Förvirringen efter ”Lost” var inte nog.

Nu är Damon Lindelof tillbaka med minst lika förbryllande ”The leftovers” (CMore/HBO Nordic).

Plötsligt försvinner två procent av jordens befolkning – helt utan förklaring. När en mamma vänder sig mot barnstolen i bilen är bebisen spårlöst borta, de nervpåfrestande skriken bytta mot obarmhärtig tystnad.

Tre år senare försöker befolkningen i lilla Mapleton att handskas med sin sorg. Det som hänt liknas vid det kristna begreppet ”rapture” (uppryckande) där Jesus hämtar de troende ”upp till skyarna” och ger näring till framväxten av diverse märkliga profeter. Mitt i alltihop står den dystre polischefen Kevin Garvey (Justin Theroux), vars hustru Laurie (Amy Brenneman) lämnat familjen för att gå med i en vitklädd, ständigt rökande sekt. Deras uppgift är att påminna folk om att de har blivit lämnade kvar.

Sonen Tom ger sig i lag med en annan sektledare – den Charles Manson-liknande haremgurun Wayne. Yngsta dottern Jill deltar apatiskt i festlekar med inslag av strypsex och självstympning, allt till ett soundtrack av Patsy Cline, Otis Redding, Al Green och James Blake.

”The leftovers”, som bygger på Tom Perrottas bok med samma namn, har höga pretentioner, originalmusik av den klassiske kompositören Max Richter och är överlastad med djurmetaforer och religiös symbolik. ”Lost”-skaparen Lindelof låter modigt nog sin nya serie vila i tystnad och närmast förlamande sorg. Sonen Tom läser Albert Camus existentiella klassiker ”Främlingen”, men den bok jag tänker på är snarare hans mindre kända ”Pesten” där en epidemi lockar fram det bästa och sämsta ur stadens medborgare.

Precis som i ”The leftovers” är ensamheten central. Och frågan om hur man ska hantera all förlust och sorg.

– Alla älskar hjältar. Vi ska gå igenom staden och gråta en skvätt för att sedan gå vidare, säger stadens hårdnackade borgmästare när de planerar högtidlighållandet av katastrofen.

– Ingen är redo att må bättre. Vi är redo att explodera, svarar polisen Garvey.

Om ”The leftovers” verkligen är en blivande klassiker återstår att se, men första avsnittet bådar gott.

I kväll fortsätter jag att se åttondelsfinaler i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Galna kanalbyten under Nigeria-Frankrike-matchen (SVT1, SVT2, Kunskapskanalen och tillbaka). Får tittarna på tårna.

Gah!

Deppigheten över de som nu tvingas lämna VM är större än glädjen över de som vinner.

Trevlig tv är ibland så mycket mer än bara trevlig tv.

Både SVT och TV4 satsar på nostalgi – och gör det riktigt bra.

Fotbolls-VM tar en vilodag och livet känns rätt tomt och kallt.

Då drar både SVT och TV4 fram sitt sommartrumfkort, vid sidan av sport och deckare, nämligen den trivsamma nostalgin.

Allra bäst är ”Retro” (SVT1) – en dokumentärserie om popkulturella fenomen av gänget bakom ”Eighties” och ”Nineties”. Först ut är 80-talets dansvåg, med omåttligt populära filmer och tv-serier som ”Fame”, ”Flashdance” och ”Dirty Dancing”. Varningsklockor ringer med ett så trött programnamn som ”Retro” (jag tänker på trökiga sportpubar), men bakom detta döljer sig ett stort, bultande pophjärta.

Särskilt märks detta vibrerande intresse i fokuseringen på historien bakom dansvågen (”Soul train”, breakdance) och de små detaljerna som både sätter färg och säger så mycket. Unge Richard ”Crazy legz” Colon var dansande förgrundsfigur i Rocksteady Crew och den ”Flashdance”-skaparna vände sig till när Jennifer Beals rollfigur skulle göra de numera klassiska spinscenerna på golvet. Eftersom ingen annan kunde lära sig breakdance så snabbt tvingades Crazy legz sätta på sig en liten body, tajts och låtsas vara Beals.

– Det kändes lite…obekvämt, säger han nu.

Richard Herrey intervjuas om sin tid som dansare i tv-serien ”Fame”, men roligast är att se arkivbilderna där Ingvar Oldsberg intervjuar honom och några andra skådespelare på 80-talet.

Mycket stoff ska trängas in på en halvtimme, så ibland blir det lite väl skissartat och ytligt. Men alltid underhållande.

I TV4 är ”Förr eller senare” tillbaka, en ganska lättviktig men underhållande frågesport ledd av Hans Rosenfeldt. På pappret ser uppställningen Pernilla/Niclas Wahlgren, Kim Sulocki och Rickard Olsson inte särskilt upphetsande ut, men de lyckas hitta nya perspektiv på det uttjatade.

Sulocki drar en oväntat mörk anekdot om sin tid som barnskådis mot Ernst-Hugo Järegård i ”Skånska mord” – hur denne gick utanför manus och siktade en pistol mot pojkens huvud så att han började gråta.

– Ernst-Hugo kunde vara ganska krävande.

I kväll ser jag åttondelsfinal i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Lotta Schelin är nytillskottet i SVT:s VM-studio nu när Erik Hamrén seglat hem. Bra värvning.

Gah!

En vecka kvar till avsnittet om ”Twin Peaks” i ”Retro”.

Det kravmärkta sommargemytets egen Mahatma Gandhi är tillbaka.

Befriande nog lite mer sansad än vanligt – eller?

Ernst Kirchsteiger brukar dela folket i två falanger. De som älskar hans sprudlande överentusiastiska personlighet och de som inte står ut med alla filosofiska utsvävningar om träpaneler med själ.

Jag har alltid sällat mig till den andra skaran. Just därför var det både oväntat och befriande att mötas av en något nedtonad Kirchsteiger i säsongsstarten av ”Sommar med Ernst” i TV4.

I år tar han sig an den 300 kvadratmeter stora Esters gård utanför Örebro som han ”försiktigt vill ta i hand och leda in i framtiden”.

När han utan att ta till för många kraftuttryck ägnar sig ut sina små projekt medan hantverkarteamet drar det tunga lasset i bakgrunden är han svårslagen i inredningsgenren. Då är det ganska trevlig tv att se det slitna huset ändra karaktär och även om jag är ganska svårflirtad så går det inte att blunda för barfotamannens programledarkarisma. Tack vare att han till en början hushåller rätt bra med sina karaktäristiska renoveringsfilosofier känns till det till och med okej att slänga in ett ”känslan av Madicken blandat med mandelkubb” eller ett ”det här är en fin liten morot som förtjänar respekt” då och då. När han tillverkar en helt horribelt ful ljuskrona av en gammal tapet och slänger sig med sådana uttryck blir humorn obetalbar.

Men. Mot slutet spårar det hela ur en aning. När det är dags för matlagning tar den klassiska ernstenergin tar över. Har man bara fötterna i hyfsad närkontakt med jorden så är det svårt att köpa det extatiska tillstånd som han hamnar i av att slänga den ”klorofylliga delen av löken” över grillen. Så upphetsad som Ernst blir över en potatissallad är inte mänskligt möjligt att bli.

Detta kan vara ett tecken på att vi bara sett uppvärmningen och att det som vanligt finns lite för mycket av det goda att vänta i programserien.

Fredag kväll tittar jag på premiären av ”Retro” i SVT1 21.00.

Stefan Sköld

Klass

Gruppspelet i detta fotbolls-VM har nog varit det mest rafflande någonsin – i alla fall under min livstid.

Pass

Matchfri dag. Vad är det för påhitt? Kör i gång slutspelet på en gång.

Knastrande snö. Blänkande hissdörrar. Social iskyla.

Lyckos er som har ett sommarlov och en hel första säsong av ”Fargo” (HBO Nordic) kvar att se.

– Är det här vad du vill?

Den enkla frågan ställs av yrkesmördaren och hobbyoraklet Lorne Malvo (en makalös Billy Bob Thornton) till försäkringsförsäljaren Lester Nygaard (en makalös Martin Freeman). Det handlar inte om slump, utan om val. Nygaard är mobboffret och den menlöse mannen som får nog och i ett anfall av kombinerad feghet, förslagenhet och undertryckt ilska sätter igång ett dödligt dominospel som kommer att färga Minnesotas snö röd.

Mitt i all förstörelse står den klipska landsortspolisen Molly Solverson (en makalös Allison Tolman) med sina sorgsna ögon. När männen runt omkring henne vacklar går hon till handling, envis och klarsynt. Hon är stans rättvise sheriff, fast utan en cowboyhatt full av macho-ego.

Seriens skapare Noah Hawley har berättat i intervjuer att det Minnesota han försökt skapa inte är byggd på verkligheten utan på bröderna Coens ”Minnesota” i filmen ”Fargo”. Den kalla naturen och ensligheten skapar en stoisk, torr humor och en skandinavisk rädsla att ses som oförskämd som gör att Nygaard knappt lyckas avsluta en hel mening under seriens gång.

Perfektionen i miljön och atmosfären går igen i utmejslingen av minsta bifigur, för de är alla intressanta och tillför något utöver sin funktion i handlingen. Särskilt nyfiken är jag på Mollys luttrade pappa, ex-polisen Lou (Keith Carradine), och de traumatiska hemligheter han bär på.

Tonträffen är exakt och balanserar mellan det förtvivlat empatilösa och det tröstande humanistiska. Tillsammans med ”True detective” och ”Louie” är ”Fargo” det bästa som hänt tv-världen 2014.

Samtidigt i ”gammel-tv” hade ”Sommarkrysset” (TV4) premiär. Det skulle lika gärna kunna vara repriser för allt ser likadant ut som förra året. Och året innan dess.

Lite mer Sean Banan bara. Och en app.

I kväll ser jag dokumentären ”Nunnan”, SVT2 22.00.

Ha!

Det märkligt låga ljudet på kommentatorerna i VM jämfört med publiken. Man hör knappt dem.

Gah!

Man hör knappt dem.

Något är inte som det brukar.
Hur jag än gör så går det inte.
VM-febern vägrar att infinna sig.
Jag säger inte att det var bättre förr. Det är inte det jag säger för det är inte sant. Men skillnaden mot nu är monumental. Inför tidigare fotbollsmästerskap har jag varit klichébilden av en svensk man. Jag köpte ny, större och bättre tv för att maxa fotbollsfesten. Jag markerade samtliga matcher i en väggkalender och såg hellre obskyra matcher än lämnade hemmet. Det dracks öl, det åts chips. Det skreks en hel del.
Under VM 2006 tror jag att jag såg nog varenda match. The full monty. Rubbet.
Ni får kalla det galenskap. En sjukdom rent av. Men det är i så fall en sjukdom jag saknar.
För hur jag än försöker så drabbas jag inte av VM-feber 2014. Fotbollspeppen är som bortblåst. Och det har inte ett dugg med att Sverige inte är med att göra. Det är snarare skönt att slippa den stressen och skammen det innebär att se de svenska bonngrabbarna göra bort sig inför en kvarts miljard tv-tittare.
Jag kollar och kollar, men inget händer. Är inte hatisk, inte gnällig. Bara helt tom.

Jag ser SVT:s asfula studiobygge och känner ingenting. Kan störa mig på att (briljanta) Johanna Frändén förpassats till en diffus roll i deras flumsnackarsoffa. Hon förtjänar en plats längst fram. Jag kan sitta stum över TV4:s lite mer… köttiga inramning där en kortkort klänning sitter inklämd mellan två trista gubbar som rapar floskler innan det blir reklam igen. Allt i grälla färger och hurtig ton. Det känns inte så fräscht.
Men jag vill inte ha det såhär.
Jag vill ju hoppa i soffan. Skrika, gråta, heja, hurra, få gåshud och glädjefnatt.
Ni måste hjälpa mig. Hur ska jag göra? Hur gör ni? Vad måste ske för att VM-febern ska drabba även mig?
För det är ju, om vi ska vara ärliga, ingen riktig sommar utan den.
I kväll tittar jag på Brasilien – Mexiko (TV4).

Hurra!
”Michael Palins Brasilien” (SVT1). Trevlig och storögd reseserie som dammas av lagom till VM.

Nja…
”Orange is the new black” (Netflix). Överskattat, rasstereotypt och med en huvudperson man avskyr.

Hon är gammal och grå, men klipsk som få.

Miss Marple har vi sett många av. Den senaste är lika nödvändig som ett femte hjul.

Miss Marple är tillbaka på TV4. I kväll gick hon upp mot fotbolls-VM, vilket kan vara smart tablåläggning för de av oss som inte har vett att uppskatta bollandet i Brasilien. Miss Marple uppfyller trots allt ett ursvenskt behov av engelska mord i sommarnatten. Men hon har sett bättre dagar.

Den nuvarande serien började 2004 i Storbritannien, med Geraldine McEwan som Marple. Som väntat betade den av den ena Agatha Christie-historien efter den andra (och det finns många), men ibland med vissa förändringar. Stenhårt konservativa Christie-fans har gått i taket ibland, men om man aldrig gör förändringar som ger något nytt tappar man all lust. Den brittiska kostymdeckarfabriken har tillräckligt mycket av ett löpande band ändå.

Historierna har ju trots allt berättats så många gånger förut – och bättre. På 60-talet gjordes filmer med Margaret Rutherford där Marple blev närmast en slängig primadonna. Det gick helt emot böckerna. Christie förfasades.

Den ultimata Miss Marple är och förblir Joan Hickson i en serie tv-filmer på 80-talet – en spröd, försynt liten sparv som lurade i den brittiska landsbygdens överflöd av giftmördare att hon var en smula bakom. Det sägs att när Christie först träffade henne tjugo år tidigare sa hon till henne ”en dag kommer du att bli min Miss Marple”.

Den Marple vi såg på tv ikväll, Julia McKenzie, har burit tantkoftan stolt sedan 2009 då hon ersatte McEwan. Hon gör vad hon kan, men är en grå mus i jämförelse med en del av företrädarna. Och det gäller även gårdagens mordmysterium. Vi är nu nere och gräver bland Christies minst kända, minst ansedda noveller.

Mitt råd? Stäng av TV4 och slå på Netflix. Häll upp en sherry och se om de gamla Hickson-filmerna.

Ja

Anna Blomberg briljerar i sin show på SVT Flow.

Nej

”America’s funniest home videos” anses vara primetime-underhållning på Kanal 5.

Nej, den är ingen ny ”Broadchurch”.
Men kriminaldramat ”Den skyldige” har sina poänger.
Som ovanligt starka kvinnoporträtt.

Ni vet hur det är. Så fort kalendern visar juni så är det brittiska deckare som gäller. På alla kanaler, hela tiden, för fulla muggar. En svensk sommartradition nästan lika ihållande som ”Allsång på Skansen”. Nya ”Den skyldige” (TV4) får leva med att jämföras med – och verka i skuggan av – den alldeles lysande serien ”Broadchurch”. Båda serierna berör mördade barn och ”Den skyldige” lider av att inte ha samma finess i berättandet. Tamsin Grieg är mycket bra i huvudrollen som kriminalkommissarie Maggie Brand och Katherine Kelly är hjärtskärande i rollen som modern som förlorat sitt barn. Tre avsnitt är tillräckligt för den här historien, men personligen hade jag varit utan en del av genreklichéerna (pappan med en mörk hemlighet, den åh-så-oskuldsfulla villaidyllen som krossas och så vidare). Men som tidsagsdeckare några veckor i sommar duger ”Den skyldige” gott. Långt ifrån lysande – men lika långt ifrån ett fiasko.

För amerikanska AMC är det lite vinna eller försvinna-läge nu. Deras kronjuvel ”Mad men” är snart slut och de flesta försöken att nå storpublik efter att ”Breaking bad” tog slut har missat målet rätt rejält.
Kanske kan nya ”Halt and catch fire” (C More) bryta trenden? Serien börjar lovande med avstamp i 1980-talets PC-boom och har samma förhållande till sitt årtionde som ”Mad men” har till sextiotalet.
Joe MacMillan (Lee Pace) lämnar gigantiska IBM för betydligt mindre Cardiff Electric, ett litet mjukvaruföretag. Snart får han sina alkoholiserade och milt kufiska medarbetare att ge sig in i persondatorbranschen. Serien är snygg och rak, men efter två avsnitt blir jag inte kvitt känslan av att karaktärerna är platta som vinylskivor. Det är ingen idé att leta efter undertoner eller dolda meningar – för det finns inga. Men stilig är den, och soundtracket är precis så axelvaddat och hårsprejat som man hade vågat hoppas.

I kväll tittar jag på näst sista avsnittet av ”Fargo” (HBO Nordic).

Hurra!
”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer” (SVT1). Tjusig nostalgi.

Nja…
”24: LAD” (TV3). Jack Bauer är bäst utan reklam – på Viaplay.

Man trodde det var över.
Att det inte kunde bli värre.
Men så står Anna Book i tv och bakar.

