I går drog bloggen Alliansfritt Sverige igång sin valrörelse. På kampanjsajten En av tusen – som också fungerar som en donationsplattform – ber man tusen av läsare om att månatligen donera pengar. På så sätt ska bloggen mäkta med att kampanja mot regeringen under valet. 

Men vad är det man ska göra? Bygga en plattform så att man kan sätta läsarna i arbetet, enligt sajten. Rester är hemligt. Det blir inga skribentlöner eller lokalhyra, utan man ska göra ”saker som gör alliansen sura”.

Sådant gillar man ju och i skrivande stund har hela 338 personer bestämt sig för att varje månad skänka pengar till Alliansfritt Sveriges kamp för ett Sverige utan alliansen vid makten.

I dag rapporterar Alliansfritt Sverige att hamburgerkedjan Max i ett brev till sina anställda uppmanar dem att inte rösta på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet i höstens val. Så här står det i brevet, som är undertecknat av Max vd respektive vice vd, Richard och Christoffer Bergfors:

Det är valår och om oppositionen (S+V) vinner valet vill de höja både restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna för unga. Det vore fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer få stora konsekvenser för vår tillväxt.

Herrar Bergfors får förstås älska Moderaternas skattepolitik hur mycket de vill, men att uppmana sina anställda hur de ska rösta i valet är ett klart övertramp.

Till Nyheter24 säger Richard Bergfors att Vänsterpartiets och Socialdemokraternas förslag – att ta bort två ineffektiva reformer – ”hotar att slå ut hela restaurangbranschen”.

Så pass!

2012 omsatte Max Hamburgare 1,6 miljarder kronor –  en ökning med närmare 11 procent! – och gjorde en vinst efter skatt på 126 miljoner.

Dessutom passade ägarna på att ta ut en rejäl vinst: 100 miljoner kronor. Och ägarna är fyra personer – Curt Bergfors (kedjans grundare) och hans söner Richard (vd) och Christoffer (vice vd) och Wilhelm.

Mums!

Läs också: Rabatten blev ett dyrt misslyckande (Aftonbladet ledare), Ropa inte hej åt momssänkningen (Aftonbladet jobbkollen), Sveriges enda ha(m)burgparti (Dagens Arena)

Socialdemokraterna verkar ha bestämt sig för att utmana Fredrik Reinfeldt och Anders Borgs trovärdighet när det gäller ekonomisk politik. Mikael Damberg fokuserade i partiledardebatten på att den samlade budgetbalansen för den offentliga sektorn har gått från att vara +65 miljarder till att vara -87 miljarder. Att Reinfeldt blev irriterad på detta utspel gick inte att ta miste på.

Men  frågan om man ska tolka irritationen som ett bevis på att det var ett lyckad utspel. Att Reinfeldt blev sur behöver inte vara ett bevis för att man har rätt – även om S-ledningen verkar vara övertygad om att man fått in en politisk poäng. Dagen därpå följde Magdalena Andersson upp utspelet med en presskonferens om budgetunderskottet. Lockelsen i att återanvända Göran Persson retorik om att den som är satt i skuld inte är fri verkar vara oemotståndlig.

Men som PM Nilsson riktigt påpekar i onsdagens ledare i Dagens Industri så är 1990-talet över. Sverige skulle kunna underbalansera budgeten på en måttlig nivå i åratal framåt utan att det skulle skada svensk ekonomi. Det finns tvärtom mycket som pekar mot att det skulle vara ansvarsfullt att göra det. Om dessa resurser används till investeringar som är viktiga – till exempel i infrastruktur och bättre utbildning  – kan det långsiktigt vara bra för Sverige.

De flesta europeiska länder måste föra en åtstramande ekonomisk politik för att minska sina rekordstora underskott. Då blir det ännu viktigare att de länder som har möjlighet att föra en mer expansiv ekonomisk politik också gör det.  OECD  har rekommenderat Sverige att föra en mer expansiv ekonomisk politik för att bidra till att arbetslösheten minskar.

Det finns en risk att socialdemokraterna målar in sig i ett hörn i sin ambition att verka trovärdiga på det ekonomiska området och inte skrämma bort några skatteskygga medelklassväljare. Om budgetunderskotten ska utraderas och nästan inga skatter höjas under nästa mandatperiod riskerar en kommande socialdemokratiskt ledd regering att tvingas till nedskärningar istället för satsningar.  Det är inte 1990-talets politiska lösningar som är svaret på 2010-talets problem. Det en framtida regering behöver hantera är hur Sverige ska kunna göra  investeringar som båda är långsiktigt bra för Sverige, men samtidigt ger jobb till de som är arbetslösa. Det är svårt nog.

