Min nya blogg…

av Zandra Lundberg

Hej hej.

Det här är min gamla blogg. Här kan man frottera sig i allt från bakfylleångest, till djup olycklig kärlek men också följa med på hur det var när jag förälskade mig på slutet.

Numera bloggar jag dock på bloggar.aftonbladet/z!

Jag blir jätteglad om du vill läsa och följa den. Och om du gillar den så vore jag jätteglad om du till och med vill sprida den vidare. Till en moster en eller  en kollega eller kanske någon du träffat på gymmet!

 

Tusen tack.

av Zandra Lundberg

Jag aldrig begärt om någon besöksstatistik på den här bloggen.

Jag vill inte veta hur många som läser, jag tror inte att det är bra att hetsas av siffror. Det är inte det det handlar om, om det är hundra eller tusen som läser. Det viktiga är att det roar/berör för de som faktiskt klickar sig hit. Att man kan känna att man har några härliga sekunder eller känner igen sig i någonting och sen kan gå vidare i livet.

Efter inlägget förra veckan så har jag blivit kontaktad av flera som läser och det känns helt otroligt, förstås. Dels för att jag vet

1. att det är någon över huvud taget som läser.

2. att någon känner sig berörd av någonting jag skrivit.

Tusen tack för det.

Jag har haft den här bloggen i två år, på sistone har den börjat självdö.

Och nu har jag bestämt att den kommer att dö helt.

Jag kommer att fortsätta att uppdatera Kvartersresan tillsammans med Christian någon gång i månaden. Men det är inget som har med mitt jobb på Aftonbladet att göra.

Att jag slutar blogga beror på massor med saker. Och jag vet, jag HATAR verkligen när folk skriver så här otydligt för man blir så jävla nyfiken så det värker i huve. Men mer kan jag inte komma med.

Här kunde jag förstås fortsätta skriva en massa luddiga förklaringar i all evighet men det ska jag inte besvära någon med.

Så:

Tack för att ni har läst.

Slå i botten.

av Zandra Lundberg

Som jag skrev i går. Jag är inte alls 100 dessa vårdagar.

Psykisk ohälsa är frustrerande på många vis.

Men värst är ändå att inte riktigt kunna sätta ord på vad det är som händer inom en.

”Jag har ont i själen”. ”Jag känner mig bara tom”.  ”Jag orkar ingenting, jag vill ingenting”.

Ha, ha, jag fattar ju själv att för en frisk vårgla’ människa så låter ju det här bara märkligt. Sätt dig i en park och drick en öl, ska du nog se att det blir bättre. Köp en glass!

Problemet är bara att jag inte kan gå ut och köpa en glass. Även om jag kunde gå ut och köpa en glass så känns det fruktansvärt. Det känns som att jag går och bär på en tung sorg och ingen glass i världen, inte ens en mjukglass med chokladströssel, kan råda bot på den.

I går satt jag hemma i soffan och bara grät och grät. Jag vet att det går över. Men i stunden just då önskade jag bara att någon kunde hjälpa mig. Ge mig några tabletter, HJÄLP MIG, spärra in mig på psyk, gör vad som helst med mig bara jag slipper må som jag gör.

Innerst inne vet jag ju att det är som vanligt. Ingen kommer att kunna dra mig ur det här. Jag kan betala folk dyra pengar för att ge mig verktyg att göra det, men i slutändan är det ändå jag som ska fixa mig själv.

Hej och hå.

Deppigt inlägg, men så är det emellanåt.

Energilöshet.

av Zandra Lundberg

Jag vet inte riktigt vad som hänt med mig de senaste veckorna. Jag tror att det började med att jag blev sjuk. Sedan tog jag bort en visdomstand, jobbade mycket och nu tagit bort en visdomstand till.

Men jag är helt jävla slut. Jag har inte ork till någonting. Jag går hem från jobbet och sover och vaknar någon timme och sover igen. Jag är inte 100, men jag tror att jag skulle lyckas sova mig igenom ett helt dygn om jag fick vara ostörd.

Har någon några mirakulösa tips och tricks eller naturläkemedel (inte redbull eller kaffe) så tar jag emot allt med öppna armar.

Tills dess: god natt.

Gla’ kille.

av Zandra Lundberg

Såg nyss en man utanför jobbet som stod och rökte med en mugg i handen.

På muggen stod det: ”I dont play well with others”.

Ingen icebreaker riktigt va.

Vitryssekaka.

av Zandra Lundberg
-1

Detta då: under Eurovision körde Vitryssland väldigt hårt på pr. Två (!) påsar med Vitrysslandprylar delades ut till journalisterna. Där fanns bland annat en brevtyngd (!) formad som discokula i glas, flera kilo choklad, en t-shirt, en tygväska, annat godis, specialutgåva av skivan, idolbilder, en inbunden kalender, en annan kalender, näsduk, penna, tändare, kaffekopp, vykort, en leksakskub, kylskåpsmagnet, utvikbar skrivbordsprydnad.

Ja både smått och gott man kan behöva med vitryskt tryck på.

Även den här kakan, se bild ovan, fanns med. Tänker mig att någon gammal farmor har stått och bakat alla de här kakorna och kämpat med alla spritsningar.

Kärleken till alkohol.

av Zandra Lundberg

Jag låg vaken i natt och kunde inte sluta fundera på alkohol.

Jag är hejdlöst förtjust i den effekten alkohol ger mig efter sisådär två glas. Jag skulle våga påstå att jag aldrig känner mig så bra som jag gör just då.

När det kommer till alkohol så har jag aldrig varit ute efter att släppa loss. Alltså stå på ett dansgolv och åma runt alldeles för nära spritt språngande främmande människor. Jag kan förstå den grejen, men jag har aldrig känt något behov av det.

När jag har druckit, då vill jag vara i en stor hall fylld av människor. Dämpad musik och bra stämning. Och sen vill jag prata och prata och prata prata prata prata prata.

Det här har ibland gjort att jag mitt i mina berusningar liksom kommer på mig själv.

För att ta ett exempel:

Jag står vid en bardisk och har av någon anledning fått kontakt med en män som är intresserad av segelbåtar. Bara för att understryka, det här är alltså inget raggmöte, han är säkert 50+ och hans fru kanske till och med står bredvid honom. Jag vill helt enkelt bara prata, för att jag känner att han verkar go och gla.

20 minuter går och plötsligt ser jag mig själv utifrån.

Hur jag står och lyssnar på någon som babblar på om tvåmånadersseglatser i Kroatien och segelbåtspriser och fan vet. Jag står och nickar och lyssnar fast det egentligen är så JÄVLA tråkigt, men jag är berusad och jag kan lyssna på precis vad som helst bara någon människa pratar med mig så är det lugnt. Det är det här jag är ute efter. Jag dricker för att jag ska orka stå och lyssna på ett samtal som jag annars inte skulle orka engagera mig i över huvud taget.

Det är väldigt konstigt.

Jobbprank.

av Zandra Lundberg

Alltså. Så jobbig grej.

Min härliga kollega Johannes skickade nyss ut ett mejl till ALLA på hela Aftonbladet:

”Okej, seg grej. Sitter fast på toaletten vid Feature… Hjälp behöves”

Efter några minuter kommer det ytterligare ett mejl om att det förra bara var ett skämt från en annan kollega :(

På riktigt, många människor kan säkert uppskatta sånt här. Men skulle jag ha någon i mitt liv som gjorde en sån grej mot mig hade det varit läge att be den personen dra åt helvete.

Det är samma sak med möhippor tänker jag. Om min vänner får för sig att kidnappa mig och släpa ut mig på något jävla torg för att sälja kyssar iförd sjuksköterskeoutfit när det väl är dags, DÅ, om de inte känner mig väl nog för att veta att jag absolut inte uppskattar sånt, då är det tack och hej. Ha de gott, som Glenn hade sagt.

 

Bleckan och omvärlden.

av Zandra Lundberg

Jag har i dagarna funderat (så mycket man nu hinner fundera i den här bautafesten som Eurovision är) på en sak Bläckan säger i ett av avsnitten av Danne & Bleckan. Vad jag älskar den serien förresten. Om den finns kvar på SVT måste jag se om den.

Hursom, i serien konstaterar Bleckan att han inte förrän nyligen hade insett att det spelar roll för omvärlden vad han visar utåt.

Han hade liksom inte förstått varför det skulle vara viktigt att le mot någon eller anstränga sig för att vara trevlig.

Och det låter lite weird, det måste man ju fatta att folk är trevligare om du är trevlig. Men. Jag kan absolut fatta hur han menar. När jag mår dåligt funderar jag inte det minsta vad jag signalerar utåt. Jag har fullt upp med kaoset inombords och reflekterar inte en sekund över att jag går runt och ser ut som jag är otrevlig surkärring.

I några självhjälpsböcker jag läst står det mycket om att omvärlden är ens spegel, och i början fattade jag ärligt talat inte riktigt. Vad då spegel?

Men det är ju bara att testa. Gå till en affär och var så trevlig du bara kan, kanske småprata lite, skoja och vinka glatt när du går. Bemötandet du får kommer vara många många gånger bättre än det du får om du går in och knappt bemödar dig att lyfta blicken.

Eurovisionsvenska.

av Zandra Lundberg

Jaha. Här sitter jag i det största pressrum jag någonsin varit i (det är ännu större, bara mobilkameran som inte räcker till va!).

I morse hoppade jag i taxin och sen på flyg och därefter hyrbil och nu sitter jag här och väntar på mina Aftonbladetkollegor så att vi kan bevaka Eurovision tillsammans.

Mycket konstigt här. All skånsk personal pratar engelska med en för att de förutsätter att man är från exempelvis Vitryssland.

Nyss var jag och skulle få mig en kopp kaffe (som ”marknadsförs” som swedish fika) och då kom en gla svensktalande kvinna fram och frågade om termosen var ”empty”.

Jag bara ”eeuuuhm, yäss it iss”.

Sida 1 av 110
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB