Arkiv för May 2011

- Sida 1 av 1

Tillmötesgående chefer osv.

av Zandra Lundberg
-1.jpg

Det här är Ulrika Sjöblom, min chef.

 

Jag: Jag ska till Åland och måste hinna med en buss som går 17. Är det okej att jag går 15 minuter tidigare?

Ulrika: 15 minuter …

Jag: Ja, jag kan ju skynda mig så hinner jag på 10.

Ulrika: Hmm… låt mig tänka lite. Nej.

Bortkastat prat.

av Zandra Lundberg

Allvarligt talat. Hur mycket av det man stått och skrikit när man varit ute har någon lyssnat på? Hur mycket av det är inte bara folk som nickat och bara ”precis” när allt man egentligen sagt bara dränkts i musik och skrattade grabbgäng. Alltså jag hör aldrig vad någon säger när jag står i en bar. Har i och för sig varit lite hörselskadad. Jobbigt om man kommer på typ aidsbotemedel och berättar det för någon. Personen hör inget. Och själv är man så packad att man inte minns det dagen efter 🙁

Sofis mode i New York.

av Zandra Lundberg

Efter fjolårets SUPERsuccé ordnades det ännu en Sofis Mode-resa till New York. Jag kan inte gå i god för om den pågår just nu eller om den just har avklarats – säkert finns det någon app där man kan se den här gruppen av människor förflytta sig mellan klädbutikerna.

Jag fattar bara inte den här grejen. Varför? VARFÖR är det här resan en succé? Jag förstår att barn gillar att umgås i grupp, att det finns någon trygghet i läger av olika slag där man sjunger i stämmor och borstar tänderna tillsammans. Jag förstår också att pensionärer samlas i stekhet buss för att äta bruna bananer och titta på tulpanerna i Holland. Förr eller senare ska man väl återigen uppskatta den typen av aktiviteter i grupp.

Men sedan inbillar jag mig att det ska finnas några år mellan barndom och ålderdom där man vill släppa sargen! Man vill inte gå i grupp, man vill gå på egen hand. Det är ett sundhetstecken att man inte väljer en bussresa eller åker på läger när man är 27. VARFÖR vill man då åka till New York, gå i en 60 personer stor flock och shoppa?

För mig är det här orimligt.

Hår.

av Zandra Lundberg

Det är ett under att jag klarar av ett heltidsjobb med tanke på att det enda jag tänker på, i princip, är:

– Lugg. Jag har haft lugg halva min uppväxt. Det är ju ett litet helvete i sig när den ska underhållas men det är också ett helvete för mig att veta vad jag ska göra av min utväxta lugghistora. Det här med att ha mittbena? Det är ju fan sinnessjukt. Som om man vore Nick Carter 1996.

– Hårfärg. Hur länge ska jag orka? Ska jag ligga på dödsbädden och tänka tillbaka på 10-talet och minnas ”ah, det var då jag obsessade över min blonda utväxt hela tiden”. MEN VAD GÖRA ÅT ATT MAN FÖDDES MED EN KROMOSOMMISS?? Jag kan inte ha blont hår. Det håller inte.

– Längd. Ibland tänker jag ”åh det var ändå fint när jag var yngre och mamma pinade mig att ha långt hår”. Sedan bara ”vad i helvete tänker jag, jag kan ju knappt sköta mina ögonbryn hur ska jag då kunna ta hand om nån lång hårhistoria?”. Jag vet inte.

Så många frågor. Inget svar.

Någon gång i tiden var det kul.

av Zandra Lundberg

Jag fattar inte. I går rotade jag fram grejer på nätet som jag har tyckt att ha varit roliga en gång i tiden.

 

Bild 1.png

Den här snel hest-grejen kunde jag och Jonna sitta och skratta oss tårögda åt för ett gäng år sedan.

stenmarksvan_137997988.jpg

Och den här. Kajsa visade den för mig när vi satt på vårt hotellrum i Thailand och jag skrattade som en barnunge som blir kittlad.”Visa den igen!” upprepade jag säkert 20 gånger och skrattade lika mycket som första gången.

Och i går när jag tittade på dem så var det bara med en håglös min och ett ”jaha”.

Jag fattar inte vad det var som var så där roligt. Vad fan har jag hållit på med?

När det – nästan – brister.

av Zandra Lundberg

Vid nedgången till Slussens tunnelbanestation sitter det en tant i smustig dunjacka, röker upp filtret på en cigg och klunkar på en pilsner urquell. Bredvid sig har hon sina prylar i en IKEA-kasse. Klockan är 08.45 och det är måndag.

När jag ser det här fylls jag av en stark vilja att gå fram till henne. Slita bort ciggen och ölen, hon skulle knappt hinna muttra något upprört innan jag rycker tag i hennes handleder – BESTÄMT – så hon hamnar stående snabbare än att hon hinner uppfatta, spänna ögonen i henne, greppa tag om hennes axlar och väsa ”nu rycker du upp dig”. Lämna Ikea-kassen åt sitt öde och gå hem till min trapphusdusch där jag får skrubba henne grundligt, upp till lägenheten: föna håret, hudkräm, på med nytvättade kläder, puder, lite läppstift, ge henne en pocketbok och en kopp kaffe och säga ”så där ja”.

Sedan skulle jag gå på jobb.

Inte för att det antagligen skulle spela någon roll.

Det är bara en tanke.

Diskbänksrealism.

av Zandra Lundberg

Malin ska åka till New York och i går stod vi på hennes gata och kramades hej då då hon plötsligt säger:

– Jag har kommit på vad det innebär att vara tillsammans.

Jag: – Jaha, vadådå?

– Att man steker på något.

Jag funderar en stund, rycker på axlarna:

– Jaha?

– Så är det, säger hon bestämt. Hon utvecklar inget mer. Det räcker så.

Det här som folk jagar efter. Folk registerar sig på dejtingsajter, står kvar i barer trots att det är sent och de egentligen bara vill gå hem och äta popcorn och man ljuger ihop att man är lite coolare än vad man är BARA för att hitta någon att dela tillvaron med. Det som är ett mål för större delen av singelbefolkningen. Folk flyttar till andra sidan jorden bara för att få leva tillsammans med någon. Folk skriver böcker och filmer och det är en massa jävla snack om KÄRLEK.

Det, det är enligt Malin ”att steka på något”.

Så jävla bra.

Gråtdag i dag.

av Zandra Lundberg

Söndagar är inte mina dagar riktigt. Humöret är så svajigt. Jag kan gråta åt det faktum att Dermot Clemenger känns så utfryst i ”Let’s dance”-juryn och emellanåt känner jag mig ensammast i världen trots att jag ändå inte vill träffa någon.

I dag råkar vara en gråtdag.

Funderar på i går och hur jävla lycklig jag är över att träffa människor jag tycker om. Att få vara full och VARA NÄRA folk som är vettiga i huvudet, det är fan det bästa. Helene svängde förbi mig i går i någon vardagsutstyrsel, ställde sig framför spegeln och bara ”så här kan jag ju inte gå ut!!”. Jag slängde fram andra kläder och rotade fram en kolsvart ögonskugga och bara ”här”. Efter middag gick vi vidare till nån bar och träffade Ålandskillar som lekte nån klappa-i-bordet-lek (?) jag var väl med och vann (?).

-2.jpg

Sedan – och ungefär här börjar jag gråta just nu – skickar jag ett sms till Malin att det känns konstigt att vara utan henne och hon kastar sig i en taxi och kommer dit och Victor är där och spelar skivor och ungefär just då kommer man till en punkt av helgen (/livet) där det ENDA man eventuellt känner något som helst behov av är en öl till.

Och kanske en cigg.

Men sen – inget annat.

a328e5957f281363.jpg

Trapphusdusch/loftsäng.

av Zandra Lundberg

Annars då? Nej, ska väl gå ner i trapphuset och duscha då. Jag har dusch i trapphuset! Folk tittar alltid bekymrat på mig när jag säger det, men det är inte så eländigt som det låter. Alls. Efter över ett år av trapphusduschande skulle det kännas konstigt att duscha i lägenhet.

Åh gud. Jag blir en sån där man som närmar sig 40 och fortfarande har loftsäng bara för att han någon gång var tvungen att leva extrem ”compact living” i någon 17 kvadratare i Stockholms innerstad. Han kan liksom inte vänja sig av vid att sova med taket 30 centimeter ifrån huvudet.

Skaffa page?

av Zandra Lundberg

För några månader sedan var det någon kille som mejlade mig på Facebook. Det är en hel hop tveksamma dudes som hör av sig sedan Aftonbladet bestämde sig för att skuffa fram mig som någon slags profil. De flesta är med i grupper som ”VI SOM ÄLSKAR MOTORSPORT”, ”SNUS” och så har de lagt till Gone in 60 seconds och Black Hawk Down som favoritfilmer. 

Hursom.

Den här killen verkade rätt vettig ändå.

”Varför har du ingen page?” frågade han.

Herregud, tänkte jag. Jag hade ju page för något år sedan. Jag såg inte klok ut, eller gjorde jag? Kanske det var rätt snyggt ändå. Jag tänker att snubben kanske är frisör, att han har ”ett öga för frisyr efter ansiktsform” osv.

”Jag vet inte. Borde jag ha det?” svarade jag.

Då visar det sig att killen inte svamlar om någon frisyr utan en FANpage. En sida där mina ”fans” kan samlas.

HAHAHAHAHAHAHAHHAH!!!!!

Alltså ja.

Jag berättade det här för Malin och hon bröt ihop. Sedan gick hon in och skapade en fanpage åt mig. Så nu har jag en. Som om jag vore Justin Bieber eller Danny Saucedo.

Nåväl.

Jag gick inte och klippte mig i alla fall.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB