SVT visade musklerna.
Och Camilla Kvartoft visade att hon är svensk tv:s största stjärna.

De stora tv-kanalernas hegemoni är utmanad. Andra spelare tar mark. Gammel-tv:s stormaktstid är på väg att ta slut.

Men i går visade SVT vad de kan när de väl spänner alla sina public service-muskler, vågar tänka nytt och samtidigt ta till vara på hela sin journalistiska tyngd och trovärdighet.
Det har tidigare varit en smärre plåga att ta del av de svenska valvakorna då vi samtidigt sett hur långt fram CNN och andra storspelare kommit.
Nu fick vi svenskar äntligen se en valvaka på hyfsat internationell nivå.
Studion – halleluja. Äntligen snygg, stor och hyfsat högteknologisk. Ett runt bord som nav med programledare och två högkompetenta bisittare och en kavalkad av gäster i de ”heta stolarna”, inramad av skärmar där de reportrarna stod uppradade som en armé. Ett ”green room” med paneler och väntande gäster för co-hosten att flyga runt i. Ett analysbord med tittarkontakt.
Informativ och funktionell grafik, ständiga ”strax”-skyltar, nedräkningar och nyheter i kortform. Framåtrörelse och stringens.
Och framför allt – Sverige har fått sin egen Wolf Blitzer.
Camilla Kvartoft var sensationellt bra som ankare.
Högervindar, vänstervindar, 20-tal utsända i Sverige och ute i Europa, chattande experter, tittaraktivitet, en rasande ström av gäster, två bisittare – Camilla ledde och rattade fyra timmars extremkomplicerad sändning utan att tappa fattning eller koll en enda gång.
Hon kompletterades perfekt av superkompetenta Erika Bjerström – ett team som borde utnyttjas i än högre grad under riksdagsvalet i höst.
Visst fann också en del pinsamheter i ”Valvakan”. En foodtruck i studion – ”kul” idé som borde ha kasserats tidigt. Instagrambilderna på kändisar som tittade på tv kändes pajiga. Mandatförändringar visades inte grafiskt. Missad livebevakning från V-vakan. Margit Silbersteins ljudkänslighet.
Men överlag var detta en riktigt bra kväll för SVT.
TV4? Ja, de lämnade walk over. La sig platt till förmån för ett ishockey-VM ingen bryr sig om. Genant, givetvis.

I kväll får ni inte missa ”Million dollar listing New York” i TV3.

He!
Camilla Kvartoft.

Eh?
Sören Holmberg slarvades bort.

En trebent vovve haltar in i tv-serien ”Louie”.

Problemet med denna genialitet är att allt annat bleknar i jämförelse.

TV4 Komedi visar fortfarande repriser av tredje säsongen, men Louis CK har sedan länge gått vidare och lagt två år på att skriva de nya avsnitt som precis haft premiär i USA. Komikern har använt sitt ekonomiska och konstnärliga oberoende åt att skapa en säsong helt utan kompromisser.

Den existentialism som alltid funnits där får blomma ut. Louis CK har skapat något så udda som en komediserie nästan helt utan skämt.

Särskilt scenerna mellan Louie och hans två döttrar är monumentala. Som fingertoppskänslan när yrvädret Jane dragit ner lärarens kjol i ilska, men sedan djupt ångrar sig då hon ser kvinnans tårar. Barnen får bli små individer, fulla av motstridiga känslor, ångest och funderingar.

Föräldraskapet är komplicerat och Louie bråkar med sin ex-fru om barnen ska gå i privatskola eller vanlig. Han vill att de ska få lära sig om verkliga problem och träffa riktiga människor, hon anser att hans arbetarklasskomplex sätter barnens framtid på spel.

Med känslig hand massakrerar Louie sina egna fördomar om överviktiga kvinnor, han gör fiasko på en snobbig välgörenhetsmiddag och utser en surmulen gammal läkare med trebent hund till sin livscoach.

– Ingen bryr sig, välj en väg och gå den, muttrar läkaren irriterat. Det finns folk som föds som en hög organ och inte vet annat av livet än smärta.

Buttre doktor Yodas sista visdom är löjligt briljant i sin enkelhet:

– Det enda som är lyckligare än en trebent hund? En fyrbent hund.

