Att få ALS-diagnos är att få en dödsdom.

Men det tar trots allt år innan kroppen förlorar striden.

En ny dokumentär mildrar vår skräck en smula.

Robert och Sissela träffades 2005, blev kära, gifte sig och flyttade in i ett hus vid Skellefteälven. Kärlekssagan komplicerades på ett tragiskt sätt när Robert fick ALS, den vidriga sjukdom som bevarar allt intakt i huvudet medan resten av kroppen långsamt men säkert bryts ner.

Västerbottensnytt följde Robert och Sissela i en serie reportage under flera år. I går var det premiär för “Det handlar om livet” (SVT2), en dokumentär om paret som Malin Viktorsson, till vardags “Mitt i naturen”-medarbetare, gjort.

Det är ett porträtt som kommer nära paret. Robert är en så varm människa att risken finns att han förminskas till att bli en Hollywoodifierad hjälte som tappert kämpar på utan att vi får se mycket av verkligheten. Men lidandet och vardagssorgen över hans tillstånd finns närvarande och han blir en person av kött och blod för oss.

ALS är en så skräckinjagande sjukdom att det är lätt att tänka sig att livet tar slut den dag diagnosen kommer. Men filmen visar att det är möjligt att skapa ett givande liv även under sjukdomens grymma process – och att mildra skräcken lite är den här dokumentärens främsta gåva.

Två av Kanal 5:s starkaste kort, Carina Berg och Christine Meltzer, återvände med en ny resa. Förra gången var de i USA, där de bland annat “gifte” sig i Las Vegas. Nu håller de sig till Europa, Frankrike närmare bestämt i första avsnittet. Som med många av kanalens realityserier blir en hel timme segt, men duon sliter hårt för att hålla det levande. Det är inte aktiviteterna i sig som är intressanta, utan underhållningsvärdet ligger i hur Berg och Meltzer tar sig an utmaningarna.

Skratt och tårar. Det är värt att jämföra med TV3:s motsvarighet där en trulig Kjell Bergqvist har huvudrollen och ger intryck av att mest casha in en lönecheck.

I morgon ser jag premiären av Ulf Malmros nya komediserie “Ack Värmland” (TV4).

Ja

“Hotell Marigold” (TV8) – bättre än uppföljaren som går upp på bio i dag.

Nej

TV8:s trötta tablå i övrigt.

Foto: SVT

TV4 lanserar ett nytt program om bönder.

Första instinkten är att kasta ut tv-apparaten och sen hoppa efter.

Vi har ”Bästa bonden”, ”Bonde söker fru”, ”Farmen” och nu ”Unga bönder”. TV4 har hittat en guldåder att fullkomligt vaska sönder.

När Ulf Lundells ”Öppna landskap” klinkar igång till svepande bilder av solig landsbygd och råmande kor exploderar klysch-mätaren i taket. Den pampiga berättarrösten och Hollywood-svepande musikläggningen förbättrar knappast läget.

Då, plötsligt, händer det.

Jag kapitulerar för TV4.

Dokumentärserien ”Unga bönder” är utan tvekan det bästa bondeprogram TV4 lyckats spotta ur sig. När vi slipper tillgjorda tävlingar kliver verkliga, fascinerande människor fram bakom reality-formatens streckgubbar. Den exotisering av bondelivet som vuxit fram speglas i bröderna Micke och Mathias förundran över folkstormen som drar in över deras gård under det årliga kosläppet. Drömmen om det oförstörda lantlivet lockar turister och ger TV4 höga tittarsiffror, till den grad att det kanske är det snarare än lantbruket som kommer stå för böndernas överlevnad.

I ”Unga bönder” får vi möta människorna bakom bondemyten. Gotländska Rickard som blivit Youtube-kändis med sin traktor Terror, jämtländska Liw som kallar kossorna ”sina damer” och småbarnsföräldrarna Oscar och Regina som kombinerar ekologiskt jordbruk med att ordna house-festival. Bröderna Micke och Mathias lever med sitt svåra beslut att ta över gården sedan mamman hastigt dog i cancer. De lever nu ”mammas liv”, som de själva uttrycker det.

Bondelivet får äntligen vara varierat och komplicerat – även på TV4.

