Man kan ju sluta på olika sätt.

Michael Jordan knuffade Bryon Russell på ända och sänkte historiens kanske mest berömda hoppskott. Några månader senare lämnade han sporten han älskade – med sex NBA-titlar, fem MVP-troféer och en odiskutabel status som världens fortfarande bäste spelare. (Vi ignorerar Wizards-äventyret några år senare i det här exemplet).

Ray Lewis sa ”This is it” till sina lagkamrater. De svarade med att ge honom allt sitt blod, svett och tårar genom ett sista, känsloladdat slutspel. Sedan, när Super Bowl-triumfen var ett faktum, stack den fruktade och respekterade försvarsikonen medan valet fortfarande var upp till honom.

Men de allra flesta får ju aldrig det där sagoboksslutet på karriären.

Brett Favre och Terrell Owens gick från prisade megastjärnor till rena skämt.
Shawn Kemp knäcktes av skenande kilon och missbruk.
Tracy McGrady kuskade i flera år runt från klubb till klubb och bänk till bänk, av skador berövad på sin en gång så bländande förmåga.

En sak kan vi enkelt konstatera.

När vi nu lägger ned USA-bloggen, så känner vi oss betydligt mer som en trött, trög och överviktig föredetting, än som en franchise player som världen kommer att sakna.

De kvalitativa inläggen har blivit färre, de tysta perioderna längre. Vi lyckas inte längre hålla uppdateringarna på en anständig frekvens, så därför är det dags att lägga ner – för gott.

USA-bloggen har hela tiden varit mer eller mindre en hobby, som till 99% skötts på fritiden. Jag önskar att det var annorlunda, och jag tror faktiskt på ett annorlunda svenskt medielandskap i framtiden. När intresset för NFL, NBA och allt det där har vuxit ännu mer i vår del av världen, så kommer seriösa resurser för att bevaka ligorna avsättas även på svenska sportredaktioner.

Men det här ska inte bli ett långrandigt resonemang om varför en blogg läggs ner, utan jag vill egentligen bara säga tack.

Tack så oerhört mycket, för att ni var med och skapade något av det roligaste vi gjort.

För det var alltid så vi såg det – det var aldrig bara vi som skrev och ni som bara läste, utan snarare en ständig kommunikation och diskussion kring idrotterna, ligorna och spelarna vi älskar och fascineras av.

Ni som var med oss – Myslas, Martin, LFCJonas, Andreas, Lars, Rikard, Tore, Alexander, Christoffer, Matte, Daniel, Fiftymagpies, Gammeljärven, GoLions88, Fredrik och alla ni andra, det är så många som förtjänar att nämnas – tack!

Över 13 000 kärleksfulla, kunniga och engagerade kommentarer sedan starten i september 2009. Ni är ett levande bevis på att näthat och destruktivitet fortfarande har många mäktiga motpoler i vårt land.

Dessutom är ni ett bevis på en förbaskat god smak, om jag får säga det själv. När man väl fastnat för amerikansk sport, då är man oftast körd för all framtid. Som den stora, verkligt drabbande förälskelsen. Det var bland det bästa med att driva USA-bloggen – att få möta en massa andra, hopplösa romantiker.

Folk som verkligen fattade vad det handlade om.

Från den otåliga väntan på en Pontel-video, till den desperata jakten på en fulstream mitt i natten.
Från söndagarna med PA Gullö, till pilgrimsfärder till Superdome, Lambeau Field och Texas Stadium.
Från basebollsamlarkort, till Sabermetrics till Mariano Rivera till Yasiel Puig.

Egentligen allting.

ESPN, Madden-turneringar, Super Bowl-fester, StubHub-biljetter, ölkrängaren som skriker ”ice-coooooold beer! ice-coooooold beer!”, Bobblehead Night, flyttlådor med Slam-tidningar, marching bands, maskotar, NBA Store, Craig Sagers gräsliga kavajer, fantasyligor, gamla Jordans som vi vägrar slänga trots att både slitaget och våra bättre vetande familjemedlemmar talar för det, ribs, pizza, light-öl (eller åtminstone reklamen för den), Al Michaels, mock drafts, Foot Locker, matchtröjor, sportbarer, och många, många sena nätter…

Vi är alla en del av en sorts syskonskap, sammanknutna av en förståelse för den passion och galenskap som amerikansk sport kan framkalla i en människa.

Ni bringade åtminstone mig många trevliga och underhållande diskussioner, och för det är jag evigt tacksam.

Det här blir det sista inlägget i USA-bloggen, men konversationen behöver ju inte tystna för det. Jag kommer förhoppningsvis fortsätta skriva i Sportbladet då och då, så håll utkik där. Kanske hörs vi också i framtiden i något annat bloggliknande sammanhang.

Om ni vill hänga med mig till mitt nya Twitter-konto och snacka sport-eller-vad-som-helst, blir jag förstås jublande glad.

USA-bloggens Twitter, som lever vidare trots själva bloggens frånfälle, kommer Stefan från och med nu sköta på egen hand.

Eftersom jag redan har skrivit ett löjligt sentimentalt och högtravande sista-inlägg, kan jag väl lika gärna avsluta med ett sista tårdrypande citat.
Från His Airness himself, i United Center onsdag den 13 januari 1999, när han meddelade världen att det var dags att lägga skorna på hyllan:

”It was difficult because you are giving up something that you truly, truly love. My love for the game is very strong, and it’s hard to give up that love.”

//
Petter Westin
petter.westin@aftonbladet.se

Tajmingen kunde inte ha varit bättre.

När Oklahoma City Thunder och Miami Heat drabbar samman, 02.00 natten mot fredag, är det inte bara ett toppmöte mellan 2012 års NBA-finalister.
Det är den prestigeladdade, gnistrande kulmen på årets främsta basketsnackis:
Kevin Durant vs LeBron James.

Det är ingen överdrift att kalla det USA:s just nu hetaste rivalitet.

LeBron har abonnerat på titeln ”Världens bäste spelare” de senaste åren, men nu stormar Durant mot tronen med våldsam kraft och fart. Huruvida han tvingar King James att abdikera får framtiden utvisa. Men helt klart är att Durant spelar på en utomjordisk nivå den här säsongen. Siffrorna är tv-spelsbisarra:

31,5 poäng, 7,8 returer och 5,5 assist per match – med ett 51-procentigt skytte, varav 41 procent bakom trepoängslinjen. Han är ensam i ligan med en PER över 30.

Han har gjort 40+ poäng i sju matcher, och dunkat i 54 en gång.
I de 27 matcher som gått sedan Russell Westbrook skadade sig, har Durant snittat 35,3 poäng på 52-procentigt skytte. Han har alltså höjt sin volym och tagit större ansvar, utan att tappa någon som helst effektivitet.

Och viktigast av allt: Han spelar en vinnande basket. Oklahoma City har NBA:s bästa facit med 43 vinster och 12 förluster.

Det är ju inte så att LeBron James varit något annat än sitt vanliga dominanta jag – han har alltjämt en PER på 29,41, och har liksom Durant saknat en superstar-sidekick (Dwyane Wade) i flera matcher. Men i dagsläget är den samlade expertisen rätt överens: Kevin Durant blir ligans MVP. En titel som LeBron lagt beslag på fyra av de fem senaste säsongerna.

Alla rubriker och hyllningar till rivalen har inte gått James obemärkt förbi. Känslan? Han gillar det inte. Därför har han så sakteliga arbetat sig in i rampljuset igen:

• Han har dunkshowat på träning, vilket helt enligt planerna läckte ut och fick stor uppmärksamhet.

• Han har, i en intervju med NBA TV, placerat sig själv på basketens Mount Rushmore:
– I’m going to be one of the top four that’s ever played this game, for sure. And if they don’t want me to have one of those top four spots, they’d better find another spot on that mountain. Somebody’s gotta get bumped, but that’s not for me to decide. That’s for the architects.
När han blev ombedd att utse de fyra största spelarna någonsin, valde han Michael Jordan, Larry Bird, Magic Johnson och Oscar Robertson. Legendariske centern Bill Russell, som nyligen fyllde 80 år, fick ingen plats på berget – och svarade så här:
– Hey, thank you for leaving me off your Mount Rushmore. I’m glad you did. Basketball is a team game, it’s not for individual honors. I won back-to-back state championships in high school, back-to-back NCAA championships in college. I won an NBA championship my first year in the league, an NBA championship in my last year, and nine in between. That, Mr. James, is etched in stone.
(LeBron har sedan dess skakat av sig kritiken).

• Han har, i vad som låter som ännu en markör av hans storhet, svarat så här på frågan om när pressen att vinna titlar flyttas från honom till Durant:
– When I retire. When I retire. They’re still talking about, am I going to win a third? You know…

• Han har, så fort ligan drog igång efter All-Star-uppehållet, smällt till med en fullskalig monstermatch i segern mot Dallas Mavericks: 42 poäng på 23 skott, 9 returer och 6 assist.

Jag tror att allt ovanstående var LeBrons personliga uppladdning inför torsdagkvällens primetime-kollision med Durant. Han vill påminna fans, media och för all del andra NBA-proffs, om vem som är världens bäste spelare – vem som har vunnit de två senaste mästerskapen.

Nu drabbar han samman med den fyra år yngre megastjärnan som vill ha hans position.

Jag vet inte med er, men jag tror att det här kan bli något alldeles extra.

I söndagens Sportbladet hade jag en krönika. Den dök aldrig upp på nätet, så ni får den här istället.

•••

En trasig hälsena – bland det absolut värsta som kan hända ett basketproffs.
Nu mer än någonsin behöver Jeffery Taylor sin omtalade träningsvilja.
Och Sverige måste klara ett EM-kval utan sin bästa, mest spektakulära spelare.

Nej, man kan ju inte beskylla NBA-svenskarna för att ha oförskämt mycket tur.
Båda slog sig fram från en undanskymd draftposition i andra rundan.
Båda har kämpat i bottenlag med intern turbulens och sparkade coacher.
Och värst av allt – båda slet av hälsenan i samband med sin viktiga andra säsong.

Få skador är så förödande. Speciellt i basket där man är så beroende av explosivitet.
För Jonas Jerebko var det en enorm kamp att komma tillbaka från sin olyckskväll i oktober 2010.
Nu tvingas Jeffery Taylor, 24, gå igenom samma sak.
Det är ett förkrossande bakslag.

Norrköpingssonen var mitt i det som skulle bli hans stora genombrottsår. Han snittade 24 minuter per match för ett lag som ligger på slutspelsplats. Och då har hans skytte ändå strejkat hela hösten – så mycket betyder Taylors försvar för Charlotte Bobcats, så uppskattat är hans solida lagspel.

NBA är en skoningslös industri. Det finns inga garantier för att samma roll väntar på honom när han blir frisk.
Men om någon har arbetsmoralen för att komma tillbaka fullt ut efter en allvarlig skada, så är det Jeffery Taylor.
Vi pratar om en kille som inte kunde skjuta trepoängare när han gick på college, låste in sig i hallen under sommaren, och inte kom ut förrän han avlossat sisådär 150 000 skott.
Plötsligt var han en av lagets bästa skyttar.

Träningsvilja, målmedvetenhet och en nästan läskig disciplin.
Det var de egenskaperna som tog Jeffery Taylor till världens bästa liga.
De egenskaperna kommer göra honom till en etablerad NBA-spelare igen – även om den avslitna hälsenan rånar honom på en del av hans naturliga superfysik.

Säsongen 2013/14 är över för den spänstige forwarden.
Jag skulle bli chockad om vi såg honom i EM-kvalet i augusti.
Även om han mot förmodan blir spelklar i tid, så kommer Bobcats aldrig släppa honom. Han är en av de tongivande unga spelarna i klubben. Ägaren Michael Jordan och hans stab lär vilja övervaka svenskens hela rehabperiod och försäsong.

Basketlandslaget tappar sitt vassaste offensiva vapen, sin bästa försvarsspelare – och en häftig publikmagnet. Talanger som Viktor Gaddefors och Ludvig Håkanson måste bli vuxna illa kvickt och producera mer. Efter årets EM i Slovenien vet vi att potentialen, och killer-instinkten, finns där.
Men den största stjärnan blir förstås Jonas Jerebko.
Ukraina 2015 är fortfarande inom räckhåll, så länge Detroit-proffset kommer hem och leder laget lika bra som han gjorde i det förra kvalet.

En tung dag för svensk basket, en tung dag för Charlotte Bobcats. Nyheten om att Jeffery Taylor missar resten av av NBA-säsongen – och med all sannolikhet inte spelar EM-kvalet 2014 – är bedrövande på flera nivåer.

Mest synd är det förstås om Jeffery Taylor, som hade sitt livs chans den här säsongen. Han har fått massor av speltid, ökat offensivt förtroende och en viktig roll i ett lag som ser ut att vara på väg mot slutspel för första gången på fyra år – och blott andra gången i klubbens historia.

Taylors adelsmärke är alltjämt försvaret, och det har hjälpt honom att förtjäna de 24 minuter per match han snittat under hösten. Hela Bobcats defensiva förvandling under nye coachen Steve Clifford är faktiskt remarkabel.
Förra säsongen släppte Charlotte in 108,9 poäng per 100 possessions – sämst i hela NBA.
I år är facit 97,9 poäng per 100 possessions. Fjärde bäst i ligan, och den främsta anledningen till att klubben redan nu vunnit 13 matcher – bara åtta färre än man gjorde på hela förra säsongen.

