Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat!

Så går den upplyftande refrängen till årets mest spelade låt i WiMP, nämligen ”Din Soldat” från Albin!

Och det kanske inte kom som en så stor överraskning. Sedan låten, som skrivits av Mattias Andréasson (E.M.D) och Albin, började snurra på radion i våras har den legat högt på de flesta svenska topplistor, samt på WiMP Topp 100. Och för den debuterande rapparen från Nacka kom framgångarna som en total överraskning.

– Varken jag eller Mattias trodde nog att det skulle gå så här bra. Vi tyckte väl att låten hade hit-potential, men förväntade oss inte att få så mycket respons. Men sedan exploderade det, säger Albin när vi dyker upp på skivbolagets kontor för att dela ut priset för årets mest spelade låt.

Efter genombrottet gav sig Albin sedan ut på en omfattande Sverigeturné, som för övrigt fortfarande pågår. Och ett av hans mest minnesvärda ögonblick från året kommer också från en livespelning, nämligen den på årets upplaga av Östersunds-festivalen Storsjöyran.

– Det var 30 minuter av ren lycka kopplad mellan oss på scenen och de i publiken. Det var helt klart en av årets höjdpunkter.

Vem tycker du själv har varit bäst i år?

– Åh det finns många. Och det har kommit väldigt mycket starka låtar i år. Men om jag ska nämna någon speciell så säger jag nog Tove Lo. Hon är grym!

Nedan hittar du fler bilder från prisutdelningen.

Sedan vill vi även passa på att gratulera gruppen som hade det mest spelade albumet i WiMP 2014 – nämligen Kent med Tigerdrottningen! Grattis!

Och så tar vi en titt på hur det sett ut i våra WiMP-grannländer.

I Norge fick reggaeartisten Admiral P ta emot priset för årets mest spelade låt för hans hit ”Engel”. Admiral P satsar nu också på en karriär i Sverige, så håll ögonen öppna! Priset för årets mest spelade album gick till Highasakite för Silent Treatment.

I Danmark var det den populära danska artisten Rasmus Seebach som kammade hem priset för årets mest spelade album i WiMP med sitt Ingen kan love dig i morgen. Sångerskan Medina knep priset för årets mest spelade låt för hitten ”Jalousi”.

När den franska sopranen Patricia Petibon för ett tag sedan besökte Danmark, hade vi turen att lyckas få till en intervju med sångerskan. Den här veckan är Petibon också aktuell med veckans klassiska album i WiMP, som du kan lyssna på här!

Hur ser du på ditt yrke, och att stå på scen?
– Att stå på scen är lika med att glömma bort allt man lärt sig, och att vara i stånd till att riskera och släppa allt. Detta för att kunna leverera och vara övertygande.

Var hämtar du inspirationen till dina konsertprogram?
– Jag och Susan Manoff (Petibons pianist, reds. anm), som jag samarbetat med i mer än 15 år, sätter ihop repertoaren tillsammans. Detta gör vi framförallt genom att jobba med improvisation och det sceniska uttrycket. På så sätt får också den äldre musiken vi jobbar med nytt liv. Det är en form av frigörelse! För konserterna försöker vi ge mycket plats till improvisation – det ska kännas fräscht. Varje uppträdande är också unikt då vi interagerar med publiken. Det är samma sak när jag arbetar med Andrea Marcon (italiensk dirigent och musiker, reds. anm). Vi känner varandra så pass bra att vi både kan ta risker på scenen och återupptäcka musiken på plats. Det är i alla fall vad vi försöker göra.

På ditt nya album framför du chansons från kompositörer som Poulenc och Satie. Vad kan dessa kompositörer och deras musik berätta för oss idag?
– Även om de kommer från ett annat århundrade ligger de väldigt nära oss. Detta då de båda inte anpassade sig efter normer. Erik Satie betraktades som analfabet i den klassiska musikvärlden. När det kommer till Poulencs verk så representerade de både en gentleman och en slyngel. Erik Saties musik innehåller en blandning av det absurda, det dadaistiska, konstmusik och det mer populära. För en vokalist är det mycket inspirerande musik.

Hur prioriterar du din tid – blir det flest konserter eller operaföreställningar?
– Allt är en prioritering. Och det är variationen av olika upplevelser som tillfredställer människan. Möten med andra konstnärer är viktiga eftersom de hjälper oss att komma vidare och öppna upp.

Hur ser dina planer ut för den närmsta tiden?
– Jag kommer ha master-classes med modern musik där vi tar vara på erfarenheten från andra artister, och inte bara från den klassiska världen. Det kommer bli en mix av olika perspektiv – som en kameleont.

FOTO: © DGG / Felix Broede

Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Gustav Lundgren och Celia Mur som tillsammans skrivit musiken till albumet ”Cruce De Caminos”. Vi tog kontakt med Gustav Lundgren för att få reda på lite mer om albumet, samt frågade vad han själv lyssnade på.

Hej Gustav! Du har precis släppt albumet ”Cruce de caminos” tillsammans med Celia Mur. Berätta lite om plattan!
– Skivan är resultatet av ett samarbete som började 2012 då jag bodde i Madrid, vilket även Celia gjorde. Vi började spela tillsammans och ganska direkt ville Celia börja skriva texter till min musik. Jag hade aldrig tidigare jobbat med en spansk textförfattare så detta var jättespännande. Under två år arbetade vi på plattan, dels i Valencia där Celia nu är bosatt men också i Stockholm och Madrid. Sedan spelade vi till slut in skivan i år i Stockholm. Jag vågar nog säga att det är en mix av spansk, svensk, brasiliansk och amerikansk jazz.

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du har gjort?

– Det här är ett duo-album, där jag spelar akustisk gitarr, 7-strängad gitarr, cavaquinho, bas och el-gitarr, medan Celia sjunger. Jag har tänkt väldigt avskalat och naket när jag producerat den här skivan. På tidigare album har jag använt betydligt fler instrument samt att fler musiker varit inblandade. Det är även den första skivan med spanska texter. Tidigare har jag jobbat med textförfattare och sångare som sjunger på portugisiska, engelska, svenska och franska.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Oj, den var svår… Min högsta önskan har alltid varit att se John Coltrane live, så kanske någonting med honom? Frank Sinatra och Django Reinhardt är andra favoriter.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Mycket bra! Den största skillnaden mellan Sverige och Spanien där jag tidigare bodde är kulturpolitiken. I Sverige finns det gratis utbildning för att bli jazzmusiker och bidrag att söka. I Spanien får man kämpa mer. Dock finns det en betydligt större publik i Spanien och i övriga Europa, med flera unga människor som lyssnar på jazz. Sverige är ett litet land och vi har inte samma tradition med att gå ut på barer och restauranger för att se en konsert. Däremot finns det en massa bra musiker i Sverige, vilket kanske beror på de goda utbildningsmöjligheterna?

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Förra året köpte jag en nya stereo på Hi-Fi klubben, och först då insåg jag på riktigt skillnaden mellan MP3 och FLAC. I samma stund började jag också använda WiMP HiFi samt köpte en ny vinylspelare från REGA. För mig är ljudkvalitet någonting väldigt viktigt! Jag kommer att släppa min första vinylskiva nu i januari med Gustav Lundgren Trio.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– ”Jazz on Guitar”.

Foto: Hampus Lundgren

Läs också: Jazzapparat: Hans Olding & Jaska Lukkarinen – ”Far From Rio”.

Idag kan vi på WiMP stolt presentera den första delen i vårt samarbete med Jazzapparat! Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Först ut är Hans Olding som nyligen släppte den kritikerrosade plattan ”Far From Rio”.

Hej Hans! Den 29 oktober släpptes albumet ”Far from Rio”. Kan du berätta lite om skivan?

– Det är ett gemensamt projekt från mig och den finska trummisen Jaska Lukkarinen. Under de senaste åren har vi flera gånger stött på varandra runt om i världen, och vi har även spelat en del tillsammans i replokaler i Sverige, Helsingfors och New York. Idén om ett gemensamt band växte fram för ett par år sedan när vi båda bodde en kortare period i New York. Snart började vi också fundera över vilka vi ville ha med i bandet. Karl-Martin Almqvist är utan tvekan en av Sveriges mest briljanta saxofonister och vi har spelat ihop många gånger under de senaste tio åren. Han har bidragit med två spår till skivan och det kändes jättekul att äntligen få spela in någonting tillsammans med honom. Mattias Welin är en fröjd att spela med. Jag brukade gå och lyssna på honom så ofta jag kunde när han bodde i Stockholm. Han är även med i några av mina absoluta favoritgrupper. De är två monstermusiker som alltid ger allt! Skivan är inspelad på en dag eftersom det är svårt att samla musiker på den här nivån – för tillfället bor vi ju dessutom i fyra olika städer. Därför har plattan också fått ett väldigt direkt och spontant tilltal. Jag tycker verkligen att det svänger så att det svartnar – vi är jättestolta!

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du gjort?

– Den skiljer sig inte så väldigt mycket, men kan ses som ytterligare ett steg på vägen från min förra skiva ”No Place Like Home”, även om ”Far From Rio” har ett lite mer direkt tilltal. Det rör sig fortfarande om samtida, groovebaserad, melodisk jazz med breda influenser. Den här gången delar jag dessutom ledar- och kompositörsrollen med Jaska Lukkarinen, som både är en av mina favorittrummisar men också en spännande kompositör. Mattias och Karl-Martin är också otroligt viktiga för helheten och det känns verkligen som vi hittat ett unikt sound tillsammans.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Jag har väldigt många hjältar som jag så klart skulle vilja göra musik tillsammans med – några av dessa finns också på min spellista. Annars tycker jag redan att jag spelar med otroligt bra och kreativa musiker som också utmanar mig till att utvecklas. Men det är klart att det finns några drömsamarbeten i Europa, men framför allt på andra sidan Atlanten.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Bra, men villkoren är tuffare och nivån bredare och högre än någonsin tidigare. Vi lever i en otroligt kreativ era där stilar krockar och berikar varandra. Begreppet jazz är bredare än någonsin.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?
– Otroligt viktigt. Jag tror att nästa stora förändring inom musikbranschen kommer att vara högre upplösning på ljud. Jag har ingenting emot mp3 och annat komprimerat ljud – det är praktiskt. Men för egen del föredrar högupplöst ljud när jag lyssnar på musik. Det är först då som det hårda arbetet vi lägger ner i studion verkligen kommer till sin rätt, och magin i musiken kan lysa igenom.

Hur skulle du/ni beskriva din spellista med tre ord?

– 100 procent inspiration!

FOTO: Nina Varumo

Hon är bara 17 år, men har redan hunnit turnera med Demi Lovato, spela in musikvideo med Jennifer Lopez och sålt platina. Becky G har tagit sig från slummen i kaliforniska Inglewood till att toppa listor världen över. Och enligt Becky själv känns framgångarna fortfarande mer eller mindre som en dröm.

Det har varit ett rätt galet år för dig?

– Ja, verkligen. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Man försöker att bearbeta det eftersom, men det är väldigt mycket som händer just nu. Som person är jag väldigt mycket ”go go go” och försöker få allting gjort snabbt. Men när jag kommer hem, tvättar av mig sminket, tar på mig pyjamas och lägger mig och stirrar upp i taket – då slår det mig: ”Är det här mitt liv? Det är ju helt galet!”. Men sedan somnar jag och när jag vaknar är allt lugnt igen.

Men känner du dig bekväm med att stå i rampljuset på det sättet som ändå krävs av en popstjärna?

– Yeah, alltså man vet ju vad som väntar när man går in i det här. Jag har alltid velat vara en underhållare. Och att få möjlighet att göra det på en helt annan nivå, och inte bara uppträda för min familj – eller framför TV:n som det oftast brukade vara förut, är superkul.

Hur kommer det sig att du började med musik?

– Jag var 9-10 år när jag började, och det var något som jag själv kom på. Ingen i min familj höll på med musik, och mina föräldrar pushade mig aldrig till att hålla på med med musik. Det var jag som kom till dem och tjatade om att jag ville bli skådespelare, sångerska och så vidare. Och dom sa bara ”okej, vi testar!”. Men sedan har min kusin också satsat på musiken. Idag är han DJ och producent och följer med på mina turnéer. Hans lillasyster har också satsat på en karriär som låtskrivare, så nu är vi mycket mer av en musikalisk familj.

Du växte upp i Inglewood, Kalifornien. Hur var det?

– Inglewood ligger i utkanten av Los Angeles, och är väl mer eller mindre ett ghetto. När man berättar att man kommer därifrån blir folk överraskade och lite oroliga. Men jag kände aldrig att det var farligt på det sättet. Jag fick fortfarande cykla omkring i området och gå hem själv från skolan med mina kusiner och så där. För mig var det ett bra ställe att växa upp på.

När du var 14 år började du lägga ut egna YouTube-videos, och det var också så du blev upptäckt?

– Ja, mitt liv förändrades efter det. Jag lade ut en video där jag gjorde en cover på ”Otis” av Jay Z och Kanye West. Vi postade den men tänkte inte att det skulle hända så mycket. Men den lilla videon skulle komma att bli min guldbiljett in i musikbranschen.

Vad hände?

– Jag fick ett telefonsamtal från en kvinna på skivbolaget Sony som sa att hon jättegärna ville träffa mig. Jag blev helt exalterad – att få skivkontrakt var ju min största dröm! Vi träffades samma dag, i ett supercoolt hus i Hollywood Hills. Med sig hade hon en kille som kom fram till mig och sa: ”Hey, what´s up, I´m Dr Luke”. Jag spelade cool då men i mitt huvud tänkte jag bara ”Oh my god! Stoppa bandet, spela tillbaka – vad hände precis?!”. Det var helt galet – han har ju skrivit hur många hits som helst. Sedan satte vi oss ner och pratade och de märkte att jag hade min gitarr med mig. Jag berättade att jag spelade och skrev låtar, vilket de inte visste. De trodde bara att jag rappade. Vi snackade i 10-15 minuter till och sedan erbjöd de mig ett skivkontrakt.

Men när man träffar kända artister och producenter så där – visst inser man ganska snart att de också är vanliga människor?

– Ja, verkligen. Och det är en ganska konstig känsla faktiskt. De är inga superhjältar liksom, utan helt vanliga. När jag var yngre såg jag upp till artister som Jennifer Lopez och Christina Aguilera. Deras liv verkade så perfekta – de reste, såg alltid bra ut, hade snygga kläder och så vidare. När man sedan träffar dem är de så klart fortfarande vackra, men de är också människor. Dom pratar, har åsikter, äter mat och dricker vatten – precis som alla andra! Det är surrealistiskt.

Och J Lo ställde till och med upp i din video till ”Becky From The Block” – en cover på hennes hit ”Jenny From The Block”.

– Ja, det var helt sjukt. När vi var klara med inspelningen skickade vi över den till J Lo – bara för att se om hon överhuvudtaget skulle lyssna på den. Två dagar senare dyker hon upp i studion! Självklart i vit pälskappa och blingiga guldörhängen, haha. Det var galet! Vi hängde i studion och lyssnade på musik, och pratade om allt möjligt. Hon tyckte att vi skulle spela in en musikvideo till låten, vilket jag också ville. Sedan visade det sig att hon också ville vara med i videon, och det tackar man ju inte nej till.

Men det finns ju rätt många framgångsrika unga, kvinnliga popstjärnor som gör karriär just nu. Vad tycker du om det? Ser du dem som konkurrenter eller är det mest kul?

– Jag tycker nog mest att det är roligt. Sedan tror jag nog också att vi är rätt olika – både musikaliskt men också stil- och personlighetsmässigt. Ibland kanske man råkar ha samma klänning som någon annan på röda mattan, men det är allt. Vi är alla egna personer. I mina ögon finns det inte någon tävling mellan oss. I så fall skulle jag nog mer säga att jag är ett fan till många av dem. Selena Gomez är en av mina favoriter. Sedan fick jag även chansen att turnera tillsammans med Demi Lovato – hon är helt fantastisk, och har en helt unik talang. Demi är sådan person som kan prata till en publik på 10 000 personer men ändå få en att känna sig speciell. Det är inte enkelt, men hon klarar det. Och så måste jag även nämna Ariana Grande – den tjejen kan VERKLIGEN sjunga!

Det känns som att du är väldigt självsäker.

– Tack!

Har det alltid varit så?

– Ja faktiskt, jag tror det. Jag har alltid varit väldigt utåtriktad och högljudd, men också målmedveten.  Det var lite jobbigt när jag var yngre – då kände jag mig väl alltid lite mer mogen än de andra barnen, och ville hellre umgås med äldre. Nu när jag är 17 känner jag att jag passar in bättre. Fast ärligt talat känner jag mig mer som 23 än 17, haha.

Hur tycker du att det är att vara tjej i musikbranschen idag? Får du bestämma mycket själv?

– Absolut! Jag vet inte om det beror på att jag är latino, och därför väldigt hård, haha. Men jag har inga problem med att säga ifrån eller ha åsikter om saker och ting. Jag hörs, om man säger så! Men jag tror inte att det är på ett dåligt sätt. När vi spelade in musikvideon till ”Can´t Stop Dancin´” för ett tag sedan, var jag väldigt involverad – i allt från smink och kläder till val av regissör. Det är så enkelt att bara bli en produkt som folk styr och ställer med – och det vill jag absolut inte. Det kan funka för vissa personer, men det håller oftast inte i längden. Jag vill ha en livslång karriär, och därför är det superviktigt för mig att vara delaktig i hela processen. Det är trots allt jag som stå för dessa val sedan.

Att placeras i ett särskilt musikaliskt fack kan på många sätt vara begränsande. För den amerikanska artisten José James, som tidigare i år släppte det hyllade albumet ”While You Were Sleeping” har det blivit allt viktigare att slå sig fri från kategoriserande genrer. Men att ha en fri syn på vad musik är och samtidigt vara verksam på den internationella jazzscenen har också haft sina konsekvenser. I Storbritannien vägrade till exempel många jazzkritiker att recensera det senaste albumet.

När José James besökte Stockholm i oktober stämde vi träff med honom för att få veta lite mer om hur han ser på jazzen som genre. Det blev ett långt samtal som också kom att handla om hans kärlek till José Gonzales, hur det är att jobba med Blue Note Records samt hur det känns att spela inför Aretha Franklin.

Är det här din första gång i Sverige?

– Nej, det är min tredje gång. Senast jag var här var under turnén till ”No Beginning No End”. Jag minns dock inte vart jag spelade då. Under de senaste åren har jag spelat på så många ställen att jag glömmer vilka scener jag stått på. Jag besöker ungefär 40 länder per år, så det blir rätt förvirrande efter ett tag…

Jag läste någonstans att du inspirerats mycket av den svenska artisten José Gonzales. Stämmer det?

– Jag gillar hans röst och hans låtar. Dessutom är han en riktigt sjyst snubbe. Jag träffade honom på en festival i Helsingfors, vilket också var första gången jag såg Junip. Det jag gillar med Junip är att de har ett soft men ändå kraftfullt sound. De behöver inte ens släppa fler skivor – så bra är dom!

När folk pratar om dig nämner de ofta att du blandar genrer, med allt ifrån jazz och soul till pop och hip hop. Jag läste någonstans att du själv tycker att jazzen är väldigt begränsande?

– I musikbranschen är det väldigt svårt att börja med jazz och sedan göra något annat. Man fastnar i det facket liksom, och det är svårt att bryta sig loss. Jag tycker att det är en stor utmaning. I Storbritannien hatar till exempel de flesta jazzkritikerna det här albumet. Många vill inte ens recensera det, för att de inte tycker att det är jazz. Det är väldigt frustrerande eftersom jag inte bara vill ses som en genre utan som en artist.

Du växte upp i Minneapolis i USA under 80-talet. När började du intressera dig för musik?

– Jag började tidigt att lyssna på hip hop, och det var också så jag lärde mig om jazz. När jag var 14 började jag sjunga. Det var mycket standardlåtar och sånt i början – vanliga låtar som alla sjunger. Vid 17 års ålder bestämde jag mig för att satsa på musiken mer professionellt. Det stod mellan college och musiken, men jag tyckte att det kändes så tråkigt att plugga. Jag var bra i skolan, men samtidigt extremt uttråkad.

Vad gjorde du då?

– Jag startade ett band, och försökte få så många gig som möjligt. Jag skrev massor av musik. Då bodde jag fortfarande kvar i Minneapolis. Under tre års tid tog jag alla spelningar som fanns, och sedan drog jag till New York.

Vad hände där?

– Jaa, du. Allting stannade av. Jag fick inte ett enda gig – inte någonstans. Det var extremt hårt. Jag spenderade tre år med att kämpa, men det hände ingenting. Så jag beslutade mig för att flytta tillbaka till Minneapolis igen. Men plötsligt fick jag en chans att vara med i jazztävlingen The Thelonius Monk Competition, och efter det kom jag in på en musikhögskola i New York. Så sedan flyttade jag tillbaka dit igen.

Hur trivdes du med studierna i New York?

– Jag vet inte om jag lärde mig så mycket, men det var ett bra ställe att få nya kontakter. Dessutom startade jag ett band där och tillsammans gjorde vi EP:n ”The Dreamer”. I samma veva ställde jag också upp i en annan jazztävling i London. Jag åkte dit, träffade massa folk och fick skivkontrakt. Och på den vägen är det…

Men nuförtiden är du signad till Blue Note Records. Hur är det?

– Det är helt fantastiskt. Don Was [musiker, producent och VD för Blue Note] är supercool och väldigt ”laid back”. Med sin unika bakgrund, som musiker, producent och skivbolagsdirektör har han en väldigt bra förståelse för hur allt fungerar. Han ser ”hela bilden” och förstår varje steg i processen.

Hur mycket frihet har du?

– Total frihet. Don signade mig enbart för att jag skulle göra det jag vill göra. Visst kan jag få tips och råd, men på det stora hela gör jag precis som jag vill.

Ditt nya album ”While You Were Sleeping” släpptes tidigare i år. När man lyssnar på texterna får man intrycket av att det här är en klassisk kärlekshistoria. Håller du med om det?

– Ja, albumet har verkligen en dramatisk känsla. Men det handlar inte bara om mitt liv just nu, utan också om tidigare relationer. Alla förhållanden man haft hänger med en – de försvinner liksom inte bara för att de är över. De är en del av vem man var förut men också av den man är idag. Men albumet handlar också om relationen till mig själv och mitt förflutna, samt om ett spirituellt förhållande.

Är du spirituell?

– Ja, absolut. Jag är inte religiös men jag känner absolut ”någonting”. Låtar som ”4 Noble Truths” och ”While You Were Sleeping” handlar om en slags spirituell resa mot att förstå vem jag själv är.

Hur såg inspelningsprocessen ut? Om jag har förstått det rätt så producerade du det mesta själv, med hjälp från ditt band och Brian Bender.

– Om man jämför med mina tidigare album så var det väldigt annorlunda. Den här gången spelade vi inte in live, utan lade varje spår för sig, precis som på ett popalbum. Det var en utmaning. Dessutom samarbetade vi mycket, och alla i bandet fick komma med åsikter och synpunkter. Det var många gånger vi inte kom överens, och stämningen var betydligt mer spänd än vid tidigare inspelningar jag varit med på. Vi ville skapa ett helt nytt sound också, så det blev verkligen en upptäcktsfärd för oss alla.

Är du perfektionist när det kommer till sound och detaljer?

– Nej, faktiskt inte. Brian är mycket mer så, men för mig är känslan det viktigaste – inte små detaljer. Något man lär sig när man jobbar med andra människor är att man aldrig kommer uppnå det där soundet man först hörde i sitt huvud när man skrev låten.

Det är mycket gitarrer på albumet, ofta ganska hårda och med mycket edge. De känns nästan lite Jimi Hendrix-liknande.

– Ja, det blev mycket gitarrer. För det första skrev jag hela albumet på gitarr, så de var naturligt att vi skulle utgå från det. Sedan ville jag uppnå ett mer utpräglat rock-sound. Jag träffade gitarristen Brad Allen Williams som visade sig kunna förverkliga mina idéer på ett lyckat sätt – han kan spela allt ifrån jazz till funk och pop. På ”While You Were Sleeping” ville vi även få till något som både Jimi Hendrix och The Beatles använde – ett baklängessolo. Vi spelade in det som vanligt och vände det i efterhand. Det tog ganska lång tid innan vi kom på hur vi skulle göra det snyggt. Men ”While You Were Sleeping” är också min absoluta favoritlåt på albumet. Trots att den var absolut svårast produktionsmässigt ser jag den som en av de bästa låtarna jag skrivit.

Som en kontrast till detta finns det också ett väldigt mjukt och soft sound på albumet, inte minst på den vackra ”Dragon”, skriven av Becca Stevens. Hur kommer det sig att ni arbetade tillsammans?

– För mig kändes det viktigt att samarbeta med många olika människor, och framförallt att jobba mer med kvinnor. Jag frågade Becca om hon kunde skriva en låt, och det blev ”Dragon” – jag älskar den låten. Jag arbetade även mycket med Talia Bilig som var med och skrev ”U R the 1” och ”Without You”.

Låtarna på albumet känns verkligen som ”låtar”, där de flesta är runt 4-5 minuter långa – precis som på ett popalbum. Ni har inte heller jobbat särskilt mycket med improvisation. Hur ser det ut live – är det mer improvisation då eller är allt inrepat?

– För det här albumet kör vi dem som låtar. Det är så jag vill att mina låtar ska vara just nu. Men visst, lite mer improvisation blir det ändå när vi kör live. Våra gig är dock inte längre som ”vanliga jazzgig”. Men att musiken har så många olika uttryck är också anledningen till att de här musikerna vill spela med mig. Men när det kommer till jazzfestivaler idag tycker jag inte heller att de är som jazzfestivaler, utan mer som pop- eller rockfestivaler. Nuförtiden kan man gå på jazzfestival och se Kendrick Lamar liksom.

Hur trivs du i musikbranschen?

– Egentligen tror jag inte att det handlar om att trivas eller inte. Det handlar mer om att hitta sin egen väg och den platsen där man känner sig bekväm. För min egen del vill jag ju inte bli någon megastjärna med stora shower och stadium-spelningar – som Bruno Mars till exempel. I och med att jag vet det blir allting annat också mycket lättare. Det blir mindre press. Jag tror att det handlar om att vara realistisk med sina mål. Många artister har för orealistiska mål, och det kan vara förödande.

Vad betyder ljudkvalitet för dig? Och tycker du att det är viktigt att lyssna på musik i hög ljudkvalitet?

– Ja, i mina ögon är det framtiden. Alla jag känner lyssnar på musik, och då främst i sina smartphones. Därför är ljudkvalitet extremt viktigt. Det finns inget värre än att lyssna på musik i dålig kvalitet. Alla musiker, oavsett genre och stil, spenderar mycket tid och energi på att få sin musik att låta så bra som möjligt. För mig som musiker är det frustrerande att inte ha kontroll över hur musiken sedan konsumeras. Vinyl är min favorit men det är dock inte så praktiskt när man reser…

Ja hur ser det ut nu – har du ett hem?

– Ja, jag bor i New York, men jag spenderar nästan halva året på resande fot.

Är det jobbigt?

– Nej, jag gillar det. Ärligt talat så är det svårare att inte resa.

Varför?

– När man har vant sig vid det här livet, är det tråkigt att bara vara hemma. Jag är en underhållare, och gillar att hålla igång och spela, resa och se nya platser. Det är rätt beroendeframkallande.

Kan du ta med dig vänner och familj på resorna?

– Jag har mitt band – de är min familj och mina vänner. Musiken är det viktigaste i mitt liv.

Är det sant att du har spelat för Aretha Franklin?

– Ja, visst! Två gånger faktiskt – en gång på hennes födelsedag och en gång på hennes julfest.

Hur var det?

– Vad ska man säga? Hon är drottningen liksom. Hon har en otrolig närvaro, och är en av de bästa sångerskorna någonsin.

Var det inte nervöst att spela för henne?

– Jo, absolut, jag var skräckslagen. Hade hon inte gillat det hade jag blivit helt förkrossad. Men det gjorde hon, och det var något som verkligen stärkte mitt självförtroende. Hennes åsikt väger tyngre än de flesta andras. Om hon gillar det, bryr jag mig faktiskt inte om vad någon annan tycker.

Känner du dig allltid självsäker när du ställer dig på scen?

– Ja. Jag är professionell – det är det här jag gör. Då kan man inte vara osäker. Det enda jag är orolig för är att bli uttråkad. Men så länge jag kan resa, se nya platser, testa nya saker och uppträda så är jag nöjd.

Så du har ingen plan B med ditt liv?

– Nej, absolut inte.

Med en lång och framgångsrik karriär bakom sig har producenten, ljudteknikern och artisten Daniel Lanois nu tagit språnget ut i okända vatten.

Som Brian Eno´s främsta skyddsling tog han tidigt den ambienta musik till nya nivåer, vilket kanske är tydligast på Ambient 4: On Land (1982) och Apollo: Atmospheres And Soundtracks (1983). Men som studioproffs har Daniel Lanois också spelat in tongivande album för U2 och Peter Gabriel, samt gett nytt syre till bland annat Bob Dylan och Neil Youngs karriärer. Hans egen musik tar ofta upptäcktsfärder inom den ambienta världen, samtidigt som han aldrig irrar sig för långt bort från sin trogna pedal steel – lyssna till exempel på den western-doftande och instrumentala plattan Belladonna från 2005. Med Flesh And Machine visar Daniel Lanois på hur han för första gången använt varje vapen i sin ljudarsenal.

Det är lätt att stämpla albumet som ambient, men under ytan bubblar det av nya idéer och unika ljud, även om det hela är rotat i den ambienta filosofin om hur man förmedlar en idé. Lanois spenderade oändligt många timmar med att bearbeta olika ljud för att skapa den vibrerande ljudpaletten som utgör Flesh And Machine. Resultatet är en komplex, men också koncis samling instrumentala låtar där varje spår särskiljer sig samtidigt som de passar perfekt in i helheten.

Konceptet för albumet är att föra studion till scenen, vilket sammanfogar Lanois två världar som ljudmakare och artist. Man kan likna det vid en arg forskare med stora planer för hur han ska demonstrera sina ljudmässiga laborationer för publiken.

”Jag kan på ett effektivt sätt visa vad det är jag gör i studion”, säger Lanois i en kommande intervju med WiMP. ”Det är ett sätt att kombinera artisteriet med teknologi – därav titeln Flesh And Machine”. I intervjun berättar Lanois också att albumet i hans mening är något av det bästa han producerat.

Vi är väldigt glada över att kunna presentera Flesh And Machine som månadens HiFi-album i WiMP. Istället för att marknadsföra en skiva, försöker Daniel Lanois här istället omdefiniera vad ett album är. Lanois låser upp dörrar och öppnar portaler till det ljudmässigt okända. Om Flesh And Machine inte låter bekant, eller som någonting annat du tidigare hört, beror detta på att det också var Lanois intention. Han uppfinner ett nytt språk, som både är okänt men också universellt.

Med sin intrikata och exotiska estetik, är det här ett av årets mest spännande album – och ett som förtjänar att lyssnas på hög ljuskvalitet. Här nedanför kan du ta del av Lanois egen beskrivning av varje spår på albumet. Snart kommer också en längre och mer djupgående intervju med ljudkonstnären Lanois upp på WiMP Magazine  – håll ögonen öppna efter den!

”För omslaget skapade jag en karaktär som representerar den delen av mig som alltid letar efter nya och oupptäckta ljud. Jag spenderade oräkneliga timmar i mitt laboratorium med att processa inspelade ljud och vokaler för att få fram en symfonisk mix. Mitt mål har alltid varit att ta med lyssnaren på en ljudmässig resa. Att få lyssnaren att känna en känsla de aldrig tidigare upplevt skulle vara den ultimata komplimangen” – Daniel Lanois

Rocco 

Pianodelen följer ackorden från ett Bach-stycke. Jag lade till Taurus bas-pedaler, vilket är en Moog-synth med en djup, mjuk och filmisk botten. Rocco DeLuca, som bor på andra sidan av dammen här i Silver Lake [Los Angeles] är en nära vän, men också en fantastisk sångare. Jag frågade honom att lägga ”ad libs” ovanpå pedalerna. Efter att ha spelat in 10 spår, gick jag igenom de och valde ut de bästa delarna. Vissa stunder snuddade det vid ett sound som jag älskar – ett sound jag minns från den bulgariska kvinnokör som Brian Eno visade mig för många år sedan. Jag blev väldigt exalterad när jag hörde kombination av dessa harmonier. Och jag döpte låten efter honom. Det är något väldigt djupt och emotionellt över den här låten.

The End

En slags instrumental protestsång. Ett stycke som svarar på alla rubriker vi behöver stå ut med nuförtiden – det verkar vara krig non-stop över hela planeten och människor måste leva med detta. Låten representerar krigszonernas gråtande röster som existerar samtidigt som vi andra kan ha trygga samtal med varandra över telefonen. Det finns mycket ilska därinne – ljud av krig och lidande. Det låter verkligen som att himlen störtar in. Det är inte menat att vara någon fredlig lyssning, utan ett utmanande stycke som bidrar till att människor stannar upp och börjar fundera över vad som händer i de otrygga delarna av världen.

Sioux Lookout

”Sioux Lookout” är min idé om ett modernt ursprungsrop  – ett rop efter balans och efter att vi ska leva i balans med våra släktingar. Det är en gammal ursprunglig filosofi – vi behöver respektera våra släktingar, ”the sky people”, våra fyrbenade vänner och havsfolket. Jag försökte kombinera ljud från människor med de från djur. Detta var något jag och Brian Eno även testade på albumet On Land, och jag ser det här som en fortsättning på det sättet att se på musik.

Tamboura Jah

Jag har ett hus i Jamaica, och det här var ett trumspår jag manipulerade när jag var där – detta genom ett par ”processing boxes”. Men jag hade en väldigt begränsad utrustning – bara en mixer och två boxar. Signalen gick igenom boxen utan att ens passera mixern. Jag var så begränsad att slutresultatet också blev väldigt radikalt. Trummorna låter nästan som att de kommer från en annan dimension. Jag tycker att det är ett fint exempel på vilken djup känsla man kan åstadkomma med så pass lite utrustning.

Two Bushas

Från början var ”Two Bushas” en av Rocco DeLucas låtar som jag bara mixade för honom. Jag bearbetade och samplade mina ljud och skapade två spår som var menade att ligga i bakgrunden av Roccos sång. Men när jag skalade bort sången upptäckte jag att dessa i sig var fascinerande och rätt så orkestrala. Jag började se framtidens symfoni framför mig – resultaten var väldigt symfoniska men man kunde ändå inte känna igen ljuden. Jag spelade upp det för Rocco och han blev väldigt exalterad. Jag frågade honom om jag fick använda det på min egen skiva, och han sa ”Självklart”. Det är en dekonstruktion där bara de gömda komponenterna har lyfts fram och går att urskilja.

Space Love

Här hörs min steel-gitarr, även om den är väldigt manipulerad. Den känns väldigt elektronisk, där de elektroniska komponenterna låter lite som viskande djur. Det är något väldigt rörande och romantiskt över låten – lite som två bisamråttor som älskar med varandra i buskarna, haha. Det här är faktiskt en av mina favoriter. Det som hörs i låten ligger så långt ifrån den ursprungliga ljudkällan, vilket är något som verkligen tilltalar mig.

Iceland

Jag satt vid pianot och Brian Blade bakom trummorna. Det är ett väldigt ”rent” live-framträdande. När Blade lämnade studion, fortsatte jag med mitt manipulerande och bearbetande. Allt man hör är egentligen piano, men jag dubbade det med en cittra – samma som jag också använde på Emmylou Harris´s Wrecking Ball. Cittran är lead-instrumentet här och det är något väldigt rörande med dess rena ljud. Det blev en bra kombination av fina akustiska instrument, även om de är väldigt elektroniskt bearbetade.

My First Love

Här hör man återigen min steel-gitarr. Den här är annars väldigt mycket en flirt med det tidiga 80-talet och perioden då jag jobbade med Eno. Detta eftersom jag använde ett litet leksaksinstrument som kallas för Suzuki Omnichord, vilket är som en elektronisk cittra. Det var egentligen bara menat att vara ett leksaksinstrument, men när man drar ner tempot på det får det ett rätt fint ljud. Så jag spelade riktigt snabbt, och drog sedan ner tempot och lade på dubbar. Och så gör Brian Blade en fin insats på trummorna – även om det låter väldigt enkelt så binder hans spel ihop allting väldigt bra. Det här är det roligaste ögonblicket på  skivan.

Opera

”Opera” går i ett högt tempo och har en väldigt elektronisk känsla. Grunden är en trummaskin, en känd trumlåda även kallad för Roland 808. Jag hittade också ett kompletterande eko till 808-beatet. Det blev låtens ryggrad. Den har också ett särskilt personlighetsdrag: halvvägs igenom låten börjar en melodi som följs åt av basen. Detta är ett väldigt ovanligt drag, men det passar rätt bra.

Aquatic

Här får steel-gitarren sitt solo, med ett väldigt distat sound. Jag hittade det här soundet genom att dra gitarren genom ett par Fender-stärkare som jag använde på Neil Young´s album Le Noise som jag gjorde för några år sedan. Jag använde samma inställningar som då, men med min steel-gitarr – den har ett väldigt mullrande och ibland undervattens-liknande sound. Det påminde mig om några av ljuden från 1960-talets San Francisco. Det lät alltid som om man befann sig under vattenytan. I mitt huvud skapade jag en bild av en karaktär, vilket lika gärna kunde ha varit jag, som flöt på ytan av St. Lawrence och ändra ner till Atlanten. Jag fantiserade även om alla de figurer som karaktären träffade under vägen dit. Låten känns som att den ständigt vecklar ut sig – det är en ensam resa, men en väldigt vacker sådan.

Forest City

”Forest City” började med en anteckning på min Les Paul-gitarr. Jag har en liten samplings-kontroll som jag använder i min Les Paul-rigg, så jag tryckte igång den samt satte den på ”hold”. Den fick en vacker mantra-liknande ton och stil, så jag fortsatte med det. Jag lade på saker eftersom, men hela den fem minuter långa resan är från början uppbyggd av en enda ton. Låten har väldigt många texturer. Jag spelade upp den för filmskaparen Terrence Malik, som blev förälskad i den. Han sa ”Det här är precis som jag ser på livet”.

“Det är en någorlunda elegant avfärd.”

Så säger Nick Mason, trummis i Pink Floyd om The Endless River – bandets nya album som består av deras sista studiotagningar.

The Endless River började ”flyta” redan under arbetet med The Division Bell under 1993-94, då bandets kärna bestod av gitarristen/vokalisten David Gilmour, keyboardisten Richard Wright samt Mason (bandets grundare – basisten och vokalisten Roger Waters lämnade bandet 1983). Under den andra halvan av 2013 träffades Gilmour och Mason för att spela in kompletterande material till albumet – en mestadels instrumental samling som lyser lika starkt som bandets tidigare förstklassiga verk. Albumet är också ett passande minnesmärke för Wright som gick bort under 2008.

Vi besökte Andy Jackson – medproducent för The Endless River, i kontrollrummet på Astoria (bandets husbåt till studio som ligger förtöjd vid Thames nära Hampton, Middlesex i England), och Nick Mason på Sony Club i New York, för att få deras perspektiv på de slutgiltiga delarna av Pink Floyds fantastiska inspelningshistoria.

I vilket ögonblick, efter arbetet med The Big Spliff (ett ambient album som aldrig släpptes, bestående av delar från The Division Bell) – insåg ni att ni faktiskt kunde göra ett nytt album av materialet?

Andy Jackson: Det hela började med att Rick gick bort, varpå David vände sig till Phil Manz [Manzanera, en av de andra producenterna för albumet] och sa ”Gå och se efter vad vi har”. Det var ganska intressant. Och sen förmedlades det till Youth, som gjorde sitt. Han polerade vissa grejer och lade till några konstiga saker – vilket är det han alltid gör. Sedan träffades vi alla och lyssnade på det och sa, ”yeah, det låter som vi har ett album här”. Det var i början av november förra året. Då hade vi utvecklat det ett steg till efter att Youth lekt runt med materialet. ”Har vi en platta? Ja, det har vi” Ja, kanske inte riktigt än, men det fanns därinne någonstans. Sedan slipade vi på detaljerna: ”Det där låter bra, ta bort det där, den här delen var bättre förut”…

Så när ni började mixa på allvar där i november – pratade du och David då någonsin om hur ni ville att karaktären på soundet skulle vara?

Andy Jackson: Inte direkt. När jag hade fått ihop det kom han in och såg det genom mina ögon. Han litar på oss, på samma sätt som han litar på James (Guthrie, bandets andra husproducent). Han förlitar sig på att vi kommer göra det som är rätt. Det som var intressant med det här albumet var att vi hade väldigt stora och omfattande Pro Tools-projekt. Och eftersom vi jobbade med musik som låg en generation tillbaka Pro Tools-mässigt, hade vi hela tiden problem att hitta utrymme i projektet för nya sångspår. Det var riktigt svårt.

Nick – enligt Andy´s producent-anteckningar satte du dig ner för exakt ett år sedan, den 11e november 2013, och började spela in trummor för albumet. Hur kändes det?

Nick Mason: Det var grymt. Jag gillade verkligen att spela in den här plattan. Det gav mig möjligheten att återupptäcka låtar jag spelade på för 20 år sedan, granska hur jag gjorde då, samt bestämma i fall jag gillade det eller ville ändra någon aspekt av det – kanske spela ett annorlunda fill eller så. Det var fantastiskt.

Lite som att hitta ”förlorade pärlor”, som du sa till mig tidigare. Vad tycker du om soundet i Astoria´s inspelningsrum?

Nick Mason: För det första är det väldigt speciellt, eftersom att det är så litet.

Det är sant. När jag befann mig i rummet verkade det inte alls så stort som på bilden från LP:n till albumet där du, David och Rick spelar tillsammans.

Nick Mason: Jag vet! Det är pyttelitet. Man är fel ute om man tror att det skulle vara ett bra ställe att spela på. Men det är känslan av båten som är det viktiga – till exempel simmar svanar förbi utanför. Det är en så cool plats att jobba på.

Finns det är särskilt sound eller en känsla där som är svår att hitta någon annanstans? Detta med tanke på att ni tre – och på senaste, bara ni två – har jobbat så nära varandra?

Nick Mason: Det är inte soundet, utan mer vägen till att hitta musiken. Där är man väldigt uppmärksam på på vad de andra gör. Vi har alltid ögonkontakt, vilket är väldigt annorlunda från exempelvis Abbey Road, där det finns ett trumbås. Och det är viktigt att vara så nära varandra i och med att vi blir äldre och därför också allt mer närsynta, haha.

Har ni något favoritögonblick på The Endless River?

Andy Jackson: Det finns ett ögonblick på albumet där man hör en stor orgel [”Autumn ´68”] – det är kyrkorgeln från Royal Albert Hall. Vi var på Albert Hall under David´s turné [29-31 maj, 2006], vilket var första gången bandet var tillbaka efter att ha förbjudits tillträde. De spelade på Albert Hall 1968 och blev bannade från lokalen efter att ha släppt loss kanoner och spikat fast saker i golvet! Men när de var här samma år så spelade Rick orgel. Det fanns en Revox och några mickar så det lyckades bli inspelat. Damon [|ddons, ljudtekniker] som också är vår bibliotikarie, och spelar in allt möjligt som går igenom, sa ”Oooh, jag ska säga er vad jag har! Det här är grymt!”. Och det är ett snyggt ljud.

Nick Mason: Det var något speciellt, jag visste inte ens att det existerade. Jag antar att det är en av pärlorna, precis som ”Wish You Were Here” med Stéphane Grappelli [en version av den legendariska låten där den klassiskt skolade violinisten Grappelli spelar solo]. Jag trodde att vi hade tappat bort den – att vi hade för lite utrymme och hade råkat spela över den. Jag blev riktigt glad när vi hittade den. Och den stora fördelen med den digitala tekniken är att allt går att spara.

Kommunikation är ett viktigt tema för det här albumet – vilket exempelvis märks i den inledande låten ”Things Left Unsaid” med pratet man hör i bakgrunden, men även i den avslutande ”Louder Than Words” som kan ses som ett definitivt statement för hur interaktion mellan människor kan se ut idag.

Nick Mason: Det är något vi själva ser som ett misslyckande inom bandet.

Varför tror du att det var så svårt?

Nick Mason: Jag vet inte riktigt. Jag vet inte om det hade med våra egon att göra, eller om det handlade om oviljan att rubba balansen i gruppen. Jag skulle behöva hjälp från någon expert för att kunna förklara det. Det berodde nog delvis på att vi hade sysslat med samma sak under hela våra yrkesverksamma liv – vi jobbade tillsammans i en miljö som hela tiden förändrades när det kom till framgång eller olika personers insatser. Sättet vi jobbade och umgicks på 1967 såg helt annorlunda ut än vad det till exempel gjorde 1978-79 när Roger satte ihop The Wall. Man förändras nästan lika snabbt som man växer upp. Allting förändras och blir till något annat.

Ni fick i alla fall ett stort ögonblick tillsammans när du, Rick, David och Roger en sista gång återförenades som Pink Floyd under Live 8 2005.

Nick Mason: Om det tänker jag bara ”good for us”. En stor mängd människor tyckte om det. Och kanske ännu viktigare – vi bevisade för våra barn att vi faktiskt kunde växa upp.

Jag är glad att jag var där, det är ett som är säkert. En annan sak jag alltid har gillat är att ni är bra på att redigera ner innehållet. Alla era album – till och med The Wall – är koncisa, och när man trycker igång ett av dem känner man ett behov av att lyssna på det från början till slut. Tycker du att ni var framgångsrika när det kom till att presentera era album för publiken?

Nick Mason: Den största kritikern gällande i princip alla artisters arbete, är artisten själv. Det är väldigt få som kan gissa sig till vad publiken vill ha, så det enda man kan göra är att skapa det man själv gillar. Det är därför jag menar att ödet också spelar en viss roll. Hur bra man än är, finns det inga garantier för att ett album kommer att gå bra.

Soundet på The Endless River känns tidlöst, men samtidigt inte daterat. Det är som en kombination av det typiska Pink Floyd, med vissa signifikativa inslag, tillsammans med nyare element.

Andy Jackson: Vad bra, det är intressant att höra. Jag tror att det är något som vi blev väldigt medvetna om. När vi spelade in A Momentary Lapse of Reason (1987) fanns det produktionsmässiga beslut som främst kom från Bob Ezrin: ”Vi borde göra ett album som känns väldigt nu”. Nu låter det självklart istället väldigt ”då”. När vi återigen plockade fram The Division Bell och River sade vi: ”Låt oss inte göra ´det där´. Låt oss göra det ´classic´”. Vi fick det att låta tidlöst istället för att låta som det kom ”från en tid”.

Kommer det någonsin att göras ett nytt Pink Floyd-album?

Andy Jackson:  Nej, det tror jag inte. Tyvärr. Jag har verkligen uppskattat processen med det här albumet. Det var så otroligt annorlunda än när man jobbar med andra plattor. Detta eftersom jag fick använda mig av redan existerande byggklossar – det tog bort en stor del av processen men bidrog samtidigt till att det var så roligt. Med Floyd har det alltid varit så att man går in i studion med ett blankt papper. Man spenderar ett år i studion, varav 9 månader går åt till att skriva. Resten av tiden fungerar mer som en vanlig studioinspelning. Med de flesta andra band är man inte lika delaktig. Det finns vissa som har jobbat likadant – Genesis och Queen har också haft ”sin kille”. Men så ser vårt liv ut.

David har sagt att The Endless River är bandets sista ”statement”, Roger har inte varit med i bandet på över tre decennier, och Rick finns inte längre med oss. Med det i bakhuvudet, Nick, skulle du fortfarande vilja spela live med Pink Floyd om det gick?

Nick Mason: Ja, det skulle jag. Jag har alltid sagt det, och ville egentligen heller aldrig sluta. Jag älskar att spela live – gå ut på scen och bara göra det, helst tillsammans med de här killarna. Men om de inte vill göra det, och inte David heller, så är det som det är. Man kan inte få sådana här saker att hända, och det finns ingen poäng med att göra det om det inte finns någon entusiasm. Det måste komma från en känsla av entusiasm.

Skulle du kunna spela in ett annat album på egen hand?

Nick Mason: Nej, för jag gillar inte att jobba på egen hand. Trummisar är lite som flockdjur – de behöver andra människor att jobba med. Får jag möjligheten ställer jag gärna upp och spelar med nästan vemsomhelst.

Alla som växer upp idag går nästan alltid igenom en Pink Floyd-fas. Varför tror du att det är så?

Nick Mason: För människor som tycker om musik så tror jag att vi representerar någonting – någonting som är lite knäppt. Du vet, vi har alltid stått utanför det som är mainstream. Andra band gör promotion för sig själva och är i första hand ”showmen”. Och Mick Jagger är väl den ultimata rockstjärnan där. På något sätt hittade vi ett sätt att jobba oss runt allt det där – även om jag inte tror att det var ett medvetet beslut. Vi behövde göra något annorlunda.

Om man tänker på myten kring Pink Floyd och det faktum att bandet funnits i nästan 50 år – hur ser du då på det här albumet?

Nick Mason: The Endless River är en någorlunda elegant och mjuk avfärd. Jag brukar försöka undvika att placera oss i en historisk kontext och recensera oss själva. Det här slitna uttrycket gäller fortfarande: ”Ju mer jag berättar för människor om hur smart jag, desto dummare känner jag mig”, haha. Jag föredrar när andra ger oss applåder och berättar hur bra vi är.

Mike Mettler

***

Mike Mettler, a.k.a. The SoundBard är skribent för Digital Trends, chief content officer på Hi Res Audio Central, och musikredaktör på Sound & Vision där han också var chefredaktör under 7 års tid. Mettlers texter har synts i Guitar Player, Palm Springs Life, Car Stereo Review och UniVibes. På sin fritid drömmer han om att äga en Mustang från 1967.

Han är en av Sveriges mest folkkära sångare och skådespelare – i dagarna fyller Sven-Bertil Taube 80 år, och samtidigt passar han på att hylla de vänner som under åren jobbat vid hans sida. Från och med idag kan du förhandslyssna på albumet ”Hommage” i WiMP. I samband med detta tävlar vi också ut fyra biljetter till den exklusiva konserten med Sven-Bertil Taube på Dramaten den 30 november. Längst ner på sidan kan du läsa mer om hur du tävlar.

Han är son till en av Sveriges mest älskade vissångare – Evert Taube, och har under hela sitt liv kommit att förvalta sin pappas arv. Men vid sidan av musiken har Sven-Bertil Taube också blivit en av landets mest uppskattade skådespelare, med roller i allt från musikaler till storfilmer. Att det är många som inspirerats och berörts av Sven-Bertils konstnärskap är tydligt – i våras fick han, för sitt livsverk, ta emot det ärorika hederspriset på Grammisgalan.

– Det var självklart väldigt roligt och något jag är oerhört tacksam för, säger Sven-Bertil när jag ringer upp.

Han befinner sig i sitt hem på Alderville Road i London, där han och hustrun Mikaela, bott sedan 40 år tillbaka. Här har paret hittat sin stabila bas och några planer på att flytta tillbaka till Sverige har aldrig funnits på kartan.

– Även om det ligger i en storstad, känns det här området mer som en by. Det är nära till affärer och vackra parker. Här finns helt enkelt allt man behöver, och vi trivs väldigt bra, säger Sven-Bertil och fortsätter:

– När man kommer till Stockholm väcks mycket minnen till liv. Det är som en tidsmaskin. Det finns inget ont i det, men det är som att träffa på sig själv för 40 år sedan. På ett sätt är det skönt att ha lite distans till allt det.

Han är precis hemkommen från en turnévända i Sverige med föreställningen ”I sällskap med visornas mästare” där han uppträtt tillsammans med Göran Fristorp och pianisten Curt-Erik Holmqvist. Och under hösten väntar mera jobb, dels i samband med releasen av hans nya skiva ”Hommage” – ett hyllningsalbum till de vänner och musiker som under hela livet funnits vid hans sida. Idén till albumet föddes av dirigenten Peter Nordahl och vännen Henrik Björlin efter att de sett Sven-Bertil ta emot hederspriset på Grammis.

– Jag blev väldigt smickrad över att de ville göra någonting med mig. I den här branschen får man vara glad och tacka och ta emot så länge folk vill jobba med en, säger Sven-Bertil med ett skratt.

Bakom låtarna på albumet finns författare och musiker som Lars Forsell, Ulf Björlin och Olle Adolphson, men också poeten Gunnar Bohman som kom att bli en nära vän till Sven-Bertil redan under tonårstiden.

– Jag och Olle spenderade en stor del av vår fritid på Klubb Metamorfos på Vasagatan, där det både fanns musik, poesi, jitterbugg och allt möjligt. Vi såg Gunnar uppträda och senare kom vi att bli goda vänner. Även om han var betydligt äldre än oss hade han inga problem med att umgås med yngre människor och lägga stort värde vid våra tankar och funderingar. Jag var ju bara 17 år då, säger Sven-Bertil.

Att tolka klassiska låtar som ”Nu har jag fått den jag vill ha” och ”Älskar inte jag dig då” från den nära vännen Olle Adolphson var dock ingen självklarhet. Efter diskussioner och samtal med Peter och Henrik föll det sig dock allt mer naturligt.

– Jag funderade ett tag på om jag kunde göra det. Men nu har det varit väldigt inspirerande att sätta mig in i hans melodier. Jag tycker att jag har lärt mig väldigt mycket av Olle. Det fanns perioder då vi kom ifrån varandra, då jag var på Dramaten och han var ute på sitt håll. Men gammal vänskap sitter alltid i, säger Sven-Bertil.

Att Sven-Bertil har en väldigt personlig relation till samtliga låtar på albumet är tydligt. Han säger sig också ha varit väldigt delaktig i hela inspelningsprocessen – i allt från låtval till frasering och slutprodukt. Tillsammans med Peter Nordahl arrangerades låtarna, som sedan framfördes av Norrköpings symfoniorkester. Materialet spelades både in i Benny Anderssons studio i Stockholm samt i den ikoniska AIR Lyndhurst-studion i London.

– Jag har spelat in ofantligt många skivor och känner mig väldigt hemma i studiomiljön. Det har också varit inspirerande att jobba med Peter eftersom att han byggt upp arrangemangen efter hur jag fraserar orden. Det är kanske lite annorlunda, men jag tycker att resultatet blev väldigt levande, säger Sven-Bertil.

Med en lång karriär bakom sig, både som framgångsrik sångare, skådespelare och estradör är scenen den plats där Sven-Bertil känner sig mest hemma. Genom att fortsätta jobba och vara aktiv har han också lyckats hålla sin röst i form.

– Ofta förlorar man rösten när man blir äldre, men jag har haft turen på min sida. Jag tar inte hand om den på något speciellt sätt, utan det är naturen som själv har fått verka. Men jag tänker på min andning så klart och sjunger upp som vanligt. Inga konstigheter, säger Sven-Bertil.

Även om han släppt många album samt stått på några av de största scenerna i Sverige och utomlands, menar Sven-Bertil att han ändå känner av nerverna inför ett skivsläpp som detta.

– Det är klart att jag är lite nervös. Varje ny grej man gör är en ansträngning, och man drabbas alltid av prestationsångest och rampfeber – det gör väl alla? Men det gäller att fokusera sin nervositet. Det tillhör jobbet.

Och att jobba är något som Sven-Bertil Taube överlag tycker att det är svårt att sluta med. Att dra sig tillbaka till en lugnare vardag ser han inte som en möjlighet, även om åldern börjat göra sig mer och mer påmind.

– Tiden går fortare när man blir äldre. Framtiden har man bakom sig. Men det är en del av livet, och inget jag mår dåligt över.

Sedan flera år tillbaka lider Sven-Bertil av makulär degeneration – en ögonsjukdom som långsamt bryter ner det centrala synfältet. Idag har han ledsyn vilket tillåter honom att ta sig fram i hemmet och i närområdet, men att läsa och skriva själv kommer han aldrig mer göra. Istället assisterar hustrun Mikaela honom med att läsa in texter och repetera manus. Trots att detta skulle kunna tyckas vara nedslående, framförallt för en konstnär och musiker, tar Sven-Bertil tillståndet med ro.

– Jag vet knappt hur jag ser ut längre, och speglar är inte längre intressanta, haha. Men jag klagar inte, man får vara glad för det man har.

Den här optimistiska sidan verkar på många sätt genomsyra Sven-Bertils person. Trots att han själv också gått igenom svåra perioder i sitt liv, med bland annat depressioner och alkoholproblem (närmare beskrivna i hans memoarer ”Ord och många visor” från 2007) verkar han besitta en närmast orubbligt positiv syn på livet.

– Alla människor har ju svackor, till exempel i perioder då man jobbar väldigt mycket men saker ändå inte går som man vill. Men på det stora hela har jag nog haft mer medgång än motgång.

I samband med releasen av ”Hommage” kommer Sven-Bertil också att göra en handfull exklusiva framföranden. Den 30 november ställer han sig på scenen där allting en gång började – Dramaten. Och även om det är en plats som är laddad med minnen, ser Sven-Bertil fram emot konserten med förtjusning.

– Många av de jag lärde känna under den tiden är borta nu. Visst känner jag historiens vingslag och tänker på mina kamrater när jag är där. Men det är samtidigt också den plats där jag en gång växte upp och som kom att forma mig till den jag är. Det blir hemskt roligt att komma tillbaka.

Efter detta väntar bland annat en julkonsert med Göteborgs symfoniker, samtidigt som flera andra projekt också är i planeringsfasen. För Sven-Bertil känns det fortfarande lika roligt att ägna sig åt alla sina intressen, och det är inte heller omöjligt att vi kommer få se honom på filmduken igen.

– Det har kommit in en del filmerbjudanden, men där vet man aldrig vad som blir av och inte. Jag hoppas på att det finns en framtid, det gör man alltid. Och jag tänker inte dra mig tillbaka så länge jag får leva och har hälsan i behåll.

———

TÄVLING!

Vill du se Sven-Bertil Taube på Dramaten den 30 november? Nu har du chans att vara med och tävla om biljetter till den exklusiva konserten. En jury utser två vinnare som får två biljetter vardera. Allt du behöver göra för att tävla är att svara på frågan:

Vilken känd svensk artist har Sven-Bertil Taube spelat in duetten ”Vackert Så” tillsammans med?

Skicka svaret på frågan + en motivering till varför just du ska vinna till tavla@wimpmusic.com. Glöm inte att skicka med dina kontaktuppgifter.

Tävlingsregler: 1. Arrangör. Tävlingen arrangeras av WiMP i samarbete med Universal Music Group.  2. Vem kan vara med? Tävlingen är öppen för alla. Anställda inom Universal Music Group, WiMP Music AB och dotterbolag och deras familjer får inte delta i tävlingen. 3. Tävlingsperiod: Tävlingen avslutas den 24 november. 4. Vinnare. Vinnarna utses av en jury efter tävlingens slut och kontaktas. 5. Priser. Biljetter till Sven-Bertil Taubes konsert på Dramaten den 30 november. Priset kan inte bytas mot kontanter. Boende och resa till och från Stockholm ingår ej. 6. Tryckfel, oavsiktliga missförstånd och förändringar. WiMP och andra partners i denna tävling ansvarar inte för eventuella tryckfel eller andra fel i samband med tävlingen.

———

>> VILL DU TESTA PÅ WIMP HIFI – STREAMING I LOSSLESS LJUDKVALITET? TRYCK HÄR! <<

På sitt nya album, Guitar in the Space Age!, har Bill Frisell återvänt till musiken som kom att definiera hans ungdom, och som en gång också inspirerade honom till att plocka upp det instrument som han sedan kom att bli tongivande för. På albumet har virtuosen undersökt 1950- och 60-talets populära gitarrlåtar – musik som också var avgörande för populärkulturens utveckling, både i USA och i resten av världen.

I samband med att Guitar in the Space Age! valdes ut till månadens HiFi-album i WiMP, tog vi oss en pratstund med den eminenta gitarristen. Detta resulterade i ett samtal om albumet, tiden, inspelningsprocessen och vad det egentligen betyder att vara ”jazzartist”.

Förutom namnet Guitar in the Space Age! går det nog att säga att det här albumet är allt annat än futuristiskt?

– Jag tänkte nog aldrig på det sättet. På den tiden, när den här musiken kom ut för första gången – innan jag ens hade börjat high school, var allting väldigt futuristiskt. Allt handlade om ”the space age”. Det här nostalgiska draget som vi ser idag fanns inte, utan allt handlade om hur man kunde göra saker på ett nytt, annorlunda och förändrat sätt. Alla blickar var vända mot framtiden. Jag brukar fundera mycket över det där. Det var en konstig tid eftersom att det dels fanns optimism, men samtidigt en påtaglig rädsla hängande i luften. Kanske är det alltid så, men det känns som att det finns en starkare domedagsrädsla idag. Den fanns då också, men då med en känsla av att vi skulle lyckas fly från den.

Betyder det att du är mindre optimistisk idag?

– Ja, så är det nog, men jag kämpar emot det, och försöker lyssna på äldre människors visdomar. Jag såg en intervju med Pete Seegers som gjordes precis innan han dog – som du kanske vet spelar vi också hans låt ”Turn! Turn! Turn!” på nya plattan. I intervjun försökte reportern hursomhelst få honom till att säga något negativt. Du vet, dom körde med hela den här ´du har varit med länge Pete, och se så galen världen har blivit´-grejen. Man han hade fortfarande sin övertygelse om att många fantastiska saker händer där ute. Han berättade att han fokuserade på de små sakerna i livet – man kan inte alltid tänka på helheten. Om man bara gör så gott man kan, smittar den energin också av sig på andra människor. Det skapar en kedjereaktion av ”goodness”, och det är något som jag verkligen tror på. Om du hela tiden följer nyheterna är det inte så konstigt att du blir nedslagen. Det handlar om att göra det bästa man kan av situationen man befinner sig i.

Du har beskrivit det här albumet som ytterst personligt, och till viss del även självbiografiskt. Kan du utveckla det?

– En stor del av musiken på albumet är låtar som jag lyssnade på när jag själv försökte lära mig spela gitarr. Den första skivan jag köpte var en singel med The Beach Boys ´Little Deuce Coupe” på den ena sidan och ´Surfer Girl´ på den andra. Jag spelade inte den typen av musik då, men jag lyssnade på den, exempelvis The Kinks, The Byrds och Junior Wells. Men surfmusiken var det som fick mig att börja spela gitarr. Det är det starkaste musikaliska bandet till min barndom. Sedan finns det också låtar på det här albumet som jag inte kände till när jag var ung. Jag tror inte att jag någonsin lyssnade på Speedy West, Jimmy Bryant eller Merle Travis. Den musiken kom senare, när jag blev mer inne i gitarrspelandet och ville veta var vissa saker kom ifrån. Det var viktigt för mig att hylla dem också.

Så vad var det som fick dig att spela in det här albumet nu?

– Det finns helt klart ett stråk av nostalgi med i spelet, men jag skulle nog vilja säga att jag försökte att stärka grunden i det som jag ägnat en stor del av mitt liv åt. Det här är den första musiken jag spelade, men jag känner inte att jag fick tillräckligt med tid tillsammans med den då. Från tidpunkten då jag började lyssna på surfmusik till att jag hörde Miles Davis gick det kanske tre, fyra år. Jag kunde faktiskt inte spela den här musiken ordentligt då heller, så det var lite som att jag ville gå tillbaka nu för att bevisa att jag faktiskt kan göra det. Efter 50 år som musiker ser jag på saker på ett sätt jag inte gjorde förut. Det känns fantastiskt att spela den här musiken igen utifrån det perspektivet. Det kändes nästan som ett flummigt forskningsprojekt, haha. Däremot handlade det inte om att återskapa något som har hänt förut. Jag ville bara ta upp det igen och se vad jag kunde få fram. Jag gillar att fantisera om hur det kändes då, när ett musikstycke hördes för första gången. Jag tänker på Louis Armstrong – eller vilken annan musik som helst som vi idag tar för givet. Idag är det välbekant musik, men tänk hur det måste ha varit den första gången som någon fick höra det. Det var så radikalt. Jag tänker mycket på det där, vilket också ger mig energi. Det handlar om hur man försöker skapa något nytt genom att se på något gammalt.

Många av låtarna på det här albumet är främst kända för sina texter – till exempel från The Beach Boys, The Byrds, The Kinks. Men självklart finns det också en distinktion mellan texterna och själva framförandet. När du hör Ray Davies sjunga ”Tired of Waiting” – hör du då orden som dem är eller tänker du mer på ljuden från hans röst?

– Det är nog en kombination. Många av texterna har stor betydelse för mig. Men sättet det låter på i mitt huvud har mer att göra med hur jag spelar toner på en gitarr. Att imitera sångare har alltid varit en stor del i hur jag spelar. Ändå är orden också av betydelse. ”Tired of Waiting” är en sådan låt – där är orden inpräntade i mitt minne.

Du verkar inte främmande inför att varken skriva eller tolka musik som är rotad i den här tidsepoken – mitten av 1900-talet. Är detta en konsekvens av att du växte upp under den tiden, eller tror du att det är något unikt med just den perioden?

– Det är svårt för mig att säga. Men jag tror nog att det var något särskilt som hände då. Om man tänker på all musik som kom till under den perioden, och den stora mängden energi…alla var så inne i det, och alla spelade gitarr. Jag föddes 1951, och det är min tid, det är det jag vet och jag kan inte fly från det. Jag vet faktiskt inte. Jag försöker vara ärlig med de begränsningar som finns gällande min egen upplevelse.

Vilken betydelse hade gitarren för den här eran? Och hur kom den att bli det ledande verktyget för att skapa populärmusik?

– Det var så populärt och det är det fortfarande. Och jag har varit fascinerad av instrumentet så länge jag kan minnas. Det är intressant att Fender-gitarrerna kom till ungefär samtidigt som jag föddes – ibland verkar saker vara menade för varandra. Jag minns att jag såg dem på TV när jag var riktigt liten, och sedan dess var gitarrer det enda jag tänkte på, haha. Att upptäcka musiken var som att hitta en plats där jag kunde reda ut och komma på saker. Man kan se det som en modell för människans möjligheter – för vad människor kan göra tillsammans. När saker fungerar tillsammans uppstår harmoni, på en musikalisk, men kanske ännu mer på en mänsklig nivå. Musikvärlden kändes alltid välkomnande för mig. Där var saker okej.

Du är först och främst känd som jazzgitarrist. Men när vi lyssnar på det här albumet känns det inte rakt igenom som jazz, vilket också är fallet med många av dina andra plattor. Är det här jazz? Och tror du att det finns en generell missuppfattning om vad jazz kan vara?

– Det är bara ett namn. Självklart betyder det något för mig, då jazzen innehåller så mycket av det jag inspirerats av. Thelonious Monk, Miles Davis, Sonny Rollins, Bill Evans – alla dessa kan man nog kalla för jazzartister. Men jag tänker mer på jazz som ett sätt att närma sig musiken. Det är en process, inte en stil. Det kan se ut på ett visst sätt på ytan, men det är insidan som är det viktiga. Musiken jag spelar, och grunderna i den, kommer absolut därifrån. Jag blir så frustrerad när folk oroar sig över vad man ska kalla musik. Jag menar, i mitt huvud kan olika saker existera på en och samma gång. Vare sig det är Stravinsky eller Robert Johnson, The Beatles eller Jimi Hendrix – allt flyter omkring i min hjärna samtidigt. Det behöver inte delas upp i olika fack.

Vi valde ut Guitar in the Space Age! till månadens HiFi-album i WiMP, då vi tycker att det är fenomenalt exempel på såväl kvalitet som detaljrikedom. Det här är ett album som förtjänar att lyssnas på i förlustfri och optimal ljudkvalitet. Vad betyder ljudkvalitet för dig?

– Jag har haft turen att få jobba med människor som vet vad de sysslar med. Jag har länge haft mina allierade i Lee Townsend – som producerade albumet, och i Tucker Martine – som var ljudtekniker. Vi spelade in den i Tuckers studio, som är ett helt fantastiskt ställe. Inspelningen skedde framförallt live och var inte uppdelad på det sättet. Vi bara var där och spelade tillsammans, så det låter helt enkelt som det låter på riktigt. Vi hade de bästa förutsättningarna för att spela så som vi spelar och låta som vi vill låta.

Spelar det någon roll hur man lyssnar på musik?

– Människor lyssnar på musik på ett helt annat sätt idag. Allt sker genom iPods och hörlurar, och det finns hela tiden så mycket oljud och brus runt omkring. Jag har inte tillräckligt med tid när jag är hemma längre, men jag tycker fortfarande om de stunder då det är helt tyst och jag kan lyssna på något och verkligen fokusera på det. Det betyder mer då.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@tidalhifi.com