Arkiv för kategori HBO Nordic

- Sida 2 av 4

Ljuvlig avsaknad av skam i ”Broad city”

av Sandra Wejbro
Broad city.
Broad city.

En månad av mord och melankoli.

Här är fyra tv-facklor att lysa upp januarimörkret med.

1. ”Broad city”, Comedy central. Ilana Glazer och Abbi Jacobson var stjärnor på Youtube innan bland andra Amy Poehler såg till att de fick en riktig budget och plats i större tv-rutor. Andra säsongen rivstartar med barnförbjudna svettsexskämt, droger och hygienproblem, med Hollywoodstjärnan Seth Rogen i rollen som

En svettig Seth Rogen...
En svettig Seth Rogen…

Abbis nya kille.

Det briljanta med ”Broad city” är avsaknaden av skam. Ilana och Abbi är bara två hopplösa New York-brudar som varken har pengar eller vettiga jobb, vilket ger flodvågen av snuskskämt och absurditeter en socialrealistisk ton.

2. ”Togetherness”, HBO Nordic. I ”Broad city” står vänskapen i centrum och det gör den även här. Visst har småbarnsföräldrarna Brett (Mark Duplass) och Michelle (Melanie Lynskey) äktenskapliga problem och deras inneboende, systern Tina (Amanda Peet) och kompisen Alex (Steve Zissis), kämpar både med karriär och kärlek, men det viktiga är trots allt att de får vara tillsammans. Redan i första avsnittet vägrar Brett släppa iväg sin bästis Alex som förtvivlad vill lämna Los Angeles. Snart växer också en märklig vänskap fram mellan Tina och Alex.

3. ”Lyckliga gatan”, TV 4. I vildvuxet skägg, solglasögon och keps jazzar ”Superstar”-Harpo loss med hiphopartisten Samboii på gatufest i Bromsten. Båda är blinda på varsitt öga, har ärr efter trafikolyckor och manglade händer. Det som på pappret kunde kännas som en tillkämpad ”Så mycket bättre”-kopia blir i praktiken ett fint mänskligt möte med bröderna Salazars musikaliska genialitet i grunden. Det här är det bästa TV4 gjort sedan komediserien ”Allt faller”.

4. Leila Dahlberg, 46, maskinoperatör och undersköterska i ”Sveriges mästerkock”, TV4. Det är inte svårt att sympatisera med dubbelarbetande Leila som fått höra att hon är ”för gammal” för att bli kock. Osäkerheten pyr ur varje por – och just därför är det så underbart att se hennes vilda glädje när hon får veta att hon gått vidare. Gladare än Leila har kanske ingen någonsin varit.

I kväll ser jag ”Förbrytare i bild” (SVT 2 20.00), en dokumentär om så kallade ”mugshots”.

Ha!

Om man ska tro ”Antikrundan” (SVT1) kryllar Åland av sköna människor och ryska samlarobjekt.

Gah!

Men ”selfie”-inslagen i varje program är totalt meningslösa.

 

Quinn blommar ut i olidligt spännande ”Homeland”

av Sandra Wejbro
Quinn (Rupert Friend) har annat än julstök att tänka på.
Quinn (Rupert Friend) har annat än julstök att tänka på.

Vet inte om ni märkt att Sverige befunnit sig i kris?

Jag talar naturligtvis om förvirringen kring hur, när och var nästa ”Homeland” sänds.

Ska vi ta det en sista gång?

Alltså. Det avsnitt som utgick förra veckan på grund av ”Musikhjälpen” sändes efter påtryckningar på SVT Play i stället, och under gårdagen även i SVT1. Samtidigt lades nästa avsnitt ut på webben (det sänds i vanlig gammal dumburk kl 22.00 tisdag kväll). Nu när vi äntligen är i fas med den amerikanska tv-tablån och kan pusta ut finns det inget vettigare att utbrista än:

– QUINN!

Precis som Rupert Friends sammanbitna rollfigur försökte lämna CIA har även jag trott mig vara färdig med ”Homeland”. Då dras man obönhörligt tillbaka in igen.

För där Brody (Damian Lewis) lämnade ett tomrum har Peter Quinn (Friend) nu fått blomma ut ur sitt svåra posttrauma, via ett våldsamt frispel mot snubbar som hånade hans överviktiga one night stand för att till slut likt Jack Bauer i ”24” ta på sig uppdraget att rädda världen på egen hand.

Om dramatiken i de två senaste avsnitten accelererat till ett skoningslöst crescendo, går nästa avsnitt ned i tempo. Lugnet inför säsongsavslutningens annalkande storm.

”Homeland”-sluten är aldrig särskilt lyckliga, vilket är en del av tjusningen. Närsomhelst kan rollfigurer som tittarna lärt känna och gillat plötsligt ryckas ifrån dem.

Säsongens skurk, talibanledaren Haqqani (spelad av tyske Numan Acar), är en ståtligt skräckinjagande kliché och dominerar säsong fyra med sin intelligenta blick.

Den som försöker sig på politiska analyser av ”Homeland” har ingen lätt uppgift framför sig. Liksom i ”24” skildras institutioner och stater som mer eller mindre korrupta och i detta kaos tvingas enskilda personer stå upp och handla själva. Det målas med breda, etnocentriska penslar och man bryr sig inte ens om att stava sin tyska rätt i senaste avsnittets titel (”Krieg nicht lieb” bör syfta på ”krig, inte kärlek” men saknar då ett sista ”e”).

Trots alla invändningar fyller ”Homeland” sin huvudsakliga funktion – som olidligt spännande tv-thriller – nästan för perfekt.

I kväll ser jag ”Korrespondenterna”, SVT 2 20.00.

 

Ha!

Kalla mig sadist, men det var rätt härligt att se ”Historieätarna” (SVT1) knäckas av 1500-talets vidriga kost.

Gah!

Jag kommer sakna de tokiga damerna i komediserien ”Getting on” (HBO Nordic) nu när det sista avsnittet tyvärr är här.

Socialt kantiga kvinnor i ny brittisk tv-guldålder

av Sandra Wejbro

 

Lindsay Denton (Keeley Hawes) i ”Line of duty”.
Lindsay Denton (Keeley Hawes) i ”Line of duty”.

2006 hittades Joyce Vincent död i sin egen soffa i London, med tv-apparaten på, omringad av oöppnade julklappar.

Där hade hon suttit i över två år.

Kvinnans öde blev uppmärksammat som ett sorgligt exempel på det moderna samhällets totala isolation. I dramadokumentären ”Dreams of a life” av Carol Morley målar Vincents gamla vänner upp en bild av en

Joyce Vincent.
Joyce Vincent.

karismatisk och utåtriktad person, fjärran från det ensamma liket i soffan.

Den brittiska kriminalserien ”What remains” (SVT1) får mig att tänka på Joyce Vincent och undra om manusförfattaren Tony Basgallop gjort detsamma. Här hittas också kroppen av en ung kvinna som legat död i två år, alltför ruttnad för att man ska kunna fastställa dödsorsak och utredningen läggs därför på is. Bara den pensionerade polisen Len Harper (David Threlfall) har svårt att släppa mysteriet och börjar på egen hand undersöka kvinnans skumma grannar.

Även om ”What remains” mysterium är mer intressant än de svar vi får, skämmer den definitivt inte ut sig i konkurrens med andra exempel på britternas extremt högklassiga kriminalserier just nu. Jag tänker på dystra historier som ungdomsthrillern ”Glue”, familjetragedin ”Broadchurch”, seriemördardystopin ”The fall” och inte minst polisrötan i ”Line of duty” som följer ”What remains” i tablån på SVT1.

Det som gör ”Line of duty” så makalöst bra, kritiken av systemet och maktens fallna gloria, är även skälet till att polismyndigheten vägrat hjälpa dem i produktionen. Skaparen Jed Mercurio har i stället tagit hjälp av anonyma poliskällor och bloggar. I ”Line of duty” finns inga självklara hjältar, särskilt inte bland lagens väktare.

Seriens andra säsong fokuserar på polisinspektören Lindsay Denton (Keeley Hawes) som misstänks ha varit inblandad i mordet på ett skyddat vittne under en transport. Det glimrande geniala i skildringen av Denton är hur provocerande hon är, så socialt kantig, solitär och slug, och att hon i sin tragiska situation, mött av rasande hat från poliskollegor, väljer att inte lägga sig platt och vara ett offer, utan slå tillbaka så hårt hon kan.

Förhoppningsvis ifrågasätter tittarna varför hon får dem att känna sådan motvilja.

I kväll ser jag ”Happy Valley”, SVT1 21.15.

Ha!

”Olive Kitteridge”, HBO Nordic. Missa inte denna existentiella miniserie med magnifika Frances McDormand i huvudrollen.

Wtf?

Att musiken alkisgrannen spelar på störande hög volym i ”Line of duty” är svenska The Knifes ”We share our mother’s health”.

 

”Sons of anarchy” är en tv-tragedi på väg att implodera

av Sandra Wejbro

Sagan om mc-gängens egen Hamlet börjar nå sitt blodiga slut.

Tragedin är vid det här laget närmast outhärdlig att följa.

Detta kan omöjligt sluta lyckligt. När man börjar kolla på en serie som ”Sons of anarchy” (Kanal 9) accepterar man mer eller mindre omedvetet detta – för sådan är våldets logik. Nu är vi där, vid slutet, en rasande sorglig sjunde och sista säsong.

Jax Teller (Charlie Hunnam) har förlorat sin kärlek och enda hopp om ett liv bortom all död och kriminalitet, men vet inte att det är hans egen mamma Gemma (Katey Sagal) som berövat honom detta.

Bomben tickar. I väntan på tragedins totala fullbordan jagar Jax syndabockar och förklarar för sitt gäng att det var ett misstag att försöka sluta med vapenförsäljningen. Nivån av sadism i mördandet visar hur förlorad Jax är.

Det går bortom en modern Michael Corleone i ”Gudfadern” eller en Shakespearsk ”Hamlet” – här är vi nere och grottar i blodig antik tragedi av värsta sorten.

Rakt in i mörkrets hjärta.

Detta vältrande i offrens skräck, mordorgierna och den utdragna tortyren kan kännas spekulativ. Särskilt problematiskt blir det när man fortfarande känner viss sympati för Jax, den drivande kraften bakom våldet. Samtidigt är det en del av berättelsens allra sorgligaste poänger, denna spiral av ondska och misär, som trots allt utförs av människor som inte är uppenbart osympatiska på alla plan.

Om inte annat går det att relatera till känslan av att sitta fast i nät av arv och miljö. De maskor som Jax försökt slingra sig ur under sex säsonger tycks nu ha stelnat i ett järngrepp.

Det är plågsamt att se, även om ordningssinnet jublar över att seriens skapare Kurt Sutter väljer att följa tragedins dramaturgi till sin yttersta, dystra spets. Även om Jax (som Hunnam antytt i intervjuer) kommer inse att massakrerna inte gör livet för sönerna säkrare, riskerar de drabbades hämnd att bli grym.

Mest rafflande lär dock uppgörelsen mellan Jax och mamma Gemma bli. Värt att genomlida detta lilla tv-helvete för.

I kväll ser jag det nya hyllade relationsdramat ”The affair” på HBO Nordic med gamla ”The Wire”-favoriten Dominic West.

Ha!

”Ginas värld” (SVT) lyckas fånga både problematiken och det magiska i att vara turist.

Gah!

Jag gillar idén med ”Genikampen” (SVT1), men finalen blev lite av ett antiklimax.

Bäst just nu är Maggie Gyllenhaal

av Martin Söderström

Den har passerat i tysthet.
Men låt inte det lura er.
”The honourable woman” är det nervigaste du kan se just nu.
Ibland kan man inte lita på andra. För att få något gjort ordentligt så måste man göra det själv. Fråga bara Hugo Blick. Han står nämligen ensam bakom två av de senaste årens BBC-serier. Som ensam manusförfattare, producent och regissör gjorde hans helt unika vision att ”The shadow line” blev en modern tv-klassiker. Uppmärksamma läsare kommer ihåg att jag hyllat den brittiska kriminalserien och dess film noir-känsla förut. Den är helt makalös, och om ni inte redan sett den så skynda er att göra det.
”The shadow line” var ingen ensiled lyckträff. Nya ”The honourable woman” (HBO Nordic) är även den helt och hållet styrd av Hugo Blick själv. Han har skrivit, producerat och regisserat den politiska thrillern med Maggie Gyllenhaal i huvudrollen. Gyllenhaal spelar baronessan Nessa Stein, en brittisk-israelisk affärskvinna med ett mörkt och komplicerat förflutet. Med imponerande fingertoppskänsla jonglerar Blick mellan högoktanigt politisk thriller och slutet familjedrama, fyllt av mörker och skuldkänslor. Som vanligt leker Hugo Blick med tittaren. Vändningarna är många och smarta. Så fort man tror att man har koll på situationen drar Blick undan mattan på tittaren igen och serien tar en helt ny vändning. Det är en förbaskat stilig serie. Mångbottnad, gåtfull och extremt spännande. Samtidigt som avstampet i det lilla – familjen och barnen som hela tiden känns oskyddade och utsatta – gör att ”The honourable woman” berör djupt även på ett mänskligt plan.
Både Maggie Gyllenhaal och Stephen Rea imponerar stort i sina roller. Speciellt Gyllanhaal är isande stark med ett påklistrat starkt yttre – och en blick som är helt död. Palestinakonflikten spelar en stor roll i berättelsen, och gör att ”The honourable woman” känns nästan obehagligt aktuell sensommaren 2014.
Fredag 22/8 tittar jag på ”Retro” (SVT1).

 

Hurra!
”Sommar med Ernst” (TV4). För att han är Ernst. Världsmästare i grenen, faktiskt.

Nja…
”Utfrågningen: Fredrik Reinfeldt” (SVT). Varför har man lagt upp det som en sportsändning? Varför en hejarpanel med politiska halvkändisar? Varför den ansträngt ungdomliga inramningen? Obegripligt.

Kategorier Ernst, HBO Nordic, SVT, SVT Play

Viva Hate ser ut att bli årets drama

av Martin Söderström

Valhetsen gör en proppmätt.
Samma partiledare grillas överallt samtidigt.
Men det finns hopp för hösten.
Det var som att proppen gick ur med EU-valet i våras. Inget tog sig riktigt efter det. Supervalåret kom av sig. Partierna orkade inte ens ladda om och fylla sina plakat med nytt innehåll. Istället har landet tapetserats med affischer i grälla färger och fula typsnitt som alla innehåller intetsägande floskler som inte betyder ett dyft. Men det är inte på grund av bristande medieintresse som mättnaden slagit in, tvärtom faktiskt. Den totala övergödningen av utfrågningar, debatter, dueller, partiledarporträtt och utspel skapar trafikstockning i hjärnan. Till och med för en mycket politik- och samhällsintresserad medborgare som undertecknad börjar orken tryta. När varje kanal, tidning och radioprogram fylls till bredden med samma partiledarutfrågningar kommer mattheten. Under tisdagsmorgonen grillades Stefan Löfven i radions P1 och på kvällen premiärsändes ”Val 2014” (SVT1) med Göran Hägglund (KD) i heta stolen. Kristdemokraten klarade sig hyfsat. Charmig, men hal. Själva programmet flög inget vidare. Varför SVT har valt en hurtig inramning, som gällde det en sportsändning, är en gåta. Vem tyckte att det var en bra idé? Mats Knutson spelar rollen som ihärdig och ettrig terrier bra och med trovärdighet. Men Anna Hedenmo når aldrig fram. Snubblar på frågorna, har svårt att skjuta iväg följdfrågor och känns mest bortdribblad.
Men det finns ändå hopp för hösten. Under tisdagen hade SVT pressvisning av sin tv-höst. En uppvisning av en förbluffande svag höst. En hel del som på förhand doftar så mycket kalkon att man behöver gasmask. Men förstås också pärlor. Klarast av allt glittrade ”Viva Hate”. Peter Birros Morrissey-klingande berättelse om ett ungt rockband från Göteborg. Om känslor på liv och död, om total närvaro och kompromisslöshet. Det klipp som nu finns att se via SVT-sajten bådar extremt gott, och jag vågar spå ”Viva Hate” som ett av årets mest omistliga draman.
Onsdag 20 augusti tittar jag på ”The honorable woman” (HBO Nordic).

Hurra!
”Masters of sex” (HBO Nordic). Säsong 2, episod 6 är det svartaste hål tv-året 2014 bjussat på. Så helt befriat från hopp och ljus. Rekommenderas.

 

Nja…
”Idol” (TV4). Är 2014 är det nya 2004? Tiden står still och TV4 känns tröttare än narkos.

Kategorier HBO Nordic, idol, SVT, SVT Play

Barbari och genialitet i dystra Soderbergh-dramat ”The Knick”

av Sandra Wejbro
Strax innan det blir blodfest i ”The Knick”.
Strax innan det blir blodfest i ”The Knick”.

Folk dör som flugor.

Läkarna i ”The Knick” är pionjärer på outforskad mark – hela tiden vinglande på gränsen mellan barbari och genialitet.

Hollywoods tidigare storfräsare Steven Soderbergh har tagit steget från drömfabriken via prisade tv-filmen ”Behind the candelabra” till Cinemax nya storserie ”The Knick” (CMore/HBO Nordic). Clive Owen spelar John Thackery, en våghalsig läkare och nihilistisk kokainist, som styr och ställer på The Knickerbocker hospital i New York i början av 1900-talet.

Det här är knappast en ordinär sjukhusserie. Kirurgi är fortfarande en experimentell verksamhet där blodet forsar och patienten endast överlever om hen har tur. Thackery är en vetenskaplig pionjär som bedövar eventuella dubier och känslor med kokain (en laglig sysselsättning på den tiden). Han är en synnerligen oheroisk hjälte som protesterar när sjukhusets framsynta sponsor Cornelia Robertson (Juliet Rylance) anställer Algernon Edwards (André Holland), en briljant afroamerikansk läkare.

Sjukhuset sjuder av rasism, sexism och klassförakt. Patienter skaffas med mutor och våld ute på New Yorks gator.

”The Knick” bygger långsamt upp en rätt mörk historisk verklighet. Efter att ha sett de två första avsnitten är det fortfarande svårt att bedöma om den är på väg mot något stort eller bara medelmåttigt. Men skildringen av framstegets pris och balansen mellan drivkraften att hjälpa och känslorubbad äregirighet är hittills ganska fängslande.

I SVT1 drog valrörelsen igång med en jobbdebatt som snart hettade till i Malmö-blåsten. Veteranen Anne Lundberg stod stadigt när politikerna brakade loss medan nye programledaren Leo Razzak, till vardags entreprenör, hade lite mer av en frifräsarroll.

Han hade exempelvis åkt runt i Sverige och träffat ”vanliga människor” som fick le in i kameran efter att ha berättat om sin situation. Att väljarna inte orkar bry sig om inte problemen får ett sympatiskt mänskligt ansikte är en politisk tv-klyscha.

I kväll ser jag ”The school”, en omtalad och inspirerande brittisk dokumentärserie på SVT Flow. Missa inte inför höstens riksdagsval!

Ha!

”Hela England bakar”-maraton på Sjuan. Ljuvligt.

Gah!

Underhållande ”Stopptid deluxe” (SVT2) är över för den här säsongen. Trist.

50 Cent erövrar inte tv-världen

av Nöjesredaktionen


tv power.jpeg-0962c.jpg

50 Cent försöker skapa ett blingat gangsterdrama.

Men ”Power” blir snarare såpopera än ”Sopranos”.

Att det bara pumpas repriser på en sådan gyllene tv-dag som söndag är märkligt.
I USA trängs de största serierna om prime time-utrymmet året om och även om sommaren inte är den mest åtråvärda tiden så finns storserier som ”True blood” och
”Masters of sex” att tillgå. I Sverige får vi nöja oss med en repris av ”Solsidan”.

En av få nyheter som släpps på söndagar är den något undangömda gangsterserien
”Power”. De flesta serier på kreddiga streamingtjänsten HBO Nordic brukar skrivas upp monumentalt, så det kan ju vara av allmänintresse att meddela att allt på denna sajt inte är guld och gröna skogar.

För protokollets skull ska nämnas att serien från början är producerad av kanalen Starz (muskelsuccén ”Sparta­­c­us” och hyllade ”Boss”), men den distribueras ändå av HBO i Sverige och åker snålskjuts på hajptåget. 

Hiphopstjärnan 50 Cents inte helt originella försök att erövra tv-världen avslutade i går sin första säsong. James ”Ghost” St Patrick driver en av New Yorks hippaste nattklubbar. Men bakom fasaden är han en knarkhöjdare i den undre världen och försöker balansera dragningen till sitt kriminella förflutna med sitt nya hederliga liv … jada jada jada.

”Power” känns tyvärr mest som ett hobbyprojekt med budget. Man försöker göra ”Sopranos” men liknar mer ”Våra bästa år” – dagsåpan med idel snygga skådisar som talar i floskler.

Vi är bortskämda med nyskapande serier i dagens tv-klimat. Att just denna är förnyad för en andra säsong ser jag som tillfällig sinnesförvirring.

Om man återvänder till den återvinnings­tunga tablån så finns ändå reprisgodis. SVT visade i går ”Searching for Sugar Man” för första gången efter regissören Malik Bendjellouls tragiska död. Den hyllade dokumentären om Sixto Rodriguez får så klart ytter­ligare en dimension med denna vetskap, men är alltjämt en stor stund i svensk filmhistoria.

I kväll tittar jag på ”Masters of sex” i HBO Nordic.

Klass

”Juno”, TV3.
Jason Reitmans Oscarsnominerade feel good-mästerverk blir bara bättre och bättre dag för dag.

Pass

Den krockade tyvärr med
Martin Scor­seses Oscars­vinnare ”The departed”,
Kanal 5. För mycket filmguld på samma gång.

Stefan Sköld

Masters of sex penetrerar djupt

av Stefan Hedmark

Unknown

En av de bästa tv-serierna just nu är tillbaka med nya avsnitt. Och ju mer man kikar under täcket desto större blir belöningen.

Det är andra säsongen vi ser av mästerliga ”Masters of sex” på HBO Nordic. Liksom ”Mad men” underhåller den oss på ytan med observationer av en tidsperiod som för oss ofta framstår som märklig.

Men ”Masters of sex” blir mer relevant än ”Mad men” eftersom dess främsta ämne är sex. Det är lätt att skratta överlägset åt smådetaljer som folks rök- och spritvanor på 60-talet. Men när våra egna tafatta procedurer i sänghalmen tas på allvar? Det blir allmängiltigt och hudnära, oavsett tidsålder.

Gårdagens avsnitt grävde vidare i det tragiska förhållandet mellan herr och fru Scully. Djupt berörande, från scenerna där Barton försöker ”bota” sin homosexualitet med elchocker till hans försök att förföra sin fru på nytt. Beau Bridges och Allison Janney är så bra att de får seriens verkliga huvudrollsinnehavare att blekna.

Det var även premiär för ”Mrs Brown’s boys” på SVT1, en brittisk-irländsk buskisserie som blivit så pass populär i sina hemländer att tanten även fått en egen film där i sommar.

Här gäller bred slapstick och snuskiga ordvitsar. Komikern Brendan O’Carroll spelar sin käring på ett sätt som får Stefan & Krister-Birger att se sofistikerad ut. Ingen kommer att att kämpa för mrs Brown som ett exempel på bra tv – det är enbart en kylig fråga om tittarsiffrorna blir tillräckligt höga.

Vad som åtminstone står ut lite med den är dess avslappnade attityd, där bloopers inte klipps bort. Det är lite som Nils Poppes glansdagar på Fredriksdalsteatern där en del av nöjet var att han fick motspelare att tappa ansiktet.

Apropå folkligt. Det årliga firandet av Victoriadagen på Öland följde sina traditioner i SVT1. TV4-artade uppmaningar att skänka pengar, blandat med ”svenska artisteliten” (nåja) och lewengoodska kluringar.

Den som inte roades och inte orkade byta kanal fascinerades säkert av det absurda att se en kungafamilj sitta på stolar i hällregn och låtsas se obekymrade ut. Grattis, Estelle. Det där ska även du lära dig att göra en dag.

I morgon ser jag ”24: Live another day” (TV3).

Ja

Linnea Henriksson lyfte Victoriadagen…

Nej

… men Måns Zelmerlöw bjöd på kisspaus.

Kategorier HBO Nordic, SVT, SVT1

Allsången ger mig stresspanik

av Martin Söderström

Det är inte meteorologernas fel.
Men sommarvädret har startat bedrövligt.
Så lyd mitt råd och börja ett seriemaraton redan i dag.
Då vädergudarna envisas med att tycka att grått, kallt och regnigt är det idealiska sommarvädret (och nej, det är INTE tv-meteorologernas fel. Sluta bråka med dem!) är tv-tittande den bästa tillflykten.
Varför inte ta tiden att faktiskt plöja de där serierna som du inte hade tid med i våras? Eller prioriterade bort till förmån för annat? Det är vad jag håller på med nu. Såg litegrann av ”Masters of sex” (HBO Nordic) i våras, men har inte fastnat förrän nu. Grymt välspelat, snyggt och politiskt laddat drama om kampen för kunskap om den mänskliga sexualiteten. Säsong 2 kommer den 14 juli. Perfekt för seriemaraton, alltså.
Slår gärna ännu ett slag för ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ett mästerverk i det lilla som det varit märkligt tyst om. Inte bara det snyggaste du kan se på en skärm i sommar – såväl Eva Green och Timothy Dalton är magnetiskt bra i sina respektive roller.
Ett extra plus för uppgrävandet av Jack Bauer från tv-kyrkogården. ”24: Live another day” (Viaplay/TV3) är högoktanigt osannolik eskapistaction från början till slut. Riv av den en regnig helg.
Men skippa gärna ”Orange is the new black” (Netflix). Det spelar ingen roll vad hipstereliten säger. Maken till överskattad, klumpig och rasstereotyp serie var det länge sen jag såg.

På den tiden jag arbetade som nöjesreporter på Aftonbladet fick jag en sådan överdosartad närkontakt med ”Allsång på Skansen” (SVT1) att jag ännu inte hämtat mig. Så många kvällar jagade jag skandalrubriker och löpsedlar bakom Sollidenscenen, och jag kan fortfarande inte höra ”Stockholm i mitt hjärta” utan att få stresspanik. Programmet har inte fått det många minuter av min tid sedan dess. Men det lilla jag sett visar Petra Marklund verkar oväntat stabil och varmt charmig i sin nya roll. Hoppas hon fortsätter att vara det – även om jag själv inte kommer att titta.

Onsdag 2 juli tittar jag på ”Penny Dreadful” (HBO Nordic).

 

Hurra 1
”The leftovers” (C More/HBO Nordic). ”Lost”-mannens nya serie. Ännu fattar jag noll. Men det verkar lovande

 

Hurra 2
”Kill Bill vol 1” (SVT1). Tarantinos blodiga hämdepos håller än idag.

Sida 2 av 4
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB