Tre Tour de France-vinnare förlorade livet i första världskriget.

De bytte helvetet längs leriga landsvägar mot döden i ingenmansland.

När mörklockige Octave Lapize nådde toppen av Tourmalet i Pyrenéerna, utmattad och jävlig, utbrast han ett ilsket ”mördare!” åt arrangörerna som lagt denna tuffa bana. Året var 1910 och han skulle ta sin enda vinst i Tour de France, sju år senare sköts han ned i sitt plan ovanför den franska gränsen.

Ett 60-tal ytterligare cykelprofiler förlorade livet i det krig som skulle bli slutet på alla krig. I år är det hundra år sedan skotten i Sarajevo och Tour de France hedrar sina fallna hjältar genom att passera minnesmonument som Menin gate i Ypres och Verdun, där ett tio månader långt och blodigt slag stod 1916.

Under lördagens etapp mellan Tomblaine och La Mauselaine i bergsmassivet Vogeserna ger kommentatorerna Roberto Vacchi och Anders Adamson (Eurosport) den historiska bakgrunden åt en handfull minnesmonument. Förutom parets kunskap om sporten, aldrig sinande ström av anekdoter och stensäkra näsa för dramatik lyckas de även placera in sporten i sitt landskap, samhälle och historia.

– Sluta slötitta! läxar Adamson skämtsamt upp en tittare som skickat in en extra dum fråga. De rätt odramatiska första timmarna av loppet fylls utan problem med innehåll – vi får bland annat se en enorm glada segla över trädtopparna.

Denna sommar när tv-tablån är full av dokumentärer om första världskriget finns historien helt naturligt med i alla sändningar från Tour de France. Troligtvis gör det den ganska unik bland sportsändningar. Men desto mer värd att älska.

En lördag år 2014 trampar den spenslige 27-åringen Blel Kadri i från alla konkurrenter mot toppen och tar sitt livs seger. Han har inget med totalsegern att göra, om den kämpar Alberto Contador och Vincenzo Nibali, men han är fransman och har precis vunnit den åttonde etappen av Tour de France. Regnet och tröttheten är som bortblåst.

I kväll ser jag VM-finalen i fotboll mellan Tyskland och Argentina (TV4, 21.00). Naturligtvis.

Ha!

Orientering är bisarrt som tv-sport (bilder av skog och en gps-karta som doftar Lantmäteriet 1977). Men VM i Trentino (SVT2) blir rätt spännande, en bulgar tappar en lins och sen vinner de svenska herrarna stafetten.

Gah!

Diamond league i Glasgow (SVT1) kändes tyvärr avslaget. Inget folk, inget händer.

Blodet sprutar åt alla håll.
Men inget blir läskigt för det.
”Hemlock Grove” är en klichéfylld gäspning.
En kort stund kändes det som framtiden. När ”House of cards” dök upp under parollen ”A Netflix original” lockades vi att tro att den stämpeln innebar samma kvalitetsmärkning som HBO gjorde på 00-talet. Rätt snabbt visade det sig att det var en felbedömning. ”Orange is the new black” (Netflix) bar samma original-stämpel, men visade sig vara en medioker och rasstereotyp dramakomedi stället för ett vasst fängelsedrama. ”Hemlock Grove” (Netflix) är också originalstämplad – men visade snabbt att den märkningen inte behöver innebära någon extra kvalitet. Alls.
Den har kallats en blandning mellan ”Twin Peaks” och ”True blood”, men de enda som kan hålla med om det är nog serieskaparna själva. ”Hemlock Grove” har lagt alla ägg i blod- och splatterkorgen och verkar tro att ju mer blod och hjärnsubstans som sprutar över tittaren desto läskigare blir det. En grov missbedömning. För att något ska vara spännande så krävs det att man bryr sig om hur det går. Här och var finns små korn som hade gått att utveckla till något fängslande (den gravt uppfuckade relationen mellan Famke Janssen och Bill Skarsgård och Landon Liboirons otäcka drömsyner är några exempel). Problemet är att ”Hemlock Grove” känns oengagerat. Platt. Som att man inte brytt sig jättemycket om huruvida det blir så värst bra eller inte.
Karaktärerna är pappfigurer, dialogen så förbluffande styltig att det nästan känns som att det var meningen.
Man gäspar sig igenom splattret och allt känns som en kliché. En nedgången industristad i en amerikansk avkrok. Excentriska invånare. Alla misstänker alla. Mysticism och övernaturligheter och yada yada yada.
Och någonstans där ute i skogen lurar en stor ondska som vi tittare kanske, kanske inte kommer att få se mer av.
Som om jag bryr mig.

I kväll tittar jag på bronsmatchen mellan ett förnedrat Brasilien och ett förvånat Holland. Bered er på stor fotbollsdramatik.

Hurra 1

”Masters of sex” (HBO Nordic). Säsong 2 har premiär på måndag. Jag har smygkikat och vågar avslöja en hjärtskärande fortsättning på det politiska sexdramat.

Hurra 2

Hurra 2
”Weissensee” (SVT). Säsong 2 av DDR-dramat får premiär på söndag. Jag har smygkikat och vågar avslöja att seriens fans inte kommer att bli besvikna.

Folk träffas och sjunger ihop.

Ni påstår att det är mer komplicerat än så?

– Han är en av Sveriges bredaste artister och då menar jag inte kroppshyddan…nu ser jag honom komma uppför trappan där: Björn Skifs!

Så låter en av Petra Marklunds charmigt förvirrade introduktioner i ”Allsång på Skansen”. Något senare frågar hon dödsjojkaren som vann ”Talang”, Jon Henrik Fjällgren, hur man märker en ren.

Ja, hur förklarar man det i en kort mening i ett underhållningsprogram?

– Känns ungefär som att ta ett örhänge, säger han hjälpsamt.

Det är inte en slipad intervjuare som leder allsångsbonanzan, men är det verkligen något vi kräver? När en person som har frågeställande som huvuduppgift är dålig, då är det upprörande.

Nu har vi i stället en allsångsledare som sjunger bättre än någon tidigare gjort i samma roll. Hon ser mer bekväm ut som påhejare i musiken än när det ska pratas.

I bonussändningen på SVT Play efter showen tycks lite av nervositeten släppa och Marklund improviserar och låter Skifs läsa hennes replikkort när hon stakar sig.

Där finns uppenbarligen potential när hon vågar gå utanför ramarna.

I övrigt har inte mycket förändrats. Det ska vara lite till de äldre, lite till de yngre – och kanske förenas alla i något skojsigt skämtnummer (fiolfars med Peter & Victor eller den ironiska hiten #självis med SVT Humor-pojkarna i Ijustwanttobecool).

Till och med en inbiten allsångsskeptiker som jag smälter när Linda Pira och Stor kliver upp på scen och så oängsligt får igång publiken. Pojkbandet The Fooo är slipade nog att ha repeterat Petters ”Så klart” noga och justerat texten så att den passar dem bättre. De bjuder även på några extra bakåtvolter.

Sen presenterar Marklund Skifs som ”hunkarnas hunk”.

Folkligt, festligt. Man bjuder på något lite extra. Skifs sjunger ”Hooked on a feeling”.

I kväll ser jag VM-semin mellan Holland och Argentina, SVT1 21.00.

Ha!

Gastkramande avsnitt i ”24: Live another day” (TV3) när presidenten ställs öga mot öga med terroristen Margot Al Harazi. 

Gah!

Tufft jobb för ”Morden i Midsomer” (SVT1) att konkurrera med VM-fotbollen i TV4.

Är du en av dem som gnäller över Hollywoods kommersiella storfilmer och muttrar att ”det var bättre förr”? 

Dokumentären ”Filmvärldens okända stjärna” bekräftar den bilden. 

Personligt – men också allmängiltigt. Den lilla bilden – men också den stora. De bästa biografierna förmedlar båda perspektiven, och det lyckades K specialen ”Filmvärldens okända stjärna” på SVT2 i går göra på ett utmärkt sätt.

På det personliga planet en kvinnlig pionjärs kreativa kamp i en av filmbranschens mest otacksamma roller – rollsättarens.

På det allmänna en bild av en filmvärld som gått från ytligt stjärnstyre till karaktärsskådespeleriets guldålder och tillbaka igen.

Under 30- och 40-talet var rollsättare i princip ett obefintligt yrke. Filmbolagen hade sina kontrakterade stjärnor och placerade ut dem i rollistorna. Hade någon spelat läkare i en film var chansen stor att han gjorde det även i den nästa.

På 80- och 90-talet köptes flera filmbolag upp eller gick samman och ekonomiska intressen tryckte undan de konstnärliga. Återigen skulle storstjärnorna bära filmerna på sina axlar.

Rollsättaren Marion Doughertys storhetstid sammanföll med tiden däremellan. Under sin karriär lyfte hon fram stjärnor som Dustin Hoffman, Jon Voight , Glenn Close, Danny Glover och Al Pacino. Utan henne hade varken ”Midnight cowboy” eller ”Dödligt vapen” sett ut som de gör. Men 1999 fick Marion Dougherty sparken. I en bransch besatt av ungdom och yta var hon inte längre välkommen. Några år tidigare hade hennes kollegor och flera av de största skådespelarna lobbat för att hon skulle belönas med en special-Oscar. Hon fick aldrig någon, och dog 2010.

Men hennes yrkesskicklighet lever ändå vidare. Karaktärsskådespeleriet har till stor del flyttat från film till tv. Och många av de bästa serierna och rollsättningarna står HBO för. Bolaget som också står bakom ”Filmvärldens okända stjärna”.

I kväll tittar jag på mitt ”guilty pleasure” – sagosåpabuskisen ”Hart of Dixie” i Kanal 5 klockan 20.00 och sedan slår jag 21.00 över till TV4 och VM-semifinalen mellan Brasilien och Tyskland.

Ja

Medan SVT:s ”Allsång på Skansen” slår knut på sig själv för att vara rätt och hippt är ”Lotta på Liseberg” (TV4) bara lite allmänt … gött.

Nej

… men den potentiella euforiska allsångskänslan sabbas av alla reklamavbrott.

Sylvia Balac

Gry Forsell må vara ett superproffs.
Men vad är det för skit hon tvingas leda?
”Sommarkrysset” är inget mer än ett uselt skämt.
Med sin breda och långa erfarenhet vore det galenskap om Gry Forsell inte blivit ett superproffs framför kamerorna. Stadig, stabil, trevlig och med en smittande karisma är hon så självklar i rutan att man nästan glömmer det mest väsentliga:
Att hon uteslutande får leda ena jäkla skitprogram.
”Sommarkrysset” är juvelen i kronan på TV4:s idé om att bygga tv av neonblinkande bajs.
Vad poängen med ”Sommarkrysse” är förblir oklart genom hela sändningen.
Det är så mycket TV4 att det nästan blir parodiskt. Man vill gärna göra folklig och SVT-doftande sommarteve som den såg ut back in the day – men vågar samtidigt inte lita på att tittarna stannar kvar om man inte samtidigt joggar på stället, byter kameravinkel en gång i sekunden, gapar, telefonröstar och åker karusell. Frågorna i själva ”krysset” kan min fyraåring svara på. Ebbot Lundberg, som plötsligt blivit hela rikets egen lilla skäggtomte, dyker plötsligt upp – och försvinner lika snabbt igen. Allt är så surrealistiskt att man gapar.
Jag försöker inte göra mig lustig eller dummare än jag är. Men trots att ”Sommarkrysset” funnits i många år så begriper jag fortfarande nästan ingenting.
Vad är ”Sommarkrysset” egentligen?
Vad är det för program ni vill göra, TV4?
Två ärligt ställda frågor. För jag förstår verkligen inte.

Sommar i tv-tablån betyder allt som oftast ett handlöst fall rakt ner i reprisröven.
Eller?
Kanske är det dags att omvärdera det självspelande piano som den kritiken blivit.
En snabb koll på de repriser som faktiskt rullas just nu ger en överraskande positiv bild.
SVT pumpar både ”Downton Abbey” och ”Fröken Frimans krig” i repris just nu. Två kanonserier som både är en fröjd att se om – och utmärkta att börja se om man missat dem.
Att sedan hela streamingvärlden står vidöppen för den som tröttnat på repris-tv är en annan sak. Så fria har vi blivit, så obundna av tablåläggarnas nycker att vi när som helst kan se vilken serieklassiker vi råkar känna för. Det är inte mycket att klaga på.

Söndag 6 juli tittar jag på ”Masters of sex” (HBO Nordic).

Hurra 1
”Batman” (TV4). Allt är fortfarande suveränt i Tim Burtons Gotham. Utom Michael Keaton.

Hurra 2
”Första världskriget under jorden” (TV10). Fruktansvärd genomgång av helvetet på (och under) jorden. 

En blodig konflikt nere på kontinenten.

En svettig kamp för att få fason på ett sommarhus.

Både SVT och TV4 visade kämparanda – i det stora och lilla.

Den ambitiösa dokumentärserien ”Det stora kriget”, som hade premiär i SVT förra veckan, är en samproduktion mellan 23 tv-bolag. Under åtta avsnitt avhandlas första världskriget från början till slut. Ledande historiker, däribland Peter Englund, har konsulterats och serien är fullpackad med rörliga bilder från den tiden.

Förra veckan fick vi en pedagogisk introduktion till krigets början – samt de personer vi ska följa under seriens gång. Den är nämligen även baserad på anteckningar från en rad personer i flera länder som upplevde kriget på nära håll. De gestaltas av skådespelare som ofta delar med sig av sina tankar direkt in i kameran, lite som… tja, Frank Underwood i ”House of cards”.

Ett störande tilltag, till en början. Det är lätt att bli otålig och vilja bli serverad fler filmsnuttar från 1914 i stället. Men det är ändå väl berättat. Redan i andra avsnittet, som visades i går, är vi fast. Både i skildringen av kriget – och dess individer.

Ernst Kirchsteiger kämpar på med sin 20-talskåk i årets upplaga av ”Sommar med Ernst” (TV4). Karln har en förmåga att få alla strapatser som det omfattande renoveringsarbetet innebär att se ut som en mysig tidsfördrivelse. Men det är så klart den glansiga ytan vi vill se, annars tappar vi lusten.

Den stora fördelen med Kirchsteigers jul- och sommarprojekt är ändå bredden. Om man som jag är totalt ointresserad av inredning kan man stå ut med de delarna i väntan på att Ernst ska dra igång grillen. Oavsett om mat, tapeter eller krukor är din grej förenas vi ändå över sommarnostalgin och Ernsts tankelekar.

Men i går tappade han gnistan lite, eller hur? Något allmänt konstaterande att mat är viktigt när vi i stället vill få en lidelsefull hyllning till… potatisblast, eller något. Skärpning till nästa vecka.

I morgon ser jag ”Retro”, nostalgi om ”Twin Peaks” (SVT1).

Ja

Trevligt att se stjärnor som Robin Williams och Michael J Fox göra tv-comeback i ”The crazy ones” och ”Michael J Fox show” på TV3 …

Nej

… men synd att materialet sviker dem.

Det är inte meteorologernas fel.
Men sommarvädret har startat bedrövligt.
Så lyd mitt råd och börja ett seriemaraton redan i dag.
Då vädergudarna envisas med att tycka att grått, kallt och regnigt är det idealiska sommarvädret (och nej, det är INTE tv-meteorologernas fel. Sluta bråka med dem!) är tv-tittande den bästa tillflykten.
Varför inte ta tiden att faktiskt plöja de där serierna som du inte hade tid med i våras? Eller prioriterade bort till förmån för annat? Det är vad jag håller på med nu. Såg litegrann av ”Masters of sex” (HBO Nordic) i våras, men har inte fastnat förrän nu. Grymt välspelat, snyggt och politiskt laddat drama om kampen för kunskap om den mänskliga sexualiteten. Säsong 2 kommer den 14 juli. Perfekt för seriemaraton, alltså.
Slår gärna ännu ett slag för ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ett mästerverk i det lilla som det varit märkligt tyst om. Inte bara det snyggaste du kan se på en skärm i sommar – såväl Eva Green och Timothy Dalton är magnetiskt bra i sina respektive roller.
Ett extra plus för uppgrävandet av Jack Bauer från tv-kyrkogården. ”24: Live another day” (Viaplay/TV3) är högoktanigt osannolik eskapistaction från början till slut. Riv av den en regnig helg.
Men skippa gärna ”Orange is the new black” (Netflix). Det spelar ingen roll vad hipstereliten säger. Maken till överskattad, klumpig och rasstereotyp serie var det länge sen jag såg.

På den tiden jag arbetade som nöjesreporter på Aftonbladet fick jag en sådan överdosartad närkontakt med ”Allsång på Skansen” (SVT1) att jag ännu inte hämtat mig. Så många kvällar jagade jag skandalrubriker och löpsedlar bakom Sollidenscenen, och jag kan fortfarande inte höra ”Stockholm i mitt hjärta” utan att få stresspanik. Programmet har inte fått det många minuter av min tid sedan dess. Men det lilla jag sett visar Petra Marklund verkar oväntat stabil och varmt charmig i sin nya roll. Hoppas hon fortsätter att vara det – även om jag själv inte kommer att titta.

Onsdag 2 juli tittar jag på ”Penny Dreadful” (HBO Nordic).

Hurra 1
”The leftovers” (C More/HBO Nordic). ”Lost”-mannens nya serie. Ännu fattar jag noll. Men det verkar lovande

Hurra 2
”Kill Bill vol 1” (SVT1). Tarantinos blodiga hämdepos håller än idag.

Förvirringen efter ”Lost” var inte nog.

Nu är Damon Lindelof tillbaka med minst lika förbryllande ”The leftovers” (CMore/HBO Nordic).

Plötsligt försvinner två procent av jordens befolkning – helt utan förklaring. När en mamma vänder sig mot barnstolen i bilen är bebisen spårlöst borta, de nervpåfrestande skriken bytta mot obarmhärtig tystnad.

Tre år senare försöker befolkningen i lilla Mapleton att handskas med sin sorg. Det som hänt liknas vid det kristna begreppet ”rapture” (uppryckande) där Jesus hämtar de troende ”upp till skyarna” och ger näring till framväxten av diverse märkliga profeter. Mitt i alltihop står den dystre polischefen Kevin Garvey (Justin Theroux), vars hustru Laurie (Amy Brenneman) lämnat familjen för att gå med i en vitklädd, ständigt rökande sekt. Deras uppgift är att påminna folk om att de har blivit lämnade kvar.

Sonen Tom ger sig i lag med en annan sektledare – den Charles Manson-liknande haremgurun Wayne. Yngsta dottern Jill deltar apatiskt i festlekar med inslag av strypsex och självstympning, allt till ett soundtrack av Patsy Cline, Otis Redding, Al Green och James Blake.

”The leftovers”, som bygger på Tom Perrottas bok med samma namn, har höga pretentioner, originalmusik av den klassiske kompositören Max Richter och är överlastad med djurmetaforer och religiös symbolik. ”Lost”-skaparen Lindelof låter modigt nog sin nya serie vila i tystnad och närmast förlamande sorg. Sonen Tom läser Albert Camus existentiella klassiker ”Främlingen”, men den bok jag tänker på är snarare hans mindre kända ”Pesten” där en epidemi lockar fram det bästa och sämsta ur stadens medborgare.

Precis som i ”The leftovers” är ensamheten central. Och frågan om hur man ska hantera all förlust och sorg.

– Alla älskar hjältar. Vi ska gå igenom staden och gråta en skvätt för att sedan gå vidare, säger stadens hårdnackade borgmästare när de planerar högtidlighållandet av katastrofen.

– Ingen är redo att må bättre. Vi är redo att explodera, svarar polisen Garvey.

Om ”The leftovers” verkligen är en blivande klassiker återstår att se, men första avsnittet bådar gott.

I kväll fortsätter jag att se åttondelsfinaler i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Galna kanalbyten under Nigeria-Frankrike-matchen (SVT1, SVT2, Kunskapskanalen och tillbaka). Får tittarna på tårna.

Gah!

Deppigheten över de som nu tvingas lämna VM är större än glädjen över de som vinner.

Det är supervalår i år.

”Almedalen Debatt” förtjänar inte riktigt samma prefix.

Men programmet har ryckt upp sig rejält sen förra året.

Borta är Erik Blix och hans myspysiga intervjuer.

Och borta är – framförallt – Göran Gabrielsson och hans uddlösa och taffliga imitationer av partiledarna.

Årets program inleds med en taggad Kristina Hedberg som intervjuar partiledarna. I kväll fick hon Socialdemokraternas Stefan Löfven att svettas vid ett par tillfällen, en klar bedrift i regnkalla Almedalen.

Tilltaget med en ”dagordning” fungerar också väl, intressant att se vilken fråga partiledaren väljer bort under rubriken ”Dilemmat”.

Avslutande frågan om var en staty över Löfven ska resas och hur inskriptionen på den skulle lyda var småkul. Ser med skräckblandad förtjusning – nej förresten bara med skräck – fram emot vad SD:s Jimme Åkesson kommer att svara på det.

Själva debattdelen, modererad av Axel Gordh Humlesjö, startade också med ett rykande aktuellt ämne: Svenskarnas partis möte och var gränsen för hets mot folkgrupp går.

Arhe Hamednaca, socialdemokraten som utsattes för en rasistattack i Visby i fredags, berörde mest. Men mest agiterad var konstnären och aktivisten Dror Feiler, som lyckades göra Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson väldigt obekväm.

Kanske borde ”Debatt Almedalen” lära av fotbolls-VM och liksom i kvällens match mellan Holland och Mexiko införa ett ”cooling break” när det hettar till för mycket.

Gästerna var överlag väl utvalda och sammansatta. Hedberg och Gordh Humlesjö skötte sig tämligen klanderfritt.

Årets upplaga av ”Debatt Almedalen” tar – till skillnad mot förra årets tramsprogram – oss tittare på allvar. Det är inte super. Men det är habilt.

Och det är ju det minsta man kan begära under ett supervalår.

I morgon tittar på jag på åttondelsfinalen mellan Frankrike och Nigeria i SVT2 och senare SVT1 med start klockan 18.00.

Sylvia Balac

Friska fläkten Lotta Schelin gör succé direkt.
Nu står det klart vilken elefant Erik Hamrén har varit i SVT-studion.

Det var klart på förhand.
Men det är nästan så att vi hade glömt det.
SVT hade en super-sub på bänken.
Bytet hade annonserats i förväg. Bytet var planerat.
SVT visste från start att Erik Hamrén inte höll för ett helt mästerskap. De hade en back-up att skicka in under sista kvarten. När Hamrén gått på pumpen om och om igen, när SVT haft problem att flytta ner sin stjärna i en mindre roll, när det verkade som mest hopplöst och stagnerat – ja då plockade SVT fram sitt ess ur den rockärm vi glömt bort.
När VM-studion öppnade sina dörrar till slutspelet var det som att någon öppnat ett fönster mot den där stranden vi alla kan se bakom myssoffan. Borta var den statiske, stele, tv-rädde Hamrén. Istället stod bredvid Nannskog och Pops en kvinna som född för att prata viktig fotboll i tv.
Lotta Schelin är en stor begåvning på fotbollsplanen. Och hon visade direkt att hon även är en stor begåvning i tv. Hon är antitesten till Hamrén. Hon formulerar sig som en tv-producents våta dröm – koncist, snabbt, verbalt, analysiskt. Det var en njutning att se.
Resten av gänget i studion fick direkt mer syre, mer liv, piggnade till. Stämningen var så mycket bättre att jag förstår att jag undervärderat det problematiska med SVT:s beslut att ta in Hamrén. Journalisterna har visat distans då de om bara några veckor ska hamna i ett granskande och kritiskt förhållande till Sveriges förbundskapten. Svårt att hitta teamkänsla och grupptillhörighet då. En elefant står ju i rummet.
Nu är elefanten borta, där står nu Lotta Schelin där, charmig och karismatisk, lätt att gilla.
Klart alla kan slappna av, öppna upp, släppa loss. Klart det blir bättre sändningar.
Den på SVT som tog beslutet att ta in Erik Hamrén borde ha förstått komplikationerna.
Men nu vänder vi blad.
VM:s mest dramatiska tid är här. SVT formtoppar.
Underbara dagar framför oss.

I kväll missar jag inte Holland-Mexiko i TV4.

He!
Slutspelet fick en kanonstart med rafflande matchen mellan Brasilien-Chile.

Eh?
Brandao – vart tog du vägen?