Arkiv för June 2011

- Sida 1 av 6

Varför man inte ska dricka för mycket Coca Cola.

av Zandra Lundberg

Och en gång vaknade jag upp på soffan hos en ”dataspelskille”. Längs golvet i det 20 kvadratmeter stora vardagsrummet hade han staplat 1,5-liters coca cola-flaskor flera meter uppmed väggarna.

Ok.

Något år senare var han ihop med en bekant och hon bara ”en gång när jag och XX (killen) satt hemma och såg på tv så lossade en av hans tandkronor”.

Man bara ”oj då”.

Som en alkoholist utan sprit.

av Zandra Lundberg

Hela min uppväxt har jag varit darrhänt. Folk har gjort sig roliga på min bekostnad, lyft upp kaffekoppar och skvimpat ut hälften av kaffet för illustrera hur eländigt jag har det, TITTA här så HÄR mycket skakar hon. När det gungat på Finlandsbåtarna och spritflaskorna i taxfree-butiken har klirrat snabbtsnabbt mot hyllorna har folk sagt ”så där låter det när Zandra ska bära en tallrik med bestick på” och så har folk skrattat. Och det här kan jag väl bjuda på.

Men det är ett helvete att vara darrhänt, kan jag berätta. Jag har aldrig kunnat bära en bricka med saker på, aldrig hålla i ett papper utan att det ser ut som att jag håller på att bryta ihop av nervositet och det var KNAPPT så att jag kunde bära ett glas med saft några meter i skolmatsalen utan att greppa glaset krampaktigt med båda händerna.

En gång satt jag på ett kafé, det var på den tiden man fortfarande fick röka inne, och askade ciggen mot askoppen med skakig hand. En tjej som jag knappt kände, men som ändå satt med i sällskapet kring bordet tittade på mig och på mina darriga händer och sa ”du vet att det finns medicin mot det där va?”.

Så illa var det.

Sedan hände det något. För bara något år sedan så slutade jag darra. Så där bara. Men jag har fortfarande en mental blockering. Jag har väldigt svårt att lyfta ett glas eller bestick när någon tittar på mig. Och om jag måste göra det ändå, och funderar alltför mycket på att jag inte ska darra, då börjar jag darra! Jag darrar mer än någonsin!

Och så sitter jag där som om jag vore 12 igen. Med saft över händerna.

Att leka sina idoler.

av Zandra Lundberg
Bild 1.png

Haha, i morse när jag stod på tunnelbanan så kom jag att tänka på ett par från Åland som under en period LEKTE att de var Sid Vicious och Nancy Spungen. Det här var vuxna människor som levde tillsammans i ett hus långt ute på vischan tillsammans med sina katter, men de spelade alltså någon form av märkligt rollspel med varandra. Kallade varandra Sid och Nancy. Klädde sig som punkrockarna, en orgie av nitar och blonderingsmedel och läder. Knarket var det väl sämre med men de festade hårt – som dårar! – när de bestämde sig för att festa.

I morse var första gången som jag reflekterade över hur KONSTIGT det här faktiskt var. Haha, där gick de omkring och sa vadå till varandra? Citerade skit?

Hon: – If I asked you to kill me, would you?
Han: – I don’t know. How would I do it? I couldn’t live without ya.

Eller vette fan. De sa väl bara vardagliga saker som ”köp handsprit Sid, det går magsjuka nu”.

Konstigt i vilket fall.

Samtidigt kan jag ha lite förståelse. Förvirrade, deppiga, sönderblonderade Nancy Spungen har alltid, och kommer alltid, att vara en favorit.

Det vore ju mer alarmerande om man började leva som, säg, Zlatan och Helena Seger.

Kärleken är tålmodig och god. Osv.

av Zandra Lundberg

På väg tillbaka från ett jobb i dag satt jag i bilen med en fotograf och pratade om livet och kärleken.

Han förklarade att han inte gillar att vara nykär. Nykär är otryggt och en ständig känsla av att man inte vet var man har varandra, sa han.

– Jag gillar känslan när man har varit tillsammans i flera år och sitter på samma stolar på samma balkong och äter samma ostmackor till frukost som man gjort tillsammans 1000 gånger tidigare.

 

Och ungefär där fick jag panik och fick hedja mig från att kasta mig huvudstupa ut från bilen på Klarabergsgatan.

Jag vet att jag är ung, jag borde väl ägna dagarna åt att planera vilka shots jag ska dricka i helgen och oroa mig för hur jag ska hinna köpa cigg. Men den här tanken på att man ska hitta någon, någon som man UTHÄRDAR de här tusentals ostmacksfrukostarna med kan driva mig till vansinne. Och addera då även att den här någon ska genomlida år efter år med mig också.

Hur stor är chansen?

Typ lika stor som att ”Loket” ringer upp i morgon och säger att jag vunnit 10.000 kronor bensin, tänker jag.

Och så tänker jag på att jag kommer att bli en skilsmässomänniska. Och så tänker jag på alla bråk och alla isärflyttningar och adressändringar och BARN!?

Äh. Ni fattar. Folk har ju kastat sig ut ur bilar för mindre.

Yrken.

av Zandra Lundberg

Jag vet att min chef inte är speciellt förtjust i den här typen av blogginlägg, men ja. Ibland – inte så ofta – så är det ett helvete att jobba som journalist. Speciellt när man får skrivkramp.

Då.

Då brukar jag fantisera om andra jobb.

 

– En dröm jag närt i många många år: sälja räkmackor på Ålandsbåt. Myterna kring hur vilt de går till bland personalen på de här båtarna är många. På nätterna röks det och dansas på borden i cafeterior och efter en utdragen spritorgie med 17 kallskänkor och nån fartygselektriker inklämda i en liten hytt raglar personalen omkring ombord i arla morgonstund och sköter sina sysslor så gott det går mellan kaskadspyorna. Eller så går folk bara till sina hytter och läser Mari Ljungstedt efter avslutat arbetspass. Fan vet jag. Obekymrat verkar det i alla fall.

Psykolog. Sitta och mysa förnöjt över hur eländigt alla andra har det.

Receptionist. Inte så mycket för arbetsuppgifterna utan mer för att man får ha dräkt. Kanske kinapinnar i håret. Låga pumps som ändå klapprar.

 

Saker jag absolut inte skulle vilja jobba med:

– Bonde. Slafsa runt i stövlar och bemöta grisarna professionellt, asså nej.

Sjuksköterska. Har absolut ingen vårdarpersonlighet i mig över huvud taget. Orkar knappt ta en panadol när jag har feber.

Träslöjdslärare. Hatar känslan av torrt trä mot hud. Fy fan, gå och ha massor med stickor i händerna och hyvla bort någon tumme. Nej.

Campari (med juice).

av Zandra Lundberg
-2.jpg

Det här är underbara Christoffer Röstlund och hans underbara fru Cornelia för ett gäng år sedan. De var väl djävulsdyrkare på den tiden, som min mormor skulle ha sagt. Livet har tagit tvära svängar för det här paret sedan den här bilden togs. Nu lever de ett relativt stillsamt liv med dottern Olivia i en lägenhet med torktumlare och extra stor balkong.

-3.jpg

Ungefär så här ser det ut för det mesta för den här lilla familjen.

Och det finns tydligen inte några gränser för hur idylliskt livet på Telefonplan kan vara. När jag snubblade innanför dörrn i lördags hann jag knappt slå mig ner innan jag fick en camparijuice i handen.

-1.jpg

Camparijuice – alla kryssande pensionärers favoritdricka nummer 1! Men de beställer bara ”campari” för det är UNDERFÖRSTÅTT att det ska vara juice däri. Här gick jag bet för något år sedan när mina dåvarande svärföräldrar sa att det vore gott med lite campari och jag gick och hällde upp några centiliter med is. De bara ”ehum alltså…” (tänkte: loser).

Camparijuice alltså. Nu även bland ex-djävulsdyrkande småbarnsföräldrar.

Madonna igen.

av Zandra Lundberg

Fotografen Richard Corman plåtade Madonna i New York ett år innan hon slog igenom.

HERRE.GUD.

Det här är allt jag någonsin älskat med Madonna nerkokat i några hundra bilder. Och det ska sägas, att det finns mycket som Madonna pysslat med som inte går hem hos mig. Höga svarta hattar, nätstrumpbyxor, toyboys, superdeffade armar, piskor, magica de hex-looken och de vedervärdiga hennatatueringarna i ”Frozen”-videon – fy fan.

Men det här. Det här är fan det bästa som hänt mänskligheten.

Amen.

madonnass26.jpg madonnass32.jpg madonnass25.jpg madonnass18.jpg madonnass37.jpg madonnass15.jpg madonnass16-1.jpg

Midsommar i lägenhet.

av Zandra Lundberg

Om ni nu förväntar er motljusbilder från åländsk skärgårdsidyll med ungar, golden retrivers och fyllgubbar om vartannat så nej. Jag har tillbringat midsommar nedhasad i min soffa i Stockholm. Jag har sovit mer än jag varit vaken. Ätit kanelskorpor till frukost och tittat på Nyhetsmorgon. Suttit och stirrat ut på min gata, druckit folköl och rökt cigg. Sett fyra filmer och två dokumentärer.

Det har varit alldeles underbart, för det mesta. Bara en gång har jag drabbats av panik över att jag är ensam och tragisk, att ”alla” andra sitter vid dukade långbord och skrattar med slokande kransar på huvudet. Då smsade jag min styvpappa och några vänner med barn och bad dem skicka bilder på ungarna. Hej, jag är 89 år i själen och vidarebefordrar bilderna direkt till Hemmets journal.

Hur som.

För några år sedan vaknade jag upp sex på morgonen i en fuktig stuga med en handduk som täcke och Bruce Springsteen på högsta volym och insåg att jag sovit bort hela festen.

Det här var succé i jämförelse.

Sida 1 av 6
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB