning på bandet går och torkar av fel löpband. Jag kliver av och är så upprymd av endorfiner, lycka och musiken jag har lyssnat på att det räcker med att jag bara går några meter bort och hämtar papper och den där avtorkningssprayen, så har jag glömt vilket band jag sprang på.

Flera gånger har jag omsorgsfullt stått och torkat av någon annans löpband, och desto fler gånger har jag förvirrat stått med sprayen i handen och glott på banden som står där i rad, och försökt gissa vilket som var mitt. Och att ha grejer på bandet så att jag ska känna igen det (typ vattenflaska eller skåpnyckel) funkar inte eftersom jag tycker att det dunsar plus att jag är rädd att de ska falla ned på bandet och att bandet då ska stanna med ett POFF och jag ba flyger av och slår mig.

Men nu har jag hittat en lösning! Något som för de allra flesta intelligenta människor kommer helt naturligt: Jag lämnar kvar min ipod på bandet när jag går för att hämta papper och spray. Otroligt smart va? Självklart har jag ändå funnit mig själv stå och torka av någon annans löpband där det också låg en iPod. Men hey, I’m getting there…

                            Köpa löpband?

Ingen frisk luft här inte- jag älskar löpband. Sprang i en fjösig takt igår, i ynka 20 fjösiga minuter med skräckblandad förtjusning. Ville så gärna dra igång hårt efter mina två suttit-på-arslet-i-soffan-veckor, men vågade inte eftersom jag är skraj att få tillbaka helvetessnuvan. Men idag mår jag bra så det verkar inte vara någon fara!

Jag älskar bandet så mycket att jag funderar på att köpa ett. Men undrar om grannarna under oss skulle störas? Vet inte hur mycket min dunsar skulle höras genom golvet. Och som det är nu så tror jag inte att de älskar oss här på fjärde våningen, då jag förmodar att de precis som oss vaknar vid sexsnåret varje morgon med en blandad kompott av trummaskins-skrammel (japp vår tvååring har en trummaskin..), illvrål, dans och tillrop både av de glada slaget och tillrop av det mer missnöjda slaget.

             Löpband hemma eller inte? HÄR kan man läsa mer, t.ex. 

Jag har ju med pompa och ståt anmält mig till topploppet, som en del i temat ”förändring”, då jag verkligen hatar att tävla. Jag sprang vårruset och fick varken någon kick, glädje över bra resultat eller blodad tand. Jag bryr mig helt enkelt inte! Men jag bestämde mig ändå för att anmäla mig till topploppet (som jag tycker verkar vara ett bra lopp!) för att gå emot mig själv och hitta på något enligt mig, crazy.

Och nu börjar det närma sig. Och jag är så osugen som det bara går. Varför ska jag då göra det? Nä, just det. Att anmäla sig till ett lopp är för många ett bra sätt att hålla uppe motivationen till att träna och förbättra sina resultat. Men grejen är att jag tränar ändå… Och jag är så otroligt ointresserad av resultat (alltså tider och sånt) och att trängas med tusentals människor har jag aldrig gått igång på. Jag kanske är lite av en ensamvarg när det kommer till träning, mycket möjligt är att det är därför jag föll för yogan. Nu går det ju att tävla i yoga, men det kan fastslås här och nu att det aldrig kommer att hända mig.

                                                 Trivs bättre så här…

Jag är så långt ifrån en tävlingsperson det går att komma. Och i och för sig var det just därför jag anmälde mig, för att göra något jag aldrig brukar. Men nu har jag bestämt mig för att skippa det. Det är inte min grej! Lika bra att bara vara den jag är och inte försöka vara någon annan. Jag får se det som att själva anmälan var ett steg i att kliva ut ur mitt vanliga jag.

Puh! No lopp för mig. Jag är den jag är vad det gäller detta och det går utmärkt. Jag har alltid haft en förkärlek till att göra ”inte som alla andra”. Och så även denna gång!

Ensam-tränings-varg, ointresserad av resultat… precis som den ensamme coyoten vi skymtade när vi yogade i Joshua Tree. I hear ya, buddy.