Vackra blonda lik.

Två buttra poliser som tvingas samarbeta – trots att de hatar varandra.

”100 code” (HBO Nordic) är en helt ny jättegammal kriminalserie.

Michael Nyqvist spelar en ordentlig svensk polis och ensamstående pappa i sorg efter hustruns död medan Dominic Monaghan är en hårdkokt New York-polis utan trafikvett. När blonda, vackra, yppiga, 18-åriga kvinnolik dyker upp både i USA och Sverige tvingas de båda poliserna samarbeta.

Språket växlar mellan svenska och engelska medan vi får njuta av turistbyrå-fina bilder av Stockholm. Seinabo Seys ”Hard times” sätter tonen för en Nordic Noir-frossa som bara glimtvis är intressant (som frågan om hur serien fortsättningsvis kommer hantera den självskadeproblematik de planterat i första avsnittet).

Seriens skapare, Bobby Moresco, vann en gång i tiden en Oscar för manuset till ”Crash”, men här går han alldeles vilse i kriminalklyschor. Att år 2015 jaga en seriemördare som dödar unga kvinnor är ungefär lika fräscht som att göra en skräckfilm om en spökflicka med svart, stripigt hår.

Ska vi fortsätta frossa i vackra bilder på nakna kvinnolik måste något nytt tillföras.

Sluta slentrian-sexualisera den döda kvinnokroppen.

Nu.

Samtidigt som ”Let’s dance” (TV4), ”Melodifestivalen” (SVT1) och ”Så ska det låta” (SVT1) vittnar om ett utbrett sug efter sång och dans i de svenska hemmen skildrar en ny, hjärtevärmande serie detta intresse på

gräsrotsnivå. ”Klippans karaokecup” (SVT Flow) beskrivs som en realityserie om ”kärleken till att uttrycka sig” och handlar om en sångtävling som tas på stort allvar av ett gäng entusiastiska deltagare.

Domaren Fällan väger tonsäkerhet, scenframträdande, publikkontakt och inlevelse när han väljer varje avsnitts finalister, medan karaokevärden Puma avslutar med att filosofera lite om kärlek:

– Den är nåt man vårdar och är rädd om.

Missa absolut inte denna lilla pärla i tv-utbudet.

På lördagen fortsätter jag titta på cyniska kriminalserien ”Bosch” på HBO Nordic.

Ha!

”The last man on earth” med gamla SNL-favoriten Will Forte är en fascinerande undergångskomedi som precis haft premiär på amerikanska Fox.

Gah!

Dock är det oklart när/om den kommer till Sverige.

Melodifestivalen, säger ni?
Vem orkar bry sig om sånt?
VM i tv-serier pågår ju för fullt just nu.
Det är egentligen en icke-fråga. Har sett nog av ”Melodifestivalen” för i år. Har kikat lite förstrött för att kunna hänga med i snacke runt kaffemaskinen. Men brytt mig har jag inte gjort. Inte en millimeter. För vem orkar bry sig om appkaos, Filippa Bark och änglahundar på gubbgitarrer 2015? Eller rättare sagt: Hur skulle man ha tid med sånt?
Tv-året 2015 har ju äntligen satt igång med en öronbedövande smäll. Det finns så många högkvalitativa tv-serier i omlopp just nu att jag blir helt vimmelkantig. All tid går åt till att hinna med.
SVT har gått igång urstarkt med smått magnifika ”Fortitude”. En glaciärblandning av ”Brottet” och ”Twin Peaks” som fått tv-recensenter världen över att spinna som lyckliga katter. Själv älskade jag serien från första bildrutan. Den ödsliga miljön, den kusliga atmosfären, den storspelande Sofie Gråbøl andas +++++, alltsammans. Har ni missat? Se för allt i världen i kapp.

HBO Nordic kontrar med apsnygga ”Bosch”, om jakten på en seriemördare i Kalifornien, är den läckraste Los Angeles-skildring jag sett den här sidan Michael Mann. Rekommenderas.

Men allra störst anledning att skita i allt vad danstävlingar och schlagerfestivaler heter stavas förstås ”House of cards” (Netflix). Att den tredje säsongen släpptes i sin helhet i fredags har väl knappast undgått någon.
Precis som i den brittiska förlagan var säsong 2 den svagaste. Netflix-varianten gick rent av från att ha varit ett klockrent mästerverk till att nästan trampa vatten. Det tar man nu igen med råge.
Säsong 3 är tajtare, svartare, kallare, hänsynslösare. Frank Underwood har visserligen blivit president – men han är allt annat än populär. Samtidigt har hans och hustrun Claires ränksmidande och brottsliga förflutna på allvar börjat komma i kapp dem. När ni läser detta har vissa jag känner redan klämt hela säsongen på en helg. Så illa är det inte för mig. Men framåt onsdag lär jag vara klar. Och mätt. Och nöjd.

Söndag kväll tittar jag på magnifikt kusliga ”Fortitude” (SVT).

HURRA 1

Therese Johaug i damernas tremil (SVT1). Vilken människa! Vilken maskin! Vilken prestation! Respekt.

HURRA 2

”The Walking dead” (AMC). Säsong fem är inte den starkaste. Men vändningen i och med gruppens ankomst till Alexandria bådar mycket gott.

Vila i frid, musikgalor.

Länge leve svensk musik.

Nöjesbladet rapporterade live (om än med spoilervarning), Kulturnyheterna intervjuade vinnare, Rapport hade ett collage av segerbilder från den gala som började redan vid 17-tiden. Kanske bör man ändå vara något av en nörd för att intressera sig för Grammisgalan, men nu ska det till ett extraordinärt intresse för att sätta sig framför tv:n kl 21 och se en gala man redan vet hur den slutar.

Kalla mig bakåtsträvare, men jag vill inte ha mina galor begagnade.

Även P3 Guld eftersändes i SVT, men där direktsände åtminstone radion sin egen gala.

Naturligtvis finns det många bra skäl till detta system, men inga av dem är omtanke om tittarna. Med ett så starkt svenskt musikliv borde man väl Animal-hamra på stora trumman, minst lika mycket som filmbranschen gör när de ockuperar en hel kväll för sina baggar.

Nu känns allt rätt defensivt. Även med en alltid lika knivskarp Gina Dirawi vid rodret. Kanske är hon den enda som kommer undan med skämt om att lp-skivan ”dödförklarats fler gånger än Lars Vilks”.

Ett stort problem för Grammisgalan är dess publik. Oftast ser det ut som att de skulle ha roligare på en kommunal debatt om Slussenfrågan. Är det så jobbigt att tvingas vänta lite på nästa drink?

Det såg lite motigt ut först, men till slut orkade de ställa sig upp och ge Sven-Bertil Taube och senare Lill Lindfors välförtjänta stående ovationer.

Tack och lov fanns en jublande lycklig Little Jinder och hennes gråtande mamma Åsa på plats för att leverera spektakulär vinnarglädje. Tack och lov fick även salongsberusade Rebecca & Fiona  snubbla upp på scenen iförda tjocka täckjackor och fyllda skumpaglas. Tack och lov höll Gina Dirawi en fin, personlig hyllning till det fria ordet.

Sen orkar inte ens Jocke Berg hämta upp sitt pris som årets textförfattare, utan låter sina introverta bandkollegor i Kent försöka hålla tal under rätt aggressivt hån från Felix Herngren.

Då blir man lite missmodig, igen.

På torsdagen ser jag damernas stafett i skid-VM, SVT1 13.00.

Ha!

Tur för ”Ninja warrior” (Kanal 5) att kufiske ”Stenålders-Henning” med nöd och näppe gick vidare till final.

Gah!

Sista avsnittet av ljuvliga komediserien ”Parks and recreation” visades på amerikansk tv igår. Jag kommer sakna lilla Pawnee, Indiana.

De knäcktes av Staffan Ling.

Och väl framme i Alingsås gick luften ur ”På spåret”-paret.

Ni som laddat för att se ”På spåret”-finalen i efterhand på SVT Play: läs ej vidare.

Det har snackats om att de som är duktiga på de rosa frågorna i Trivial pursuit haft en fördel i årets tävling. I finalen återställdes ordningen. Förutom musikfrågorna hölls populärkulturen på armlängds avstånd.

Namn på Rembrandt-tavlor, handlingen i Karin Boyes ”Kallocain” och vilka vetenskapliga grundämnen Marie Curie upptäckte hade man större nytta av att ha koll på.

Finalen ska höja svårighetsnivån ett snäpp, och det gjorde den.

En av Filip & Fredriks största styrkor är själva tågresan där deras yvigt kvicka associationer ofta leder dem rätt. Under andra resan drog Hammar impulsivt i nödbromsen när en ledtråd om gamle tv-profilen Staffan Ling lurade dem mot Umeå-trakten, bort från det korrekta Alingsås. Efter den fadäsen kändes det som att luften gick ur tv-duon.

Om någon tror att detta ”bara är en lek” bör de studera Filip & Fredriks ansiktsuttryck efter Alingsås.

Wikingsson började fokusera mer på motståndarparet Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl och noja över vilka frågor som passade dem bäst. Inte ens den imponerande fullpott de tog på sista resan lyckades svalka svettdropparna av desperation. Det kändes avgjort.

Vinnarparet Höglund och Rönndahl har i den nya säsongen hittat fullkomligt rätt i sitt samspel, de

kompletterar varandra och utgör inte minst en stark humorduo. Hela finalen öppnas med att Höglund kallar Kristian Luuk för ”Lukas” och visar upp en tand hon precis tappat:

– Finns det möjligtvis en tandläkare i publiken?

– Men Elisabet, folk sitter hemma och äter framför tv:n, skrattar Luuk.

Tack och lov bevisar ”På spåret” att man kan vara både förvirrat flummig och sedan imponera med breda kunskaper. Det ena utesluter inte det andra.

På lördag ser jag damernas och herrarnas skiathlon i skid-VM i Falun med start 13.00 i SVT1.

Ha!

Det var roligt att se Jesper Parneviks sammanbitna ansiktsuttryck när han försökte förstå ”Brottet”-stjärnan Sofie Gråböls danska i ”Skavlan” (SVT1).

Gah!

Det uppstår en viss tomhet när ”På spåret” är över. Nästa fredag börjar ”Stjärnor hos Babben” (SVT1) och ”Let’s dance” (TV4)…

Så går en timme ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.

Varningsklockor ringer när Kerstin Holm (Malin Arvidsson), ledare för A-gruppen (Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art) beskrivs så här:

”Hon har det ibland tufft att få ihop privatlivet med det nya jobbet”.

No shit Sherlock. Vi får vara tacksamma för att hon åtminstone inte är en manlig kommissarie med alkoholproblem, operaintresse och ett komplicerat förhållande till kvinnor.

Den nya serien Arne Dahl-deckare inleds med ”En midsommarnattsdröm” där A-gruppen ska utreda en rad brutala mord på polska kvinnor i Sverige. Det finns en dimension av modern thriller där tekniken är viktig för att lösa brotten, men även traditionell svensk socialrealism med kritik mot missbrukarvården. Tyvärr är det svårt att engagera sig i brotten eller de kvinnliga offer som bara förblir kanonmat utan egna liv.

I vägen står Holms privatliv och dejtande av ruffige kollegan Paul (Shanti Roney) som hon i en klyschig scen försöker övertala att flytta ihop för hennes och sonens ”trygghet” (men han är ju man och bara intresserad av att ligga utan det där andra relationstjafset). I övriga delar av livet är Holm ytterst kapabel, tränar kampsport och mobbar oförklarligt nykomlingen Ida Jankowicz (Natalie Minnevik) som tillför A-gruppen välbehövlig språkkompetens (att ingen tolk kopplats in när polska maffian ska utredas är ytterligare en gåta).

Här haglar klyschorna och replikerna stapplar fram på kryckor. Det är synd om de i grunden fina skådespelare som utsätts för detta.

Tonträff är kanske det svåraste att få till, men det finns exempel på serier där en fascinerande helhet överskuggar manusbrister. Så är det med nya SVT-serien ”Jordskott” som har premiär måndag kväll och som strösslar en unik och beroendeframkallande historia med obegripliga manussvängar och tokiga repliker som ”din far hade gjort sig ovän med skogen”.

Så är det också med ”The walking dead” (Kanal 9) där suget i den postapokalyptiska smärtan överskuggar regelbundna urspårningar.

På måndag ser jag tossiga ”Jordskott”, SVT 1 21.00.

Ha!

Charlotte Kallas uppvisning i Östersund bådar gott inför VM.

Gah!

När Kanal 9 visar Saturday night lives 40-årsfirande kommer det troligtvis vara en nedklippt version och inte det 3,5 h långa originalet. Oklart varför de amerikanska producenterna gör så här mot oss internationella SNL-nördar. Uppdatering: Kanal 9 hälsar att det beror på problem med musikrättigheterna, så allt utom musiknumren kommer troligtvis finnas kvar.

Bönder som mjölkar kor, kändisar som ­lagar mat, ”vanlisar” med husdrömmar.

Två av tre av måndagens tv-premiärer var bättre än väntat.

Trodde nästan att det var ett skämt när jag först hörde talas om nya konceptet ”Bästa bonden”. Räcker det inte med bönder som ­söker fruar och folk som leker låtsasbönder i ”Farmen”? Kanske använder TV4 detta program som audition för nästa ”Bonde ­söker fru”. Kanske slår man ihop programmen så att bästa bonden får välja fru först, vad vet jag …

Nu tävlade man i allt från att gissa-vikten-på-grisen till hinderbana-med-höbalar-och-traktorer och mjölkning-av-ko-på-tid. Då tävlingarna ändå är tyd­liga, Gunde Svan är en så entusiastisk programledare och flera av deltagarna ganska färgstarka, är programmet inte alls så dumt som ­titeln antyder.

Prognos: Blir säkert tittarsuccé. Kring en miljon tittare. Svenska folket gillar ­bönder, sommar, djur och landsbygdsromantik.

”Klockan nio hos stjärnorna” är kändisvarianten av (betydligt bättre) ”Halv åtta hos mig”. Helge Skoog är tillbaka som rolig kommentator. Men när fyra middagar ska hinnas med på trekvart, blir det för stressigt, man hinner varken lära känna deltagarna eller se sig om hur de bor (Regina Lund bodde dessutom på hotell).

Gänget i premiärprogrammet hade kanske inte heller klockren kemi och inga av maträtterna fick det direkt att vattnas i munnen.

Prognos: Högst en halv miljon tittare.

Slötittade bara någon gång på SVT 1:s ”Husdrömmar” förra säsongen och just mina husdrömmar är totalt obefintliga.

Blev därför glatt överraskad. Premiär­programmet var en tillbakablick på förra ­säsongen. Hur gick det sedan? Det blev nästan mer ett närgånget och engagerande relations- än husprogram. Ett par förhållanden hade spruckit under uppbyggnaden av drömboendet.

Svårt att hitta ett tryggare programledarpar i detta sammanhang än Pernilla Månsson-Colt och arkitekten Gert Wingårdh.

Prognos: God, cirka 700 000 tittare.

I kväll ser jag ifatt sådant jag ligger efter med, som ”Girls” på HBO Nordic.

JAN-OLOV ANDERSSON

Ja

Claes Elfsberg. Röt till ­offentligt om kollegan som SVT-cheferna tvingat till drogkontroller efter ett telefonsamtal från tittare.

Nej

”Farmen”, TV4. Där försvann 22 minuter av mitt liv…

Vissa roller etsar sig fast.

Våldtäktsmannen Tommy Lee Royce i ”Happy Valley” är en av dem.

James Nortons sätt att spela denna komplexa förövare; socialt trasig, iskall och bitvis charmig, gav honom ett rättvist genombrott hos den stora publiken förra året. Nu har han huvudrollen som den melankoliskt sympatiske prästen Sidney Chambers i kriminaldramat ”Grantchester” (SVT1). Med hjälp av buttre polisinspektören Geordie Keating (Robson Green) löser han bymord, samtidigt som han måste hantera känslorna över att kärleken Amanda ska gifta sig med en annan.

Det är mysdeckare när det är som bäst, om än inte i närheten av utmanande ”Happy Valley”.

Men den har James Norton och det räcker långt bara det.

Helgen i övrigt har mest handlat om konståknings-EM i TV4. Programledare Anna Brolin känns genuint engagerad och Kristoffer Berntsson är en försiktig men klok expert. Kommentatorerna Katarina Hultling och Filip Stiller med erfarenhet från SVT och Eurosport har både kunskap och pondus.

Problemet med TV4 är att de ibland tycks ha så låga tankar om sina tittare. Någon annan förklaring ser jag inte till tjatet om Nancy Kerrigan/Tonya Harding-skandalen 1994, det enda folk okunniga om konståkning känner till om sporten. Först när reportern Per Skoglund lyckas hitta Britta Lindgren i publiken, huvuddomare från OS i Lillehammer, och hon får berätta sin historia blir det intressant.

Ältandet ger en känsla av att ingenting hänt sporten på 21 år, när man borde bevisa motsatsen genom berättarglädje och spännande analyser.

I sådana ögonblick känns det tomt utan SVT:s Roger Blomqvist som alltid brann för konståkningen. På SVT Play kan man se en presskonferens från OS i Salt Lake City 2002 där Blomqvist ställde sig upp och ifrågasatte Ottavio Cinquanta, ordförande i internationella konståkningsförbundet, efter en domarskandal.

Nu är Blomqvist död i cancer, medan Cinquanta har kvar sin post och är den som delar ut medaljer till vinnarna i Globen.

I kväll ser jag ”En resa för livet” på Sjuan, 21.00.

Ha!

”Laleh – jag är inte beredd att dö än” (SVT2) lyckas komma nära sin huvudperson genom musiken, snarare än biografiska fakta.

Gah!

Får krupp av de klumpiga reklamavbrotten under konståknings-EM (TV4) där man missar både poängsättning och åktid.

”Deckarna” är ett haveri.
Det är ingen nyhet.
Vad som oroar är vad det säger om SVT:s framtid.

Mycket vill ha mer. Som bekant. Så är det ju alltid. Så efter framgångarna med pösmagade stjärnor som är pretentiösa på olika slott vill SVT genast ha mer. Tittarna flockas ju, så bäst att smida medans ”stjärnor äter mat och gråter en skvätt”-järnet fortfarande är hyfsat varmt.
Det är därför vi har ”Deckarna” (SVT1). Någon annan anledning kan inte finnas. De är alla författare som säljer drösvis med böcker. Det borde enligt all logik leda till drösvis med tv-tittare också, va? Klart som korvspad, kan tyckas.
Men SVT glömde bort att folk inte är idioter. Att den genomsnittlige tv-tittaren med lätthet kan genomskåda en cynisk programidé, i synnerhet om den är så taffligt utförd som ”Deckarna” är.
Där sitter de, författarna, på något värdshus och hasplar ur sig pretentioner som vore de ättlingar till Shakespeare själv. Det hade varit lätt att skratta om det inte hade varit så förbannat dumt.
”Deckarna” är ett haveri. Från tanke till genomförande. Det är, i sig självt, inte hela världen.
Det blir oroväckande först när man lyfter blicken något.
”Deckarna” är nämligen inget enskilt fall av hjärnsläpp. Det är ett i raden av tunnkokad TV3-soppa som SVT valt att göra det senaste året.
”Gift vid första ögonkastet”, ”Det stora matslaget”, ”Atleterna” är bara några exempel på program som SVT borde låtit reklamkanalerna hållas med istället.
I ett längre perspektiv är det här ett förfall, inte bara kvlitetsmässigt. Utan också identitetsmässigt. Som att man på SVT på riktigt börjar bli nervösa. Att man inte har en aning om vem man är eller vad man vill vara. Att man försöker tillfredsställa alla utan att göra någon riktigt nöjd. Man tunnar ut, man snuttifierar, man sätter några deckarförfattare vid ett bord och sätter på kameran.
Var finns viljan i den idén? Det enda man lyckas med är ett förstärka bilden av ett djupt splittrat SVT.
Jag har tjatat om det förr i den här spalten och jag tänker fortsätta att göra det:
Poängen med public service MÅSTE vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra.
För då behövs man inte.

Nej, ”Borgen”-klass är det inte.

Men SVT1:s ”Blå ögon” är klart sevärt ändå, främst som skildring av Sverige­demokraterna inifrån.

Den danska tv-serien ”Borgen” (2010-2013) var under tre säsonger politisk tv-dramatik av världsklass. Utifrån främst tre personers liv – Sidse Babett Knudsens statsminister, Pilou Asbæks tv-journalist som sedan blev hennes spinndoktor och hans från-och-till-flickvän (Birgitte Hjort Sørensen) som var tv-reporter – fick vi en närgången skildring av det politiska spelet, men också medias bevakning av det.

”Blå ögon” har, på gott och ont, ett större persongalleri.

Louise Peterhoff har en självklar utstrålning som stabschefen på justitiedepartementet som rotar i mysteriet med hon (Meliz Karlge) som hade jobbet tidigare och med maktkampen mellan hennes chef (Sven Nordin) och statsministern (Niklas Hjulström). Mycket är efter fyra avsnitt fortfarande oklart, både vad gäller dessa personers liv i allmänhet och vad som, egentligen, händer i maktens korridor. Det kan å andra sidan fungera som en ”motor” för att fortsätta titta.

De märkliga medborgargardsterroristerna, eller vad man nu ska kalla dem, blir man heller inte riktigt klok på, men man ”köper” mycket av det tack vare Adam Lundgren; hans intensiva blick och monumentala elakhet fascinerar.

Fast mest intressant, kanske också kontroversiellt, är förstås porträttet av Sverigedemokraterna, fast de i tv-serien heter Trygghetspartiet.

Kjell Wilhelmsen – som efter tv-serien ”30° grader i februari” och denna serie nu absolut måste rankas som en av sin generations bästa svenska skådespelare – ger kött och blod åt partiets kriminalpolitiske talesperson, en människa man inte vill tycka om, men ändå har svårt att låta bli, då han ju är oväntat mänsklig i sina tvivel på sina egna rasistiska åsikter.

”Blå ögon” visar, på gott och ont, att Sverigedemokraterna i riksdagen må göra och säga så mycket otroligt dumt, men att de också är människor.

På måndagen ser jag ”Allt för Sverige – julspecial”, i SVT 1.

Mys

”Julstök med Lasse Kronér”, SVT1. Trevligt, om än lite spretigt, mys inför julen.

Humor

”Monty Python live (mostly): One down, five to go”, Sjuan. En redan klassisk humorföreställning.

Kommande ”Viva Hate” (SVT) är en fullträff med utsökt fingertoppskänsla.

Landet Sverige ligger i mörker.
Men det finns fortfarande ljuspunkter.
Som att ingen gör pop-tv lika bra som SVT.
Egentligen borde det inte vara för mycket begärt. Men att be tv-kanaler och produktionsbolag att göra intelligent, insatt och inspirerande pop-tv 2014 verkar mest vara lika idiotiskt som att önska sig en actionkomedi av Ingmar Bergman. Musik i tv har mest reducerats till dumheter. Ytligt nonsens som utfyllnad innan reklamen avbryts för sport. TV4 är, som alltid, bäst i landet på att vara sämst på musik-tv. ”Idol” har redan förvandlat världens mest vitala, omstörtande och snabbverkande konstform till en plastig ”Singstar”-tävling där vuxna retar barn om de inte härmar Whitney Houston tillräckligt bra.
”Så mycket bättre” körde i höstas ner ett dike till bredden fyllt av likgiltighet.’

Det är kort sagt mest ett totalt jävla mörker i rutan.
Prisad vare då popguden att SVT fortfarande inte sänkts av borgerliga kommerstalibaner.
”Dom kallar oss artister” (SVT1) är en utsökt liten långkörare, älskvärd ner till minsta beståndsdel. Avsnittet med och om Tomas Ledin inget undantag. Nu tillhör jag inte dem som ens är särskilt förtjust i Ledin och hans musik. Men det spelar mindre roll. Programmen är alltid intressanta och givande, oavsett vilken artist som porträtteras. Scenerna då artisterna sitter i Sveriges Radios grammofonarkiv är bäst. Genom musiken artisterna väljer att berätta om får man en utökad, vidgad och bättre bild av artisten. Musiker är alltid en summa av sina influenser, och ofta blir det riktigt fin ”åfan”-tv.
Samma sak med ”Hitlåtens historia” (SVT Play). Även om jag är måttligt intresserad av Garbage eller Foo Fighters är programmen alltid tillredda med kärlek, nördintresse och en finkalibrerad näsa för intressanta stories. Titta i kapp redan i kväll. Spelar ingen roll vad det är för låt de avhandlar, resultatet är alltid värt din tid.
Torsdag kväll tittar jag på ”Marco Polo” (Netflix).

HURRA!

”Viva Hate” (SVT). Har haft turen att förhandstitta på första avsnittet av kommande storserien. Är helt knockad. En fingertoppskänslig fullträff.

NJA…

”Marco Polo” (Netflix). Man lade alltså alla stålar på att göra en uppdaterad version av ”Shogun”?