Oväntat nog var det säsongspremiären av ”Kobra” (SVT1) som blev lite av en besvikelse, trots skräcktema. Inslaget om det extrema ”spökhuset” där folk står i kö för att få utsättas för tortyrliknande behandling var visserligen spännande, men skrapade bara på ytan.

Dessutom handlade allt om västvärldens skräck. Hur ser det ut utanför dessa snäva gränser?

På onsdagen ser jag ”Hitlåtens historia” om Army of lovers ”Crucified”, SVT 1 21.30.

Ha!

”Unbreakable Kimmy Schmidt” (Netflix) kommer som en räddning för alla oss som saknat smart och skruvad Tina Fey-humor sedan ”30 Rock” lade ner.

Gah!

Det får vara nog nu. ”Öppna landskap” måste sluta spelas i bondeprogram.

Alla tittar väl?
Ni missar väl inte en av årets bästa serier?
Bra. Jag blev lite orolig där ett tag.

Det känns som att den hamnat lite i skymundan. Vansinnigt, naturligtvis. För ”Fortitude” (SVT1) förtjänar en miljonpublik i samma storleksklass som Melodifestivalens. Minst.
Serien om den mystiska mordutredningen på ett (fiktivt) snötäckt Svalbard har slagit tv-krönikörer som undertecknad med häpnad. Ändå blir jag inte kvitt känslan av att en av 2015 års absolut största dramahändelsermöts litegrann med tystnad. Har jag fel? Är alla bara så upptagna med ”House of cards” (Netflix) och ”Game of thrones” (HBO Nordic) att det liksom inte finns tid att snacka om Fortitudes briljans också? Jag kan förstås ha fel. Det vore skönt.
För det finns så mycket i serien som håller så hög klass att jag tappar andan.
Det lilla polarsamhället, isolerat som på en egen planet, är helt befriat från kriminalitet. Det ortens ordningsmakt på sin höjd har att göra är att hytta med näven åt blåögda turister som ger sig ut i snön utan ett gevär över axeln.
Men naturligtvis inträffar det otänkbara. En brittisk forskningsledare hittas mördad, och internationell polis kommer till det istäckta samhället.
Det finns mycket att avguda i ”Fortitude”. Som en storspelande Sofie Gråbøl och den alltid lika briljante Christopher Eccleston. Som modet och skickligheten att förvandla slitna klyschor som ”idylliskt samhälle förvandlas när ondskan kommer till byn” till något genuint eget. Att med små medel effektivt linda en snara av misstänksam spänning runt halsen på tittaren.
Fortitude har beskrivits som en hybrid mellan ”Twin Peaks” och ”Brottet” (brittiska tv-kolumnister har roat sig med att ordvitsa snömiljön och andra danska succéserier och kallat den för ”The chilling” och ”The brrrridge”). Det är lika sant som fel. Samma mystik finns här. Mycket tack vare platsens inneboende egenheter. Den brutala naturen, det potentiellt dödliga landskapet, utsattheten där vid världens ände. Samtidigt en dos brutal verklighet när idyllens slöja våldsamt slits av.
Vit snö färgas röd av blod. Och polaridyllen framstår plötsligt precis som den egentligen är: kall, vemodig, utsatt, ensam, farlig, mörk.
Det är bara att applådera.
Måndag  kväll tittar jag klart på ”House of cards” (Netflix).

HURRA!

Trailern för andra säsongen av ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ser sjukt bra ut.

NJA…

”Farmen” (TV4). Öppet brev till TV4: Hej. Det är inte 2001 längre. Hej då.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Redan tidigt under Mello-spektaklets Andra chans, började tv-apparaten att stinka.

Av Christer Björkmans maktfullkomlighet. Av hans oförmåga att respektera regler. Av hans unika tankefel att inte ta tillvara på den självklara möjligheten till spänning.

Det dröjde inte länge efter den fjärde delfinalens slut, förrän Christer Björkman kunde presentera duellanterna i Andra chansen. Treor mot fyror från delfinalerna, annars var det Björkman – vem vet, kanske i samarbete med den musikbransch som glatt förordat fler finalister? – som bestämde.
Maktfullkomligheten är total.
Finns det regler för Melodifestivalen? De tolkar Björkman som han själv vill.
Många hävdar att Hasse ”Kvinnaböske” Anderssons bidrag redan har givits ut i annorlunda version i Japan och därför självklart borde ha diskats. Björkman tolkar annorlunda.
Behrang Miri & Victor Crone ”dopade” sin melodi genom att ta in folkkära operastjärnan Malena Ernman som gästsångerska. Inga problem, tyckte Björkman.
När hade han satt ned fötterna?
Om Per Gessle hade skrivit en ny refräng till Andreas Weise? Om Dolly Style hade anlitat Hayao Miyazaki och uppträtt som tecknade mangabrudar? Om Samir Badran hade tagit med sig brudarna från ”Paradise Hotel” och kryddat med en nakenbalett?

Som tv-tyckare, är jag dock mest upprörd över hur Björkman inte tog tillvara på ett självklart spänningsmoment.
Med tanke på hur svårt man hade att fylla programtiden, borde man givetvis ha inlett den första kvarten med att lotta deltagarna mot varandra i direktsändning.
Snacka om något som hade skapat nerv och spänning redan från början.
Svagt också att inte redovisa i procentsiffror hur vinstmarginalerna blev i duellerna, det hade inte förstört något inför finalen.
Mellannumren, inklusive one hit-wondern Loreen, var väldigt utdragna och/eller lättglömda. Fast Monica Z-hyllningen var snygg. Och ingen skugga faller över de båda superproffsiga programledarna.
Dags för pension för schlagerdiktator Christer Björkman!

I kväll ser jag ”Partaj” i Kanal 5.

Vackra blonda lik.

Två buttra poliser som tvingas samarbeta – trots att de hatar varandra.

”100 code” (HBO Nordic) är en helt ny jättegammal kriminalserie.

Michael Nyqvist spelar en ordentlig svensk polis och ensamstående pappa i sorg efter hustruns död medan Dominic Monaghan är en hårdkokt New York-polis utan trafikvett. När blonda, vackra, yppiga, 18-åriga kvinnolik dyker upp både i USA och Sverige tvingas de båda poliserna samarbeta.

Språket växlar mellan svenska och engelska medan vi får njuta av turistbyrå-fina bilder av Stockholm. Seinabo Seys ”Hard times” sätter tonen för en Nordic Noir-frossa som bara glimtvis är intressant (som frågan om hur serien fortsättningsvis kommer hantera den självskadeproblematik de planterat i första avsnittet).

Seriens skapare, Bobby Moresco, vann en gång i tiden en Oscar för manuset till ”Crash”, men här går han alldeles vilse i kriminalklyschor. Att år 2015 jaga en seriemördare som dödar unga kvinnor är ungefär lika fräscht som att göra en skräckfilm om en spökflicka med svart, stripigt hår.

Ska vi fortsätta frossa i vackra bilder på nakna kvinnolik måste något nytt tillföras.

Sluta slentrian-sexualisera den döda kvinnokroppen.

Nu.

Samtidigt som ”Let’s dance” (TV4), ”Melodifestivalen” (SVT1) och ”Så ska det låta” (SVT1) vittnar om ett utbrett sug efter sång och dans i de svenska hemmen skildrar en ny, hjärtevärmande serie detta intresse på

gräsrotsnivå. ”Klippans karaokecup” (SVT Flow) beskrivs som en realityserie om ”kärleken till att uttrycka sig” och handlar om en sångtävling som tas på stort allvar av ett gäng entusiastiska deltagare.

Domaren Fällan väger tonsäkerhet, scenframträdande, publikkontakt och inlevelse när han väljer varje avsnitts finalister, medan karaokevärden Puma avslutar med att filosofera lite om kärlek:

– Den är nåt man vårdar och är rädd om.

Missa absolut inte denna lilla pärla i tv-utbudet.

På lördagen fortsätter jag titta på cyniska kriminalserien ”Bosch” på HBO Nordic.

Ha!

”The last man on earth” med gamla SNL-favoriten Will Forte är en fascinerande undergångskomedi som precis haft premiär på amerikanska Fox.

Gah!

Dock är det oklart när/om den kommer till Sverige.

”Alla är fotografer” och ”Hitlåtens historia”.
Ypperligt, folkbildande och underhållande. Och precis vad SVT ska ägna sig åt.

 
I tisdags sjösatte SVT den hopplösa realityserien ”Under samma tak”. Med förväntade reaktioner som följd.
Den typen av gemen tv är helt enkelt inte en bra look på public service.
Trevligt då, att SVT:s onsdag bjöd på återkomsten av två programserier som är precis den typ av angelägen, smart och informativ, folklig förströelse med finess man vill se i SVT.
Först ut var andra säsongen av Johan Rheborgs och Henrik Schyfferts inspirerande infotainment ”Alla är fotografer”.
Och säsongspremiären var alldeles tipptopp; ödmjuk, rolig och tänkvärd.
Schyffert och Rheborg – som förra säsongen blev anklagade för att ägna sig åt genusklichéer i sitt fotograferande – har nämligen, efter att ha smält sin initiala indignation, tagit fasta på den kritiken.
Och temat för första programmet blev därmed ”Den manliga blicken”. Schyffert och Rheborg tog en kraschkurs i genus, och bjöd in en av sina största kritiker – ”genusfotografen” Tomas Gunnarsson – som coach.
Det blev riktigt bra; underhållande, avväpnande och medvetandegörande. Att se manliga modeller göra klassiskt kvinnliga poser i underklädesreklam var skratta högt-roligt och beklämmande på samma gång.
Skratta högt-roligt för att det såg helt galet ut. Beklämmande för att man blev påmind om att man dagligen ser kvinnor på just sådana bilder utan att orka reagera på störtlöjligheten i dem.

Sedan kom ”Hitlåtens historia” – om hitlåtars ursprung, väg upp på listorna och vidare betydelse – tillbaka med en femte säsong, som helt tillägnas det vi kallar det svenska musikundret.
Första historien handlade om Björn Skifs & Blåblus ”Hooked on a feeling”, och var fascinerande, osannolik och dråplig (Skifs själv jämförde sin USA-upplevelse med ”Spinal Tap”).
Ett lysande rakt och enkelt programkoncept som skulle kunna rulla nästan hur länge som helst.

I kväll: Johan Ulvesons dag i ”En clown till kaffet”, i Kanal 5.

Hihi!
”Nya arga snickaren” (Kanal 5). Per ”Pirre” Starrin pratar och för sig ju precis som Anders Öfvergård. Som en sketch!

Zzzz…
”Farmen” (TV4). Så urbota tråkigt och irrelevant.

Naturen är en svårflörtad kompis. I ”Jordskott” har alla gjort sig ovän med den, och i ”Dox: Lyckliga människor” kämpar pälsjägare i Sibirien med och mot den varje dag.

Måndagskvällen blev rena naturrutan i SVT1. Först senaste avsnittet av ”Jordskott”, som håller stilen. Den skogstokiga stilen.

Mystiska händelser avlöser varandra i en rasande fart och persongalleriet utökas hela tiden. I den vidöppna anstalten Silverhöjd är invånarna antingen kufar eller psykopater, eller psykopatiska kufar. Och det är mycket underhållande att titta på.

Det knakar och skaver här och där i serien men hela produktionen spritter av en sådan frustande berättarglädje att det är lätt att ha överseende med det.

Det är roligt att se en utmärkt Nour El Refai i en liten roll som polis, och jag ser fram emot när Yohio ska göra entré i serien.

”Jordskott” följdes av Werner Herzogs ”Lyckliga människor” som också fokuserar på naturen. Närmare bestämt taigan, och de män som jagar där. Det är fascinerande och vackra bilder, men Herzog verkar lite väl imponerad av de sibiriska karlakarlarna som bygger sina kanoter och skidor från grunden och lurar in små djur i fällor. Kvinnor och barn är bara statister.  Ett stort plus dock för att jägarnas hundar och hundvalpar får så mycket exponering. Sötchockerande.

”Världens lyckligaste människor? Döm själv!” uppmanar SVT i sin beskrivning av filmen. En filosofisk och svårbesvarad fråga förstås. Men jo, en tidig marsmorgon när jag kämpar för att hålla panikattackerna stångna i en överfull tunnelbanevagn i Stockholm kan jag nog hålla med om det.

Tisdag kväll återvänder jag till min favoritsåpa ”Hart of Dixie” i Kanal 5 20.00.

Sylvia Balac

Ja

Dokumentärserien ”The jinx” på HBO Nordic är en vansinnigt fascinerande inblick i psykopati och tvivelaktiga rätssystem.

Nja

Alpin-VM och längd-VM gav oss medaljer i mängder. Stackars Fredrik Lindström bär ensam på sina axlar att fixa en i skidskytte-VM som börjar på torsdag.

Melodifestivalen, säger ni?
Vem orkar bry sig om sånt?
VM i tv-serier pågår ju för fullt just nu.
Det är egentligen en icke-fråga. Har sett nog av ”Melodifestivalen” för i år. Har kikat lite förstrött för att kunna hänga med i snacke runt kaffemaskinen. Men brytt mig har jag inte gjort. Inte en millimeter. För vem orkar bry sig om appkaos, Filippa Bark och änglahundar på gubbgitarrer 2015? Eller rättare sagt: Hur skulle man ha tid med sånt?
Tv-året 2015 har ju äntligen satt igång med en öronbedövande smäll. Det finns så många högkvalitativa tv-serier i omlopp just nu att jag blir helt vimmelkantig. All tid går åt till att hinna med.
SVT har gått igång urstarkt med smått magnifika ”Fortitude”. En glaciärblandning av ”Brottet” och ”Twin Peaks” som fått tv-recensenter världen över att spinna som lyckliga katter. Själv älskade jag serien från första bildrutan. Den ödsliga miljön, den kusliga atmosfären, den storspelande Sofie Gråbøl andas +++++, alltsammans. Har ni missat? Se för allt i världen i kapp.

HBO Nordic kontrar med apsnygga ”Bosch”, om jakten på en seriemördare i Kalifornien, är den läckraste Los Angeles-skildring jag sett den här sidan Michael Mann. Rekommenderas.

Men allra störst anledning att skita i allt vad danstävlingar och schlagerfestivaler heter stavas förstås ”House of cards” (Netflix). Att den tredje säsongen släpptes i sin helhet i fredags har väl knappast undgått någon.
Precis som i den brittiska förlagan var säsong 2 den svagaste. Netflix-varianten gick rent av från att ha varit ett klockrent mästerverk till att nästan trampa vatten. Det tar man nu igen med råge.
Säsong 3 är tajtare, svartare, kallare, hänsynslösare. Frank Underwood har visserligen blivit president – men han är allt annat än populär. Samtidigt har hans och hustrun Claires ränksmidande och brottsliga förflutna på allvar börjat komma i kapp dem. När ni läser detta har vissa jag känner redan klämt hela säsongen på en helg. Så illa är det inte för mig. Men framåt onsdag lär jag vara klar. Och mätt. Och nöjd.

Söndag kväll tittar jag på magnifikt kusliga ”Fortitude” (SVT).

HURRA 1

Therese Johaug i damernas tremil (SVT1). Vilken människa! Vilken maskin! Vilken prestation! Respekt.

HURRA 2

”The Walking dead” (AMC). Säsong fem är inte den starkaste. Men vändningen i och med gruppens ankomst till Alexandria bådar mycket gott.

”Vardagspuls” – TV4:s nya, hälsoinriktade variant av 00-talets förvirrade skval-tv-kalkon ”Förkväll” – är i slutet av sin andra vecka.
Och har redan blivit tjatig.
”Vardagspuls” är bättre än ”Förkväll”, som var en spretig kakofoni av allt och ingenting, med en uppsjö av programledare, varav de flesta inte var speciellt bra.
Här kör två rutinerade kvinnor – Kristin Kaspersen och Agneta Sjödin – varsin vecka, och fokuset är tajtare. Det hela håller i alla fall ihop.

Men det här med att tipsa och uppmuntra kring kost och träning och livspussel görs bäst i små doser. Och det går en fin gräns mellan inspiration och pekpinnar, medvetenhet och ren förmätenhet.
Och över ”Vardagspuls” ligger präktigheten för tungt. Orden ”nyttig” och ”sund” upprepas som ett mantra tills det enda man verkligen känner för att göra, är att bonga en flaska rött och injicera frityrolja.
Och varför, till exempel, måste Kristin Kaspersen, när hon har fått tittarfrågan om hon någonsin är onyttig, och svarat att hon tycker om att äta choklad och att ta ett glas vin eller champagne någon gång, lägga till att hon inte rekommenderar det till de som är sockerberoende eller har alkoholproblem?
Det blir ju olidligt mästrande.

Att tillbringa en timme med ”Vardagspuls” är som att äta middag med den där numera snustorra väninnan som inte bara har fått dille på att ”leva aktivt” och ”äta rätt” (enligt hennes definition), utan dessutom har fått för sig att hon måste sprida sin nya religion till alla andra runt bordet. Ni vet, hon som berättar att hon gick upp fem i morse för att hinna göra sin yoga innan det var dags att servera ungarna algsmoothies till frukost.
Man får visserligen lite andrum från duktigheterna i vissa intervjuer (även om de lätt smyger sig in där också). Men den typ av snack man får i ”Vardagspuls” gör å andra sidan Malou von Sivers redan mycket bättre i ”Malou efter tio”.
I dag är ”House of cards” tillbaka med nya elaka avsnitt på Netflix.

Ja!
”Parks and recreation” har precis tagit avsked i amerikansk tv, och närmar sig slutet även i C More. Fina Leslie Knope kommer att bli saknad.

Jo…
”En clown till kaffet” (Kanal 5) har lite problem med sin form och ton, men har alltid sina toppar. Och Peter Apelgren har stått för många av dem den här säsongen.

Vila i frid, musikgalor.

Länge leve svensk musik.

Nöjesbladet rapporterade live (om än med spoilervarning), Kulturnyheterna intervjuade vinnare, Rapport hade ett collage av segerbilder från den gala som började redan vid 17-tiden. Kanske bör man ändå vara något av en nörd för att intressera sig för Grammisgalan, men nu ska det till ett extraordinärt intresse för att sätta sig framför tv:n kl 21 och se en gala man redan vet hur den slutar.

Kalla mig bakåtsträvare, men jag vill inte ha mina galor begagnade.

Även P3 Guld eftersändes i SVT, men där direktsände åtminstone radion sin egen gala.

Naturligtvis finns det många bra skäl till detta system, men inga av dem är omtanke om tittarna. Med ett så starkt svenskt musikliv borde man väl Animal-hamra på stora trumman, minst lika mycket som filmbranschen gör när de ockuperar en hel kväll för sina baggar.

Nu känns allt rätt defensivt. Även med en alltid lika knivskarp Gina Dirawi vid rodret. Kanske är hon den enda som kommer undan med skämt om att lp-skivan ”dödförklarats fler gånger än Lars Vilks”.

Ett stort problem för Grammisgalan är dess publik. Oftast ser det ut som att de skulle ha roligare på en kommunal debatt om Slussenfrågan. Är det så jobbigt att tvingas vänta lite på nästa drink?

Det såg lite motigt ut först, men till slut orkade de ställa sig upp och ge Sven-Bertil Taube och senare Lill Lindfors välförtjänta stående ovationer.

Tack och lov fanns en jublande lycklig Little Jinder och hennes gråtande mamma Åsa på plats för att leverera spektakulär vinnarglädje. Tack och lov fick även salongsberusade Rebecca & Fiona  snubbla upp på scenen iförda tjocka täckjackor och fyllda skumpaglas. Tack och lov höll Gina Dirawi en fin, personlig hyllning till det fria ordet.

Sen orkar inte ens Jocke Berg hämta upp sitt pris som årets textförfattare, utan låter sina introverta bandkollegor i Kent försöka hålla tal under rätt aggressivt hån från Felix Herngren.

Då blir man lite missmodig, igen.

På torsdagen ser jag damernas stafett i skid-VM, SVT1 13.00.

Ha!

Tur för ”Ninja warrior” (Kanal 5) att kufiske ”Stenålders-Henning” med nöd och näppe gick vidare till final.

Gah!

Sista avsnittet av ljuvliga komediserien ”Parks and recreation” visades på amerikansk tv igår. Jag kommer sakna lilla Pawnee, Indiana.