Arkiv för September 2012

- Sida 1 av 3

Nej tack, ingen dödssten för mig.

av Zandra Lundberg

Jag promenerar mycket på Skogskyrkogården nu eftersom jag bor precis intill. Det är Sveriges största kyrkogård och begravningsplats har jag läst mig till och det är väldigt vackert där. När jag berättar för folk om den brukar jag lägga till att platsen är ”ett världsarv”. Jag har ingen aning om vad det betyder, men det låter mäktigt och folk jag säger det åt brukar bara nicka förstående, men jag antar att de inte heller har en susning om vad det innebär.

Längs en länga dyker det upp massor med barngravar. De syns på långt håll för de är prydda med färgglada bokstäver, nallar och vindsnurror och allt vad det nu är. Det är fint, men jag blir lite illa till mods när jag ser de här gravarna och man tänker på de små barna och hastar alltid förbi tills jag kommer till de vanliga vuxengravarna igen med gubbar och tanter som levt tills de blivit 95, typ.

Det är vanliga stenar med vanliga ristningar, ”här vilar blablabla”. EVENTUELLT en liten text. Typ ”älskad saknad” men aldrig något mer.

Egentligen är det ju hemskt vad döden ska vara allvarlig. Hur festlig person man än har varit ska man bara få en grå sten som ska symbolisera ens livsgärning. Så tänker jag på att jag en gång ska dö och att jag bara ska vara en trist stenplatta som någon avlägsen kusin och kanske någon gammal onkel ska gå och stoppa någon blomma vid någon gång. FY FAN, tänker jag. Om jag fick återuppstå för bara några minuter från mitt dödhet skulle jag lägga den lilla tiden på att läsa lusen av de jävlarna som betalat dyra pengar för en STEN som ska vara mitt minne. Om folk inte minns mig ändå så kan det vara, tänker jag. Helst vill jag bli oppbränd och spridd från en Finlandsbåt. Eller, om det nu anses olämpligt av hänsyn till medpassagerarna så får de – vilka ”de” nu är, mina barn kanske – gräva ner mig, skita i stenen, peta ner en vindsnurra i marken och köpa starköl för pengarna de sparat. Tack på förhand.

Skogskyrkogården...
... ”ett världsarv”.

Tryggheten är friterad sushi.

av Zandra Lundberg

I går var det ondagsmiddag med Malin och vi satt på Ljunggrens och fibblade med menyerna och jag sa att jag ville testa på något annat än spicy tuna för en gångs skull. Gör det sa Malin, och stärkt av min våghalsighet började jag mumla om någon laxhistoria med glasnudlar.

Men nej.

Varför testa något nytt när man redan hittat det bästa? Friterad sushi med chilimajonnäs. Det låter inte mycket för världen men det är väldigt, väldigt gott. Vissa människor går ju igång på att testa nytt. Jag inbillar mig ibland att jag också är en sån, men innerst inne vill jag bara äta samma saker, lyssna på samma låtar, klä mig i samma kläder.

När jag mådde som sämst förra vintern sa mamma åt mig att det var viktigt att bryta mönster. ”Om det så handlar om att gå en annan väg hem från jobbet eller ringa ett samtal du inte tänkt ringa”. Jag tänker på det där ibland, att mamma har rätt, det nog är bra att avvika från sina invanda spår, ibland.

Men hon kan ju för guds skull inte mena att det gäller spicy tuna.

Spicy tuna! För 102374817308734 gången.
Malin hade blommor i håret!

En vanlig dag i Enskede City.

av Zandra Lundberg

En rapport från en vanlig dag i en av världens kanske 100 bästa stadsdelar, Enskede. Mallen till det här inlägget har jag tagit från min kollega Per Bjurman som skrivit ett väldigt sociala medier-omhuldat inlägg om New York.

