Arkiv för May 2012

- Sida 1 av 3

Finns det något ord man hatar mer än ”bloggpaus”?

av Zandra Lundberg

Nu har jag packat. Eftersom Malin vägrar säga vad det kommer att bli för väder har jag med en härlig mix av fodrade höstjackor och jeansshorts.

Den här bloggen lär ju gå under medan jag är borta – därför har jag bönat och bett min kille (känns så sjukt att säga att jag har en kille, som att jag vore psykopat och bara hittade på att jag har en) att gå in och skriva något inlägg här under tiden jag är ur landet. Vi får se om han går med på det. Jag hoppas det. Han är väldigt rolig, ni kommer att gilla honom. Men han får lov att presentera sig själv.

Hörs om en vecka. Puss och tack för att ni läser den här bloggen. Jag lovar att inte ta en massa jävla instagrambilder och kasta i ansiktet på er när jag kommer hem. Ok, kanske nån. Men inte på någon skyskrapskyline.

(Kanske en).

I Martin Melins fotspår i New York.

av Zandra Lundberg

Jahapp, i morgon åker jag till New York.

Jag har ju en rätt Karl Pilkingtonsk inställning till resande, fattar inte riktigt varför man ska flänga runt, trampa okänd mark när man kan vara hemma och ta det lugnt. Allt turistande slutar ju ändå med att man står på något berg/framför något monument/uppe i en hög byggnad och stirrar ut över något som ska vara det bästa landet har att erbjuda. Finns det NÅGON GÅNG man känner sig totalt tom inombords så är det ju då.

Också det här: stå och ta en massa foton/filma ”vackra platser”. Alltså: INGEN kommer ju någonsin att orka se på de där bilderna eller titta på filmerna i efterhand. Man bara: åk hem och bildgoogla om det är så viktigt att minnas hur det såg ut.

Malin har tjatat i veckor, kanske månader, om det inte finns något speciellt ställe jag vill bo/äta på/göra i New York.

Eftersom hon inte nöjt sig med ett nej var jag till slut tvungen att googla fram något jävla New York-hotell för att få tyst på henne. Det råkade bli ett tips från Martin Melin.

Malin bara: – Zandra, du kan ta dina dåliga hotelltips och dra åt helvete. Du vill ju bara fjäska för Robinson-Martin med det här – blogga om att han har så bra tips och att du följer allt han tycker slaviskt. Jag lovar att du har printat hela hans New York-guide och ska ”gå i hans fotspår” hela resan också.

Skärmavbild 2012-05-31 kl. 10.50.09.jpg

Öppet samtal.

av Zandra Lundberg

I går var jag med i ”Öppet samtal” i Radio ett. Det innebär att jag tussades ihop med en människa jag aldrig träffat förut och så hade vi diskussioner kring lycka, ilska och rädslor.

Vi pratade om allt från att komma till Sverige som flykting till att bli kär i någon på jobbet. Om att inte knyta an till sitt barn och att vända ryggen till idioter.

Det blev … omtumlande. Rätt känslosamt emellanåt.

En deppig saga.

av Zandra Lundberg

Höll på att få något mindre bryt i går nere i tvättstugan.

Det kom till mig hur viktigt – men fram för allt svårt – det är att omvädera livet. Jag är så van vid att vara en människa som mår dåligt att jag krampaktigt håller mig kvar vid den bilden av mig själv. Att jag är nån deppig jävel som sitter inlåst i lägenheten och stirrar framför mig. Vilket jag i och för sig har varit det senaste halvåret.

Nu har jag INGET att oroa mig/deppa över. Jag har köpt en fantastisk lägenhet, jag har en kille som är helt otrolig, jobbet är roligt, relationerna till min familj har aldrig varit bättre, jag har välsignats med vänner som är asgrymma, jag har mina antidepp som verkligen fungerar för mig och håller mig flytande, jag åker till New York med tre kompisar på fredag!

Allt är som hämtat ur nån jävla saga (ok, sagor kanske inte innehåller antidepp men) och ÄNDÅ går jag omkring och inbillar mig att jag är håglös och dan, bara för att det är den enda identitet jag känner till efter fyra år av ut-och-in-åkande från det där svarta jävla hålet.

Hur svårt kan det vara att unna sig själv att känna att det okej att känna sig okej?

9730c38b0ae5de4aea7fd7263a3e8f89.jpg

Lägenheten.

Skärmavbild 2012-05-30 kl. 08.35.32.jpg

New York-sällskap.

-1.jpg

Christian.

At-EsU1CMAAA5_-.jpg

Syskon.

Gravida kvinnor.

av Zandra Lundberg

Vissa pratar om att de har problem med barn. Det har jag inte, det är klart jag föredrar mina egna syskon framför random skrikig unge men ja.

Jag har lite mer trassliga känslor kring gravida kvinnor. De känns så sköra. Jag är så rädd att jag ska ramla in i dem eller säga något som kickar igång de här hormonella raseriutbrotten man hör om. Jag vet inte hur jag ska närma mig med dem, vad frågar man en gravid kvinna? Vad frågar man inte en gravid kvinna? Ska man klappa på magen? Jag vet INTE!

Kärleken.

av Zandra Lundberg

Jag har knappt kunnat göra något annat än att tänka på lägenhetsköp på sistone. Har inte tränat, har knappt bloggat, har bara suttit ojat mig över sinnessjukt dyra och extremt små lägenheter.

SAMTIDIGT har jag på något mirakulöst sätt lyckats hitta en kille. Folk pratar om att hitta rätt hit och dit, och det låter så jävla klyschigt men jag känner på något vis att den här människan är skapt just för mig.

I alla andra relationer jag har haft så har det åtminstone till en början alltid varit någon typ av spel.

Man ska inte vilja träffas för ofta för då är man för på, man ska sminka sig och fixa hår i tre timmar för att det över huvud taget ska vara aktuellt att ses, man ska inte häva ur sig för mycket känslor för det kan skrämma bort, man ska vara si och absolut inte så OCH SÅ VIDARE.

Nu finns det inget sånt. Det är bara härligt, naturligt på något vis. Jag vet att jag vill göra allt med honom. Flytta ihop, gråta, skratta, resa, vara sjuk, vara deppig, vara lycklig ALLT. Och jag kan säga det till honom, men samtidigt känns det som att det inte är så nödvändigt eftersom det är så SJÄLVSKRIVET. Det är väl självklart att vi ska göra det.

Han heter Christian och vi har träffats på jobbet. Jag som ALDRIG skulle träffa någon på jobbet. Och det känns så klart konstigt att jag ska sitta här på nån Aftonbladetblogg och skriva om en människa som i princip sitter mitt emot mig på dagarna. Men ja. Det känns mest som att jobbet inte riktigt har med vår relation att göra, alls.

Den här videon är från i går när vi var på Åland. Det är min lillasyster framför kameran och den ger en liten, liten känsla av vilken rolig, härlig och bra människa han är.

Att lägga näsan i blöt.

av Zandra Lundberg

Jag var inne och roade mig på Facebook häromkvällen, råkade få syn på en före detta kollega som taggats i samma inlägg som en … ja va ska vi kalla honom … en kille som jag en gång i tiden var så intresserad av att jag SPRANG efter honom på krogen. (Han var upptagen och bara: tack men nej tack).

Hursom. Vad i hela HELVETE hade de här två människorna i samma inlägg att göra, tänkte jag och började klicka mig vidare. Det visar sig att de har:

1. En relation.

2. Vad det verkar en väldigt stabil relation. Det är semesterbilder, utflykter och middagar.

Det här förbryllar mig så pass att jag blir tvungen att gå till botten med när det här har inletts och hur och varför och det slutar med att jag har scrollat ner flera ÅR på deras timelines och läst varenda kommentarfält någonstans där och då känner jag ett sånt otroligt äckel över alltihop.

Ärligt talat, vad håller jag PÅ med?

På vems uppdrag gör jag det här spionaget?

Just det.

Mitt.

Från tjockrockare till armbryterska.

av Zandra Lundberg
sarah3_119196915.jpg

Det här är Sarah Bäckman och hon är 20-årig världsmästarinna i armbrytning. Jag brukar se henne på mitt gym ibland, hon jobbar där som personlig tränare och hon OSAR verkligen styrka. Att se henne träna biceps är nästan en övernaturlig upplevelse. Hon är som ett väsen där hon går omkring och pumpar upp musklerna tills man tror att nu går det inte mer, nu spricker hon.

Ja, ja hon är väl nån vältränad tjej med grymt biffiga armar har jag tänkt för mig själv. Sedan snubblade jag över hennes livshistoria i kväll och herregud. Hon har gått från mobbad till hetsätning till 90-kilos hårdrockare till världens bästa armbryterska.

Från att i mina ögon vara nån bicepskvinna ”med sexig look” är hon numera, i min bok, Sveriges coolaste.

LÄS STORYN OM SARAH HÄR!

Jag orkade inte uthärda.

av Zandra Lundberg

Jag tänker på författaren Vilhelm Moberg. Jag läser att han en sensommardag fick nog, han var deprimerad och jävlig och skrev ett brev till sin fru. Sedan gick han och dränkte sig.

Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB