Melodifestivalen, säger ni?
Vem orkar bry sig om sånt?
VM i tv-serier pågår ju för fullt just nu.
Det är egentligen en icke-fråga. Har sett nog av ”Melodifestivalen” för i år. Har kikat lite förstrött för att kunna hänga med i snacke runt kaffemaskinen. Men brytt mig har jag inte gjort. Inte en millimeter. För vem orkar bry sig om appkaos, Filippa Bark och änglahundar på gubbgitarrer 2015? Eller rättare sagt: Hur skulle man ha tid med sånt?
Tv-året 2015 har ju äntligen satt igång med en öronbedövande smäll. Det finns så många högkvalitativa tv-serier i omlopp just nu att jag blir helt vimmelkantig. All tid går åt till att hinna med.
SVT har gått igång urstarkt med smått magnifika ”Fortitude”. En glaciärblandning av ”Brottet” och ”Twin Peaks” som fått tv-recensenter världen över att spinna som lyckliga katter. Själv älskade jag serien från första bildrutan. Den ödsliga miljön, den kusliga atmosfären, den storspelande Sofie Gråbøl andas +++++, alltsammans. Har ni missat? Se för allt i världen i kapp.

HBO Nordic kontrar med apsnygga ”Bosch”, om jakten på en seriemördare i Kalifornien, är den läckraste Los Angeles-skildring jag sett den här sidan Michael Mann. Rekommenderas.

Men allra störst anledning att skita i allt vad danstävlingar och schlagerfestivaler heter stavas förstås ”House of cards” (Netflix). Att den tredje säsongen släpptes i sin helhet i fredags har väl knappast undgått någon.
Precis som i den brittiska förlagan var säsong 2 den svagaste. Netflix-varianten gick rent av från att ha varit ett klockrent mästerverk till att nästan trampa vatten. Det tar man nu igen med råge.
Säsong 3 är tajtare, svartare, kallare, hänsynslösare. Frank Underwood har visserligen blivit president – men han är allt annat än populär. Samtidigt har hans och hustrun Claires ränksmidande och brottsliga förflutna på allvar börjat komma i kapp dem. När ni läser detta har vissa jag känner redan klämt hela säsongen på en helg. Så illa är det inte för mig. Men framåt onsdag lär jag vara klar. Och mätt. Och nöjd.

Söndag kväll tittar jag på magnifikt kusliga ”Fortitude” (SVT).

HURRA 1

Therese Johaug i damernas tremil (SVT1). Vilken människa! Vilken maskin! Vilken prestation! Respekt.

HURRA 2

”The Walking dead” (AMC). Säsong fem är inte den starkaste. Men vändningen i och med gruppens ankomst till Alexandria bådar mycket gott.

Kommande ”Viva Hate” (SVT) är en fullträff med utsökt fingertoppskänsla.

Landet Sverige ligger i mörker.
Men det finns fortfarande ljuspunkter.
Som att ingen gör pop-tv lika bra som SVT.
Egentligen borde det inte vara för mycket begärt. Men att be tv-kanaler och produktionsbolag att göra intelligent, insatt och inspirerande pop-tv 2014 verkar mest vara lika idiotiskt som att önska sig en actionkomedi av Ingmar Bergman. Musik i tv har mest reducerats till dumheter. Ytligt nonsens som utfyllnad innan reklamen avbryts för sport. TV4 är, som alltid, bäst i landet på att vara sämst på musik-tv. ”Idol” har redan förvandlat världens mest vitala, omstörtande och snabbverkande konstform till en plastig ”Singstar”-tävling där vuxna retar barn om de inte härmar Whitney Houston tillräckligt bra.
”Så mycket bättre” körde i höstas ner ett dike till bredden fyllt av likgiltighet.’

Det är kort sagt mest ett totalt jävla mörker i rutan.
Prisad vare då popguden att SVT fortfarande inte sänkts av borgerliga kommerstalibaner.
”Dom kallar oss artister” (SVT1) är en utsökt liten långkörare, älskvärd ner till minsta beståndsdel. Avsnittet med och om Tomas Ledin inget undantag. Nu tillhör jag inte dem som ens är särskilt förtjust i Ledin och hans musik. Men det spelar mindre roll. Programmen är alltid intressanta och givande, oavsett vilken artist som porträtteras. Scenerna då artisterna sitter i Sveriges Radios grammofonarkiv är bäst. Genom musiken artisterna väljer att berätta om får man en utökad, vidgad och bättre bild av artisten. Musiker är alltid en summa av sina influenser, och ofta blir det riktigt fin ”åfan”-tv.
Samma sak med ”Hitlåtens historia” (SVT Play). Även om jag är måttligt intresserad av Garbage eller Foo Fighters är programmen alltid tillredda med kärlek, nördintresse och en finkalibrerad näsa för intressanta stories. Titta i kapp redan i kväll. Spelar ingen roll vad det är för låt de avhandlar, resultatet är alltid värt din tid.
Torsdag kväll tittar jag på ”Marco Polo” (Netflix).

HURRA!

”Viva Hate” (SVT). Har haft turen att förhandstitta på första avsnittet av kommande storserien. Är helt knockad. En fingertoppskänslig fullträff.

NJA…

”Marco Polo” (Netflix). Man lade alltså alla stålar på att göra en uppdaterad version av ”Shogun”?

Blodet sprutar åt alla håll.
Men inget blir läskigt för det.
”Hemlock Grove” är en klichéfylld gäspning.
En kort stund kändes det som framtiden. När ”House of cards” dök upp under parollen ”A Netflix original” lockades vi att tro att den stämpeln innebar samma kvalitetsmärkning som HBO gjorde på 00-talet. Rätt snabbt visade det sig att det var en felbedömning. ”Orange is the new black” (Netflix) bar samma original-stämpel, men visade sig vara en medioker och rasstereotyp dramakomedi stället för ett vasst fängelsedrama. ”Hemlock Grove” (Netflix) är också originalstämplad – men visade snabbt att den märkningen inte behöver innebära någon extra kvalitet. Alls.
Den har kallats en blandning mellan ”Twin Peaks” och ”True blood”, men de enda som kan hålla med om det är nog serieskaparna själva. ”Hemlock Grove” har lagt alla ägg i blod- och splatterkorgen och verkar tro att ju mer blod och hjärnsubstans som sprutar över tittaren desto läskigare blir det. En grov missbedömning. För att något ska vara spännande så krävs det att man bryr sig om hur det går. Här och var finns små korn som hade gått att utveckla till något fängslande (den gravt uppfuckade relationen mellan Famke Janssen och Bill Skarsgård och Landon Liboirons otäcka drömsyner är några exempel). Problemet är att ”Hemlock Grove” känns oengagerat. Platt. Som att man inte brytt sig jättemycket om huruvida det blir så värst bra eller inte.
Karaktärerna är pappfigurer, dialogen så förbluffande styltig att det nästan känns som att det var meningen.
Man gäspar sig igenom splattret och allt känns som en kliché. En nedgången industristad i en amerikansk avkrok. Excentriska invånare. Alla misstänker alla. Mysticism och övernaturligheter och yada yada yada.
Och någonstans där ute i skogen lurar en stor ondska som vi tittare kanske, kanske inte kommer att få se mer av.
Som om jag bryr mig.

I kväll tittar jag på bronsmatchen mellan ett förnedrat Brasilien och ett förvånat Holland. Bered er på stor fotbollsdramatik.

Hurra 1

”Masters of sex” (HBO Nordic). Säsong 2 har premiär på måndag. Jag har smygkikat och vågar avslöja en hjärtskärande fortsättning på det politiska sexdramat.

Hurra 2

Hurra 2
”Weissensee” (SVT). Säsong 2 av DDR-dramat får premiär på söndag. Jag har smygkikat och vågar avslöja att seriens fans inte kommer att bli besvikna.

Gry Forsell må vara ett superproffs.
Men vad är det för skit hon tvingas leda?
”Sommarkrysset” är inget mer än ett uselt skämt.
Med sin breda och långa erfarenhet vore det galenskap om Gry Forsell inte blivit ett superproffs framför kamerorna. Stadig, stabil, trevlig och med en smittande karisma är hon så självklar i rutan att man nästan glömmer det mest väsentliga:
Att hon uteslutande får leda ena jäkla skitprogram.
”Sommarkrysset” är juvelen i kronan på TV4:s idé om att bygga tv av neonblinkande bajs.
Vad poängen med ”Sommarkrysse” är förblir oklart genom hela sändningen.
Det är så mycket TV4 att det nästan blir parodiskt. Man vill gärna göra folklig och SVT-doftande sommarteve som den såg ut back in the day – men vågar samtidigt inte lita på att tittarna stannar kvar om man inte samtidigt joggar på stället, byter kameravinkel en gång i sekunden, gapar, telefonröstar och åker karusell. Frågorna i själva ”krysset” kan min fyraåring svara på. Ebbot Lundberg, som plötsligt blivit hela rikets egen lilla skäggtomte, dyker plötsligt upp – och försvinner lika snabbt igen. Allt är så surrealistiskt att man gapar.
Jag försöker inte göra mig lustig eller dummare än jag är. Men trots att ”Sommarkrysset” funnits i många år så begriper jag fortfarande nästan ingenting.
Vad är ”Sommarkrysset” egentligen?
Vad är det för program ni vill göra, TV4?
Två ärligt ställda frågor. För jag förstår verkligen inte.

Sommar i tv-tablån betyder allt som oftast ett handlöst fall rakt ner i reprisröven.
Eller?
Kanske är det dags att omvärdera det självspelande piano som den kritiken blivit.
En snabb koll på de repriser som faktiskt rullas just nu ger en överraskande positiv bild.
SVT pumpar både ”Downton Abbey” och ”Fröken Frimans krig” i repris just nu. Två kanonserier som både är en fröjd att se om – och utmärkta att börja se om man missat dem.
Att sedan hela streamingvärlden står vidöppen för den som tröttnat på repris-tv är en annan sak. Så fria har vi blivit, så obundna av tablåläggarnas nycker att vi när som helst kan se vilken serieklassiker vi råkar känna för. Det är inte mycket att klaga på.

Söndag 6 juli tittar jag på ”Masters of sex” (HBO Nordic).

Hurra 1
”Batman” (TV4). Allt är fortfarande suveränt i Tim Burtons Gotham. Utom Michael Keaton.

Hurra 2
”Första världskriget under jorden” (TV10). Fruktansvärd genomgång av helvetet på (och under) jorden. 

Det är inte meteorologernas fel.
Men sommarvädret har startat bedrövligt.
Så lyd mitt råd och börja ett seriemaraton redan i dag.
Då vädergudarna envisas med att tycka att grått, kallt och regnigt är det idealiska sommarvädret (och nej, det är INTE tv-meteorologernas fel. Sluta bråka med dem!) är tv-tittande den bästa tillflykten.
Varför inte ta tiden att faktiskt plöja de där serierna som du inte hade tid med i våras? Eller prioriterade bort till förmån för annat? Det är vad jag håller på med nu. Såg litegrann av ”Masters of sex” (HBO Nordic) i våras, men har inte fastnat förrän nu. Grymt välspelat, snyggt och politiskt laddat drama om kampen för kunskap om den mänskliga sexualiteten. Säsong 2 kommer den 14 juli. Perfekt för seriemaraton, alltså.
Slår gärna ännu ett slag för ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ett mästerverk i det lilla som det varit märkligt tyst om. Inte bara det snyggaste du kan se på en skärm i sommar – såväl Eva Green och Timothy Dalton är magnetiskt bra i sina respektive roller.
Ett extra plus för uppgrävandet av Jack Bauer från tv-kyrkogården. ”24: Live another day” (Viaplay/TV3) är högoktanigt osannolik eskapistaction från början till slut. Riv av den en regnig helg.
Men skippa gärna ”Orange is the new black” (Netflix). Det spelar ingen roll vad hipstereliten säger. Maken till överskattad, klumpig och rasstereotyp serie var det länge sen jag såg.

På den tiden jag arbetade som nöjesreporter på Aftonbladet fick jag en sådan överdosartad närkontakt med ”Allsång på Skansen” (SVT1) att jag ännu inte hämtat mig. Så många kvällar jagade jag skandalrubriker och löpsedlar bakom Sollidenscenen, och jag kan fortfarande inte höra ”Stockholm i mitt hjärta” utan att få stresspanik. Programmet har inte fått det många minuter av min tid sedan dess. Men det lilla jag sett visar Petra Marklund verkar oväntat stabil och varmt charmig i sin nya roll. Hoppas hon fortsätter att vara det – även om jag själv inte kommer att titta.

Onsdag 2 juli tittar jag på ”Penny Dreadful” (HBO Nordic).

Hurra 1
”The leftovers” (C More/HBO Nordic). ”Lost”-mannens nya serie. Ännu fattar jag noll. Men det verkar lovande

Hurra 2
”Kill Bill vol 1” (SVT1). Tarantinos blodiga hämdepos håller än idag.

En rafflande comeback.

Ett knippe nya tv-serier.

Men trots ”24” lyckas TV3 ändå med att kännas som en dåligt vädrad sommarstuga.

I gårdagens tv-krönika skrev Martin Söderström om hur VM-febern vägrar infinna sig. Välkommen till mitt liv – jag har inte ens en längtan efter att bli smittad. Men total öken är det inte i de övriga tablåerna. TV3 visar ”24: Live another day” varje tisdag, den 12 avsnitt långa comebacken för Jack Bauer, och den följs av  ”Intelligence” på samma kanal.

”24” lider visserligen av det faktum att det känns som att inget förändrats sedan sist. Vi har ju trots allt sett Jack på flykt förr, alltid i ett desperat försök att övertyga presidenten om att endast han vet hur terroristerna ska slå till framöver.

Och att Stephen Fry spelar den brittiske premiärministern, det lät ju lysande från början… Men vad är poängen med att anlita Fry om premiärministern inte får stå ut på något sätt? Här försvinner han helt.

Men kanske utvecklas hans roll längre fram? Det är ju det som är grejen med ”24” – överraskningarna. Det som alltid fungerade förr gäller även nu. ”24” är en oerhört driven, 60 minuter (med kisspauser) lång actionsymfoni, med välsvarvade tonartshöjningar som förändrar allt,  just när man tror att man lärt sig nynna med.

”Intelligence” är i jämförelse falsksång, en för all del påkostad men trist cyberserie där klickandet bakom blåflimrande datorskärmar alltför sällan matchas av samma driv som i ”24”. Det är heller inget vi behöver investera så mycket i. Serien är nedlagd i USA, liksom två andra av TV3:s sommarsatsningar, ”The Michael J Fox show” och ”The crazy ones”. Sommar-tv brukar beskyllas för att innehålla repriser, men TV3 lyckas med konsttricket att visa nytt men ändå få oss att känna som att det är gammal skåpmat.

I kväll börjar jag beta av andra säsongen av ”Orange is the new black” på Netflix.

Ja!

Magnifik avslutning på en lysande säsong av ”Game of thrones” (HBO Nordic, C More Series).

Ja!!

Tony Hale, fantastiskt rolig med små medel, i ”Veep” (HBO Nordic, C More Series).

Något är inte som det brukar.
Hur jag än gör så går det inte.
VM-febern vägrar att infinna sig.
Jag säger inte att det var bättre förr. Det är inte det jag säger för det är inte sant. Men skillnaden mot nu är monumental. Inför tidigare fotbollsmästerskap har jag varit klichébilden av en svensk man. Jag köpte ny, större och bättre tv för att maxa fotbollsfesten. Jag markerade samtliga matcher i en väggkalender och såg hellre obskyra matcher än lämnade hemmet. Det dracks öl, det åts chips. Det skreks en hel del.
Under VM 2006 tror jag att jag såg nog varenda match. The full monty. Rubbet.
Ni får kalla det galenskap. En sjukdom rent av. Men det är i så fall en sjukdom jag saknar.
För hur jag än försöker så drabbas jag inte av VM-feber 2014. Fotbollspeppen är som bortblåst. Och det har inte ett dugg med att Sverige inte är med att göra. Det är snarare skönt att slippa den stressen och skammen det innebär att se de svenska bonngrabbarna göra bort sig inför en kvarts miljard tv-tittare.
Jag kollar och kollar, men inget händer. Är inte hatisk, inte gnällig. Bara helt tom.

Jag ser SVT:s asfula studiobygge och känner ingenting. Kan störa mig på att (briljanta) Johanna Frändén förpassats till en diffus roll i deras flumsnackarsoffa. Hon förtjänar en plats längst fram. Jag kan sitta stum över TV4:s lite mer… köttiga inramning där en kortkort klänning sitter inklämd mellan två trista gubbar som rapar floskler innan det blir reklam igen. Allt i grälla färger och hurtig ton. Det känns inte så fräscht.
Men jag vill inte ha det såhär.
Jag vill ju hoppa i soffan. Skrika, gråta, heja, hurra, få gåshud och glädjefnatt.
Ni måste hjälpa mig. Hur ska jag göra? Hur gör ni? Vad måste ske för att VM-febern ska drabba även mig?
För det är ju, om vi ska vara ärliga, ingen riktig sommar utan den.
I kväll tittar jag på Brasilien – Mexiko (TV4).

Hurra!
”Michael Palins Brasilien” (SVT1). Trevlig och storögd reseserie som dammas av lagom till VM.

Nja…
”Orange is the new black” (Netflix). Överskattat, rasstereotypt och med en huvudperson man avskyr.

Vill så gärna gilla ”OITNB”.
Men det går inte.
Och jag avskyr fortfarande Piper Chapman.
Det har inte ett dugg med kön att göra. Att jag hade enormt svårt för den första säsongen av ”Orange os the new black” (Netflix) berodde inte på att jag är man. Rent intellektuellt kunde jag förstå vad Jenji Kohan försökte göra. Att skärskåda en oförlåtande fängelsemiljö med kvinnlig blick. Att sätta en präktig medelklasskvinna i ett oborstat sammanhang. Att visa upp ett persongalleri där starka livsöden passerade revy på löpande band. Att blanda djup tragik med varm humor. Jag fattade ju att det var vad man försökte åstadkomma. Problemet var bara att jag aldrig kom runt känslan av att man misslyckats.
Jag vet att serien om livet på kvinnofinkan är oändligt populär, och jag ville så gärna tycka att det var bra. Men det gick inte. Jag störde mig för mycket på den rasstereotypa bild av minoritetsgrupper man visade upp och hur osnyggt man hanterade det. Jag irriterade ihjäl mig på att man inte lyckades hitta balansen mellan humor och allvar, utan rasade könsskämtande ner i buskiskällaren.
Det kändes som en bortslösad chans.
När säsong två är över oss blir jag inte kvitt känslan.
Det största problemet är och förblir huvudrollen Piper Chapman (Taylor Schillings). Hade hoppats på att hon skulle få mer konturer och färg nu när hon (bokstavligen) fått blod på händerna. Men icke. Hon är fortfarande så tom och genuint oälskvärd att det är ofattbart. Jag har druckit mjölk som varit mer färgstark.
”OITNB” hade kunnat säga något om sociala orättvisor, underklassens allt sämre chanser och hur patriarkatet drabbar alla – oavsett bakgrund. I stället blev det en tungfotat, klumpigt och ovigt stolpskott som varken är drabbande som drama eller roligt som komedi. Den här gången också.
Och det har inte ett dugg att göra med att jag är man.
I kväll tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

Hurra!
Laverne Cox som transexuella Sophia i ”OITNB” (Netflix). Den enda karaktären som faktiskt fungerar.

Nja…
”Östersundsrevyn” (SVT1). Som att bli petad i hjärnan med en löspenis.

Sex avsnitts hetskonsumtion senare:

”Orange is the new black” är som att komma hem till sin lätt dysfunktionella – men oemotståndliga – familj.

Piper (Taylor Schilling) har suttit isolerad och förs bort mot okänt mål. Första säsongen av Netflix-serien slutade i hennes furiösa misshandel av den kristna vildbasaren Pennsatucky (Taryn Manning) och man kunde förmoda att våldet skulle innebära en brytpunkt. Att Piper skulle sjunka djupare ner i en kriminell identitet.

Men efter första avsnittets utflykt till ett hårdare ”Oz”-doftande fängelse i Chicago, inklusive tillbakablickar på hennes välbärgade men förljugna uppväxt, är vi tillbaka bland de gamla fångarna där takten är maklig och maktstrategierna många.

Jag måste erkänna att jag var lättad över att få återse ”Crazy Eyes” (Uzo Aduba), Sophia (Laverne Cox) och Nicky (Natasha Lyonne) igen. ”OITNB” är en serie där huvudrollen spelas av den råstarka rollistan.

Extraordinära liv – i torftiga omständigheter. Under andra säsongen får vi bland annat veta sanningen bakom Lorna Morellos (Yael Stone) idealiserade ”fästman” och ”Crazy Eyes” uppväxt med vita adoptivföräldrar. Oväntade maktspelare dyker upp och utmanar latinogänget som styr köket, medan den avsatta drottningen ”Red” (Kate Mulgrew) hittar nya vägar för att styra.

Få tv-serier har haft så komplexa hjältar och ett så starkt klasspatos – men den varma galghumorn gör medicinen lättare att svälja. Egentligen finns det något djupt tragiskt i att många av de intagna kvinnorna har så dålig kunskap om sina egna underliv att transsexuella Sophia får hålla en medicinsk föreläsning:

– Jag designade ju trots allt min egen.

Bäst är dock kvinnotjusaren Nickys cyniskt drypande kommentarer, som när hon tröstar Lorna vars ”fästman” valt att gifta sig med en annan – på ”deras” datum.

– Vilken kvinna vill inte välja sitt eget bröllopsdatum? snyftar Lorna.

– Nån som inte är tvärförtjust i bröllopsindustrin och samhällets idiotiska behov av att behandla kvinnor som småbarn, svarar Nicky.

– Och hon är fet! fnyser Lorna.

I kväll fortsätter jag titta på andra säsongen av ”Orange is the new black” som släpptes på fredagen i sin helhet på Netflix.

Ha!

”K Special” (SVT2) om Moms Mabley, banbrytande komiker, svart, kvinna och öppet lesbisk.

Gah!

Piper då? Henne är det tyvärr lätt att glömma i övrigt färgstarka ”Orange is the new black”.

Han spelar över så det osar om det.
Men det gör inte så mycket.
Jeremy Piven är ändå ett ess.
Jag minns Ari Gold och hur jag älskade honom. Ja, det var länge sen. Men det är omöjligt att inte tänka på ”Entourage” när man ser ”Mr Selfridge” (SVT1). I Jeremy Pivens tolkning blev den svordomsexploderande Hollywoodagenten en av 2000-talets mest minnesvärda karaktärer. Det är möjligt att Piven får leva med den rollen som en skugga över sig för resten av sitt liv. Så bra var han. Och så bra är han även här. Jag är lite tveksam till om ”Mr Selfridge” egentligen behöver en andra säsong. Jag gillade den första omgången ganska mycket. Ett påkostat och välspelat kostymdrama om mannen bakom ett av Londons största varuhus. Aldrig brännande bra, men alltid helt okej. Och hela tiden med en grandiost överspelande Piven i strålkastarljusets centrum. Ständigt ett orimligt högt tonläge, yviga gester och det bredaste bilhandlargrin tv-världen skådat. Jag gillar honom mycket. Det är inga små penslar man målar med, men det funkar.
Ett extra plus får serien får flera ovanligt starka och välskrivna kvinnoporträtt. Både hustrun (Frances O’Connor) och nytillskottet Delphine Day (Polly Walker) är intressant utmejslade och väldigt trovärdiga. Mer sällsynt än man tror. Och just därför så viktigt.

Samtidigt tuffar ”Robins” (SVT1) bara på. Tycker om Robin Paulsson. Finner honom sympatisk och proffsig. Samtidigt finns det något nästan irriterande oförargligt över ”Robins”. Programmet är inne på vad som känns som den hundrade säsongen. Och precis allt är sig likt. Känslan av mellanmjölks-Letterman, harmlösa intervjuer med okontroversiella gäster. Lätt att tycka om, omöjligt att älska. Det är tänkbart att ”Robins” fyllde en funktion då det startade för evigheter sedan. Men i Robin Paulssons värld står tiden alltid stilla, och tv-världen har sedan länge rusat förbi Paulssons lagomshow.
I kväll tittar jag på ”Mästarnas mästare” (SVT1). möjligt att ”Robins” fyllde en funktion då det startade för evigheter sedan. Men i Robin Paulssons värld står tiden alltid stilla, och tv-världen har sedan länge rusat förbi Paulssons lagomshow.
Söndag 30 mars tittar jag på ”Mästarnas mästare” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA!

”Soul power” (SVT2). Fantastisk dokumentärserie om soulen och dess politiska betydelse. Se!

NJA…

”From dusk till dawn” (Netflix). Tv-version av kultfilmerna. Både sämre och mer ointressant än vad man hade hoppats.