”Where there is desire there is gonna be a flame. Where there is a flame someone’s bound to get burned. But just because it burns doesn’t mean you’re gonna die. You gotta get up and try, and try, and try…”

Rejection is direction! Det både stämmer oftast, och hjälper ofta att tänka på när saker och ting inte riktigt går som man tänker sig.

Jag gick själv i dessa tankar för några timmar sedan. Och jag kände mig full av hopplöshet. Men tanken på att rejection is direction i princip alltid stämmer, så blev jag genast lite piggare och undrade vad för ”direction” Universum kommer att föra mig mot nu då?

Då glimrar något framför mig på Birger Jarlsgatan där jag vandrade och jag såg något med ”välkommen” på kortet som låg på marken och tänkte: Snacka om tecken från Universum, vad är detta? Som i andakt böjde jag mig ner mot trottoaren för att läsa och ta till mig instruktionerna Universum nu skulle skänka mig.

 Å. En alldeles speciell inbjudan till Club Privé, en porrklubb som ligger här på Birger Jarlsgatan. Hur ska jag tolka detta? Eller kan man kanske dra det till att jag övertolkar en aning…?

Vi får se, om ett halvår kanske jag står och svänger pattsen framför gubbar som ”jobbar över” och fnissiga turistkillar på grabbersa. Livet är ett smörgåsbord!

Här är min utomordentligt goda vegoburgare som jag njöt av igår.

Den var så extremt god att det vattnas lite när jag ser bilden, och jag kommer nog göra en likadan i kväll.

Men jag har en fråga till alla vego-proffs: Vilket ”hamburgekött” ska man köpa när man gör vegoburgare, eller varmkorv? Vilket märke? Jag vill att det ska vara ekologiskt 🙂

Tacksam för svar!

Motivation kan komma i olika skepnader. Jag som har halkat av träningen ett tag, och dessutom stötte på en orm (min värsta skräck) när jag skulle dra igång igen behöver verkligen motiveras.

Därför köpte jag den vackraste kjolen från Mayla, med en rätt så petite midja, för att verkligen motivera mig till effektivare träning 🙂

Den passar, men några svettiga pass behövs för att göra den rättvisa!

Så, om din trötthet, slöhet, den extra bilringen och allt det där inte motiverar dig till att snöra på dig dojjerna- shoppa loss vettja! hi hi.

Ok, ang ormen.

Min tapping-session funkade! Stressen över mitt möte med ormen minskade rejält efter att jag ”tappat” på mina ackupunkturpunkter och på så sätt återupplevt (blä) mötet och känslorna det innebar, för att sedan tappa vidare med ett positivare budskap om händelsen, som resulterade i att skräcken la sig.

Prova. Om det är något du behöver bearbeta.

Kolla in här om du är intresserad!

Eller köp boken

Uuuhh. När allt, allt jag lärt mig, och jobbat HÅRT för att bibehålla och lära mig, all yoga, andning, all beteende terapi, meditation, all midfullness osv, bara far rakt åt h-vete. När tid och rum försvinner. Mitt i en av de lyckligaste stunder jag vet. Det skedde idag. En baggis för många, men ett h-vete för mig.

Jag var ute på min runda i Hagaparken, och hade just fått upp tempot, fått in den sköna snabba andningen, solen sken och lyckohormonerna som legat och slumrat ett tag eftersom jag halkat av träningen lite, hade just börjat bubbla upp. Då. Då sker det som jag är mest livrädd för i hela världen.

Framför mig på asfalten, ja ASFALTEN, precis mellan det underbara cafét och glasskiosken, ringlar en lång, stor, svart, tjock orm. Jag kan knappt skriva ordet- mina fingrar darrar och det kryper i kroppen.

Jag fryser till is i solen. Tid och rum försvinner och det på riktigt svartnar för ögonen. Jag kan inte andas alls. Min iPod faller till marken. Jag vill också falla, men är för stel av skräck.

Här får ni en liten selfie så ni förstår vilken ågren det är att ens skriva om det.

Mitt mantra i svåra situationer är ”andas”. Och u name it, jag skulle kunna andas mig igenom vad f-n som helst känns det som. Jag har tränat, nämligen! Men det spelar tydligen ingen roll när det verkligen hettar till!

Men det här. Hela dagen har varit som i ett töcken på grund av detta. Finns det någon som förstår? Min omgivning har lite svårt att förstå min fobi. Jag vet inte hur jag ska förklara så att någon förstår. Jag har ingen aptit. Det är så sjukt, jag vet. Och det jobbigaste av allt är, att jag inte kommer våga mig tillbaka till Hagaparken- mitt andra hem!

Jag stod stel som en pinne utan att varken se eller höra en stund, för att sedan börja vrida mig i… någon form av äckeldans eller så. Och så tänkte jag, äh! Det är nu eller aldrig, det är NU jag ska ta fram det jag har lärt mig, att fejsa mina rädslor- som jag ju annars gör dagligen! Spring, människa! The moment is here, preach what you teach!

Och jag tog några stapplande steg framåt i något som nog liknade en person med vinterkräken på väg till toan. Men det gick inte, jag kunde fysiskt inte flytta min lekamen i samma riktning som ormen (uää) ringlat. Det var en kraft jag inte kunde styra över. I need help.

Det slutade med att jag som en galning stapplade, vinglade, hemåt sjungandes (högt, jag sket i alla blickar) : Hejsan hoppsan fallerallera! När julen kommer ska varenda unge vara gla’!

Jag kan ju inte ha det så här. Så jag ska prova det här (nedan), Tapping, i kväll. Har nosat lite på det förut, men nu ska jag gå all in. Försökte nämligen just meditera lite, men kan inte ens sitta på golvet eftersom skräcken fortfarande sitter i min kropp. Kan inte sitta på golvet. Knappt i soffan. Sjukt.

Återkommer med om det funkar. Har även boken hemma, som Gabrielle refererar till.

Vad det gäller ormen så var den i sakta mak på väg till gräset. Inte alls så ”skrämd av mig” som snälla personer försöker övertyga mig om när jag berättar om min ormfobi. Närå det där tror jag inte på. Och som om den ville ge mig en ”äkta ormträff” så var den riktigt, riktigt lång, lånsam och stor. Gud hjälpe mig.

Gud, jag vet att du ger mig patruller av olika slag för att jag ska lära mig, bli bättre, utvecklas osv, men snälla skicka inga fler ormar. JAG KLARAR DET INTE!

Jag är sämst på selfies (bilder på mig själv, tagna av mig själv som visar hur söt, tokig, fina kläder, brunbränd, mild, glad, god, komfunderad eller allmänt fräch jag är)

Jag är inte bekväm med dem, och tror liksom inte att någon annan är intresserad av dem heller. Men det ligger ju i tiden och jag känner mig omodern. Vågar inte ta selfie-steget.

Det känns svårt. Kan inte ”pull it off”. Behöver öva.

Vad beror detta på? Är jag inte nöjd med mitt utseende? Jo. Är jag jantig (vem vill titta på mig?) Nej, inte speciellt. Integritet? Vet inte. Omodern och hänger inte med i tiden? Ja antagligen.

                       Trött. Rätt så ointressant om du frågar mig.

Jag behöver bli modernare.

En hyllning eller dissning av alla felfies out there, titta och garva.

Källa: Naturskyddsföreningen, bild Mama.

..på den glada högtiden midsommar. Och kom ihåg, att de som ”varit över på andra sidan” (jag är djupt förkovrad i böcker och artiklar om nära-döden-upplevelser) säger att det är små, vänliga gärningar mot andra och hur mycket kärlek man har givit, som spelar någon roll i slutändan 🙂