Det är ett av mina favoritprogram. Ett av svensk tv:s allra bästa. Och populäraste.
Men när ett av tävlingsparen aldrig kommer in i matchen varken på det ena eller andra sättet, är inte ens ”På spåret” särskilt underhållande.

Börjar bli dags att sammanfatta året som gått.
Och trots att man som Biogubbe på filmfestivaler i Cannes och Venedig har träffat världsstjärnor från Hollywood och upplevt Ruben Östlunds internationella genombrott och Roy Anderssons Guldlejon-vinst, vet i sjutton om något detta år slår att ha fått vara med i ett avsnitt av ”På spåret”.

Ja, inte på riktigt, men nästan, när SVT arrangerade en specialtävling mellan Aftonbladet och Expressen. Visades på kvällstidningarnas sajter dagen före SVT:s säsongsstart av den populära frågeleken.
Försöker åtminstone inbilla mig att jag nog hade varit lika entusiastisk, även om Kristin Lundell och jag inte hade vunnit över Cecilia Hagen/Malin Roos. För ”På spåret” är ju ett program som har roat och folkbildat i 25 år. Har knappt missat ett avsnitt under alla dessa år.

Förändringen och föryngringen när Kristian Luuk/Fredrik Lindström tog över efter Ingvar Oldsberg/Björn Hellberg och kanske gav programmet en aning ironisk ton, har gått mer smärtfritt än väntat. Med Augustifamiljen och deras ibland nästan okända gäster vid sångmikrofonen, har musikfrågorna nog blivit både smalare och svårare. Men konceptet håller fortfarande. 2,3 miljoner tittare i snitt hittills. Missar själv aldrig ett avsnitt.
OBS: SPOILER-VARNING!!!
Läs inte längre, om du ännu inte har sett veckans program.
Men… det gäller att båda tävlingsparen förmår spela upp till dans.
Nykomlingarna Jason ”Timbuktu” Diakité och Lina Thomsgård fungerade bra, både för att de verkade trivas ihop och var ganska kunniga.
Ulf Danielsson och Martina Thun gjorde inget större avtryck senast de var med. Inte nu heller. Och utklassningssegrar blir sällan så bra tv, vad man än tävlar i.

På lördag kväll ser jag ”Moraeus med mera” med bland annat Laleh och Svante Thuresson, i SVT 1.

Musik
”Tack för musiken”, SVT 1. Niklas Strömstedt plockade skickligt fram Peter Jöbacks mångsidighet som artist.
Konst
”Degas och den nakna kroppen”, SVT 2. Intressant K-special-dokumentär om Edgar Dugas (1834-1917), omstridd nakenmålare.

Kommande ”Viva Hate” (SVT) är en fullträff med utsökt fingertoppskänsla.

Landet Sverige ligger i mörker.
Men det finns fortfarande ljuspunkter.
Som att ingen gör pop-tv lika bra som SVT.
Egentligen borde det inte vara för mycket begärt. Men att be tv-kanaler och produktionsbolag att göra intelligent, insatt och inspirerande pop-tv 2014 verkar mest vara lika idiotiskt som att önska sig en actionkomedi av Ingmar Bergman. Musik i tv har mest reducerats till dumheter. Ytligt nonsens som utfyllnad innan reklamen avbryts för sport. TV4 är, som alltid, bäst i landet på att vara sämst på musik-tv. ”Idol” har redan förvandlat världens mest vitala, omstörtande och snabbverkande konstform till en plastig ”Singstar”-tävling där vuxna retar barn om de inte härmar Whitney Houston tillräckligt bra.
”Så mycket bättre” körde i höstas ner ett dike till bredden fyllt av likgiltighet.’

Det är kort sagt mest ett totalt jävla mörker i rutan.
Prisad vare då popguden att SVT fortfarande inte sänkts av borgerliga kommerstalibaner.
”Dom kallar oss artister” (SVT1) är en utsökt liten långkörare, älskvärd ner till minsta beståndsdel. Avsnittet med och om Tomas Ledin inget undantag. Nu tillhör jag inte dem som ens är särskilt förtjust i Ledin och hans musik. Men det spelar mindre roll. Programmen är alltid intressanta och givande, oavsett vilken artist som porträtteras. Scenerna då artisterna sitter i Sveriges Radios grammofonarkiv är bäst. Genom musiken artisterna väljer att berätta om får man en utökad, vidgad och bättre bild av artisten. Musiker är alltid en summa av sina influenser, och ofta blir det riktigt fin ”åfan”-tv.
Samma sak med ”Hitlåtens historia” (SVT Play). Även om jag är måttligt intresserad av Garbage eller Foo Fighters är programmen alltid tillredda med kärlek, nördintresse och en finkalibrerad näsa för intressanta stories. Titta i kapp redan i kväll. Spelar ingen roll vad det är för låt de avhandlar, resultatet är alltid värt din tid.
Torsdag kväll tittar jag på ”Marco Polo” (Netflix).

HURRA!

”Viva Hate” (SVT). Har haft turen att förhandstitta på första avsnittet av kommande storserien. Är helt knockad. En fingertoppskänslig fullträff.

NJA…

”Marco Polo” (Netflix). Man lade alltså alla stålar på att göra en uppdaterad version av ”Shogun”?

Vet inte om ni märkt att Sverige befunnit sig i kris?

Jag talar naturligtvis om förvirringen kring hur, när och var nästa ”Homeland” sänds.

Ska vi ta det en sista gång?

Alltså. Det avsnitt som utgick förra veckan på grund av ”Musikhjälpen” sändes efter påtryckningar på SVT Play i stället, och under gårdagen även i SVT1. Samtidigt lades nästa avsnitt ut på webben (det sänds i vanlig gammal dumburk kl 22.00 tisdag kväll). Nu när vi äntligen är i fas med den amerikanska tv-tablån och kan pusta ut finns det inget vettigare att utbrista än:

– QUINN!

Precis som Rupert Friends sammanbitna rollfigur försökte lämna CIA har även jag trott mig vara färdig med ”Homeland”. Då dras man obönhörligt tillbaka in igen.

För där Brody (Damian Lewis) lämnade ett tomrum har Peter Quinn (Friend) nu fått blomma ut ur sitt svåra posttrauma, via ett våldsamt frispel mot snubbar som hånade hans överviktiga one night stand för att till slut likt Jack Bauer i ”24” ta på sig uppdraget att rädda världen på egen hand.

Om dramatiken i de två senaste avsnitten accelererat till ett skoningslöst crescendo, går nästa avsnitt ned i tempo. Lugnet inför säsongsavslutningens annalkande storm.

”Homeland”-sluten är aldrig särskilt lyckliga, vilket är en del av tjusningen. Närsomhelst kan rollfigurer som tittarna lärt känna och gillat plötsligt ryckas ifrån dem.

Säsongens skurk, talibanledaren Haqqani (spelad av tyske Numan Acar), är en ståtligt skräckinjagande kliché och dominerar säsong fyra med sin intelligenta blick.

Den som försöker sig på politiska analyser av ”Homeland” har ingen lätt uppgift framför sig. Liksom i ”24” skildras institutioner och stater som mer eller mindre korrupta och i detta kaos tvingas enskilda personer stå upp och handla själva. Det målas med breda, etnocentriska penslar och man bryr sig inte ens om att stava sin tyska rätt i senaste avsnittets titel (”Krieg nicht lieb” bör syfta på ”krig, inte kärlek” men saknar då ett sista ”e”).

Trots alla invändningar fyller ”Homeland” sin huvudsakliga funktion – som olidligt spännande tv-thriller – nästan för perfekt.

I kväll ser jag ”Korrespondenterna”, SVT 2 20.00.

Ha!

Kalla mig sadist, men det var rätt härligt att se ”Historieätarna” (SVT1) knäckas av 1500-talets vidriga kost.

Gah!

Jag kommer sakna de tokiga damerna i komediserien ”Getting on” (HBO Nordic) nu när det sista avsnittet tyvärr är här.

”Julstök med Lasse Kronér” är puttrigt, rörigt – och alldeles för stökigt.

SVT har grubblat.

TV4 har mutat in julen hårt. Ernst har haft ensamrätt på julmyset, maten, pysslet. ”Bingolotto” må ha närmast självdött men sprattlar till som en pigg vise man med sin uppesittarkväll dagen före julafton.

Nu kontrar SVT.

Och de väljer att inte uppfinna hjulet igen. Om nu Ernsts folkliga myspysigaste funkar så bra så är det väl bara att gå på samma
vinnande koncept?

SVT har Lasse Kronér.

De klädde honom i röd dräkt, grå mössa och en tomtesäck. De flög upp honom till Norrland. Och så sa de: ”Åk runt och var Ernst-julig i två program. Avsluta med uppesittarkväll. KÖR!”.

”Julstök med Lasse Kronér” – vad kan gå fel?

Jo, ganska mycket.

Mitt i allt stök glömde man bort en tydlig idé eller en röd tråd.

Det börjar med enkäter med ”vanlisar” om julmat, Kronér gör en ”Skavlan”-Niklas. Ibland ber han random folk att stoppa grejer
i säcken som ska ha någonting med julen att göra.

Plötsligt är han i ojuligt Stockholm och träffar Sarah Dawn Finer. Klipp till en Freja och hennes mamma
Karin som säger sig ska vara med och pyssla i ”uppesittaren” – omöjligt att förstå varför. Det visar sig senare att de är pysselbloggare.

Plötsligt är vi med en reporter hemma hos gamle vapeninspektören Hans Blix (luddigt vad han har med något att göra). Han berättar en anektdot och visar upp en matta, det känns som ett kasserat inslag ur ”Café
Norrköping”.

Sarah DF sjunger en jullåt och intervjuas
– om julen.

Nån odlar kål, en annan kör kålen i sin porsche. En ”kock-Zlatan” lagar rödbetor med Kronér i ett restaurangkök.

Reporter på Liseberg. Kronér på Posten.

Genom hela programmet sprängs kändisars ”julhälsningar” in. De flesta – bland andra David Batra, Göran Greider, Jan Bylund, Kajsa Grytt, Herman Lindqvist, Ken Ring och Björn Ranelid – är inspelade på bokmässan i Göteborg.

Hipp som happ. Ett mischmasch. Det känns som man hamnat i ett evighetslångt plockuppslag i Hemmets journals julspecial.

Det är så innehållslöst, så idéfattigt, så … stökigt. Både Kronér och SVT-tittarna förtjänar bättre än så här.

I kväll ser jag ”Homeland” (SVT1).

He!

Daniel Larsson är mycket bra i ”Blå ögon”.

Eh?

Vinjetten lider däremot av pinsamt ”House of cards”-komplex.

Prislappen är episk.
Men serien i sig kan vara glömd innan året är slut.
”Marco Polo” är en av de mest storslagna underpresterare vi har sett.

 
Man kan anta att Netflix hade tänkt sig en sorts motsvarighet till HBO:s historiska monster ”Game of thrones”. Fast utan fantasy.
Men i själva verket har de pungat ut drygt 700 miljoner för ett floskulöst, proppmätt historiskt drama som i princip bara är en b-film i lyxförpackning.
Det är inte det att ”Marco Polo” – om den venetianske upptäcktsresanden och köpmannens tid vid Kublai Khans hov i 1200-talets Kina – inte har några kvaliteter.
Visuellt är den grandios, den är exotisk, effektfullt brutal och maffig – och även om italienaren Lorenzo Richelmy spelar Marco Polo själv som en tämligen intetsägande, valpig figur, är han omgiven av några mer intressanta karaktärer.
Benedict Wong har hotfull pondus som den maktfullkomlige mongolhärskaren Kublai Khan, och Chin Han är karismatisk som oberäknelig kinesisk kansler, som fungerar som någon sorts hallick åt sin syster – den kungliga konkubinen Mei Lin (Olivia Cheng).

 
Men – det finns rätt många men.
Det största är att John Fuscos serie är en enda lång parad av kinesiska klichébilder, hämtade ur skolboken för österländsk historia och mystik. Allra mest iögonfallande parodisk är Tom Wus blinde, dödlige kampsportsmästare ”Hundred Eyes”. Som, ni vet, ser allt.
Sedan har vi dialogen – så ofta en utmaning i historiska dramer. Här är den ett julbord av kryptiska plattityder, yttrade av skådespelare med diverse slumpmässiga accenter.
Och så det här med kvinnosynen…
”Marco Polo” är en skamlöst sexistisk serie, som likt en dreglande sexturist smaklöst dundrar på med sitt exploaterande av asiatiska kvinnokroppar.

 
”Marco Polo” är inte hopplös – men definitivt inte tillräcklig bra för att bli den tredje strike som Netflix verkligen behöver, så här ett bra tag efter 2013 års succédubbelmacka ”House of cards” och ”Orange is the new black”.

I kväll kollar jag om nya säsongen av TV4:s ”Det största äventyret” är lika tråkig som den första.

Japp…
Det var precis lika trivsamt som väntat när Jill Johnson gästade Niklas Strömstedt i säsongspremiären av ”Tack för musiken” (SVT1).

Jodå…
”Happy endings”-skaparen David Caspe har lyckats igen, med romcomen ”Marry me” (Viaplay).

Här sörplas det soppa!

Att följa Nobelfesten från sin soffa känns sövande, men rätt trivsamt, perverst.

En gång i tiden satt jag som uttråkad, 15-årig Nutidsorienteringsvinnare på Nobelprisutdelningen, mest missnöjd över att vi inte fick gå på festen efteråt. Numera är det prisutdelningen, och i ännu högre grad vinnarna, som gör mig verkligt inspirerad.

– Man kan inte underskatta betydelsen av utbildning och forskning i dessa tider, säger Nobelstiftelsens ordförande och dessa enkla ord skär som en kniv genom samtidens mörker.

Kanske inbillar jag mig, men det ser ut som att kemipristagaren Stefan Hell, han som var tvungen att fly diktaturens Rumänien, blir lätt fuktig i ögonen.

I den långa raden av män sticker medicinpristagaren May-Britt Moser ut. Hon beskrivs som en rätt exotisk figur – kan verkligen en så livlig och känslosam mamma vara en banbrytande forskare? Kommentatorn Thomas von Heijne påminner om det vilda glädjeutbrottet när hon fick beskedet:

– Här är det lite värdigare, säger han.

Som om det vore ”ovärdigt” att uttrycka känslor? Den norska familjen Moser är både tv-vänlig och lätt att identifiera sig med, men det är värt att notera hur fördomar riskerar att cementeras i smyg.

Själva middagen är en märklig tillställning. Att sitta och glo på folk som smuttar på blomkålssoppa känns aningen perverst. Men SVT:s oerhört kompetenta programledare låter oss inte missa en enda detalj i festligheterna – de analyserar blommorna, uppförandet, maten, dansen, kläderna, ja till och med trappan de skrider nedför.

Den tidigare höjdhopparen Kajsa Bergqvist är inkallad som vinexpert (!) och bildar frispråkigt provsmakar-par med kocken Tareq Taylor (som skämtsamt blir hotad med en käftsmäll av nobelmenyns skapare Klas Lindberg).

Magdalena Ribbing förfasas över Kronprinsessan Victorias etikettsbrott (hon har sitt ordensband ”mot naken hud”). Samtidigt i ”Rapport” (SVT1) besöker Samir Abu Eid ett flyktingläger i Libanon som hotas av regn, snö och kyla.

Att ställa dem mot varandra är möjligtvis en lättköpt, men nödvändig, påminnelse.

I kväll ser jag ”Ska vi göra slut?” på Kanal 5, 21.00.

Ha!

Missa inte klippet ur veckans ”Vetenskapens värld” (SVT Play) där minnesvärldsmästaren Jonas von Essen beskriver sin unikt flippade teknik.

Gah!

Tröttsamt att Drottning Silvia fortfarande envisas med något så unket som päls (men trevligt att Kronprinsessan Victoria valde vettigare klädsel).

”Historieätarna” skaffade hockeyfrilla och for till 80-talet.

Quinn blev Jack Bauer i ”Homeland”.

Nostalgi är gott.

För Erik Haag måste 80-talsvistelsen ha väckt många glada minnen. Han blev nämligen spralligare och spexigare än någonsin.

Han letade efter sin ”key finder”, slängde sushi i champagneglas, sprang i cirklar runt Lotta i turkos joggingdräkt, pannband och klassisk walkman (eller freestyle, som vi kallade det).

Roligast blev en machomanspastisch när han hämtade jeans ur kylen à la klassisk Levi’s-reklam. Och sen försökte få uppmärksamhet av damerna vid köksbordet genom att kånka däck och coola till sig i skinnpaj och Ray-bans.

För oss som växte upp på 80-talet blev det en igenkänningsfestival. Lotta och Erik hade sin bästa tid i programmets historia, mådde bra, levde ut och satsade på sig själva.

Vi tittare smittades, småfnissade i en friktionsfri pastelltimme tv-underhållning. Som att små­äta på en päron i ugn med after eight.

Det är två veckor sedan ”Homeland” chockade oss med ett av de mest dramatiska avsnittssluten i seriens historia. Det var inte klokt, det som hände. Man kunde inte se det komma. Och ovissheten som hängde kvar – magnifik. Cliffhangern var planerad – eftersom thanksgiving och sändningspaus var på ingång behövde chockeffekten och gapandet bli dubbelt så stort som vanligt.

SVT hade tänkt att hålla ”Homeland”-fansen på halster i TRE veckor eftersom ”Musikhjälpen” snodde seriens tablåtid. Lyckligtvis insåg SVT idiotin i detta och meddelade att de ämnade lägga ut ett nytt avsnitt i Play. Det publicerades exakt 22.00 – den vanliga tablåtiden.

Varför? Ja du. Det var ju inte live-tv vi snackade om. Och några rättighetsproblem lär det inte ha handlat om. Kanske har tablåtalibanerna fort­farande viss makt.

Men vi ”Homeland”-älskare ska inte klaga. Vi slickade i oss ett actionfyllt avsnitt och konstaterade att flirtarna mot ”24” blir allt intensivare.

”24” fast med mer hjärna och svärta.

Heja.

I kväll: ”Veckans brott”.

He!

Satan i gatan vilken vecka det tycks bli i ”Paradise hotel”. (TV3)

Eh?

Inte ens i ”Julkalendern” får vi en vit jul. (SVT1)

Tomt var det här. FOTO: TV4.

Det såg så bra ut på papperet.
I verkligheten blev det värre.
Säsongens ”Så mycket bättre” är svagast hittills.
Det är ingen hemlighet att jag har ett kluvet förhållande till TV4:s popsåpa. Det finns aspekter med ”Så mycket bättre” som jag bestämt hävdar är direkt vämjeliga. Den påklistrade kamratskapen, det oförblommerade hyllandet, det fåniga låtsasdiggande av alla låtar oavsett hur dåliga de är. Där är ”Så mycket bättre” ett äckligt program. Så cyniskt i sitt branschsmekande ryggdunkande att såpan hellre ses med en spypåse i näven än en popcornskål.
Men. Det fanns något förlåtande i årets artistgäng. En känsla av att produktionsteamet och TV4 faktiskt ville något. Att tillförande av, i sammanhanget, något smalare artister faktiskt skulle erbjuda något annan än det vanliga hitrunkandet med dollartecken i blick.
Nu blev det ju inte riktigt så. Inte på långa vägar. Ambitionen är fortfarande värd att applådera. Full respekt för beslutet att ta med Familjen, Amanda Jenssen och Love Antell. I teorin var det ett lyckat drag. I verkligheten något annat. Just nu känns det som att årets upplaga av Så mycket bättre blev den svagaste hittills. Kemin mellan artisterna saknades. Avståndet mellan Carolas och, säg, Kajsa Grytts världar var en ravin av frågetecken som ingen kunde bända ut.

Och ingen lyckades få till ett endaste Hallelujah-moment. Ni vet, ögonblicken av perfekt fångad covermagi som är programmets själva livslust. De där stunderna då man sitter med gåshuden i stam givakt i soffan. Som Septembers ”Mikrofonkåt”, Magnus Ugglas ”Jag och min far” eller Lalehs ”Just nu”.
Alla försökte, ingen lyckades. Det känns ändå lite snopet.

Söndag kväll tittar jag på upplösningen av ”Line of duty” (SVT1). En av höstens tätaste serier.

Usch 1
”Foo Fighters: Sonic higways” (SVT2). Att just världens tristaste rockband försöker förklara magin med Den Stora Amerikanska Sångboken är så ironiskt att huvudet sprängs.

Usch 2
”Intresseklubben” (SVT1). Den brittiska förlagan är kvick och underfundig. Den svenska kopian är raka motsatsen.

Man får inte direkt någon hjälp på traven med julstämningen i år.
I julkalendern är det sommar.
Och i ”Jul med Ernst” är det… höst.
Här går man runt och försöker frammana julkänslor. Men det är tydligen ingen idé att se mot tv-rutan efter hjälp.
För det är inte bara julkalendern – ”Piratskattens hemlighet” – som är för somrig.
Ernst Kirchsteiger är på Stadra gård i Bergslagen för att fixa ”ett jultempel” åt sin vän, skådespelaren och teaterchefen Magnus Wetterholm, i ”Jul med Ernst” (TV4). Men det finns inte så mycket som en flinga snö i omgivningarna, och känslan blir mer klimatförändring än jul när den notoriske pysslaren står ute i gräset i bara tröjärmarna.
Och det är ju inte direkt första gången Ernst firar grön jul. Vill minnas att han har knatat omkring på bar backe i flera år.
Det är synd på så rara ärtor.
För annars är ju Kirchsteiger den perfekte trivseltomten. Ett knippe entusiasm på två ben som med barnslig förtjusning säger saker som få andra vuxna män säger. Som ”Jag plockar fram en låda med vackra saker som jag hittat på marken här på området”.
Han känns nästan lite overklig. Som en sorts rollfigur med välskrivna repliker.
Och även om det finns något lite oskönt med det faktum att han är så medveten om sina egna sägningar som basingrediens i sitt personliga varumärke att han har en samling av dem på sin hemsida, är det ju svårt att motstå dem.
I kväll bjöd han på (om själva huset) ”Det ligger här som en ruvande svan”, ”Det här är ett kvalitetsljus som åtminstone jag blir berikad av”, ”Man går in i någon sorts värld av bara granar” och (om en kruka) ”Den kommer att stå ensam mitt ute i rundeln och ha någon slags soloaktivitet för sig”.
I år verkar han för övrigt ha fått dille på (både mer och betydligt mindre lyckade) mossarrangemang och saker man kan göra av äpplen (”Ni skulle bara veta hur mycket jag använder min äppelsvarv”).
Han är rolig Ernst.
Men nästa år kanske han kan titta norrut, mot snösäkrare trakter?

I morgon kväll ser jag på ”På spåret” och ”Skavlan”, med blixtinhopp av en pressad Stefan Löfven, i SVT1.

Ja!
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gör något synnerligen fint i Kanal 5:s ”Ska vi göra slut?”. (Inte minst i gårdagens avsnitt, då de slängde 60 kilo porr.)

Nej…
”Morden i Sandhamn” (TV4) är inte speciellt bra den här gången heller.

 Valrörelse – igen.
Avspark i extrainsatta, trubbiga, essiga och robotstyrda ”Agenda”.

Kämpa Sverige! Efter SD:s absurda uppvisning i tisdags stod det klart att allt skulle braka. Då stod Vikarien inför Sveriges rullande kameror och tilläts köra en halvtimmes partiprogramsförklaring med 90-procenthaltig främlingsfientlighet.

Gårdagens uppvisning stod Stefan Löfven för. Något hände med Löfven i går. En skiftning. Vi fick oss en potentiell landsfader. Jag tror det var vreden. Under presskonferensen efter riksdagens budgetvotering klev han upp i diverse livesändningar och levererade sitt livs tal, utan vare sig manuskort eller medieträning. Han stod rakt upp och ner och uttryckte sin upprördhet och ilska inför allianspartiernas fullständiga ointresse av att försöka lösa denna palamentariska och demokratiska råbandsknop.
Återhållsam, men arg. Kontollerad med anad bullrande ilska. Besviken och för-e-bannad. ”Alliansjävlar.” Aldrig har man gillat honom så mycket.
Aldrig har man avskytt principiella, oresonliga partiledare mer. Aldrig har Jan Björklund känts så fel att leda ett socialliberalt parti.

I specialinsatta ”Agenda” fick vi perspektiven samlade. Det var en imponerande kavalkad av gäster utan spets. Där fanns varken Löfven eller kurragöma-lekande Fredrik Reinfeld. Där fanns inte Sören Holmberg. Där fanns inte heller Jimmie Åkesson-vikarien, utan istället Richard Jomshof, SD, tänkt ny partisekreterare som lät och såg ut som en sadistisk läkare. Den robotlika Annie Lööf dök upp och försökte låtsas att hon tagit ansvar, sträckt ut en hand, som inövat fortsatte babbla om att allt ansvar ligger på Löfven.

Det hela programleddes av den ännu mer robotlike Anders Holmberg – en Conan O’Brien-look-a-like minus rött – som ser ut att bli styrd via joystick och öronsnäcka från kontrollrummet. Men. Dit kom också den fantastiska Katarina Barrling och en allt skarpare Magdalena Andersson. Där fanns Göran Greider och Sakine Madone och essen Karin Pettersson och Peter Wolodarkski. Det extrainsatta ”Agenda” blandade och gav. Den extrainsatta valrörelsen har börjat. Orkar vi en vända till?

Torsdagkvällen: ”Jul med Ernst”.

He!

”The affair” på HBO Nordic. Inte alls dum.

Eh!
Thanksgiving, denna irriterande amerikanska helgvecka som hindrade nya avsnitt av ”Sons of Anarchy”, ”Homeland” och podcasten ”Serial”.