Att skiljas är att dö en smula.
Men i ”Mad mens” fall var det verkligen på tiden.
Ajöss, och tack för allt.

När du läser det här är det redan över. Nu har det allra sista avsnittet av ”Mad men” sänts i amerikansk tv. Vi som följt serien sedan dag ett har förstås inte tålamod att vänta tills det dyker upp på Kanal 9 om några veckor. Vi VPN-tunnlade och fulstreamade och tankade olagligt för att få lapa de sista dropparna ur Don Drapers flaska.
Själv känner jag mest att det var på tiden.
Jag brukar ha svårt för avsked. Vill inte att något jag älskat och investerat tid och känslor i ska vara över. Tomheten efteråt brukar rida mig som en ringvålnad. När min favoritserie ”The shield” sände sitt sista avsnitt för några år sedan gick jag in i en mild livskris.
Men för Don, Betty, Pete, Roger, Joan och de andra i ”Mad men” var det mer än dags att säga farväl.
Det som en gång var världens snyggaste serie har de senaste åren reducerats till en allt slarvigare upprepning av sig själv. Mad men gick från blixtrande till urvattnad på ett par säsonger. Allt kom liksom av sig.
Men skam den som ger sig. Den handfull avsnitt som föregick det oundvikliga slutet tillhör seriens allra, allra bästa. Och med ens började hjärtat klappa hårdare igen. Men nu, när allt är över, kan jag ändå bara se nyktert på det hela. Det var verkligen dags att ta i hand och tacka för den tid som varit.
Det borde vi ha gjort redan för två säsonger sedan. Jag kan till och med säga exakt när.
I slutscenen av femte säsongen. När Don Draper slutligen lämnat av Megan vid en tv-inspelning för att följa sin dröm, som förde han henne till altaret för att gifta sig med en annan man. Hur han sökte sig till bardisken, beställde en Old Fashioned och direkt blev uppraggad av en kvinna som frågade om han var där ensam.
Klipp till svartruta innan Dons svar kom. En scen som sammanfattade säsongen, som knöt ihop säckar och lät framtiden vara underbart oviss.
Det kunde ha slutat där. Det borde ha slutat där. På topp.
I kväll tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

Kannibalpolisen står och steker bacon.

På sin dejtingsida har han nämnt ”matlagning” som ett av sina intressen.

Det är en vardagstristess han längtat efter under månader av isolering i fängelset (han behövde skyddas från andra fångar). Gilberto Valle var New York-polisen som 2013 dömdes för att ha planerat kidnappa och äta kvinnor i sin bekantskapskrets. Medan frun och parets bebis sov tillbringade han timmar i chattrum där han luftade sina tankar om att dominera, våldta, grilla, plåga, döda och äta kvinnor.

Hustrun anade oråd, installerade ett spionprogram och lämnade över sina bevis till polisen. Valle döptes snabbt till ”kannibalpolis” i medierna och det är därifrån den sprillans nya dokumentären ”Thought crimes: The case of the cannibal cop” (HBO Nordic) av Erin Lee Carr fått sitt namn. När Carr först träffar honom är han dömd av en jury, men en domare ska senare slå upp beslutet. Ett allt mer högljutt försvar har fått gensvar för sin argumentation om att Valle dömts för ett ”tankebrott”, rena fantasier som han aldrig tänkt genomföra.

Citat ur de vidriga chattkonversationerna fyller filmen från början till slut. De ställer både rättsliga och mänskliga frågeställningar på sin spets; för hur sjuka fantasier får vi ge uttryck för? Kan man vara en god far och samtidigt drömma om att döda och äta kvinnor? George Orwell populariserade uttrycket ”thoughtcrime” i sin klassiker ”1984”, men med dagens teknologi är det lättare än någonsin att ta reda på vad folk fantiserar om. Det är bara att kolla deras internethistorik.

Valle, hans mamma och pappa försäkrar att allt handlat om sjuka fantasier som spårat ur, inget mer. Förutom att han utnyttjat sitt jobb som polis för att göra sökningar om kvinnor i databaser finns inga bevis för att han ska ha försökt förverkliga sina fantasier.

Samtidigt påpekar en i filmen att det är livsfarligt att påstå att allt som händer på internet är fantasi. För de verkliga kvinnor Valle sagt att han vill ”grilla” är självklart skräcken stor.