Det förfall som TV4 genomgått de senaste åren är en deppig historia. Från en kommersiell kanal med public service-ambitioner (och krav!) till det haveri av tacoflottig fredagsfylle-tv vi får nu. Det hade gått att skratta åt om det inte hade varit så förbannat sorgligt. Kanalen satsar uteslutande på glättig och skavfri helg-tv där allt går i starka färger och hjärnan helt kopplats bort.
Ni vet. ”Let’s dance”, ”Körslaget”, ”Fångarna på fortet”, ”Gladiatorerna”, ”Mästerkocken” och så vidare i all oändlighet. Man kan gilla sån tv också. Tycka det är bra för mångfalden att det finns tjenahejig underhållnings-tv utan krav på tittaren. Också. Men att TV4 nu enbart visar sådana här program är deprimerande. Vad hände med ambitionerna? Med viljan att åstadkomma något?
Nej, åt helvete med allt sånt. In med Anna Book och ett gäng C-kändisar som bakar istället.
Där är vi nu. ”Hela kändis-Sverige bakar” är TV4:s stora fredagssatsning.
Nej, det är inte ett skämt av Killinggänget. Det är vad man på TV4 anser vara bra tv våren 2014.
Så varför sluta där? Jag kan bjuda på en hel drös lika usla programidéer på studs. Har ni anteckningsblocket framme, TV4?
Vad sägs om program som:
* Hela kändis-Sverige knypplar
* Hela kändis-Sverige slöjdar
* Hela kändis-Sverige skottar
* Hela kändis-Sverige ystar
* Hela kändis-Sverige skejtar
Och nej. Inget av förslagen är ett dugg dummare eller mera krystat än att se en grupp kamerakåta svenskar tävla i kakbak.

Tacka tv-gudarna för att det finns tillflykt att ta i dramavärlden. Billy Bob Thornton fortsätter att vara det mest magnetiska du kan se på en skärm i vår. Det räcker med att han visar sig för att han ska äga varenda scen i tämligen utmärkta ”Fargo” (HBO Nordic). Som en lågmält obehaglig kusin till pottfrisse-mördaren Anton Chigurh levererar Thornton varje lakonisk replik, varje nollställt ansiktsuttryck med en närvaro och dramatisk pondus att man vill applådera varje gång. En blixtrande uppvisning av en skådespelare på toppen av sin förmåga.
Lördag 31 maj tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ett modernt mästerverk.

Nja…
”Fredriksdalsteatern 2013: Allo allo” (SVT1). Nej. Bara nej.

En trebent vovve haltar in i tv-serien ”Louie”.

Problemet med denna genialitet är att allt annat bleknar i jämförelse.

TV4 Komedi visar fortfarande repriser av tredje säsongen, men Louis CK har sedan länge gått vidare och lagt två år på att skriva de nya avsnitt som precis haft premiär i USA. Komikern har använt sitt ekonomiska och konstnärliga oberoende åt att skapa en säsong helt utan kompromisser.

Den existentialism som alltid funnits där får blomma ut. Louis CK har skapat något så udda som en komediserie nästan helt utan skämt.

Särskilt scenerna mellan Louie och hans två döttrar är monumentala. Som fingertoppskänslan när yrvädret Jane dragit ner lärarens kjol i ilska, men sedan djupt ångrar sig då hon ser kvinnans tårar. Barnen får bli små individer, fulla av motstridiga känslor, ångest och funderingar.

Föräldraskapet är komplicerat och Louie bråkar med sin ex-fru om barnen ska gå i privatskola eller vanlig. Han vill att de ska få lära sig om verkliga problem och träffa riktiga människor, hon anser att hans arbetarklasskomplex sätter barnens framtid på spel.

Med känslig hand massakrerar Louie sina egna fördomar om överviktiga kvinnor, han gör fiasko på en snobbig välgörenhetsmiddag och utser en surmulen gammal läkare med trebent hund till sin livscoach.

– Ingen bryr sig, välj en väg och gå den, muttrar läkaren irriterat. Det finns folk som föds som en hög organ och inte vet annat av livet än smärta.

Buttre doktor Yodas sista visdom är löjligt briljant i sin enkelhet:

– Det enda som är lyckligare än en trebent hund? En fyrbent hund.

Trots att fjärde säsongen ännu inte kommit till Sverige, hamnar all annan tv i dess skugga. Det är synd för onsdagskvällens intressanta djupdykning i hjärnans vindlingar i ”Kobra” (SVT1). HBO Nordics gotiska saga ”Penny Dreadful” lyckas bara hålla uppe intresset i ett avsnitt, sen tappar den fokus bland seanser, halvdöda, Frankenstein-monster och Oscar Wildes Dorian Gray. Aftonbladet TV arrangerade en rivig EU-debatt i ”Partiprogrammet”.

Men dessa texter förblir tyvärr oskrivna. Och allt är Louis CK:s fel.

Ha!

”Please like me”, SVT Flow. Fantastiskt charmig australisk komediserie om vänskap, familj och att komma ut.

Gah!

Slutet på ”Secrets and lies” (SVT1). Vilket antiklimax.