Förvirringen efter ”Lost” var inte nog.

Nu är Damon Lindelof tillbaka med minst lika förbryllande ”The leftovers” (CMore/HBO Nordic).

Plötsligt försvinner två procent av jordens befolkning – helt utan förklaring. När en mamma vänder sig mot barnstolen i bilen är bebisen spårlöst borta, de nervpåfrestande skriken bytta mot obarmhärtig tystnad.

Tre år senare försöker befolkningen i lilla Mapleton att handskas med sin sorg. Det som hänt liknas vid det kristna begreppet ”rapture” (uppryckande) där Jesus hämtar de troende ”upp till skyarna” och ger näring till framväxten av diverse märkliga profeter. Mitt i alltihop står den dystre polischefen Kevin Garvey (Justin Theroux), vars hustru Laurie (Amy Brenneman) lämnat familjen för att gå med i en vitklädd, ständigt rökande sekt. Deras uppgift är att påminna folk om att de har blivit lämnade kvar.

Sonen Tom ger sig i lag med en annan sektledare – den Charles Manson-liknande haremgurun Wayne. Yngsta dottern Jill deltar apatiskt i festlekar med inslag av strypsex och självstympning, allt till ett soundtrack av Patsy Cline, Otis Redding, Al Green och James Blake.

”The leftovers”, som bygger på Tom Perrottas bok med samma namn, har höga pretentioner, originalmusik av den klassiske kompositören Max Richter och är överlastad med djurmetaforer och religiös symbolik. ”Lost”-skaparen Lindelof låter modigt nog sin nya serie vila i tystnad och närmast förlamande sorg. Sonen Tom läser Albert Camus existentiella klassiker ”Främlingen”, men den bok jag tänker på är snarare hans mindre kända ”Pesten” där en epidemi lockar fram det bästa och sämsta ur stadens medborgare.

Precis som i ”The leftovers” är ensamheten central. Och frågan om hur man ska hantera all förlust och sorg.

– Alla älskar hjältar. Vi ska gå igenom staden och gråta en skvätt för att sedan gå vidare, säger stadens hårdnackade borgmästare när de planerar högtidlighållandet av katastrofen.

– Ingen är redo att må bättre. Vi är redo att explodera, svarar polisen Garvey.

Om ”The leftovers” verkligen är en blivande klassiker återstår att se, men första avsnittet bådar gott.

I kväll fortsätter jag att se åttondelsfinaler i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Galna kanalbyten under Nigeria-Frankrike-matchen (SVT1, SVT2, Kunskapskanalen och tillbaka). Får tittarna på tårna.

Gah!

Deppigheten över de som nu tvingas lämna VM är större än glädjen över de som vinner.

Knastrande snö. Blänkande hissdörrar. Social iskyla.

Lyckos er som har ett sommarlov och en hel första säsong av ”Fargo” (HBO Nordic) kvar att se.

– Är det här vad du vill?

Den enkla frågan ställs av yrkesmördaren och hobbyoraklet Lorne Malvo (en makalös Billy Bob Thornton) till försäkringsförsäljaren Lester Nygaard (en makalös Martin Freeman). Det handlar inte om slump, utan om val. Nygaard är mobboffret och den menlöse mannen som får nog och i ett anfall av kombinerad feghet, förslagenhet och undertryckt ilska sätter igång ett dödligt dominospel som kommer att färga Minnesotas snö röd.

Mitt i all förstörelse står den klipska landsortspolisen Molly Solverson (en makalös Allison Tolman) med sina sorgsna ögon. När männen runt omkring henne vacklar går hon till handling, envis och klarsynt. Hon är stans rättvise sheriff, fast utan en cowboyhatt full av macho-ego.

Seriens skapare Noah Hawley har berättat i intervjuer att det Minnesota han försökt skapa inte är byggd på verkligheten utan på bröderna Coens ”Minnesota” i filmen ”Fargo”. Den kalla naturen och ensligheten skapar en stoisk, torr humor och en skandinavisk rädsla att ses som oförskämd som gör att Nygaard knappt lyckas avsluta en hel mening under seriens gång.

