Hon är gammal och grå, men klipsk som få.

Miss Marple har vi sett många av. Den senaste är lika nödvändig som ett femte hjul.

Miss Marple är tillbaka på TV4. I kväll gick hon upp mot fotbolls-VM, vilket kan vara smart tablåläggning för de av oss som inte har vett att uppskatta bollandet i Brasilien. Miss Marple uppfyller trots allt ett ursvenskt behov av engelska mord i sommarnatten. Men hon har sett bättre dagar.

Den nuvarande serien började 2004 i Storbritannien, med Geraldine McEwan som Marple. Som väntat betade den av den ena Agatha Christie-historien efter den andra (och det finns många), men ibland med vissa förändringar. Stenhårt konservativa Christie-fans har gått i taket ibland, men om man aldrig gör förändringar som ger något nytt tappar man all lust. Den brittiska kostymdeckarfabriken har tillräckligt mycket av ett löpande band ändå.

Historierna har ju trots allt berättats så många gånger förut – och bättre. På 60-talet gjordes filmer med Margaret Rutherford där Marple blev närmast en slängig primadonna. Det gick helt emot böckerna. Christie förfasades.

Den ultimata Miss Marple är och förblir Joan Hickson i en serie tv-filmer på 80-talet – en spröd, försynt liten sparv som lurade i den brittiska landsbygdens överflöd av giftmördare att hon var en smula bakom. Det sägs att när Christie först träffade henne tjugo år tidigare sa hon till henne ”en dag kommer du att bli min Miss Marple”.

Den Marple vi såg på tv ikväll, Julia McKenzie, har burit tantkoftan stolt sedan 2009 då hon ersatte McEwan. Hon gör vad hon kan, men är en grå mus i jämförelse med en del av företrädarna. Och det gäller även gårdagens mordmysterium. Vi är nu nere och gräver bland Christies minst kända, minst ansedda noveller.

Mitt råd? Stäng av TV4 och slå på Netflix. Häll upp en sherry och se om de gamla Hickson-filmerna.

Ja

Anna Blomberg briljerar i sin show på SVT Flow.

Nej

”America’s funniest home videos” anses vara primetime-underhållning på Kanal 5.

Gene Simmons som mordmisstänkt?
Det är dags att strypa ”CSI” innan serien helt tappar sin ”Las Vegas groove”.

Det är svårt att tänka sig nu, men det fanns en tid då ”CSI” (Kanal 5) kändes fräsch.

Visserligen en på många sätt traditionell deckarserie, men ändå skärpt. Det pratades inte bara om blod, förruttnelse och hur kulor färdas, det visades även så nära att det kändes som att gammel-tv:s äckel-gränser hade sprängts.

I år har ”CSI” blivit en fjortis, men känns pensionsmässig. Man lider ingen brist på pengar; seriens flärdiga Vegas-look står sig. Men passionen har koagulerat likt en gammal blodfläck.

I gårdagens avsnitt spelade Gene Simmons sig själv. Scenen, som inte hade så mycket med storyn att göra, fanns enbart med på skoj för att man har pengar att engagera knarriga Kiss-stjärnor som nu nått samma ålder som ”CSI:s” trognaste tittare i USA.

Men de trötta ordvitsarna och det sömniga mordfallet visade att det är dags för alla ”CSI”-seriers urfader att tänka på refrängen.

Det var mer rock ’n’ roll i TV3 en timme senare när ”Project runway: All stars” återvände för en tredje säsong. Spin-offen samlar tidigare deltagare i ”Project runway” som återigen står redo med sytråd, nål och attityd.

Temat var punkrock, med en perfekt utmaning  att skapa en ny outfit för Debbie Harry, kvällens gästdomare.

Åh, vad våra ivriga designers inte kunde sluta prata om vem som var mest punk. Det knepiga visade sig förstås vara att motstå att stoppa in glammiga detaljer här och där, men punkgudinnan tog snabbt ner de tävlande på jorden.

”Förhäxad”-stjärnan Alyssa Milano är ny programledare  och en av domarna. En konstig dubbelroll, även för Heidi Klum i originalserien. Ibland skulle de tävlande behöva en sympatisk axel att gråta mot. En som inte kommer att sitta och trasa sönder deras outfits tillsammans med de andra domarna.

Tisdag kväll ser jag ”Toppkandidaterna: Marit Paulsen” i SVT2.

Stefan Hedmark

Ja

Tre timmars Churchill-orgie i C More First.

Nej

”Treme” (C More Series). Så välgjord på många vis. Och ändå så frustrerande färglös.

Olivia kämpar med sitt trassliga kärleksliv. Ska hon välja USA:s president eller en tidigare yrkesmördare?

I ”Scandals” universum är den frågan fullkomligt normal.

Det är en märklig mix av förbjuden kärlek, politisk thriller och såpachocker som ”Grey’s anatomy”-skaparen Shonda Rhimes får att funka. ”Scandal” (Kanal 5) har blivit en av USA:s mest populära dramaserier och är nu inne på sin tredje säsong.

Presidentval har riggats, folk har torterats, utpressats, mördats, våldtagits – men vid slutet av dagen sitter superkvinnan Olivia Pope (Kerry Washington) i sin soffa, vitklädd med ett stort glas rödvin. I senaste avsnittet är det så hon smälter insikten att hennes mamma är en internationell terrorist på flykt undan rättvisan. Och då har vi inte ens nämnt att den konservativt kristna vicepresidenten precis huggit ihjäl sin man med en brevkniv för att han är gay.

President Fitzgerald Grant (Tony Goldwyn) har skjutit ned fullsatta passagerarplan och mördat tanter – men hinner även med att återhämta sig från attentat och bygga hemliga hus åt sin älskade krishanterare Olivia. Han är hennes Mr Big – en hopplös (självklart gift) kärlek som hon växelvis gör slut med och återförenas i passionerade ”Ovala rummet”-möten ackompanjerad av klassisk Motown-soul.

Men inte bara kärleksmöten sker till tonerna av Stevie Wonder – så gott som allt gör det. Royalties från ”Scandal” bör ha säkrat soulmannens pension för gott.

Naturligtvis är denna överladdade thrillersåpa helt oemotståndlig, även när den spårar ur. Terrormamman i kombination med brevknivsmord blev minst en galenskap för mycket, även för mig.

Mitt i allt det absurda finns trots allt fortfarande insikter om det politiska spelet som känns aktuella och närmast progressiva. I början av tredje säsongen håller kongressledamoten Josie Marcus (spelad av Lisa Kudrow) ett flammande tal mot de sexistiska stereotyper hon påmålats i valkampanjen. Det är ett tal värt att lyssna på även om man inte följer ”Scandal”.

I kväll ser jag ”Den besynnerlige bankiren”, SVT 2, 20.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

”Kobra” (SVT1) om Riot Grrrls. Viktig historieskrivning!

Gah!

”Programmen som förändrade tv” (UR/SVT2) skyller i en svepande mening  ökande tonårsgraviditeter på kvinnors frispråkighet i ”Beverly Hills” och ”Sex and the city”? Oerhört märkligt.

Tro inte på allt ni läser och ser.
Journalistik står lägre i kurs än någonsin.
Men ”Plus” visar hur mycket den fortfarande betyder.
”Att stå på den lilla människans sida”. Det var en av det journalistiska uppdragets grundpelare som gång på gång präntades in i oss under journalistutbildningen. Jag tänker fortfarande på det där i bland. I synnerhet då det börjar fnysas om ”medieelit” och ”åsiktskorridorer”. Som att mediefolk utgör en egen befolkningsgrupp, långt bort ifrån det övriga samhället.
Jag tror inte ett dugg på det där. Förtroendet för journalister må vara historiskt lågt. Men varje gång jag ser ”Plus” (SVT1) tänker jag på hur viktig den är.
Hur många exempel kan ni inte räkna upp där helt vanliga stackars medborgare behandlats illa av storföretag och myndigheter – och hur de får upprättelse först efter att ”Plus” tagit tag i fallet?
Det händer snart sagt varje vecka i det alldeles utmärkta konsumentprogrammet. Och just därför är det så viktigt. Vem ska annars föra den lilla (ofta helt maktlösa) människans talan mot grå byråkrati och dollargrinande ockerföretag?
Temperamentet i programmet är helt rätt. Aldrig Hollywood-kletigt som i till exempel ”Fuskbyggarna” (TV4), utan sakligt och rättframt. ”Plus” må vara en institution i svensk tv. Men säsong efter säsong visar redaktionen att de fortsätter att vara påtagligt behövda.

Det har gnällts en del på den. Men jag finner en hel del saker att gilla med ”Meltzer & Berg i Amerika” (Kanal 5). Att göra en bromance-resa i USA med kvinnlig blick är kanske inte alldeles nyskapande i sig. Men det finns ett skönt samspel mellan de två huvudpersonerna och tonen är alldeles lagom lättviktig. Inget som kommer att gå till tv-historien, visst. Men som hjärnavslappning fungerar serien riktigt bra.

Fredag 4 april tittar jag på ”The killing” (Sjuan).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Badhotellet” (TV4). Danskar gör det bättre.

Nja…
”Blacklist” (TV3). Jag hoppas fortfarande, men James Spader-serien känns hopplöst vilsen.

Det ser ut som en polisserie.
Men ”True detective” är så mycket mer.
En modern klassiker, till exempel.
Zombieberättelser är alltid som bäst när de handlar om något annat. Några av de mest klassiska zombiefilmerna har låtit skräcken vara ett ramverk för att berätta något större. George A. Romeros klassiker ”Dawn of the dead” är mest ett angrepp på konsumtionssamhället. Brittiska ”Dead set” (om ”Big brother”-deltagare och ett zombieutbrott) var ett våldsam råsop mot den moderna kändishysterin.
Detsamma kan sägas om de allra bästa tv-dramerna. ”Sopranos” var alltid så mycket mer än en maffiaserie. ”The shield” må på ytan ha sett ut som ett drama om korrupta snutar i Los Angeles slum – men handlade egentligen om något större.
Nyligen avslutade ”True detective” (HBO Nordic) är ännu en gnistrande pärla i detta dramaradband. Man kan, om man vill, se det som en ”who dunnit”-polisserie om jakten på en ritualmördare. Man kan, om man vill, också se den på helt andra sätt – och låta mordhistorien vara något som skymtar i utkanten snarare än hoppar jämfota i förgrunden.
Tv-kritikern Kjell Häglund skrev nyligen den bästa text jag läst om denna serie. Hur ”True detective” tar formen av ett drama om två kriminalare för att utreda hela manssamhället. Hur kvinnorna förblir bifigurer, sådana som kan försvinna utan att någon ställer frågor. Hur fattigdom och utsatthet leder till synen på att kvinnor kan vara ägodelar att handla med – och mot – precis som man vill. Hur snutarna Marty och Rustys trasiga psyken får illustrera svårigheterna med att växa upp som man utan att föra uråldriga och förkastliga patriarkala strukturer vidare.
Vilket sätt man än väljer att se det på är ”True detective” ett mästerverk. En modern klassiker som kommer att få samma betydelse för det moderna tv-dramat som både ”Uppdrag mord” och ”Sopranos” fick. En ny standard är satt, ett nytt sätt att mata en mainstreampublik med kvasifilosofiska funderingar och genuin svärta utan att de spjärnar emot och byter kanal.
Oavsett vad man tycker är det en bedrift i sig.
Fredag 14 mars tittar jag på ”Line of duty” (Netflix).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Berg och Meltzer i Amerika” (Kanal 5). En bagatell, men med skön och till synes helt äkta personkemi.

Nja…
”Sikta mot stjärnorna – så gick det sen” (TV4). Eh, va? Nej tack.

Det har kallats ”Så mycket bättre” för komiker.
Men ”En clown till kaffet” (Kanal 5) känns mest som en förvirrad konferensresa.

Redan i bussen från Stureplan till hotellet strax utanför Stockholm gör produktionen en ”rolig grej” av de pinsamma tystnader som uppstår mellan fem spända komiker. När dagens värd Felix Herngren tar emot med en turkisk träningsfrukost bestående av en halv banan försvinner plötsligt Sven Melander oförklarligt och är sedan borta fram till den avslutande middagen. Han har drabbats av en mystisk åkomma.
Resten av gänget utsätts för militär träning innan Herngren utser den han tycker varit minst duktig till kvällens clown. Uppdraget är att tillsammans med en utvald kollega härma karaktärerna Papi Raul och Dan Bäckman. I ”Så mycket bättre” har artisterna lång förberedelse inför sina coverversioner – här har komikerna bara några timmar på sig.
Resultatet blir därefter.
Robert Gustafsson och Anna Blomberg gör gubbarna efter bästa förmåga, men spårar ur i hysterisk konferensunderhållning. De små glimtarna av genialitet dunstar bort i ett moln av slipsen-runt-pannan-humor.
Resten av tiden ägnas åt Herngrens karriär och samtal om humor. Ibland blir det intressant, som när komikerna beskriver hur det är att få starkt genomslag för en sketch – men själv inte förstå varför.
– Man kan nästan bli provocerad när andra hyllar det, vafan, jag kan ju bättre, säger Peter Magnusson.
Redan i första programmet luftas den klassiska klyschan/sanningen att sorg och humor ligger nära varandra.
Sen dyker plötsligt Peter Wahlbeck upp i färgglad kostym och intervjuar Herngrens familj.
Allt är väldigt förvirrat – och tyvärr inte på ett bra sätt. ”En clown till kaffet” spretar åt alla möjliga håll, alltför ängsligt och ofokuserat för att bli annat än milt ointressant.
Förhoppningsvis lider premiären av barnsjukdomar som avhjälps när komikerna blir bekväma med varandra – och tv-formatet.

På fredag ser jag ”Skavlan” (SVT 1 21.00) med Bill Gates och Debbie Harry.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Tolfte säsongen av Project runway (TV3 19.00) är underbart fin. Heja Dom Streater!

Gah!

”Fittstim – min kamp” (SVT1). Önskar att dessa tre timmar tv hade använts till något vettigare än kommentarsfälts-tv.

Drama i toppklass.
Men fortfarande för mycket unken gammel-tv.
Kan 2014 bli året då framtiden äntligen börjar?
Dramat var det inget fel på. När 2013 nu officiellt är slut och man kan se bakåt på riktigt fanns det mycket som var bra med tv-året. På dramafronten var det rent av ett toppenår. I mästerliga ”The fall” var Gillian Anderson i sitt livs form. I ”Top of the lake” gjorde Jane Campion stor visuell konst av en enkel deckarhistoria.
”Downton Abbey”, ”Brottsplats Edinburgh” och ”Broadchurch” höll alla brittisk toppklass. På Netflix satte ”House of cards” en ny standard för det moderna dramat (och hur tv distribueras).
Det fanns mycket att glädjas åt under tv-året 2013, onekligen.
Men visst fanns det tv som var ren skit. Och som vi mer än gärna slipper se ett dugg av under 2014.
Ingen skulle bli gladare än jag om vi nu sett det sista av alla former av program där kändisar äter mat och umgås med andra kändisar. Tidsandan har också åkt ifrån alla former av talangprogram där en så kallad ”expertjury” (som oftast är precis raka motsatsen) gör sig lustig på andra människors bekostnad. Så sjukt omodernt.
Men mer än något annat hoppas jag att 2014 innebär att vi sett det absolut sista av SVT:s alla försök att göra bred, studiosänd helgunderhållning. Från det stötande usla ”Hela Sveriges fredag” via det krystade ”Alla tiders hits” till det plågsamt anakronistiska (och rent obegripliga) ”Settman på plats”. SVT har visat, med svidande tydlighet, att den formen av ”Nöjesmassakern”-tv andas 1986 och inte 2000-tal. Låt oss slippa det där nu.
Kanske blir 2014 året då tv-framtiden äntligen börjar? Vi kan alltid hoppas. Det vore inte en dag för tidigt.
Hur ”Tolvslaget på Skansen” (SVT1) var, om Malmsjö gjorde succé eller fiasko har jag ingen aning om. Jag har aldrig haft den traditionen. Det kan ni läsa om på andra ställen i denna publikation. Däremot har jag så länge jag kan minnas spelat Primal Screams ”Movin’ on up” så högt jag kan på tolvslaget. För att stämma in och besvärja det nya året. När du läser detta har det året börjat. Det nya. Jag önskar att det blir ett gott sådant.
Onsdag 1 januari tittar jag på ”Fröken Frimans krig” (SVT1)

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”Butch Cassidy & Sundance Kid” (SVT2). Fortfarande en av de bästa westerns som gjorts.

HURRA 2

”Broarna i Madison County” (Kanal 5). Fortfarande en av de mest romantiska filmer som gjorts.

Först och främst – tack Sverige.
Tack Zlatan.
Men Kanal 5 – ni kan bättre.

Det kanske inte var så att hela Sverige stannade upp. Men vi var nog många som förstod allvaret, vi var nog mga som förstod att sommarens alla pirrigheter, all nerv, alla höjdpunkter stod eller föll med kvällens uppträdande mot Österrike på Friends Arena i Solna.
Vi som inte var på plats fick hålla oss med Kanal 5:s sändning.
Och det var möjligen en halv revansch för Kanal 5.
Förra gången var det mardrömsöppning för kanalen som köpt loss rättigheterna till VM-kvalet för dyra pengar. Jag har sällan läst värre sågningar av en fotbollssändning än Kazakstan-Sverige i Kanal 5 för en månad sedan. Då hade större delen av teamet missat lämpligt flyplan till öst och tvingats sända studiosamtalet från en sportbar på Södermalm i Stockholm. Kommentatorsparet Petter Johansson och Jocke Björklund fick stå i en skrubb någonstans och kommentera. Svenska folket rasade. Och hånade.
Nu var svenska landslaget hemma. Friends arena må vara ett lokaltrafikshaveri – men en ren dröm jämfört med östeuropiska arenor.
Och nog gjorde Kanal 5 en bättre sändning.
Laguppställningen var ju bra mycket stabilare. Viktigast: Pelle Blohm och Tommy Åström i kommentatorsbåset. Två stabila pjäser som vi gillar. Två erfarna och professionella lirare som vi lärt känna och bekantat oss med ordentligt de senaste fem åren. På sina rätta platser.
Claes Åkeson är också ett rutinerat ankare som vi i fotbollssammanhang hållit av ända sedan ”Uno kryss due” satte sig fint på söndagarna i TV3 för en herrans massa år sedan.
Men det är däremot helt obegripligt hur Kanal 5 funderat kring expertkommentatorer i sina fotbollssändningar. Jag menar: Jocke Björklund och Eddie Gustafsson? Hur tänker de? Har någon ansvarig någonsin sett en intervju med Björklund innan de sajnade upp honom? Han kan mycket vara den mest okarismatiska mannen i nordisk tv – någonsin?
Eddie Gustafsson visade sig vara… inte så mycket bättre. Eddie har alltid verkat vältalig och outspoken. Men visade sig knarra lika förfärligt som Björklund.
Så. Härligt Sverige. Och bra försök Kanal 5. Men nu kan ni väl låta bli större fotbollssändningar av det här slaget innan ni växt till er en aning? Va?

I dag ser jag reprisen av ”Idol” i TV4.ånga som förstod att sommarens alla pirrigheter, all nerv, alla höjdpunkter stod eller föll med kvällens uppträdande mot Österrike på Friends Arena i Solna.
Vi som inte var på plats fick hålla oss med Kanal 5:s sändning.
Och det var möjligen en halv revansch för Kanal 5.
Förra gången var det mardrömsöppning för kanalen som köpt loss rättigheterna till VM-kvalet för dyra pengar. Jag har sällan läst värre sågningar av en fotbollssändning än Kazakstan-Sverige i Kanal 5 för en månad sedan. Då hade större delen av teamet missat lämpligt flyplan till öst och tvingats sända studiosamtalet från en sportbar på Södermalm i Stockholm. Kommentatorsparet Petter Johansson och Jocke Björklund fick stå i en skrubb någonstans och kommentera. Svenska folket rasade. Och hånade.
Nu var svenska landslaget hemma. Friends arena må vara ett lokaltrafikshaveri – men en ren dröm jämfört med östeuropiska arenor.
Och nog gjorde Kanal 5 en bättre sändning.
Laguppställningen var ju bra mycket stabilare. Viktigast: Pelle Blohm och Tommy Åström i kommentatorsbåset. Två stabila pjäser som vi gillar. Två erfarna och professionella lirare som vi lärt känna och bekantat oss med ordentligt de senaste fem åren. På sina rätta platser.
Claes Åkeson är också ett rutinerat ankare som vi i fotbollssammanhang hållit av ända sedan ”Uno kryss due” satte sig fint på söndagarna i TV3 för en herrans massa år sedan.
Men det är däremot helt obegripligt hur Kanal 5 funderat kring expertkommentatorer i sina fotbollssändningar. Jag menar: Jocke Björklund och Eddie Gustafsson? Hur tänker de? Har någon ansvarig någonsin sett en intervju med Björklund innan de sajnade upp honom? Han kan mycket vara den mest okarismatiska mannen i nordisk tv – någonsin?
Eddie Gustafsson visade sig vara… inte så mycket bättre. Eddie har alltid verkat vältalig och outspoken. Men visade sig knarra lika förfärligt som Björklund.
Så. Härligt Sverige. Och bra försök Kanal 5. Men nu kan ni väl låta bli större fotbollssändningar av det här slaget innan ni växt till er en aning? Va?

I dag ser jag reprisen av ”Idol” i TV4.

He!
Henrik Dorsin – briljant i ”Skavlan”.

Eh?
Barnkanalens ”Barda” – kanske lite för läskigt men gud vad jag hade velat vara med om jag hade varit barn i dag.

Doobidobidobidoo. Doobidobidobidooooo.

När vi är som mest försvarslösa – mitt i fredagsgroggens dimmor – väljer den att attackera.

En verkligt genuin och sympatisk musikquiz.

”Doobidoo” (SVT 1) är ett program som bara pågår. Men till skillnad från fränder som ”Så ska det låta” har den inte stagnerat. Den har heller inte gjort någon spektakulär modernisering som ”På spåret”.

Det är fortfarande brett och folkligt, men med små subversiva nålstick.

Vad sägs om att associera fritt till Kraftwerks ”Tour de France”-omslag? Vid det laget tycks programledaren Lasse Kronér ha hamnat utanför sin bekvämlighetszon.

– Den här låter likadant som alla andra Kraftwerk-skivor, säger han med ett avfärdande leende.

Vi hamnar hos artister som knappast är obskyra, men ändå valda med intelligent omsorg. Från Human league och Torgny Melins till Ray Parker Jr (”Ghostbusters”) och Icona Pop.

Vi bjuds även på arkivklipp som inte känns uttjatade, med bland andra Jon Skolmen, Benny Hill och från tidernas mest oglamourösa och Manchesterbruna gala, nämligen Grammis 1971.

När drömmen om en svensk musikfrågesport i brittiska ”Never mind the bollocks” anda känns både hopplös och överspelad är det överraskande nog de vettiga quizmakarna bakom ”Doobidoo” som inger viss tröst.

Det kan behövas när man ger sig in i den ångestfest som är svenskt VM-kval. Kanal 5 är i det stora hela en habil leverantör av tv-fotboll.

Däremot är det obegripligt hur de allra mest populära matcherna får så färglösa kommentatorer – utan känslor, spirituella formuleringar eller fängslande kunskaper.

Att se Sverige spela blir enbart jämntjock slentrianpatriotism där laget hyllas/sågas beroende på om de vinner eller förlorar.

När de samtidigt bevakar de övriga matcherna i gruppen utan att nämna vilka som gjort målen tycker jag att det är riktigt slappt.

I kväll ser jag ”Tinker, tailor, soldier, spy” (TV 4 22.15) och ser om jag äntligen lyckas förstå vad den handlar om.

Ha!

Simon Dale från Wales som ska bygga en Hobbitby på Muskö, enligt SVT:s lokala ABC-nyheter. Briljant.

Gah!

Tyvärr förutspår jag att byn kommer floppa eftersom hobbitar är rätt sällsynta i verkligheten.

Passa på att skratta.
Nyheter blir aldrig så roliga som i händerna på Filip och Fredrik.

Kanal 5-duon har ofta oförtjänt lite tittare.
Det är egentligen bara deras tråkigaste program ”Vem kan slå Filip och Fredrik”, som har nått någon riktig nivå.
Jag antar att tredje säsongen av ”Breaking news med Filip och Fredrik”, med premiär i Kanal 5 i går, går samma öde till mötes. En annan hade kanske blivit nedslagen av en sådan sak.
Om Filip och Fredrik känner så döljer de det skickligt.
För dra mig baklänges på en liten vagn – i deras studio är det kalas.

Naturligtvis går allt i en rasande fart. Claes Ljungdahl ska förklara hur man blir FN-inspektör i några enkla steg. Eller som Filip och Fredrik resonerar: Hur man blir världsskändis på bara några timmar. Hemtjänsten i Borlänge flimrar förbi, Martin Melin gör ett tappert försök att prata lika fort som programledarduon, Erik Segerstedt erkänner ett inbrott, och vi får veta att ungrare är de vars namn blir roligast när de krockar med det svenska språket.
Inget är på allvar, allt är ett skämt.

Att de helt skamlöst bjuder in en gäst för att sedan låta hen prata i sammanlagt 20 sekunder är lite befriande. Det blir inga inledande artighetsfraser, inget knussel.
Men det krävs också en viss typ av gäster för att det ska flyga.
Felix Herngren är en sådan. Han köper att han är med i programmet enbart i egenskap av ”Sveriges superfarsa”. I november ska han ha sitt sjätte barn – Filip Hammar ska samma månad få sitt första.
Och mitt i skämten om att Felix kanske måste byta fru om han ska skaffa barn fram till han är 90 år och att han har slagit rekord i hur länge en människa kan ha barn på dagis, händer något.
Det vädras en oro om att Filip kommer att fumla med sin bebis. Tappa hen eller bara klanta till det.
För en sekund blir det ett uns allvar i studion.
”Jag förstår oron, men man tappar inte ett barn. Det gör man inte…”, säger Felix.
”… Om man inte är väldigt oljig om händerna eller har lagat bolognese”, fortsätter han.
Inget är på allvar, allt är ett skämt.

I kväll ser jag ”Min sanning” i SVT2.

JA
Kakan Hermansson är festlig, men hon borde få mer utrymme i ”Idol” (TV4).

NJA
Det är dags att befria Morgan och Ola-Conny från sina semesterresor. Låt dem stanna hemma efter ”En stark resa – med bil” (Kanal 5).