Trots att fjärde säsongen ännu inte kommit till Sverige, hamnar all annan tv i dess skugga. Det är synd för onsdagskvällens intressanta djupdykning i hjärnans vindlingar i ”Kobra” (SVT1). HBO Nordics gotiska saga ”Penny Dreadful” lyckas bara hålla uppe intresset i ett avsnitt, sen tappar den fokus bland seanser, halvdöda, Frankenstein-monster och Oscar Wildes Dorian Gray. Aftonbladet TV arrangerade en rivig EU-debatt i ”Partiprogrammet”.

Men dessa texter förblir tyvärr oskrivna. Och allt är Louis CK:s fel.

Ha!

”Please like me”, SVT Flow. Fantastiskt charmig australisk komediserie om vänskap, familj och att komma ut.

Gah!

Slutet på ”Secrets and lies” (SVT1). Vilket antiklimax.

Fullpackat med storstjärnor.
Och så snyggt att ögonen blöder.
”Penny dreadful” balanserar på gränsen till ett mästerverk.
Viktorianska London, där gaslyktornas sken alltid är blekgult och aldrig lyckas hålla mörkret borta. Regn, trånga gränder och de hemligheter vi alla bär inom oss är några av pelarna på vilka ”Penny dreadful” (HBO Nordic) vilar. Dessutom är det våldsamt snyggt. Kanske rent av det snyggaste som går att se i tv-väg just nu. En högbudgetproduktion där allt känns påkostat och storslaget. Givet vilka storfräsare som är inblandade vore motsatsen otänkbar.
För oss 007-fans är laguppställningen löjligt upphetsande. Så många ansvariga har ett förflutet i Bond-världen att det svartnar för ögonen. Sam Mendes är exekutiv producent, John Logan är huvudskapare. Och så Eva Green och Timothy Dalton på det (alltså tidernas bästa Bond-brud respektive en sorgligt underskattad Agent 007) gör ”Penny dreadful” oemotståndlig redan på förhand.
Och serien misslyckas inte att leverera. Genom att slå ihop en rad historier och myter från 1800-talets slut (Dracula, Frankenstein, Dorian Gray etc) lyckas man skapa en mysrysig atmosfär, någonstans i gränslandet mellan Oscar Wilde och H.P Lovecraft. De är ett mod som imponerar. Att sätta sådana välkända karaktärer i en delvis ny kontext hade kunnat sluta i kalkonhaveri (tänk filmen ”League of extraordinary gentlemen”, som utforskade samma idéer men sög något fruktansvärt). Men skådespeleriet och den minutiösa noggrannheten i miljö, kläder och detaljer gör att man sugs in direkt. Eva Green är direkt magnetisk. Självlysande suverän i rollen som Vanessa Ives, en kvinna på gränsen mellan gott, ont, vår värld och det okända. Hon äger varenda sekund hon syns i rutan.
Jag kan förstå om det här inte är allas kopp te. Gillar man varken skräck, kostymdrama eller modetidningssnyggt blodskvättande har man inte mycket här att hämta.
Men för oss som gärna får vårt ultravåld serverat i korsett och cylinderhatt är ”Penny dreadful” snubblande nära ett mästerverk.
Onsdag 21 maj tittar jag på EU-valdebatten i ”Partiprogrammet” (Aftonbladet TV).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Arvingarna” (SVT1). Danskar gör det bättre.

Nja…
”VM med Wikegård” (TV4). Gapigt och jobbigt machokorkat.

Gammalt blir nytt och tiden står stilla.
Tv-bolagen tittar bakåt för att komma framåt.
Men gör det så mycket?
Vilket år är det nu igen? 1996? 2001? Gör en snabbkoll bland streamingtjänsternas premiärer och bli förflyttad bakåt i tiden. Gamla serier och filmer görs på nytt och ingen blickar framåt. ”House of cards”, ”From dusk till dawn”, ”The tunnel”. Exemplen är många.
Man kan tycka vad man vill om det. Tjata om att det är trist och fantasilöst och ängsligt och bakåtsträvande och fegkapitalistisk riksminimering. Det stämmer säkert, alltihop. Men i vissa fall finns det anledning att applådera att tv-bolagen har blicken stadigt fäst i backspegeln.
”Fargo” (HBO Nordic) är en serieversion av bröderna Coens klassiska kidnappningsdrama från 1996. Jag var skeptisk till en början. Originalet är så fulländat att serien bara kunde bli usel. Trodde jag. Och fick tji nästan direkt. Tv-”Fargo” är en frostbiten pärla där de snöiga svenskbygdernas fulvackra landskap i norra USA har en egen huvudroll. Billy Bob Thornton är makalöst bra, våldet obehagligt, dialekterna komiskt svenskdoftande. Rollbesättningen är överlag helt strålande och berättelsen (som är fristående från originalfilmen) precis så skruvad som man hade hoppats. Ett av vårens mesta tv-fynd.

Fler gamla lik har börjat röra på sig. Jack Bauer är tillbaka i ”24: live another day” (Viaplay). Nystarten av den klassiska actionserien med Kiefer Sutherland kändes även den dödsdömd på förhand. Tänkte att ”24” borde fått vila i frid. Om jag fick tji ännu en gång? Jodå. Det borde inte funka, inte egentligen. Men det gör det. Halveringen av antalet avsnitt har gjort att tempot hela tiden är på maxpuls, de hjärndöda sidointrigerna nästan bortsopade och siktet fullt inställt på popcornaction och högoktanig spänning. Det är sjukt bra faktiskt. Det är inte det smartaste du kan se i serieväg i år. Tvärtom. Men jäklar vad underhållande det är att ha Jack Bauer tillbaka.
Fredag 16 maj tittar jag på ”Rome” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Agents of S.H.I.E.L.D” (Kanal 5 Play). Finfin eskapism.

Nja…
”Kärlekskoden” (SVT1). Ovärdigt Sveriges Television.

Gene Simmons som mordmisstänkt?
Det är dags att strypa ”CSI” innan serien helt tappar sin ”Las Vegas groove”.

Det är svårt att tänka sig nu, men det fanns en tid då ”CSI” (Kanal 5) kändes fräsch.

Visserligen en på många sätt traditionell deckarserie, men ändå skärpt. Det pratades inte bara om blod, förruttnelse och hur kulor färdas, det visades även så nära att det kändes som att gammel-tv:s äckel-gränser hade sprängts.

I år har ”CSI” blivit en fjortis, men känns pensionsmässig. Man lider ingen brist på pengar; seriens flärdiga Vegas-look står sig. Men passionen har koagulerat likt en gammal blodfläck.

I gårdagens avsnitt spelade Gene Simmons sig själv. Scenen, som inte hade så mycket med storyn att göra, fanns enbart med på skoj för att man har pengar att engagera knarriga Kiss-stjärnor som nu nått samma ålder som ”CSI:s” trognaste tittare i USA.

Men de trötta ordvitsarna och det sömniga mordfallet visade att det är dags för alla ”CSI”-seriers urfader att tänka på refrängen.

Det var mer rock ’n’ roll i TV3 en timme senare när ”Project runway: All stars” återvände för en tredje säsong. Spin-offen samlar tidigare deltagare i ”Project runway” som återigen står redo med sytråd, nål och attityd.

Temat var punkrock, med en perfekt utmaning  att skapa en ny outfit för Debbie Harry, kvällens gästdomare.

Åh, vad våra ivriga designers inte kunde sluta prata om vem som var mest punk. Det knepiga visade sig förstås vara att motstå att stoppa in glammiga detaljer här och där, men punkgudinnan tog snabbt ner de tävlande på jorden.

”Förhäxad”-stjärnan Alyssa Milano är ny programledare  och en av domarna. En konstig dubbelroll, även för Heidi Klum i originalserien. Ibland skulle de tävlande behöva en sympatisk axel att gråta mot. En som inte kommer att sitta och trasa sönder deras outfits tillsammans med de andra domarna.

Tisdag kväll ser jag ”Toppkandidaterna: Marit Paulsen” i SVT2.

Stefan Hedmark

Ja

Tre timmars Churchill-orgie i C More First.

Nej

”Treme” (C More Series). Så välgjord på många vis. Och ändå så frustrerande färglös.

Läsare känsliga för svordomar bör blunda nu. Men faktum är att två jävla målvaktsjävlar kom att dominera ”Mästarnas mästare” i år.

Det sjätte säsongen av mästarsåpan har saknat i form av unika tävlingsfantomer som Magdalena Forsberg och Ingemar Stenmark har den vägt upp i stora portioner idrottslig gatusmarthet.

Tommy Söderström och Thomas Ravelli snackar närmast oavbrutet. De är mästare på psykningar och förlitar sig mer på tur­kallingar och lyckomynt än någon överlägsen fysisk förmåga. De är också mästare på ett av tävlingens viktigaste moment: Att slå ut konkurrenter med sin blixtsnabba reaktionsförmåga i nattduellen.

Kvällen före finalen gör målvakterna upp i en skämtsam duell i huset där avokador spricker och möbler flyger (Söderström vinner den inofficiella bataljen).

Programmets styrka är ögonblicken där tävlingspsykologin undersöks och sätts på prov, medan stunderna av mysig samvaro (som finalens tryffeljakt) mest känns som onödig utfyllnad. Det handlar inte bara om tävlingarna, utan om hur de själva beskriver sina karriärer och tiden efter.

– Jag trodde aldrig att jag skulle vinna när jag gick ut på isen, jag skärpte mig mer då, säger Söderström.

Ravelli och boxaren Anna Laurell ville tvärtom gå in i matcher och fajter med en känsla av att redan vara vinnare. Där de behöver självsäkerheten går Söderström igång på underdog-positionen.

Tävlingspsykologin ställs på sin spets i ”Mästarnas mästares” avgörande moment. När många behöver tystnad för fokus tar sig målvakterna till final via ett flöde av psyksnack, sympatiskt eftersom de peppar konkurrenterna och dissar sig själva, men även det är självklart ett slags spel.

Söderström och Ravelli är båda kufar, men på ett yvigt sätt som sällan hyllats i den svenska idrottshistorien där maskulin styrka och tystnad dominerat. De är inte den typen av idrottare som får gator och priser uppkallade efter sig. Men här får de sätta sina topptränade kollegor på plats. Och det är ganska fint.

I kväll ser jag ”Vetenskapens värld” (SVT 2 20.00) om de ökande sociala klyftorna. Låter som att våra politiker bör se det också.

Ha!

Tanken på avlidne hunden Roffe får Tommy Söderström att fokusera inför varje tävling. Det är förbannat vackert.

Gah!

Irland och dess cykelfans är fantastiska, men jag längtar till att Giro d’Italia ska ta sig från den gröna ön till just … Italien.

Det är en kopia.

Men en rackarns välgjord kopia.

Nya ”The tunnel” är värd sin chans.

Ska erkänna att jag först hade svårt för ”Bron”. Första avsnittet av den svensk-danska storserien var så stolpigt och ovigt att det kändes som en sketch av Galenskaparna. De parodiskt överdrivna noir-elementen, de tondövt levererade replikerna, de föråldrade stereotyperna om stiffa paragrafryttarsvenskar och skönt avslappnade öldrickardanskar. Samt det trötta upplägget med ”två omaka snutar som måste överkomma sina olikheter för att jobba tillsammans” bla bla bla, snark.

Men någonting hände. ”Bron” reste sig över sina uppenbara begränsningar och blev den mesta nagelbitarthrillern sedan ”24”. Till dags dato har ”Bron” sålts till över 130 länder. Ett antal versioner har redan spelats in världen över.

Premiär alltså för ”The tunnel” (SVT Flow) – den engelsk-franska versionen, där tunneln under kanalen mellan de två länderna är central. Upplägget är identiskt. Ett lik bestående av två delar – ena halvan en fransk politiker, andra halvan en brittisk prostituerad – hittas exakt på gränsen mellan länderna. Två poliser (från varsitt land och – förstås – väldigt omaka) tvingas arbeta ihop för att lösa fallet. Frostigt och stelt men samtidigt levande spelat av Clémence Poésy och Stephen Dillane. De historiskt ansträngda relationerna mellan länderna och de stereotypa skillnaderna mellan fransmän och britter spelar en stor roll. Nog för att det är klichéer som spelas upp, men de är gjorda med både fingertoppskänsla och värme nog för att inte störa för mycket.

Även om vissa scener är kopierade rakt av så är ”The tunnel” så rasande snygg i stämning, foto och musikval att det är lätt att glömma att man redan sett det här en gång. Bättre än ”Bron”? Vissa scener i kopian krossar allt i originalserien, andra är tveklöst sämre och mer haltande.

Jag gav ”Bron” en chans till. Och jag är beredd att ge ”The tunnel” några avsnitt till. Se det som en rekommendation.

Lördag kväll  tittar jag på finalen av Eurovision Song Contest i SVT1.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!

”Rome” (SVT1). Män i kjolar med svärd. Och en jädra massa naket. What’s not to like?

Nja…

”Let’s dance” (TV4). Ett opium för folket.

Ibland dyker det upp titlar i tv-tablån man hajar till lite extra inför.

Givetvis måste man se något som heter ”Kvinnor som du gör en man impotent”.

Och kvällens  ”K special” levde upp till förväntningarna.

Scenograflegendaren Gunilla Palmstierna-Weiss inleder med att berätta att hon är enögd sedan barndomens Wilhelm Tell-lek med brodern fick ett olyckligt slut.

Men det enda ögat har sett mer än de flesta.

Eller vad sägs om att vara fosterbarn hos en slaktare i Österrike, bombas i Rotterdam under andra världskriget, uppleva studentupproren i Berlin, Paris och Stockholm och hänga med Ulrike Meinhof?

Palmstierna-Weiss historia är också Europas – och kvinnoförtryckets.

Gunilla och hennes kompis, filmproducenten Anna-Lena Wibom, pratar i filmen – med rättmätig syrlighet – om hur de jonglerade flera jobb för att få ekonomin att gå ihop medan deras ”genier” till män enbart koncentrerade sig på konsten.

När Palmstierna-Weiss – som första kvinna någonsin – skapar scenografin till en pjäs i Tyskland i mitten av 60-talet står hennes make Peter Weiss som scenograf i programbladet.

När de åker till Nordvietnam och skriver en bok tillsammans om kulturlivet där står han senare som ensam författare på omslaget.

Jag kommer osökt att tänka på det slitna uttrycket ”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna”.

Och när Stellan Skarsgård flinande säger att Gunilla ”var snyggast på teatern” tänker jag även på skämtteckningen ”Bakom varje framgångsrik kvinna står en man – som kollar in hennes häck”.

Själva dokumentären är traditionell, intervjuer blandas med arkivklipp och foton, samt upplästa delar ur Gunilla Palmstierna-Weiss memoarer.

Den största behållningen är samtalen med Gunilla själv, en fascinerande konstnär som öppenhjärtigt pratar om bråken med Ingmar Bergman, makens otrohet och kampen för ett drägligt liv för henne och hennes barn.

Missade ni ”Kvinnor som du gör en man impotent” i SVT2 kan ni se den på SVT Play till och med 1 juni. Då får ni också veta historien bakom titeln.

Sylvia Balac

Vi lever i en tid där kampanjbudskap kallas politik och dejting är så mycket vetenskap vi orkar med.

Kvällens räddning blir två respektlösa systrar i nya SVT flow.

Problemet med dejtingsåpan ”Kärlekskoden” (SVT1) är att den utger sig för att vara något den inte är. Långa sjok av programtiden används åt att ”vetenskapligt” förklara varför vi dras till särskilda lukter, röster och utseenden. Sen får de kärlekssökande lukta på t-shirts och ranka dem.

Naturligtvis finns det inget vetenskapligt i detta. Det är ”Vem tar vem” och ”The Bachelor”, ett stycke underhållnings- och reality-tv. Men om ”Kärlekskoden” sålts in som vad det verkligen är – hade SVT då köpt konceptet?

I konkurrens med andra program i genren dejting-tv har ”Kärlekskoden” sina ljusglimtar. Framförallt är castingen rätt rolig, särskilt bland Gretas och Staffans dejter. Vi har en norrlänning som beskriver första mötet med Greta som att äta lördagsgodis – ”vi får den här påsen som vi nu ska trycka i oss”.

De har hittat den perfekta balansen av högmod och osäkerhet som den här typen av reality-tv lever och frodas på. En kille säger att han gör sig bra på bild för att han jobbat som modell, men tas snabbt ned på jorden med ett klipp till Greta som rynkar på näsan och förklarar att han ser osäker ut.

Programledaren Henrik Fexeus är perfekt i rollen som matchmaker med en räv bakom örat. Efter detta bör han kunna öka gaget på sina föreläsningsturnéer.

”Dokument inifrån: Politiker utan mål” (SVT2) sätter under en effektiv timme fingret på den politiska apatin i landet. Något hände på 90-talet där politiken blev kampanjbudskap, snarare än framtidsvisioner. Mörka strömningar har sedan lyckats tjäna på detta, som de enda som talar till människors drömmar (eller snarare rädslor).

Mitt i denna mörka tv-torsdag har humorserien ”Full patte” premiär på nya playtjänsten SVT flow. Systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf bjuder på humor långt under bältet. Allt är absolut inte perfekt, men duons bisarra och respektlösa ton faller jag pladask för.

På fredagen ser jag första delen av nya komediserien ”Om en pojke”, SVT 1 22.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Om du gillar systrarna Kronlöf – kolla in ”Broad city” på Comedy central med Ilana Glazer och Abbi Jacobson.

Ha! (2)

Skägget i ”Kärlekskoden”. Spektakulärt.

Gah!

Bristen på visionärer och mod inom dagens politik.