Självklart kommer Bobcats sakna den hängivne svensken på egen planhalva. Med tanke på att 20-årige forwarden Michael Kidd-Gilchrist har en fraktur i handen, inte är tillbaka förrän i januari och dessutom omnämns i trejdrykten…well, klubben har problem på position 2/3.

Mitt tips är ändå att vi får se Charlotte i slutspel i april, precis som Jonas Jerebkos Detroit. Eastern Conference är såpass svagt att båda lagen ska kunna bita sig fast bland de åtta bästa..
Två svensklag i NBA-slutspel – det är häftigt.
Förjäkla trist att den ene är skadad och att den andre har ont om speltid, bara.

Hur stor är Kobe Bryant?
Well, hans kontraktsförlängning slog ut beskedet om Derrick Rose – som missar resten av säsongen efter sin knäoperation – vad gäller medieutrymme.
Det säger allt.

Kobe Bryant är en levande legend, en global ikon.
Men är han värd de 320 miljoner kronor Los Angeles Lakers ger honom över säsongerna 2014/15 och 2015/16?
Ur affärssynvinkel – ja, solklart.
Ur sportslig synvinkel – nä.

Han slet av hälsenan i april, han fyllde 35 år i augusti.
Han vill väldigt gärna vinna den där sjätte NBA-titeln.
Men inte så gärna att han var villig att offra sin status som världens bäst betalde basketspelare.

Jag lägger inte in några värderingar i hans beslut, jag konstaterar bara fakta. Att det var klubben som ouppmanad erbjöd kontraktet – ”ingen förhandling”, enligt Kobe själv – spelar liksom ingen roll. Nog kunde han ha sagt ”schysst, men jag gör som Tim Duncan och Kevin Garnett och nöjer mig med 10–11 miljoner dollar om året”. Om han ville.

I NBA begränsas även de mäktigaste klubbarna av lönetaket. Att Kobe drar in båtlaster med pengar till familjen Buss ändrar inte på det faktumet.

Till sommaren väntas Los Angeles Lakers ha sisådär 22 miljoner dollar att lägga på free agents (utan Pau Gasol under kontrakt). Det är inte tillräckligt för att förvandla det här laget till en titelkandidat.

Nä, jag tror att Kobe Bryant har hissat Larry O’Brien-trofén för sista gången.

•••

Derrick Rose-historien är ju bara för sorglig. Två säsonger, mitt i karriären, helt utraderade. Frågan är om 25-åringen någonsin kan bli samma explosiva spelare som igen.

•••

En liten svenskkoll hinner vi med.

Jonas Jerebko fick fem minuter i fjärde quartern av Detroits utklassningsseger mot Milwaukee (113–94). Han var Mr 100%, satte tre av tre skott (en trepoängare) för totalt sju poäng, och tog en retur. Den svenske landslagsforwarden har hittills fått nöja sig med några ströminuter här och där. I de två senaste matcherna har dessutom Charlie Villanueva klättrat förbi honom i rotationen, vilket är bekymmersamt. En trejd är nog Jerebkos bästa chans att få stabil, tvåsiffrig speltid varje kväll.

Stjärncentern Al Jefferson var tillbaka i Charlotte, men det hjälpte inte hemma mot Boston. Förlusten med 86–96 får betecknas som en klar besvikelse. Norrköpingssonen Jeffery Taylor fick som vanligt stort förtroende som lagets sjätte spelare. 27 minuter, 7 poäng (3/6 FG, 1/2 3P), 3 returer och 1 turnover. Dessutom -22 i plus/minus-kolumnen. Ouch. Den här kvällen vill nog Bobcats glömma snabbt.

•••

Tre höjdare från den gångna NFL-omgången:

1. Eddie Lacy. 31 touches, 158 yards, 1 touchdown. Inte så tokigt av en liten tjockis.

2. Carolina Panthers. De är, som man säger, for real.

3. Justin Tucker. Javisst! En kicker! Har man sparkat in tjugotvå raka field goals, varav fyra i kylan och blåsten mot New York Jets i söndags, så platsar man på den här listan. Kan sorgligt nog vara Baltimores bästa anfallsvapen just nu.

Tre bottennapp från den gångna NFL-omgången:

1. Washington Redskins. Man börjar ju undra. Kanske ligger det något i alla de där rapporterna om osämja och brist på ledarskap?

2. Cold Weather Peyton. Inte riktigt samma grej som den äkta varan.

3. Oavgjort mellan Green Bay och Minnesota. Om jag vill se kryssmatcher tittar jag på Gefle IF. Det här dög inte, och det visste Vikings-försvararen Jared Allen också:
– I view it as a loss, personally. We gave up a 16-point lead in the fourth quarter. I don’t have a sister, but I’m going to say it’s like going to prom with your sister.

Jeffery Taylor skrämde oss litegrann inatt.
I slutet av andra quartern skottfejkade han mot LeBron James, drev till korgen där han blev stoppad – och åkte i golvet med en duns.
Samtidigt som Miami Heat gjorde poäng på andra planhalvan, låg Norrköpings stolthet kvar och vred sig i smärtor.

Men så farligt var det inte, trots allt.
En bit in i tredje quartern var han tillbaka på planen, med vänster handled ordentligt tejpad. Ingenting brutet, och skotthanden är intakt.

Charlotte Bobcats gjorde en okej insats, hade kontakt flera gånger under matchen, men var aldrig nära att skaka mästarna på allvar. I fjärde quartern rann siffrorna iväg till 81–97 samtidigt som Miamis superstjärnor vilade upp sig på bänken. Charlotte har nu fem segrar och fem förluster.

Och Jeffery Taylor? Jovars. Inatt blev det 30 minuter, 14 poäng (3/11 tvåpoängare, 2/4 trepoängare, 2/5 straffkast), 1 retur (offensiv), 1 assist, 1 steal, 4 fouls, 0 turnovers, minus 19 i plus/minus-kolumnen.
Det statistiken inte visar är en spelare som är mer aggressiv, mer självsäker och har ett naturligare flyt i sitt spel än under rookiesäsongen. Nu vill vi bara att några fler av de där rackarns skotten ska börja sitta!

Taylor satte tidigt upp målsättningen att snitta tvåsiffrigt i poängkolumnen den här säsongen. Hittills gör han 9,6 pinnar per match. Om han bara får upp skottprocenten ett par hack så kommer han klara sitt mål galant. För just nu skjuter svensken alldeles för dåligt. Här är hans nuvarande siffror, med fjolårssäsongens facit inom parentes:

Skottprocent, totalt: 37,6% (43,1%).
Skottprocent, trepoängare: 23,3% (34,4%).
Straffkastprocent: 57,6% (72,8%).

Så här kommer det givetvis inte se ut hela säsongen. Jeff håller på att vänja sig vid en större roll i lagets anfallsspel, och den ökade uppmärksamhet från motståndarförsvaren som det medför.

Jag tycker inte att han tar dåliga skott. Han är ständigt aktiv, gör sig spelbar runt trepoängslinjen, cuttar till korgen, drajvar med bollen, fattar bra beslut och gör ytterst få slarvfel (bara åtta turnovers på tio matcher). Men ibland saknas det där sista lilla i avsluten.

Defensivt vet vi sedan tidigare vad den stolte 24-åringen går för. Experterna är överens om att han har verktygen för att bli en stopper.

Inatt, framför allt i andra halvlek, ställdes Taylor en-mot-en mot världens bästa spelare vid några tillfällen. Ett litet helvete, förstås. Sanningen är ju att LeBron gör precis som han vill med hela ligan just nu. Men Jeffery stod upp, tog utmaningen och hade bland annat en fin bollstöld mot King James.

•••

Natten mot måndag har du chansen att se vår andra NBA-svensk, Jonas Jerebko, i direktsänd svensk tv. Ratta in Viasat Sport 03.30 om du vill se när Boråskillens Detroit Pistons stampar in på klassisk mark: Staples Center, för ett möte med Los Angeles Lakers.

Pistons bröt en fyra matcher lång förlustsvit genom att bortaslå Sacramento Kings med 97–90 i fredags. Tre vinster och fem förluster är Detroits facit i höst. Jerebko har som väntat haft svårt att få speltid, med Greg Monroe och Josh Smith som loggar tunga minuter på power forward-positionen. Svensken har ändock fått hoppa in i sex av åtta matcher och gjort det bra.

•••

Om jag ska se Lakers–Pistons, så får det bli i repris på måndag morgon. För det finns inte en chans att jag missar Denver Broncos–Kansas City Chiefs på Sunday Night Football. Chiefs är obesegrade, nio raka vinster. Ändå är Broncos (8–1) spelbolagens favorit med mer än en touchdowns marginal. På ren svenska stavas väl anledningen kvartsback, eller nåt liknande.

Peyton Manning spelar sitt livs football. Han har passat för 33 touchdowns. Ifjol var det bara fyra quarterbacks som överträffade den siffran – på hela säsongen.

På andra sidan har vi Alex Smith, mannen som gett det inte helt smickrande epitetet ”game manager” ett ansikte. Petad och trejdad av San Francisco, men i Kansas City funkar hans riskminimerande stil hittills alldeles utmärkt. Chiefs har utformat sitt succérecept kring en spektakulär running back i Jamaal Charles – och ett dominant försvar. Det är de sistnämnda som måste få in regelbundna och rejäla smällar på Manning inatt, för om det blir en shootout… då blir det jobbigt för Alex Smith.

Om du glömt bort vad Bruce Bowen tjänade sina pengar på som NBA-spelare, så räcker det med en enkel sökning i Aftonbladets bildarkiv för att friska upp minnet.

2000: Bruce Bowen spelar försvar.

2002: Bruce Bowen spelar försvar.

2004: Bruce Bowen spelar försvar (ja, mycket Kobe under de här åren).

2005: Bruce Bowen spelar försvar.

2006: Bruce Bowen spelar försvar.

2007: Bruce Bowen diskuterar med en domare (förmodligen om hur Bruce Bowen spelar försvar).

2008: Bruce Bowen, ehrm, spelar försvar.

2009: Bruce Bowen spelar försvar.

2012: Bruce Bowen har lagt av sedan tre år tillbaka, men Bruce Bowen spelar fortfarande försvar.

Foto: AP/TT.

***

…förutom att vara en plågoande i defensiven, så kunde Bruce Bowen skjuta trepoängare – och han var en väldigt smart spelare. Därför är det bara logiskt att han blivit en uppskattad expert på ESPN.

I samband med att jag bevakade Sveriges basket-EM lyckades jag få tag på den odraftade, legendariske tuffingen för en telefonintervju. Jag ville veta hans syn på våra svenska NBA-spelare. Ungefär så här lät samtalets aningen trevande start…

Bowen: Well, it’s tough for those Swedish guys you know. Thabo Sefolosha is the only one who plays for a winning team.
Jag: Thabo is from Switzerland, not Sweden.
Bowen: (Tystnad). Oh…okay. Well, it’s still tough for those guys.

Efter att de intiala Sverige/Schweiz-förvirringen lagt sig, hade den gamle Spurs-hjälten många intressanta saker att säga. Han hade mycket bra koll på Jeffery Taylor och Jonas Jerebko, och kände även till att den förstnämnde har jämförts en del med…just det, Bruce Bowen.

Jag vet att du ogillar jämförelsen Jeff, men om du läser den här artikeln så ger Mr. Bowen ett lite annorlunda perspektiv på den. Det handlar ju inte nödvändigtvis om det spelmässiga – kanske snarare om saker som inställning, arbetsmoral och träningsvilja. Att vara öppen för coachning och att försöka hitta olika sätt att maximera sin talang.

Förutom det ni kan läsa om på länken ovan, så sa Bruce Bowen också så här…

…om Jerebko och Josh Smith:
– Jag tror de kan fungera ganska bra tillsammans eftersom Jonas kan göra andra saker än Josh. De skulle vara spännande att se dem på planen samtidigt. Eftersom Jonas är spelskicklig kommer han kunna hitta Josh i alley-oops och det skulle skapa intressanta matchup-problem för motståndarna.
…den nuvarande statusen på Detroit Pistons:
– Joe Dumars är en mycket bra general manager, och nu försöker han återskapa den där defensiva identiteten som hjälpte Detroit att vinna titeln 2004. De har många unga, duktiga spelare. Jerebko har sin storlek och kan dra isär försvaret när han sätter sina skott.
…om Jeffery Taylors attityd:
– Jag pratade med Rod Higgins (sportchef i Bobcats, reds. anm) och han berättade om en spelare som jobbade hårt hela säsongen, även fast hans lag förlorade väldigt många matcher. Det tittar jag alltid efter, spelare som har en brinnande önskan att bli bättre. Det är de spelarna som du kan utveckla och bygga kring på lång sikt.
– I Charlotte såg jag en positiv, engagerad spelare som ville ta chansen varje gång han var inne på planen.
…om vad Bobcats och många andra bottenlag saknar:
– Problemet för många av de unga spelarna i ligan är att de saknar rutinerat ledarskap i truppen. När jag var ny hade jag veteraner som Tim Hardaway och Alonzo Mourning som visade vägen.
– Nu med Al Jefferson har Bobcats en närvaro under korgarna som kommer hjälpa deras vingspelare. I takt med att Jeffery fortsätter arbeta på sitt skott kommer det betyda mycket.
…om mentaliteten en ”lockdown defender” måste ha:
– Den största nyckeln när du spelar mot en Kobe Bryant, en Carmelo Anthony och såna superstjärnor – kan du fortsätta jobba hårt även efter att de satt fyra–fem skott i rad? Kommer du fortsätta vara aggressiv, jobba dig igenom motgångarna och fortsätta utmana honom i försvaret?

För ännu mer insikt i vad amerikanska experter, krönikörer och reportrar tycker om Jerebko och Taylor – läs den här omfattande panelen (plusinlåst). Massor av matiga analyser, brutal ärlighet och intressanta framtidsprofetior. Kanonläsning från några tunga namn som är väldigt respekterade i basketkretsar over there.

Dessutom laddar vi för en basketspecial i Sportbladet Show, redaktionens nya webb-tv-satsning. Ratta in sändningen ikväll 20.00. Vi har intervjuklipp med både Jeffery Taylor och Jonas Jerebko. Olivier Ilunga, landslagsmeriterad ligaspelare i Solna Vikings, gästar studion. Dessutom ska undertecknad finnas med på ett hörn och försöka staka fram nånting av värde… klicka in er och kolla om jag lyckats smuggla in något Hawks-plagg framför kamerorna.

Hörni, det pågår ju ett MLB-slutspel också, och det är pretty darn exciting.

En av bloggens favoritspelare, den kubanske avhopparen Yasiel Puig, var utmärkt i första rundan mot Atlanta. Mot St Louis Cardinals har han kraschlandat – och Los Angeles Dodgers med honom.

22-åringen har noll hits, noll walks och sex strikeouts på sina tio at-bats i NLCS. Nu får rookien stöd av sina mer rutinerade lagkamrater:

Inte för att Dodgers som helhet har varit speciellt mycket bättre. Laget har träffat 1 av 16 med RISP – runners in scoring position – mot Cardinals, och ligger under med 2–0 i matcher i bäst av sju.

Första matchen i ALCS pågår i skrivande stund mellan Boston Red Sox och Detroit Tigers.

•••

NBA-säsongen är bara ett par veckor bort. Att döma av försäsongen finns det skäl att vara optimistisk som svensk.

Jonas Jerebko kan vara på väg att vinna över Detroits nye coach Mo Cheeks med sitt patenterade slit, och en effektiv returtagning. Mot Miami hade Jerebko 10 poäng och 12 defensiva returer på 33 minuter. Inatt mot Brooklyn noterades han för 20 minuter med 6 poäng, 3 returer (2 offensiva), 1 steal, 1 block och 1 assist.

Jeffery Taylor har som väntat tagit för sig när han kommit in från bänken. 17 minuter, 9 poäng och 5 returer mot Atlanta. 29 minuter, 10 poäng, 3 returer och 2 steals mot Miami. Tre perioder in i nattens match mot Milwaukee har han fortfarande inte fått komma in, då Charlotte testar en del andra kombinationer.

Klubben har många relativt jämna spelare som slåss med varandra om speltid. Men jag gillar Taylors chanser att etablera sig, och förbättra fjolårets snitt på 19,6 minuter och 6,1 poäng.

•••

Ny spännande NFL-omgång ikväll. Här är mina högst subjektiva höjdpunkter:

19.00: New York Jets (3–2) vs Pittsburgh Steelers (0–4)
Är Jets på riktigt? Är Steelers verkligen så här dåliga? Jag har en känsla av att Dick LeBeau och Troy Polamalu, med en bye week i ryggen, tar ner Geno Smith på jorden. Rookie-quarterbacken var prickfri mot Atlanta senast. Dessförinnan hade han åtta interceptions och tre fumbles på sina tre första matcher. Nu möter han ett Steelers-försvar som fortfarande (!) inte skapat en enda turnover den här säsongen.

22.05: Denver Broncos (5–0) vs Jacksonville Jaguars (0–5)
Mest för att se om Denver kan slå tidernas högsta point spread i NFL. Frågan är ju hur länge Broncos-coacherna låter slakten fortgå innan de låter Peyton Manning vila sin 37-åriga kropp.

22.25: New England Patriots (4–1) vs New Orleans Saints (5–0)
45, 179, 134, 100, 135.
1, 1, 2, 2, 0.
Första raden är antalet yards Jimmy Graham fångat i sina fem första matcher. Andra raden antalet touchdowns. Vad kan Pats-coachen Bill Belichick, som ofta fokuserar på att ta bort motståndarnas bästa anfallsvapen, hitta på mot ligans bästa tight end?
Och på tal om grymma tight ends – Rob Gronkowskis comeback verkar dröja ytterligare en vecka. Trist, för New England behöver honom. Tror ändå att Tom Brady steppar upp sitt spel en nivå redan ikväll. Sedan kommer det bli bättre och bättre varje vecka, och när Gronk väl är tillbaka i full form kommer Patriots återigen vara en av ligans mest väloljade anfallsmaskiner.

Den här listan är häftig läsning för en svensk. Jeffery Taylor från Norrköping blev hela EM:s skyttekung i den första gruppspelsfasen.

– Det är coolt. Men basket är en lagsport, det går inte att fokusera på poängen, säger han.

Nevertheless – sättet han gjorde sina 106 poäng på fem matcher visar återigen hur han utvecklas. Säsong efter säsong. I NBA-kretsar har nog många varit snabba att stoppa in 24-åringen i ett fack. En försvarsstark spot-up-skytt som smäller i en del dunkar när han får fri väg till korgen, typ.

Men i EM scorade Taylor på massor av olika sätt. Från dribbling, från medeldistans – till och med några turnaround-fadeaway-hoppskott, för att göra det extra stiligt… Han visade intelligens och touch runt korgen – inte bara kraft. Var högprocentig (46,38%) och hade fin balans mellan antalet tvåor (26/53) och treor (11/26). Drog massor av fouls (5,6 per match, fjärde bäst i turneringen – Jonas Jerebko var etta med sina 6,2).

Vissa grejer i spelet krävde justering, berättar Jeffery. Det var ju första gången han spelade basket på seniornivå i Europa, efter sju år i USA. Hans 4,4 turnovers per match var delvis en produkt av den omställningen.
– De blåser jävligt många stegfel. Svårt att bli van vid. Domarna är inte dåliga, men det är annorlunda mot det jag är van vid. Sedan kan ju motståndaren bara sitta i tresekundersområdet i försvaret. I NBA finns det mer space att drajva. Det är nog de två stora skillnaderna, säger han.

Repertoaren finns där. Han är kapabel att ta nästa steg offensivt även i NBA, om han får minuterna och bollarna. Och det tror jag att han kommer få. Eller ta, snarare. Genom att vara såpass bra att Bobcats blir tvungna att involvera honom mer. Tvåsiffrigt i poängkolumnen för Jeffery Taylor kommande säsong, är mitt tips.

Innan han lämnade Koper berättade han också om sin nya favoritspelare:

– Viktor Gaddefors, jag är ett stort fan utav honom. Tycker han är jättejättebra. Kan drajva bollen, avsluta, är spänstig, kan sätta treor också. Spelar bra försvar.

Efter en anonym inledning mot Grekland och Finland spelade Gaddefors upp sig rejält i de tre följande matcherna. Han fyller 21 år i höst, och tippas av DraftExpress gå i slutet av andra rundan nästa år. Jeffery Taylor ser NBA-kvalitéer i sin nya landslagskamrat.

– Absolut. Sättet han spelar på, och att han är en smart spelare. Jag tror verkligen att Viktor har en chans att komma till NBA.

Uppdraget var att rädda äran.
Det gjorde basketlandslaget, med besked.
Efter den sensationella krossen av världsnationen Ryssland kan spelarna vara stolta. Enormt stolta.

”Nu spelar vi för vår heder”, sa Dino Pita före matchen.
Och som Sverige gjorde det.
Matchen mot Ryssland innehöll allt det som saknades när laget kollapsade mot Grekland och Finland. Hårt slit i försvar och returtagning. Spelare som kastade sig efter lösa bollar. Viljan att slå den där extra passningen, att lita på lagkamraterna – och att verkligen våga när läget kom. I dag fanns modet.

I de två första EM-matcherna höll Sveriges spel och fokus inte mycket mer än en period.
Den mentala styrkan mot Ryssland var någonting helt annat. Det kom några tuffa perioder igen med lite ring-ut, bortslängda bollar och missar i kommunikationen. Skillnaden var att spelarna tog motgångarna med rätt attityd, som ett L-A-G den här gången.

I fjärde quartern rann det iväg till rena utklassningen av frustrerade, paralyserade ryssar.

Hela det svenska laget förtjänar beröm för sin insats.
Kenny Grant som äntligen bombade i treor, Erik Rush och Viktor Gaddefors med sitt grovjobb och enorma mod, NBA-duon som spelade så klokt och drog så många fouls, Joakim Kjellbom som tog en skön revansch…med flera.
Men det är svårt att inte bli extra imponerad av Ludvig Håkanson.
En 17-åring som går in i startfemman, möter en en anrik basketnation med en färdig NBA-guard som Alexey Shved i spetsen – och är totalt orädd. Ludde bidrog till Sveriges mer samlade, strukturerade och lagorienterade spel i den här matchen. Vilken mognad! Framtiden på pointguard-positionen är ljus.

Alla ni som satt där hemma och tittade, som inte gav upp efter de två första matcherna – grattis. Ni blev vittnen till svensk baskethistoria.
Och till landslaget – ni inte bara räddade er heder, ni blev hjältar också. En bragdartad insats. Tack för showen.