Perfektionen i miljön och atmosfären går igen i utmejslingen av minsta bifigur, för de är alla intressanta och tillför något utöver sin funktion i handlingen. Särskilt nyfiken är jag på Mollys luttrade pappa, ex-polisen Lou (Keith Carradine), och de traumatiska hemligheter han bär på.

Tonträffen är exakt och balanserar mellan det förtvivlat empatilösa och det tröstande humanistiska. Tillsammans med ”True detective” och ”Louie” är ”Fargo” det bästa som hänt tv-världen 2014.

Samtidigt i ”gammel-tv” hade ”Sommarkrysset” (TV4) premiär. Det skulle lika gärna kunna vara repriser för allt ser likadant ut som förra året. Och året innan dess.

Lite mer Sean Banan bara. Och en app.

I kväll ser jag dokumentären ”Nunnan”, SVT2 22.00.

Ha!

Det märkligt låga ljudet på kommentatorerna i VM jämfört med publiken. Man hör knappt dem.

Gah!

Man hör knappt dem.

En rafflande comeback.

Ett knippe nya tv-serier.

Men trots ”24” lyckas TV3 ändå med att kännas som en dåligt vädrad sommarstuga.

I gårdagens tv-krönika skrev Martin Söderström om hur VM-febern vägrar infinna sig. Välkommen till mitt liv – jag har inte ens en längtan efter att bli smittad. Men total öken är det inte i de övriga tablåerna. TV3 visar ”24: Live another day” varje tisdag, den 12 avsnitt långa comebacken för Jack Bauer, och den följs av  ”Intelligence” på samma kanal.

”24” lider visserligen av det faktum att det känns som att inget förändrats sedan sist. Vi har ju trots allt sett Jack på flykt förr, alltid i ett desperat försök att övertyga presidenten om att endast han vet hur terroristerna ska slå till framöver.

Och att Stephen Fry spelar den brittiske premiärministern, det lät ju lysande från början… Men vad är poängen med att anlita Fry om premiärministern inte får stå ut på något sätt? Här försvinner han helt.

Men kanske utvecklas hans roll längre fram? Det är ju det som är grejen med ”24” – överraskningarna. Det som alltid fungerade förr gäller även nu. ”24” är en oerhört driven, 60 minuter (med kisspauser) lång actionsymfoni, med välsvarvade tonartshöjningar som förändrar allt,  just när man tror att man lärt sig nynna med.

”Intelligence” är i jämförelse falsksång, en för all del påkostad men trist cyberserie där klickandet bakom blåflimrande datorskärmar alltför sällan matchas av samma driv som i ”24”. Det är heller inget vi behöver investera så mycket i. Serien är nedlagd i USA, liksom två andra av TV3:s sommarsatsningar, ”The Michael J Fox show” och ”The crazy ones”. Sommar-tv brukar beskyllas för att innehålla repriser, men TV3 lyckas med konsttricket att visa nytt men ändå få oss att känna som att det är gammal skåpmat.

I kväll börjar jag beta av andra säsongen av ”Orange is the new black” på Netflix.

Ja!

Magnifik avslutning på en lysande säsong av ”Game of thrones” (HBO Nordic, C More Series).

Ja!!

Tony Hale, fantastiskt rolig med små medel, i ”Veep” (HBO Nordic, C More Series).

Man trodde det var över.
Att det inte kunde bli värre.
Men så står Anna Book i tv och bakar.

Det förfall som TV4 genomgått de senaste åren är en deppig historia. Från en kommersiell kanal med public service-ambitioner (och krav!) till det haveri av tacoflottig fredagsfylle-tv vi får nu. Det hade gått att skratta åt om det inte hade varit så förbannat sorgligt. Kanalen satsar uteslutande på glättig och skavfri helg-tv där allt går i starka färger och hjärnan helt kopplats bort.
Ni vet. ”Let’s dance”, ”Körslaget”, ”Fångarna på fortet”, ”Gladiatorerna”, ”Mästerkocken” och så vidare i all oändlighet. Man kan gilla sån tv också. Tycka det är bra för mångfalden att det finns tjenahejig underhållnings-tv utan krav på tittaren. Också. Men att TV4 nu enbart visar sådana här program är deprimerande. Vad hände med ambitionerna? Med viljan att åstadkomma något?
Nej, åt helvete med allt sånt. In med Anna Book och ett gäng C-kändisar som bakar istället.
Där är vi nu. ”Hela kändis-Sverige bakar” är TV4:s stora fredagssatsning.
Nej, det är inte ett skämt av Killinggänget. Det är vad man på TV4 anser vara bra tv våren 2014.
Så varför sluta där? Jag kan bjuda på en hel drös lika usla programidéer på studs. Har ni anteckningsblocket framme, TV4?
Vad sägs om program som:
* Hela kändis-Sverige knypplar
* Hela kändis-Sverige slöjdar
* Hela kändis-Sverige skottar
* Hela kändis-Sverige ystar
* Hela kändis-Sverige skejtar
Och nej. Inget av förslagen är ett dugg dummare eller mera krystat än att se en grupp kamerakåta svenskar tävla i kakbak.

Tacka tv-gudarna för att det finns tillflykt att ta i dramavärlden. Billy Bob Thornton fortsätter att vara det mest magnetiska du kan se på en skärm i vår. Det räcker med att han visar sig för att han ska äga varenda scen i tämligen utmärkta ”Fargo” (HBO Nordic). Som en lågmält obehaglig kusin till pottfrisse-mördaren Anton Chigurh levererar Thornton varje lakonisk replik, varje nollställt ansiktsuttryck med en närvaro och dramatisk pondus att man vill applådera varje gång. En blixtrande uppvisning av en skådespelare på toppen av sin förmåga.
Lördag 31 maj tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ett modernt mästerverk.

Nja…
”Fredriksdalsteatern 2013: Allo allo” (SVT1). Nej. Bara nej.

En trebent vovve haltar in i tv-serien ”Louie”.

Problemet med denna genialitet är att allt annat bleknar i jämförelse.

TV4 Komedi visar fortfarande repriser av tredje säsongen, men Louis CK har sedan länge gått vidare och lagt två år på att skriva de nya avsnitt som precis haft premiär i USA. Komikern har använt sitt ekonomiska och konstnärliga oberoende åt att skapa en säsong helt utan kompromisser.

Den existentialism som alltid funnits där får blomma ut. Louis CK har skapat något så udda som en komediserie nästan helt utan skämt.

Särskilt scenerna mellan Louie och hans två döttrar är monumentala. Som fingertoppskänslan när yrvädret Jane dragit ner lärarens kjol i ilska, men sedan djupt ångrar sig då hon ser kvinnans tårar. Barnen får bli små individer, fulla av motstridiga känslor, ångest och funderingar.

Föräldraskapet är komplicerat och Louie bråkar med sin ex-fru om barnen ska gå i privatskola eller vanlig. Han vill att de ska få lära sig om verkliga problem och träffa riktiga människor, hon anser att hans arbetarklasskomplex sätter barnens framtid på spel.

Med känslig hand massakrerar Louie sina egna fördomar om överviktiga kvinnor, han gör fiasko på en snobbig välgörenhetsmiddag och utser en surmulen gammal läkare med trebent hund till sin livscoach.

– Ingen bryr sig, välj en väg och gå den, muttrar läkaren irriterat. Det finns folk som föds som en hög organ och inte vet annat av livet än smärta.

Buttre doktor Yodas sista visdom är löjligt briljant i sin enkelhet:

– Det enda som är lyckligare än en trebent hund? En fyrbent hund.

Trots att fjärde säsongen ännu inte kommit till Sverige, hamnar all annan tv i dess skugga. Det är synd för onsdagskvällens intressanta djupdykning i hjärnans vindlingar i ”Kobra” (SVT1). HBO Nordics gotiska saga ”Penny Dreadful” lyckas bara hålla uppe intresset i ett avsnitt, sen tappar den fokus bland seanser, halvdöda, Frankenstein-monster och Oscar Wildes Dorian Gray. Aftonbladet TV arrangerade en rivig EU-debatt i ”Partiprogrammet”.

Men dessa texter förblir tyvärr oskrivna. Och allt är Louis CK:s fel.

Ha!

”Please like me”, SVT Flow. Fantastiskt charmig australisk komediserie om vänskap, familj och att komma ut.

Gah!

Slutet på ”Secrets and lies” (SVT1). Vilket antiklimax.

Fullpackat med storstjärnor.
Och så snyggt att ögonen blöder.
”Penny dreadful” balanserar på gränsen till ett mästerverk.
Viktorianska London, där gaslyktornas sken alltid är blekgult och aldrig lyckas hålla mörkret borta. Regn, trånga gränder och de hemligheter vi alla bär inom oss är några av pelarna på vilka ”Penny dreadful” (HBO Nordic) vilar. Dessutom är det våldsamt snyggt. Kanske rent av det snyggaste som går att se i tv-väg just nu. En högbudgetproduktion där allt känns påkostat och storslaget. Givet vilka storfräsare som är inblandade vore motsatsen otänkbar.
För oss 007-fans är laguppställningen löjligt upphetsande. Så många ansvariga har ett förflutet i Bond-världen att det svartnar för ögonen. Sam Mendes är exekutiv producent, John Logan är huvudskapare. Och så Eva Green och Timothy Dalton på det (alltså tidernas bästa Bond-brud respektive en sorgligt underskattad Agent 007) gör ”Penny dreadful” oemotståndlig redan på förhand.
Och serien misslyckas inte att leverera. Genom att slå ihop en rad historier och myter från 1800-talets slut (Dracula, Frankenstein, Dorian Gray etc) lyckas man skapa en mysrysig atmosfär, någonstans i gränslandet mellan Oscar Wilde och H.P Lovecraft. De är ett mod som imponerar. Att sätta sådana välkända karaktärer i en delvis ny kontext hade kunnat sluta i kalkonhaveri (tänk filmen ”League of extraordinary gentlemen”, som utforskade samma idéer men sög något fruktansvärt). Men skådespeleriet och den minutiösa noggrannheten i miljö, kläder och detaljer gör att man sugs in direkt. Eva Green är direkt magnetisk. Självlysande suverän i rollen som Vanessa Ives, en kvinna på gränsen mellan gott, ont, vår värld och det okända. Hon äger varenda sekund hon syns i rutan.
Jag kan förstå om det här inte är allas kopp te. Gillar man varken skräck, kostymdrama eller modetidningssnyggt blodskvättande har man inte mycket här att hämta.
Men för oss som gärna får vårt ultravåld serverat i korsett och cylinderhatt är ”Penny dreadful” snubblande nära ett mästerverk.
Onsdag 21 maj tittar jag på EU-valdebatten i ”Partiprogrammet” (Aftonbladet TV).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Arvingarna” (SVT1). Danskar gör det bättre.

Nja…
”VM med Wikegård” (TV4). Gapigt och jobbigt machokorkat.

Ett program om Haga slott, med ett frossande i gulliga bilder på lilla prinsessan Estelle.

Lätt att välja bort. Lätt att fastna i om man nu väl hade börjat titta.

Har en väldigt kluven inställning till vårt kungahus.

Å ena sidan: kunde inte bry mig mindre.

Å andra sidan: vill också gärna ha lite valuta för de skattepengar jag bekostar deras liv med.

Det sistnämnda får man väl säga att de bjuder på i hyfsat stor utsträckning. Kungens klavertramp är välkända. Drottningen pratar roligt. Två av tre barn har med jämna mellanrum hamnat i blåsväder och med Chris O’Neill känns det som om fler saker kommer att hända, både på riktigt och som grogrund för sketcher, just nu ett återkommande inslag i Kanal 5:s ”Partaj”.

Hade, som sagt var, lätt kunnat välja bort SVT:s ”Haga slott – ett kungligt hem”.

Fast väl på plats i tv-soffan, så var Sara Bulls timslånga dokumentär väldigt välgjord.

Som historisk berättelse om Haga slott: när, hur och varför det byggdes, hur slottet har använts genom åren, dess betydelse. Många väl valda svartvita klipp ur arkivet.

Bara att höra de pilsnerfilmsliknande berättarrösterna var helt underbart.

Som historisk berättelse om kungafamiljen. Prinsessan Christina värjde inte för svärtan i deras bakgrund.

Som skildring av hur kronprinsessan Victoria, prins Daniel och prinsessan Estelle lever i dag. Båda de vuxna verkar så kloka och genomtänkta i allt de gör och säger. Daniel har på ett kanske oväntat smidigt sätt gått från att vara grabben från bondvischan till en del av kungafamiljen, utan att någonsin glömma sitt enkla förflutna.

Han var också roligare än väntat. Bara en sådan sak som att kalla fåren på Haga för asociala.

Om bara kungen nu hade vett att snart dra sig tillbaka, blir paret säkert utmärkta representanter för Sverige i sådana sammanhang där en kungafamilj påstås göra nytta.

Och prinsessan Estelle var förstås alldeles bedårande, vad hon än tog sig för. Men det gäller ju för alla barn i den åldern …

I kväll ser jag ”Korrespondenterna” i SVT.

JAN-OLOV ANDERSSON

Drama

”Arvingarna”, SVT. Ännu en mycket sevärd dansk dramaserie.

Action

”Game of thrones”, C More Serie/HBO Nordic. Fjärde säsongen har börjat mycket starkt.

Är målvakter sportens trummisar?

Jag är benägen att misstänka det efter att ha sett Tommy Söderström växa ut till årets stora profil i ”Mästarnas mästare”.

Det är bara att se på Mupparnas trummis Animal, en fastkedjad dåre, för att greppa hånet världens batterister fått utstå genom åren. Samtidigt hyllas de ofta, som Josephine Forsman i Sahara Hotnights eller ”Loffe” i Hansson & Karlsson. Nästan alltid är de så kallade ”stora personligheter”.

Vad får en människa att välja rytmen före melodin – eller som i målvaktens fall en utsatt och hukande position när man kan glida runt på isen och tacklas?

Tommy Söderström förklarar att han hamnade i målet för att han var så liten. I ett nästan rörande klipp gör han och en annan målis upp i en klassisk hockeyholmgång i NHL, för varför ska inte de också få vara med de andra spelarna och slåss?

I ”Mästarnas mästare” är Söderström klart roligast – han hjulbensmäter sig (och vinner) mot Sven-Åke Lundbäck, försöker lättsamt mildra Mattias Sunneborns överspända kolhydrathat och har en avspänd relation till spöken. Dessutom är det svårt att ogilla en man som tidigare tackat nej till ”Mästarnas mästare” för att han inte ville lämna sin hund Roffe ensam hemma.

Roffe dog tragiskt för snart ett år sen, men fortsätter att spöka för sin husse. Söderström måste efter alla år inom en hård machosport inse hur detta öppnar upp för hånleenden – men ändå vågar han vara sårbar.

Heja Söderström – och vila i frid Roffe!

Tävlingen där svenska författare utmanas att skriva text till en Benny Andersson-komposition är ”Babels” (SVT2) stora projekt för den nya säsongen. Det borde vara ett perfekt läge att nörda ner i konsten att skapa bra låttexter och skillnader och likheter med traditionell poesi.

Omfånget av ämnen och gäster – från Suzanne Brögger via en bok om djur i Första världskriget till chicklit-författaren Lisa Jewell – gör ”Babel” till det absolut bästa kulturprogrammet just nu.

I kväll ser jag ”Banshee” på HBO Nordic.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Skidexperten Mathias Fredriksson ute i spåret har gett världscupavslutningen i Falun en skönt mysgnällig krydda.

Gah!

”Vinterstudion” (SVT) går i ide över sommaren och det är alltid orimligt bitterljuvt.

Det ser ut som en polisserie.
Men ”True detective” är så mycket mer.
En modern klassiker, till exempel.
Zombieberättelser är alltid som bäst när de handlar om något annat. Några av de mest klassiska zombiefilmerna har låtit skräcken vara ett ramverk för att berätta något större. George A. Romeros klassiker ”Dawn of the dead” är mest ett angrepp på konsumtionssamhället. Brittiska ”Dead set” (om ”Big brother”-deltagare och ett zombieutbrott) var ett våldsam råsop mot den moderna kändishysterin.
Detsamma kan sägas om de allra bästa tv-dramerna. ”Sopranos” var alltid så mycket mer än en maffiaserie. ”The shield” må på ytan ha sett ut som ett drama om korrupta snutar i Los Angeles slum – men handlade egentligen om något större.
Nyligen avslutade ”True detective” (HBO Nordic) är ännu en gnistrande pärla i detta dramaradband. Man kan, om man vill, se det som en ”who dunnit”-polisserie om jakten på en ritualmördare. Man kan, om man vill, också se den på helt andra sätt – och låta mordhistorien vara något som skymtar i utkanten snarare än hoppar jämfota i förgrunden.
Tv-kritikern Kjell Häglund skrev nyligen den bästa text jag läst om denna serie. Hur ”True detective” tar formen av ett drama om två kriminalare för att utreda hela manssamhället. Hur kvinnorna förblir bifigurer, sådana som kan försvinna utan att någon ställer frågor. Hur fattigdom och utsatthet leder till synen på att kvinnor kan vara ägodelar att handla med – och mot – precis som man vill. Hur snutarna Marty och Rustys trasiga psyken får illustrera svårigheterna med att växa upp som man utan att föra uråldriga och förkastliga patriarkala strukturer vidare.
Vilket sätt man än väljer att se det på är ”True detective” ett mästerverk. En modern klassiker som kommer att få samma betydelse för det moderna tv-dramat som både ”Uppdrag mord” och ”Sopranos” fick. En ny standard är satt, ett nytt sätt att mata en mainstreampublik med kvasifilosofiska funderingar och genuin svärta utan att de spjärnar emot och byter kanal.
Oavsett vad man tycker är det en bedrift i sig.
Fredag 14 mars tittar jag på ”Line of duty” (Netflix).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Berg och Meltzer i Amerika” (Kanal 5). En bagatell, men med skön och till synes helt äkta personkemi.

Nja…
”Sikta mot stjärnorna – så gick det sen” (TV4). Eh, va? Nej tack.

När Des var barn älskade han gore- och skräckfilm.

Beslutet att bli läkare var därför självklart.

Historier som dessa ringar in storheten med dokumentärserien ”Akuten” (SVT1). Det vardagliga och det djupt existentiella samsas sida vid sida, precis som i verkliga livet.

Serien är inne på sin femte säsong i England och är den största dokumentärsatsning Channel 4 någonsin gjort. 91 kameror skildrar 24 timmar på King’s college hospitals akutavdelning i London, med allt från skottskador till tjommar som trillat av bardisken på fyllan.

Ibland är det bara väldigt tyst. Kameran vilar över människorna som sitter i väntrummet, nedstämda eller hyperaktiva med blodiga händer, stukade fötter och där farbröder bläddrar i tidningen för att undvika social kontakt.

Samtidigt, några meter bort, pågår ett frenetiskt arbete med tjeckiska Suzanne som rånats, knuffats och fallit så illa att hon drabbats av en livshotande hjärnskada. Vi får möta läkaren Des som kämpar för att rädda henne:

– Det första beslutet betyder allt. Att väga vad som gör mest nytta och minst skada, säger han.

Vi får även se övervakningsbilderna från överfallet och möta Andrew, mannen som hittade Suzanne på gatan och ringde efter ambulans:

– Jag tänkte att det här kunde vara hennes sista medvetna sekunder i livet, omgiven av främlingar, och att det måste vara så ensamt, säger han.

För varje handling av ondska finns alla dessa goda krafter som försöker laga det som så enkelt kan förstöras.

Typiskt för ”Akuten” är att ge så stor plats åt de på ytan ”osexiga” fallen – äldre människor som ramlat hemma eller åker in och ut med hjärtproblem. Vanligtvis reduceras Frank till en 90-åring med vacklande hälsa, men här får han dra anekdoter ur sitt liv som cirkusdirektör och knivkastare.

För personalen gäller det att hantera alla livsavgörande beslut. Överläkaren är öppen med att den kanske största svårigheten är att ställa rätt diagnos.

– Därför är det viktigt att ta ett steg tillbaka och försöka se den större bilden.

Sjukvården framstår som skrämmande bräcklig och förtroendeingivande på en och samma gång.

I kväll ser jag ”Sleepy hollow”, TV 3, 22.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Ett nytt avsnitt av mästerverket ”True detective” landar hos HBO Nordic i dag. Veckans absoluta högtidsstund.

Gah!

Nicklas Bäckström åkte fast i dopingtest och Viasat havererade totalt. När alla ville se presskonferens visade de gamla reprismål från Lettlandsmatchen.