Numera lagar kannibalpolisen mat åt sin mamma och drömmer om en kärlek som kan acceptera honom. I tabloidpressen hånas hans profil på en dejtingsajt.

På söndag ser jag Giro d’Italia som cyklar runt i bergsområden nordöst om Neapel, Eurosport från 14.30.

Dokumentärtips 2

Missa inte omtalade ”Dox: Fångade i scientologin” (SVT 1) på måndag 22.00. Omskakande och upprörande.

Dokumentärtips 3

”Regissören – en film om Mai Zetterling” (SVT 2) på fredag 20.00. Orättvist bortglömd bland alla manliga konstnärsgenier.

På vår roliga timme i mellanstadiet brukade vi äta marängsviss och lyssna på Eddie Meduza.

Det är fortfarande ett bättre sätt att fördriva 60 minuter än att titta på SVT:s ”Roliga timmen”.

Allt är inte dåligt med SVT:s senaste underhållningssatsning: Anders Jansson är en kompetent och någorlunda älskvärd programledare. Klippen med sketcher är hyfsat roliga. De gästande komikerna är kompetenta.

Men. Det är så vansinnigt slappt genomfört. Som om SVT medvetet slänger in ett hafsverk i tablån för att de inte orkar satsa förrän ”Allsång på Skansen” drar igång igen.

Framförallt är det en skymf att kalla den taffliga och meningslösa ordleken för ”Sveriges bästa humorquiz”. Definitionen av ett quiz är att man ställer kunskapsfrågor. ”Vem vet mest” kan kallas quiz, ”På spåret” och ”Smartare än en femteklassare” likaså, men ”första bokstaven i något ni tror sketchen handlar om” är definitivt INTE en quizfråga. Det är ett krystat försök att skapa en röd tråd i programmet.

Det verkade även Anders Jansson och gästerna Katrin Sundberg och David Batra i kvällens avsnitt vara fullt medvetna om, eftersom de nästan urskuldande skämtade om de ”glasklara” reglerna i början av programmet.

Näst värst är skämskudde-momentet när delar av publiken ska illustrera saker genom att exempelvis grymta som en gris eller ”se sur eller randig ut”.

Bronspengen går till det fåniga finalnumret, där det eftersökta ordet på 11 bokstäver illustreras i sång och dans.

Det hade varit en bättre idé att köra den slappa stilen fullt ut med sketchklipp nonstop.

Eller att göra ett riktigt humorquiz och testa gästernas kunskaper i humorhistoria.

Nu känns hela programmet planerat på en fikarast. En väldigt kort fikarast. Och det är synd.

Humor förtjänar att tas på allvar.

I morgon struntar jag i tablå-tv och fortsätter att plöja gamla avsnitt av komediklassikern ”Arrested development” på Netflix.

Pepp

Två nya starka kvinnliga karaktärer har gjort vassa och roliga men lite grabbiga komediserien ”Silicon Valley” (HBO Nordic) ännu bättre.

Depp

”Lordi – monsterpojken” (SVT2) var en sorglig men intressant film om bråd död, avhopp och att gå från firad och älskad till hånad och skuldsatt.

Sylvia Balac

”Bathinas skilda världar” skulle ha haft premiär i oktober, men lades i malpåse i sju månader.
Man började ana oråd.
Och det gjorde man rätt i.

 
Webbserien ”Bathinas skilda världar” går ut på att Bathina Philipson – som växte upp i en stor palestinsk familj i en förort, men hamnade mitt i smöret på Östermalm när hon gifte sig med stenrika Anders ”Aje” Philipson – visar upp sina skilda världar, och gör en resa bland fördomar genom att träffa familjer i olika samhällsklasser.
Med utgångspunkten att hon, som står med fötterna i olika samhällsklasser och dessutom försörjs av en betydligt äldre man, själv har kommit i kontakt med väldigt mycket fördomar.
Det första avsnittet är okej. Men i det andra, som lades ut på SVT Play i går och handlar om medelklassen, spårar det hela ur i rena rama parodin.
Det är i princip en färdig ”Partaj”-sketch.

 
Bathina är hemma hos Eva Lotta Carlsson och Tomas Grönkvist i Gräve, som har två barn, villa, Volvo, och vovve såklart.
Inget konstigt med det, men sättet de här människorna pratar om sig själva och sin klasstillhörighet på, och hur medvetna de är om hur de vill uppfattas, är barockt.
Hur de tittar på varandra i samförstånd – hon med en liten sjal över axlarna – och har kommit överens om, uttryckligen, att även om de har arbetarbakgrund på föräldrasidan säger de ju att de är medelklass nu, om någon skulle fråga.
Det finns många dråpliga ögonblick, men höjdpunkten är när Bathina frågar om det stämmer att man i medelklassen är föränderlig och vill prova på nya saker, och Eva Lotta svarar:
– Jo men det tycker jag nog. Som det här med matkassen, det var ju att vi ville ha något nytt. Och rädda för att prova, det är vi ju inte.
Varenda fördom blir bekräftad bland dessa stereotyper, och det hela blir ett skämt, som jag är ganska säker på att familjen Carlsson-Grönkvist inte är med på.
Och när inte ens produktionen tar programidén om att slå hål på fördomar på allvar, kan knappast vi tittare förväntas göra det heller.

 
I kväll: ”Sveriges yngsta mästerkock” i TV4.

Nja…
Lite trist att alla tyckarna tycker lika om precis allt i ”Inför Eurovision Song Contest” (SVT1).

Nej!
”Svenska Hollywoodfruar” (TV3). Roligt en gång i tiden, numera enbart tragiskt.

Det finns inget tråkigare än att kallprata om lägenhetsklipp.

Inredningshysterin ger mig tristesspanik.

Ändå kan jag inte sluta titta på ”Vem bor här?” (SVT1).

Sex avsnitt senare undrar jag vad som hände? Hur blev jag beroende av detta?

På pappret lät det som en blek och krystad idé – att låta sex personer besöka varandra och sedan gissa vems lägenhet som tillhör vem. Dessutom är det nästan uteslutande en förutsägbar odyssé genom välbärgade hem – säkert blott en dröm för majoriteten tittare.

Men tack och lov finns det även utrymme för det udda, även om det är i lagom små doser. Något hem är ostädat, ett annat belamrat av prylar och rörigt. I butikschefen Stigs (känd från ”True talent” i TV3) djuriska lägenhet hittar gänget en Shakespeare-bok fylld av kondomer.

Bland alla klyschiga peppbudskap skrivna i snirklig stil på väggar är en sexgrotta precis vad man behöver.

Den största tjusningen är självklart att lyckas gissa rätt på vem som bor var. Trots att programmet gör allt det kan för att försöka förvirra leder både fördomar och känsla en oftast rätt. Och att ha rätt är ju kul.

Den självgoda nöjdheten förlåter ganska mycket – som de klyschor Malin Olsson tvingas leverera i sin rätt otacksamma roll som programledare.

Måndagskvällens allra bästa är dock att danska dramaserien ”Arvingarna” (SVT1) är tillbaka – tokigare, mer ångestfull och melodramatisk än någonsin. De flesta svek, bebisar som råkar kastas i sjön, mordförsök och otrohet tycks mer eller mindre möjliga att förlåta.

Bara det faktum att pappa Thomas (Jesper Christensen), den hopplöse haschtomten, framstår som relativt sympatisk trots att han strular runt med en annan dam i stället för att leta efter sin försvunna, psykotiska flickvän är rätt förunderligt.

Tisdag kväll ser jag ”Korrespondenterna” om konflikten mellan Ukraina och Ryssland, SVT 2 20.00.

Ha!

”Giro d’Italia” (Eurosport) har hittills bestått av rafflande spurter, otäcka krascher och svindlande naturbilder. Och vi har 18 härliga etapper kvar.

Gah!

Näst sista avsnittet av ”Mad Men” (Kanal 9) har sänts i USA och nu är separationsångesten grav.

Beslutet att döda McDreamy fattades väldigt fort, enligt intervjuer med Patrick Dempsey.

Kanske är det därför hans sista avsnitt vinglade som ett fyllo mellan skämskudde och oundvikliga tårar.

Det fanns väl inte ett enda “Grey’s anatomy”-fan där ute som missat att doktor Derek Shepherd, “McDreamy” (Patrick Dempsey), lämnat serien genom att, som våra vänner västerut brukar säga, köpa farmen.

I går visade Kanal 5 det omtalade avsnittet som helt fokuserade på händelserna kring Shepherd och därefter hans fru, Meredith Grey (Ellen Pompeo), som fick ta ett känslosamt farväl.

Det började med en spektakulär bilkrasch vars enda syfte var att ge McDreamy en sista chans att glänsa innan det oundvikliga sker.

Seriens skapare Shonda Rhimes skrev själv avsnittet men hon kommer inte att Emmy-belönas för dialogen. Det dröjer inte länge förrän McDreamy lugnt säger åt en hysterisk unge efter olyckan att “Ingen kommer att dö här idag!” En direkt biljett till evigheten för den stackars sate som är dum nog att säga det i en tv-serie.

Själva olyckan där McDreamy blir klippt av en lastbil ska vi inte tänka för mycket på, för då börjar vi undra hur blind lastbilschauffören måste vara för att inte se bilen på den raksträckan. Liksom hur det är möjligt för McDreamy, som blir massakrerad i olyckan, att ändå analysera sina egna skador i form av en inre röst, ända fram till dödsögonblicket.

Men nu ska vi inte vara för petiga. Fansen har ju följt honom i ett decennium och i går fick de ta farväl, komplett med en kavalkad av bilder från kärlekssagan mellan McDreamy och Meredith.

Visst hade Shepherds död sina larviga stunder. Men klokt nog lät Rhimes Meredith få avsnittets starkaste scener. Fansens sorg kanaliserades genom hennes tårar och ilska över felbehandlingen av maken. Där trängde sig lite värdighet in i vår sorg över en tv-ikons död.

Nödvändigt

Andra säsongen av “Penny dreadful” är lika viktorianskt stilsäker som den första (HBO Nordic).

Nödlösning

Familjen som tvingades bajsa i påsar och sedan bränna det förtjänade en nystart i “Nya arga snickaren” (Kanal 5).

Foto: ABC

Där uttrycks åsikter som kan tänkas spela Sverigedemokraterna rakt i händerna.

Är det av omtanke eller rädsla som SVT har lagt ”Delat land med Niklas Källner” på en helt hopplös sändningstid?

Kritikerna föll pladask.

Men publiken strömmade inte till.

Andra säsongen av ”Penny dreadful” bör ändra på det.

Vad händer om man samlar de största karaktärerna från brittisk myt- och berättarhistoria från 1800-talet och samlar dem under samma tak? Hur blir det om Frankenstein, Dracula, Dorian Gray och Dr Jekyll/Mr Hyde samsas under det gulaktiga skenet från gaslyktorna i viktorianska London?

Det var grundpelaren i första säsongen av storbudgetserien ”Penny dreadful” som hade premiär i fjol. Kritikerna älskade det. Jag själv håller serien som något av det snyggaste och bästa som gick att se på en skärm under 2014. Men någon direkt publiksuccé blev det inte.

Det är förstås inte allas kopp te. Jag kan förstår att blandningen av spöken, gastar, häxor, oknytt och ockult mumbojumbo blir för mycket för somliga. Men om man lyckas se bortom anstormningen av zombies, vampyrer och andeväsen har ”Penny dreadful” (HBO Nordic) extremt mycket att ge.

Och för oss som helst får vårt blodskvättande ultravåld serverat i korsett och cylinderhatt är den här psykologiska thrillern så nära ett mästerverk man kan komma.

I centrum för säsong två står hotet från häxan Madame Kali (en storspelande Helen McCrory) och våra hjältar måste samla sina krafter för att på nytt bekämpa såväl inre som yttre mörker.

Handen på hjärtat är väl storyn inte superstark i sig. Men det vägs upp av minutiöst noggrant miljö- och kostymsakapande. Och ett helt sagolikt starkt skådespeleri. Timothy Dalton är magisk som den plågade äventyrsresanden/patriarken Sir Malcolm. Men ingen lyser starkare än Eva Green. Hon är häpnadsväckande stark i rollen som Vanessa Ives, hemsökt av syner hon inte kan kontrollera. Green äger varje sekund hon syns i rutan och bär nästan ensamt upp hela serien på sina axlar.

Jag älskar det. Men bristerna är mer uppenbara den här gången.

För det är, handen på hjärtat, som skräckserie betraktat som ”Penny dreadful” inte fungerar. Åtminstone inte om man med termen ”skräck” syftar på sådant som lyckas vara otäckt och skrämmande. ”Penny dreadful” är aldrig det minsta läskigt. Men om man är ute efter ett tätt och välspelat psykologiskt drama om besatthet och skuld bjuder HBO-serien på en outsinlig ström av godsaker.

Tisdag kväll ser jag sista avsnittet av ”Daredevil” (Netflix).

I kväll tittar jag på sista avsnittet av ”Daredevil” (Netflix).