Jag vaknar 06.25 och ser ut över det här: innergården. Den här gården gör mig lycklig, jag gillar tanken på att jag har RÄTT att fläka ut mig i en alldeles för liten H&M-bikini där. Nu gör jag ju inte det i september men.

Varje morgon innan jag går ser jag till att hinna krama om Christian i fem minuter. Han jobbar nätter så han är så klart inte uppe den okristliga tid jag stiger upp men han brukar vakna till och vara så där sängvarm och härlig. Och Gud, jag älskar den här människan så fruktansvärt mycket så jag önskar alltid att jag bara kunde få ligga kvar där några timmar.

När köksklockan är sju börjar det verkligen det bli brått, då är klockan egentligen 07.04 ungefär. Men orka ställa om.

Så här ser jag ut just i dag. Hej på er!

Här är stigen som till stor del avgjorde att jag till slut slog till och köpte lägenhet i Enskede. Vem vill inte gå en sån här mysig stig till tunnelbanan?

Jobbet! Mitt inne i stan, placerat på Stockholms citys eventuellt blåsigaste gata. Västra järnvägsgatan, typ ingen, knappt taxichaffisarna vet var gatan ligger, men den finns precis intill t-centralen i alla fall.

När jag kommer på jobb i ottan är det bara jag och webbredaktören Sandra här. Jag börjar oftast dagen med kaffe och tidningar, om det inte hänt något akut under natten som gjort att något måste ut snabbt på sajten.

Kring 09 börjar alla mina härliga kollegor trilla in. Då har vi ett morgonmöte där vi utvärderar dagens tidning och berättar vad vi ska hitta på under dagen. I går hade jag exempelvis en intervju med Linnea, 21, som är med i Kanal 5-programmet ”Nybyggarna”. Hon har prostituerat sig i fyra år och tagit heroin sedan hon var tretton, nu vill hon börja ett nytt liv.

Efter jobbet, jag slutar 15.30, mötte jag upp Christian för att köra ett bänkpress-pass på gymmet. Jag försökte mig på mitt personbästa på 50 kilo, men lyckades inte riktigt. Chris har nyss börjat gymma och det är kul att ha sällskap något pass då och då.

Sedan gick vi till Ica i Sandsborg och handlade.

Tacos! Christian var väldigt väldigt sugen på tacos så det fick det bli. Han som har jobbat sex nätter på raken firade sin ledighet med en folköl!

Sen, efter maten, låg vi på soffan och kramades och pratade om Tommy Körberg och vår kommande Londonresa och lyssnade på Kanye West och Four tops.

Christian åt pez ur ett Madagaskar-lejon. ”Det här är bara smaksatt socker” sa han glatt och tuggade i sig.

Sedan kollade vi på ett avsnitt ”Sons of Anarchy”. Det står ”Stöd Bofors – bli kanon” kepsen om ni undrar.

Vid 22 är jag slutkörd men Christian är fortfarande pigg, så vi gick till sängen och han tittade på någon film med Robert Pattinson i en limousine och jag somnade. Och det var den tisdagen i mitt liv.

”Hej” och så dog jag lite, lite inombords.

av Zandra Lundberg

Jag stretar ständigt mot mig själv när det gäller att hälsa på folk.

Så här: när folk börjar trilla in på redaktionen på morgonen, jag har sett alla människor för bara 16 timmar sedan men ändå ska man, VARJE morgon mala igenom de här hälsningsfraserna igen.

”Hej hej”. ”God morgon”. ”Hur mår du?”. ”Hur är det?”.

DET SLUTAR ALDRIG! VAREVIGA DAG SKA DET HÄLSAS!

”Hej hej”. ”God morgon”. ”Hur mår du?”. ”Hur är det?” i all evighet amen.

Jag begriper någonstans att det här är en social mall man ska tryckas in i, för så här gör människor när de träffas dag ut och dag in, i ur och skur, i nöd och lust, man ska morsa och heja och fråga och undra och svara och nicka och le. Annars är man konstig, kantig eller rent av en USEL kollega som kommer att brinna i helvetet.

Det som tär på mig, det faktum som håller på att äta upp mig inifrån och ut, är just det här med att det ALDRIG är nog. Att jag hälsat en dag betyder inte att jag slipper undan nästa dag för då börjar allting om på nytt. Igen och igen och igen, hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej … tills man en dag sänks ner i jorden eller bara eldas upp och sprids för vinden. JAG SKA HÄLSA TILLS JAG DÖR!

Söndagsångesten bekämpad. Typ.

av Zandra Lundberg

Som några kanske noterade var det söndag i går. Och söndag för mig innebär allt som oftast fruktansvärd ångest. Dels för att jag ofta druckit alkohol på helgen och mitt psyke hanterar inte skiten så jag vaknar upp som ett fladdrigt asplöv och går och lägger mig med en minst lika orolig själ.

Dels är det den här söndagskänslan i kroppen, ni vet ju, man känner sig tom och konstigt. Allt som i fredags som var tummar upp, glada leenden på kontoret, uppsluppna fikastunder, nya snittblommor till köksbordet, ett glas vin i badrummet medan man målar mascaran så fint man bara kan, kanske någon ny tröja och bara känslan av hela helgen som breder ut sig framför en. Allt det är bortblåst och kvar är bara ett enda stort ”jaha”.

Ett rent och skärt helvete, förklätt i en veckodag. Det är vad söndagar är.

Förutom i går. Jag hade en förträfflig eftermiddag. Sov till 12. Frukost, träning, 40-talsplaylist och gröt.

Sedan köpte jag en påse lösgodis på en godisbutik i Globen, skyfflade ner fem sex chokladöverdragna popcorn. Trodde inte ens att jag skulle gilla den kombon med chansade ändå. Tryckte i mig dem på vägen hem, upptäckte att det var det bästa jag ätit i mitt liv, insåg att jag aldrig skulle orka gå tillbaka och köpa fler. Och sen var det ju helvetet ett faktum igen. Jaja.

Typiskt.

Här satt jag och mådde gott innan helvetet brakade loss. Mys mys.

Måndagshelvetet? Det här är värre!

av Zandra Lundberg

Det är ju måndag och det är ju aldrig någon höjdare. Men det är ju också vida känt att jobbiga saker löses bäst genom att tänka på andra, ännu jobbigare saker. Så här kommer en lista på sånt som är jobbigare än måndagar:

Cykla omkull på fullsatt gågata. Bryta bena så benpipor sticker ut här och var.

Gå en halv jobbdag med tandkräm runt munnen. Upptäcka eländet efter lunch då man suttit och skrävlat med kollegor man inte känner alltför väl.

Glömma låsa toadörrn på jobbet och nån sliter upp den när man sitter där med byxorna nere.

Råka trampa på någon minihund på gatan. Hunden ena ben knäcks som en torr pinne.

Låtsas att man känner till en skådespelare/författare man inte har en susning om och samtalet bara fortsätter och det blir plötsligt så fruktansvärt tydligt att man blåljugit.

Upptäcka att ett ex man inte riktigt släppt inlett en härlig passionerad stormförälskelse.

Råka bli oskyldigt misstänkt för knarksmuggling i Thailand.

Arga snickaren gav mig folkvett.

av Zandra Lundberg

Jag skrev en krönika i lördagens Aftonbladet. Om Arga snickaren och hur han fick mig att bli en vettig människa igen.

Den arga snickaren behövde ­inte ens utöva sin ilska.

Jag fick så jag teg ändå.

Anders ”Arga snickaren” Öfvergård sitter på presskonferensen för ”Nybyggarna” i Kanal 5 och skrynklar pannan som han gör när han är allvarlig. Jag äcklas över mig själv.

Han berättar om hur han byggt ett hem tillsammans med sju hemlösa missbrukare, hur de lagt en grund för ett helt ­annat liv, ett liv utan nätter ihopkrupna på offentliga toaletter eller i sovsäckar på betongtrappor, utan att dreglande säcka ihop med sprutan i foten, utan att tvingas sälja sina sargade kroppar till okända människor.

En molande värk sprider sig i magen. Han påpekar att alla inte kan hjälpa på samma vis, men alla kan göra något, det är viktigt att inte titta snett, att ge en uppmuntrande blick, köpa en macka och en juice, byta några ord. Att vara en med­människa.

”Inte kan det väl vara så illa … nej då. Nehej då, inte jag inte … väl? Eller?” Vid det här laget för jag en kamp inombords. Jag är väl en medmänniska? Det är jag, slår jag fast, men tillägger ett osäkert ”nog” efteråt.

Jag funderar mycket på det här dagarna efteråt, vad fan det är som har hänt.

I ett av mina första tydliga minnen från barndomen går mamma och jag i mat­butiken. Hon har på sig sina servitriskläder fortfarande, hon har nyss hämtat mig på dagis, i kassa­kön träffar hon någon bekant vars händer hon tar tag i och kupar sina runt om och jag vänder bort ansiktet och klamrar mig fast vid mammas ben, jag är väldigt blyg för okända människor, mamma vet det, ändå föser hon fram mig till den här okända, antagligen livsfarliga, och till min fasa, tandlösa, striphåriga – och som jag förstått i efterhand – spritstinkande mannen. Han hukar sig, drar mig till sig, viskar att jag är en fin unge, och jag gör ingenting, jag står förstelnad av skräck.

”Alla är lika värda” säger ­mamma, ”du ska aldrig, aldrig tro att någon människa är mer värd än någon annan”. Hon ­säger det ofta och jag lär mig.

I tonåren sätter jag mig bredvid fyllgubbarna på busshållplatsen och utbyter några ord. Jag räds inte att ge en cigarett åt en trasig äldre kvinna som släntrar över torget, jag tänder den åt henne och stoppar ner en extra till senare i hennes tomma paket. Jag hjälper ett raggligt pubfyllo som tappat ut alla sina tillhörigheter på ­gatan. Inte mycket, men jag gör något. Ingen är mer värd än någon ­annan.

Sedan går det utför. Jag flyttar till Stockholm och jag ser hur folk bara hastar förbi. Hur de inte ens kostar på sig en blick eller ett vänligt leende till människor runt omkring. Det är bråttom hem eller bort, någonstans.

Det går tre år och jag har också fått bråttom.

Hem, bort, vänster, höger. Någonstans.

I all hast har jag glömt att ­vara medmänniska. Tänk att det skulle behövas en arg snickare för att inse det.

I går var det hamburgare.

av Zandra Lundberg

I går kväll fick jag gå till mitt favoritölhak Bishops arms ovanför Mariatorget. Malin hånar mig för att jag älskar det här stället. ”Hur kan man älska en pub som är den del av en pubkedja?” eller hur hon nu brukar uttrycka det.

Jag tycker om stället för att det egentligen inte borde finnas. Första gången några kompisar drog med mig dit så traskade vi kullerstensgata upp och ner, det var småkyligt och regnigt och alla husfasader och gatorna ser ut som tagna ur en gammal pilsnerfilm. Jag gjorde mitt bästa för att vingla fram så värdigt som möjligt på mina högklackade skor och var på väg att ge upp när den här underbara baren uppenbarade sig.

De var som en hägring! Jag skojar inte. Det var som i den där gamla reklamen på tv där man får se ett vindpinat kargt Irland och så zoomar de in ett litet hus på ett berg och inne i det här lilla huset så pågår det full fest, det är varmt och ombonat, brasor, och folk är fulla och skråliga och män och kvinnor häller i sig skummande öl från gigantiska ölstop med handtag.

Så i går var jag här med min kompis Stefan och åt hamburgare och drack öl och sedan blev vi fler och Malin tog den här bilden och jag inser att jag måste sluta med mitt fotogrin nu för det ser verkligen ut som att jag gör det där leendet på fullaste allvar.

Släpp ut mig!!!!

av Zandra Lundberg

Jag har då legat febersjuk i några dagar. Två dagar var jag alldeles utslagen, så de räknas inte, men på den tredje dagen kröp det fram sidor hos mig som var riktigt oklädsamma. Så här: jag var för sjuk för att gå på jobb, men för frisk för att bara ligga däckad i sängen, ni vet säkert hur det är.

Jag börjar dagen med att vara ett riktigt översittararsle mot Christian som snart ska gå på jobb. Stackarn jobbar skift och kommer hem sent på nätterna och jag kickar igång frukosten med att klanka ner på att han glatt berättar att han vid 00-tiden i går natt kilade ner till Burger king och åt en snackbox (det är mix av allt möjligt som kan tänkas kunna dippas i såser, plus såser). JAG pikar alltså honom för att han har ätit dåligt när JAG själv byggt min kost på vaniljglass, lösgodis och fanta de senaste dagarna. Okej.

Sedan fortsätter jag eftermiddagdagen med att irritera mig på att jag har ”gått hemma och dragit” de två och ett halvt senaste dygnen och inte vikt om garderoben. FÖR DET BRUKAR MAN JU KÄNNA SUG EFTER NÄR MAN ÄR FEBERSJUK.

Christian ringer och berättar att han ska få åka på ett kul jobb. I stället för att glädjas med honom tar jag det här på något vis som en förolämpning. Måste HAN ringa till MIG och berätta saker som är kul för honom på jobbet när han VET att jag, även om jag skulle vilja, inte kan vara där?

Timmarna går och nu sitter jag här vid soffan och äcklas över allt lösgodis jag ätit, samtidigt finns det INGENTING jag kan sysselsätta mig med förutom att stoppa saker i munnen (jag har vikt om garderoben). Jag svär för mig själv över att jag inte hade vett att spara lite på ätandet så att jag hade kunnat sprida ut det lite mer jämnt fördelat över kvällen.

Och jag går runt här och är det här praktaset till människa och jag tänker, om Gud finns och om han är god då måtte han ge mig sömn snart.

Så var man plötsligt naken på instagram.

av Zandra Lundberg

Under min sjukdomstid låg jag och försökte logga in på mitt Instagramkonto. Jag vill för det första hävda att jag skaffade Instagram långt långt före alla började använda det som någon typ av blogg, grejen var att det var så nytt, så jag förstod inte att de här bilderna man tar liksom delas i det här ”forumet” utan jag trodde att det bara var ett filter som man kunde roa sig med ett tag. Och jag tog väl några bilder och bytte filter och sedan var det inte mer med det, appen har legat kvar men jag har för länge sedan glömt användarnamn och lösen och så där som man ofta gör med massa konstiga konton man går och registrerar sig på lite oansvarslöst på internet.

Sedan när var och varannan jeppe började Instagramma, eller vad man nu säger att man gör, har det legat och gnagt i mig. Vad var det för bilder jag tog egentligen? Det var väl inte nakenbiler? Kan det ha varit nakenbilder? Jag har inte för vana att ta några nakenbilder, men TÄNK om jag haft det just exakt då, förträngt det hela och nu har halva jorden, om de så vill, access till mitt konto vars bilder jag inte vet vad föreställer.

Så till slut tog jag och min febersjuka kropp tag i det här problemet och återställde lösen och hit och dit och GUDSKELOV så var jag inte naken! Jag tror jag aldrig har varit så glad över att inte ha varit naken på bild som jag var just då.

En av de tio rätt trista bilderna såg ut så här. Tjoho!

En av mina bilder såg ut så här! Jippi!

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB