De kastas in i 90 grader direkt.

Trots att ”Mästarnas mästare” (SVT1) chockstartar känns det rätt lamt.

Första gruppen beger sig direkt från flygplatsen i Palermo till den kanske mest fruktade och klassiska tävlingsgrenen i ”Mästarnas mästare” – den där deltagarna ska sitta i 90 grader så länge de orkar. Den lilla twisten i år är att de tävlar som lag – tjejer mot killar. Tidigare hockeystjärnan Danijela Rundqvist imponerar från start med sitt stenansikte och programledaren Micke Leijnegard försöker bygga upp spänning runt kampen mot Magdalena Forsbergs svårslagna rekord på 12.59, utan att riktigt lyckas (Rundqvist hamnar två minuter ifrån).

Så är den huxflux över, den tävling deltagarna brukar gå runt och frukta genom stora delar av programmet. Inte med en smäll, bara ett gnyende.

Kritiken mot att ”mästarna” blir allt mindre namnkunniga för varje säsong som går är en föraning om att vi kanske närmar oss slutet. Det som talar emot är att programformatet vuxit sig så starkt i söndagsslumrande tv-soffor.

Personligen är jag mer nyfiken på någon som Danijela Rundqvist än exempelvis Glenn Hysén vars liv och karriär redan tröskats i medier. Hennes tårar när de tittar på bilder från OS-silvret i Turin 2006 känns i magen.

Faktum är att hon, liksom många andra kvinnliga hockeyspelare, fått jobba vid sidan av sin sport för att överleva. Den stenhårda vilja och slughet som krävs för att orka träna vidare och skaffa sponsorer själv är imponerande.

I öppningen av ”Mästarnas mästare” dominerar hon med sin fysik och kampvilja, men lyckas även övertrumfa Glenn Hysén som husets största spexare (när bandystjärnan Magnus Muhrén utsätts för ett pruttskämt är det fotbollsskojaren han först felaktigt misstänker).

Ögonblicket vid middagen när Anette Norberg känslosamt berättar om sin bröstcancer sätts den spexiga stämningen på prov. Curlingstjärnans fysiskt orädda insats i de första tävlingarna får en ny och triumferande dimension.

I kväll ser jag ”Jordskott”, SVT1 21.00. Jag. Kan. Inte. Låta. Bli.

Ha!

”20 feet from stardom”, TV4 Fakta. Underbar dokumentär om körsångarnas liv i stjärnornas skugga.

Gah!

Intressanta människor diskuterar intressanta böcker, så varför känns Sigge Eklunds inslag i ”Babel” (SVT2) så märkligt ointressanta?

Lördagskvällen i SVT1 blev en riktig metaupplevelse.

Först Lasse Kronér som käck programledare i ”Smartare än en femteklassare” och direkt därefter Lasse Kronér som ”Lasse Kronér” i ”Ginas show”.

Fast frågan är ju om någon av dem är den ”äkta” Kronér. Att programleda ett sömnpiller av ”Smartare än en femteklassare”-kaliber torde kräva minst lika stor skådespelartalang som att spela en förvriden version av sig själv i en mockumentär.

”Ginas show” följer i fejkdokumentärens klassiska spår. På svenska har de starkaste serierna i genren varit ”Ulveson och Herngren” och ”Allt faller”. Än så länge har ”Ginas show” inte riktigt nått de seriernas höjder, men har ändå starka – och egna – kvaliteter.

Att serien har full tillgång till alla SVT-profiler gör litegrann att det känns som en firmafest, men vad gör det när man exempelvis får se helylle-André Pops bete sig som ett svin. Eller en storhetsvansinnig Lasse Kronér, som i serien utmanar Gina om att få en egen talkshow.

Serien har ett skönt tempo, och är varmare än mycket annat i genren. Gina Dirawi är en starkt lysande stjärna som med små medel spelar en, antar man, bara aningen justerad version av sig själv.

En version som man gillar och hejar på, särskilt när hon utsätts för ”lilla gumman”-behandling av männen på SVT.

Musikvalen är klockrena, särskilt förtjust är jag i Mapeis ”Second to none” som sätter tonen i förtexterna.

Och, framförallt, så känns serien ung, utan att för den sakens skull skrämma bort oss gamlingar.

Som den kallhamrade producenten i serien säger om hotet från Lasse Kronér: ”Tror du kidsen bryr sig om en skallig göteborgare som drar ordvitsar?”

Nej, jag tror inte det. Men jag tror absolut att de bryr sig om ”Ginas show”.

Sylvia Balac

Ja

”Unbreakable Kimmy Schmidt” (Netflix) är inte lika sofistikerad som Tina Feys tidigare mästerverk ”30 Rock” men ändå roligare än det mesta just nu.

Nej

Första helgen utan ”Vinterstudion” (SVT1) och abstinensen är fruktansvärd.

Den bästa svenska realityn just nu, serveras i små munsbitar och handlar om skåningar som sjunger karaoke.

 
I början av april slår vad man kanske kan kalla för ”Paradise hotel”-effekten till med full kraft, då Kanal 11:s ”Ex on the beach Sverige” och Sjuans ”Robinson – love edition” (en variant av den gamla dokusåpapionjären där bara singlar får delta) får premiär i princip samtidigt.
Många gräl och genanta scener kommer att utspela sig i exotiska miljöer, där folk har samlats med uppdrag att leverera ömsom bråk och ömsom parningsdans.
Och i SVT:s svagsinta ”Under samma tak” – där en handfull pensionärer har stängts in med ett gäng förvuxna tonåringar av den där typen man himlar inombords åt i kollektivtrafiken – fortgår de konstlade situationerna för att, enligt en mall man kan i sömnen, slunga oss från högljudda bråk till flyktiga små stunder av nyfunnen ömsesidig respekt och tillbaka igen.
Och, ja herregud, snart drabbar TV3:s ”Svenska Hollywoodfruar” oss igen.
Och några tankar kring den gamla stinkande hög av skit i TV4 som kallas för ”Farmen” orkar jag inte ens formulera.
Det är inte konstigt att man längtar bort någon gång. Mot reality-tv som inte är helt död på insidan.

 
Den senaste titeln i TV4:s långa kärleksaffär med bönder – ”Unga bönder” – är väl inte direkt rafflande, men intressant, naturskön och trivsam. Och TV3 har lyckats ganska bra med ”Parneviks”.
Men den absolut bästa svenska realityn just nu, den med mest själ och hjärta och karaktär, ser du i ”Klippans karaokecup”, på SVT Play/SVT Flow.
Om den senaste upplagan av den årliga karaoketävlingen på en pizzeria i skånska lilla Klippan, där en färgstark skara både mer och mindre begåvade entusiaster får blomma ut för en liten stund, bland klirrande glas.
Det är varmt, livsbejakande och lite lagom dråpligt.
Fem avsnitt ligger ute än så länge, och du klämmer dem på en timme och en kvart.

 
I kväll kollar jag in premiären av den italienska politiska thrillerserien ”1992” på HBO Nordic.

Ja!
”Trolljägarna” (TV3). Skönt varje gång.

Jo…
”The returned” (Netflix) är en välgjord amerikansk kopia av franska ”Gengångare”. Fast eftersom det överlägsna originalet också finns på Netflix (också det under titeln ”The returned”), bör man ju hellre se det.

Gina Dirawi gjorde rätt i att inte smida medan järnet var varmt.
”Ginas show” var värd att vänta på.

 
En talkshow med Gina Dirawi hade säkert blivit bra.
Bra – men väldigt bekant (även om den sedvanliga, folkkäre farbrodern hade varit utbytt mot en ung kvinna). Och det är ett bevis på Dirawis singularitet, att hon tackade nej till det säkerligen smickrande erbjudandet om att göra en egen talkshow i SVT – när hon var som allra mest omkramad och eftertraktad efter Melodifestivalen och Kristallenvinster – för att i stället ta några djupa andetag, och klura på vad som skulle kunna passa henne bättre.
Det blev ”Ginas show”; en fejkdokumentär om hur tillkomsten av talkshowen hon aldrig gjorde hade kunnat se ut.
Dirawi och flertalet inhoppande kändisar spelar varianter av sig själva, medan andra roller görs av skådespelare.

 
Idén, som tillskrivs Edward af Sillén, är förstås inte helt ny.
Vi såg en liknande produktion i SVT redan för tio år sedan, i ”Ulveson och Herngren”; en lysande serie som på sin tid kanske låg lite för långt i framkant för sitt eget bästa.
Men idén är bra. Och det är utförandet också.
Produktionen är snygg och känns aktuell, och att Dirawi själv har varit med och utvecklat idén – och petat en hel del i manus – gör att det hela känns personligt. Situationerna må vara fejk, men tilltalet är Dirawis autentiska.
Det är ungt, bitvis lite omoget. Men det är hennes eget, och det är det som har gjort henne till en unik röst i svensk tv.
Och i ”Ginas show” är hon dessutom omgiven av en massa andra roliga människor.
Johanna Wilson har väl den mest tacksamma rollen som skarp producent, men håll också ögonen på Karolina Wedin som assistent med grå mus-uppsyn. Vilket minspel.
Och det är alltid festligt att se kända människor spela uppblåsta versioner av sig själva.
Peter Magnusson och Anna Blomberg är två av många ess här, men allra roligast i de tre avsnitt jag har sett är Lasse Kronér, som spelar en viktig roll som Ginas talkshowrival; en go gubbe med ett allvarligt fall av otyglad hybris.

 
I kväll: ”Fortitude” i SVT1.

 
Klassigt
Netflix sprillans nya, fängslande dramathriller ”Bloodline” lämpar sig utmärkt för en helgs strecktittning.

 
Dassigt
Ingenting är super i taffliga superhjälteserien ”Powers” (Viaplay).

Det är helg och de tror att vi är dumma i huvudet.
Men det finns räddning att få.
Som finfina dramathrillern ”Bloodline”.
När man inte orkar med det glättiga längre. När man inte står ut med gräll förnedringsteve. När man får krupp av alla jurys. När man spyr rakt ut av ännu en uppmaning att telefonrösta. När man får hål i hjärtat av att se TV4 behandla Ingemar Stenmark som ett barn. När man tvingas äta lugnande för att allt bara är gapig, vidrig, ultrakommersiell skymning.
Då finns det lindring att få.
Jag lovar.
Bara för att det är helg är vi inte dumma i huvudet. Bara för att det blivit fredag betyder det inte att vi nöjer oss med att få bajs gnuggat i ansiktet av David Hellenius. Bara för att det snart är lördag behöver det inte innebära att vi står ut med ännu mera lismande från Fredrik Skavlan.
Men håll ut. Det finns lindring att få.
Som att Netflix har börjat visa finfina serien ”Bloodline”. Svenske Johan Renck har regisserat de två första avsnitten och lyckas med en rakt igenom glimrande skådisensemble skapa en soldränkt, men iskall dramathriller. Det är främst stämningen som är lyckad. En långsamt kokande gryta av familjekonflikter, uråldriga hemligheter och skrikande bitterhet som när som helst hotar att rinna över.
Trots att skådeplatsen är urpackar Florida Keys har Renck lyckats skapa något djupt olycksbådande och med skickliga hopp fram och tillbaka i tiden visar han hur snett det stora familjefirandet kommer att gå. Du kniper hela serien på en helg, om du kastar om lite i kalendern. Det kommer att vara värt det.

Kudos till SVT2 som trotsar trivselhetsen och väljer att visa isländska ”Metalhead” en fredagkväll. Den karga historien om syskonkärlek, hårdrock och tragiska traktorolyckor är visserligen ojämn som fan. Men när den är bra är den magisk.
Lördag kväll tittar jag på Mr Selfridge (SVT1).

För frihetstörstande egyptier och libaneser är det självklart.

På andra sidan jorden har även Tina Fey fattat att vidrigheter kan vara det roligaste som finns.

”Aktuellts” inslag handlar om egyptier och libaneser som skämtar om terrorgruppen IS i virala tv-klipp och scenshower. Mitt i obehaget finns en eufori – humor som tröst och bevis för att vi alltid kommer ha något fundamentalisterna inte kan nå.

Tina Fey och hennes ”30 Rock”-kompanjon Robert Carlock startar sin nya komediserie ”Unbreakable Kimmy Schmidt” (Netflix) i en bunker där en galen undergångspastor hållit fyra kvinnor fångna i femton år. När de befrias och får redan på att världen inte alls gått under har de många års frihet att ta igen. ”Mullvadskvinnorna” hamnar i pratshower, blir virala internetskämt och kan använda sitt tragiska ”varumärke” till att sälja salsasåser.

Efter alla ”märkliga sexuella grejer” hon utsatts för i fångenskap är Kimmy Schmidt (Ellie Kemper) uppskruvat beslutsam att äntligen få leva life i New York och det första hon köper är ett par blinkande sneakers, det finaste den tonårstjej hon mentalt fortfarande är kan föreställa sig. Lyckan över att få flytta in i cyniske wannabe-artisten Titus (Tituss Burgess) garderob är total.

Det är en hurtig naivitet så monumental att den kräver rätt många hårda slag av New Yorks krassa verklighet för att vackla. Naturligtvis är krocken perfekt både för humor och dramatik.

Mästare som Fey och Carlock fastnar självklart inte bara i det enkla. En av de finaste relationerna är den mellan Schmidt och hennes neurotiska arbetsgivare, lyxhustrun Jacqueline Voorhees (Jane Krakowski). De finner varandra i kampen för att äntligen stå på egna ben. Det finns inte en person, knappt ens domedagspastorn, som inte har något i grunden älskvärt över sig. Det är feelgood utan förljugenhet.

Inte minst gör den knivskarpt rappa dialogen ”Unbreakable Kimmy Schmidt” till det roligaste man kan se på tv just nu.

På fredagen ser jag isländska ”Metalhead”, SVT2 21.45.

Ha!

”I’m stel som en j-a pinne!”. Christine Meltzers och Carina Bergs panik-svengelska i ”Berg & Meltzer i Europa”, Kanal 5.

Gah!

Alla dessa tokroliga resor där ”profiler” utsätts för saker får mig att längta efter ett seriöst reseprogram där turismens alla sidor belyses.

FOTO: Lelo.
Onani är kanske inte kultur.
Men skinnbanjon gör avtryck i kulturen.
Fråga ”Kobra” – som gör ett helt program om självbefläckelse.
Händerna ska inte längre vara på täcket. Att tillfredsställa sig själv må vara en privatsak. Men onani är samtidigt en miljardindustri. Försäljningen av sexleksaker slår rekord år efter år. Numera säljs inte längre vibratorer och massagestavar i porrbutiker på skumma bakgator. Diverse redskap för den egna njutningen säljs öppet på apotek och fina I varuhus.
Det är naturligtvis i grund och botten en bra sak. Att något som under århundradena omgivits av hysch-hysch och direkt fientlighet (ni minns hur det gick för gamle Onan, till exempel) äntligen får en air av normalitet. Att RFSU nyligen anordnade en tävling där svenska kvinnor skulle få ett eget ord för onani – klittra – är bara hälsosamt.
Att det klittras och ruskas tupp på såväl bio som i tv-serier har inte undgått någon. Egentiden får allt större utrymme i kulturen. ”Kobra” (SVT1) är inte sena att ta upp jakten på onanins betydelse för populärkulturen. Risken med sådana här grepp är ju alltid att det blir lite fnissigt och fånigt. Men ”Kobra” balanserar på precis rätt sida om pinsamhetsravinen Och man låtsas heller inte som att hela världen plötsligt blivit mindre kluven till onanin (minns utställningen på Fotografiska där som censurerades för att den innehöll en bild där en kvinna onanerade till en bild på Carola). Den kritiska udden finns där genom hela programmet, även när man besöker onanigurun Betty Dodson i New York.
Samtidigt är vinkeln tillräckligt intressant för att hålla programtiden ut. Att det finns muséer där montrarna helt dedikeras till massagestavar från alla tider. Eller att författaren Harry Mathews skrivit finstämda, vackra berättelser om onani som fått kultstämpel. Saker som jag inte hade en aning om.
Att ”Kobra” fortfarande har orken och förmågan att förvåna och entusiasmera tittaren efter alla dessa år är en bedrift i det lilla.

Onsdag kväll tittar jag på utsökta ”Hitlåtens historia” (SVT1).

HURRA 1

”House of cards” (Netflix). Har bara två avsnitt kvar. Separationsångesten rider mig redan som en ringvålnad.

HURRA 2

”The walking dead” (AMC/Fox). Ojämn säsong. Men topparna tillhör seriens starkaste.

Filippa Bark var den stora stjärnan.
Och det norska försöket till humor, ”Stonehenge, var ett ironiskt fiasko.