Utanför bussens fönster svischar vinterlandskapet förbi. Det är minus tio och kristallklar luft. Alla halvsover, eller småpratar lågmält. Folk och Försvar 2014 är över.

Carl Bildt skrev i ett blogginlägg i förrgår att världen är större än Dalarna. Det är självklart sant, men samtidigt finns det nog inget svenskare än detta landskap med sina granar och röda stugor, sina fjäll och sin tystnad.

Det är ingen dålig utsiktspunkt om man ska fundera över vad som behöver försvaras och varför.

En gång, för inte så länge sedan, var svaret en värnpliktsarme på flera hundratusen man och cykelskytte. Här i dalaskogarna skidade pigga värnpliktiga (skidorna kallades populärt ”vita blixten” och påminde lite om avlånga snöskor). Och ville du inte göra militärtjänst fick du skaka galler.

Ibland kanske detta glöms bort när alla nu pratar om hur viktig värnplikten var. Det fanns problem då med…

Idag handlar försvar om det ÖB Sverker Göranson pratade om igår, en ”yttersta garant” mot en ganska diffus och mångfacetterad hotbild. Hur denna hotbild exakt ser ut är svårt att säga, men en sak är helt säker. Osäkerheten och oförutsägbarheten ökar. Till stor del på grund av den oroande utvecklingen i Ryssland, men inte bara.

Jag tar med mig tre saker från årets Folk och Försvar.

Det första handlar om principen att bygga försvaret ”inifrån och ut”, alltså låta försvaret av det svenska territoriet vara politikens utgångspunkt. För ett par år sedan var denna ”nationella dimension” något främst Socialdemokraterna pratade om. Nu verkar det råda närmast konsensus om detta. Så till den milda grad att ingen längre pratar om internationella insatser. Då blir det fel åt andra hållet istället.

Det andra handlar om att värnplikt återkommit i diskussionen. Alliansen avskaffade värnplikten 2010 med tre rösters övervikt och såren har inte läkt än. Varken hos Socialdemokraterna som fortfarande är arga, eller hos Försvarsmakten som inte har någon fungerande personalförsörjning.

Debatten bygger lite på lek med ord, det S förslår är en mer begränsad mönstringsplikt och FP:s förslag är egentligen ett system med reservister. Men färdriktningen är tydlig.

Det tredje är att diskussionen om den svenska försvarsförmågan har nåt en brytpunkt när något måste göras på riktigt. Om inte försvarsberedningen lägger förslag som innebär en verklig förmågehöjning och mer pengar kommer det att bli ramaskri. Hur detta ska lösas konkret är inte lätt men politikerna har pratat in sig i ett läge där de väckt stora förväntningar.

Dessutom är bilden nu grundmurad av att försvaret bara kan försvara Sverige i en vecka när den nya organisationen är på plats tidigast 2023. Nyheten inför konferensen om att bara Stockholm ska försvaras blev också en stor snackis.

Som inriktning känns det något fattigt: Hela Stockholm ska försvaras. I en vecka. Tidigast 2023.

Jag är inte säker på att skattebetalarna är helt nöjda med vad de får för sina pengar.

Folk och Försvar sätter ofta avtryck i svensk debatt. Inte alltid inom försvars och säkerhetspolitiken. Konferensens viktigaste tal kanske ändå var Fredrik Reinfeldts inledningstal.

Det visade att han inte är med i matchen, och att han inte heller vill vara med. Det är en intressant inledning på ett valår.

Mantrat på Folk och Försvar i Sälen är att försvaret ska byggas inifrån och ut.

Det är i grunden klokt och betyder i klartext att den nationella dimensionen stärks, vilket behövs. Bakgrunden är diskussionen om vilka uppgifter som ska avgöra hur stort försvaret ska vara, eller som det heter här: ”vara dimensionerande”. Ska utgångspunkten vara försvaret av det svenska territoriet eller Sveriges deltagande i internationella insatser?

Svaret i år är tydligt att försvaret av Sverige ska stå i centrum.

Samtidigt får detta inte innebära att det bara blir den nationella dimensionen kvar. Även om uttrycket ”Sveriges försvar börjar i Afghanistan” kan leda fel finns det fortfarande en betydande sanning i det,

Världen hänger ihop, bryter länder samman (som Afghanistan och Syrien) påverkar det även oss. Det ligger också i Sveriges intresse att göra insatser för internationell fred och säkerhet. Dessutom är det för ett litet land viktigt att bygga gemensam säkerhet och starka internationella institutioner, och då krävs ett aktivt deltagande.

Att värna mänskliga rättigheter, att förhindra folkmord, massmord och brott mot mänskligheten, är oerhört viktiga delar av svensk utrikespolitik. Självklart är diplomati och internationellt fredsarbete utgångspunkten i det arbetet men vi vet av erfarenhet att detta inte alltid räcker. Då måste det finnas en militär förmåga att falla tillbaka på.

FN är inte starkare än sina medlemsstater. När FN kallar, då bör Sverige kunna ställa upp.

Dessutom tror i varje fall jag att det kommer att vara svårt att i framtiden rekrytera soldater om framtidsutsikterna, lite elakt uttryckt, främst är att sparka grus på en kaserngård någonstans i Sverige. Möjligheten att kunna delta internationellt är nog viktiga om man ska kunna locka ungdomar att söka sig till försvarsmakten.

Både regeringen och socialdemokraterna drar nu ner på internationella insatser. Enligt FN-förbundet är antalet svenskar som idag deltar i internationella fredsbevarande operationer det lägsta sedan början av 1970-talet.

Det är bra att diskussionen förs på allvar om försvaret av svenskt territorium. Men vi får därmed inte, som Staffan Danielsson (C) uttryckte saken ”kasta ut barnet med badvattnet”.

Den vanligaste diskussion jag hört inför försvarsminister Karin Enströms tal på Folk och Försvar i Sälen handlar om det sannolika i att Peter Hultqvist (S) blir ny försvarsminister.

Följt av frågan om vem som kan efterträda Carl Bildt.

Det skvallras, gissas och diskuteras.

Tanken att Enström och Bildt skulle leda Sveriges utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik när Folk och Försvar samlas till nästa Sälenkonferens om ett år verkar inte föresväva någon. Det folk istället vill veta är vad Socialdemokraterna vill göra i olika frågor.

Fredrik Reinfeldt inledde konferensen i söndags med att säga att alla utom han hade fel i det mesta. Folk blev genuint sura.

Både Göran Hägglund och Jan Björklund lyckades betydligt bättre med att få fram sina budskap. Det är faktiskt svårt att förstå hur statsministern och hans rådgivare resonerade inför talet.

Irritationen över Reinfeldt gav Stefan Löfven en fantastisk möjlighet att vinna publiken bara genom att vara ödmjuk och resonerande. Han sa egentligen inget nytt och många frågor kring vad Socialdemokraterna egentligen vill göra med försvaret är fortfarande obesvarade, som resursfrågan. Men den färdriktning han pekar ut känns betydligt mer seriös än Reinfeldts försök till ”skönmålning” (för att låna det ordval M:s förre försvarsminister Mikael Odenberg använde i Dagens industri idag).

När Karin Enström i dag kliver upp på scenen på Folk och Försvar i Sälen är blickarna redan riktade åt annat håll.

Vad hade Hultqvist sagt?

I dag kan vi läsa om att SVT-programmet Rapports årskrönika tonsatte ett inslag om Barack Obamas Sverigebesök med nazistrock. Bilder på när USA:s president anlände till Sverige tonsattes med en version av  ”Du gamla, du fria” som är inspelad av bandet Svensk Ungdom – ett uttalat nazistiskt band, enligt Expo.

Aj aj! Därmed har SVT gjort hattrick i nazitabbar.
Ni minns väl?

SVT:s tabbe – visade nazistmärke på Byggnadslogga (Nyheter 24)

Gårdagkvällens Uppdrag Granskning handlade om problemet med fängelsevakter som arbetar ensamma med farliga fångar. Vid ett tillfälle visades en rad logotyper för olika fackförbund upp, bland annat den för Byggnads. Problemet där var bara att det inte var den riktiga Byggnadsloggan – det var en variant med ett SS-tecken på. SS, som står för Schutzstaffeln, var Hitlers paramilitära elitkamporganisation under Nazityskland.

SVT visade nazistmärke på Byggnadslogga – igen (Nyheter 24)

Trots att kanalen gick ut starkt och beklagade händelsen var nazistmärket tillbaka i torsdagens Rapport-sändning. I ett inslag om storstrejk inom byggbranschen dök den falska loggan upp igen.

Grattis!

I veckan var jag med i P1 morgon och diskuterade bland annat “samtalsklimatet” och “åsiktskorridoren” med Sanna Rayman från SvD.

Senast DN:s ledarsida idag tar upp samma sak på temat att man inte “får” prata om invandring.

För mig sönderfaller diskussionen om samtalsklimatet i två helt olika delar. Den ena handlar om det näthat som SD-sidor som Avpixlat och andra sprider. Det är avskyvärt och det är bra om alla tar avstånd.

Men den andra gäller den vanliga politiska diskussionen. Det har blivit något av en borgerlig snackis att “samtalsklimatet” är sämre i dag. “Åsiktskorridoren” är för smal. Lustigt nog sammanfaller detta med att borgerligheten börjat förlora både i debatten och i opinionen.

Jag tror inte att det är en slump.

Och stämmer det verkligen?

För två år sedan var Håkan Juholt S-ledare. Jag vill minnas att tonläget mot honom var ganska hårt. Det skämtades friskt om hans utseende. En av de mest hyllade borgerliga texterna jämförde honom med Marve Fleksnes. Det fullkomligt dröp av klassförakt.

Jag hörde inga borgerliga debattörer som klagade på “samtalsklimatet” då.

Eller under valrörelsen 2010 när Mona Sahlin fick löpa gatlopp på redaktionell plats. Bland annat i Expressen, en av de tidningar som nu klagar på “samtalsklimatet”.

Enligt Aron Etzler, skarp penna och partisekreterare i Vänsterpartiet, är detta ingen slump. I sin bok Reinfeldteffekten går han igenom hur Moderaterna och deras vänner skickligt och systematiskt besegrade S 2006 och 2010 genom att just krossa personerna.

Det “samtalsklimat” som lät dem göra det är nu borta. Även Moderaterna får kritiska frågor. Stefan Löfven är svår att skrämmas med. Och dag och natt plockar vanliga människor på Twitter sönder den spelplan och politiska karta borgerligheten vill spika fast.

Jag tycker borgerligheten just nu påminner om klacken till ett fotbollslag som håller på att förlora. Nyss satt de på läktaren och skrek goda råd, allt mer irriterade över att ingen på planen lyssnade. Sedan några veckor har de övergått till att ropa “domarjävel” istället.

Nästa steg är nog att de säger att matchen är tråkig och att de egentligen vill gå hem. Svensk politik är “ointressant”, kommer det att heta.

Men egentligen handlar det om sorgen efter en problemformuleringsmakt som gått förlorad.

Samma sak är det med “åsiktskorridoren”. Det är alltid så att vissa frågor diskuteras och andra inte gör det. Nu sägs det från flera håll att exempelvis invandringspolitik eller abort inte “får” diskuteras.

Detta är i sak inte sant, invandring och integration är frågor som kommer upp hela tiden. Rätten till abort är under attack från både konservativa och främlingsfientliga grupper.

Men det går idag inte att angripa exempelvis invandring och aborträtt utan att någon säger emot. Och detta är något bra.

Delvis är det en konsekvens av sociala medier. De stora mediernas tongivande personer är ofta vita, ofta medelålders, ofta med höga inkomster, ofta män och så vidare.

Sociala medier har öppnat det offentliga samtalet för människors egna berättelser, ofilterat, på deras egna villkor, om arbetslöshet, sjukdom, sexuella övergrepp och rasism. Resultatet blir ett annat samtal än tidigare, en ny “åsiktskorridor”.

Det är en förändring som gjort det jobbigare för de som tidigare satte dagordningen.

Jag tror egentligen “åsiktskorridoren” vidgats betydligt det senaste året, fler människor tycker offentligt om fler saker. Det har gynnat vänstern och de unga på bekostnad av etablerade strukturer.

Det har också ändrat politiken. Tidigare var det exempelvis omöjligt att ens diskutera skattehöjningar eller vinstuttag ur välfärden. Vänsterpartiet blev kallade kommunister och jämförda med Nordkorea när de ens andades om det. Nu står dessa frågor i centrum.

Frågor om antirasism och feminism tar allt större plats och i förlängningen tror jag vi kommer att se även klass, miljö och exempelvis djurrätt leta sig upp på den politiska dagordningen.

Samtalet förändras, och politiken kommer att följa efter. Som alltid.

Och någonstans uppe på läktaren sitter en handfull förgrymmade personer och ropar att allt är domarens fel.