Yes! En av mina idoler, Kinga Sandén, vann Stora Journalistpriset!

Följ henne på Twitter vetja!

Många har försökt förringa henne och priset, och menar att Twitter inte är nåt särskilt, att det är tekniken och inte Kinga som gjort något storartat, om ens det.

Jag vill bara ge er en av de tweets hon själv skickade ut under kvällen, från galan:

För samtidigt som Kinga tog emot sitt pris, för förtjänstfullt twittrande från Iran under valet, kom nyheten att ännu en person har dömts till sex års fängelse för att han deltog i protesterna mot presidentvalet i juni.

Så om man tycker att Kingas twittrande är löjligt kan man alltid sätta det i ett större sammanhang. Kingas pris är ett pris till alla de iranier som protesterade på gatorna i Iran, och som med risk för hårda repressalier twittrade för att tala om för oss i omvärlden vad som pågick. Kingas pris symboliserar något så mycket större än en enskild svensk journalist på Sydsvenskans twittrande.

Årets avslöjande stod Per Hermanrud, TV4 för, och årets berättare blev Karin af Klintberg och Jane Magnusson, SVT för. Lukas Bonniers Stora Journalistpris gick till Sverker Olofsson, ”för att han aldrig ger sig”. Grattis också till er, såklart!

Uppdaterat: Per Torberger har skrivit en bra analys om Kingatwittrandets betydelse för journalistiken.

Ikväll delas Stora Journalistpriset ut av Bonnier.

Jag är särskilt nyfiken på vem som kammar hem priset i kategorin Årets Förnyare. De nomierade är Kinga Sandén, utrikesredaktör på Sydsvenskan, som är nominerad för sitt twittrande från Iran i somras, Newsmill och slutligen Språktidningen.

Ni som brukar läsa den här bloggen vet att jag är en stor vän av Twitter. Jag följer Kinga Sanden och tycker att hon ska få priset, vilket jag också skrivit om på just Newsmill, som idag anklagas för stöld och upphovsrättsintrång. De har publicerat ett rätt så kort citat från en artikel som Ali Esbati skrivit på Aftonbladet debatt, så här ser det ut:

Jag är också en vän av Newsmill men undrar ändå.

Jag kan inte med all vilja i världen få ovanstående citat att kvala in som upphovsrättsintrång, däremot förstår jag verkligen inte varför Newsmill väljer att publicera så att det ser ut som en artikel. Varför inte skriva ett blogginlägg i Newsmillbloggen och kommentera debattartikeln där, inklusive det citat som syns ovan? Det känns faktiskt väldigt dumt som upplägget är nu, och snopet att klicka på inlägget även om jag förstår poängen att ni vill vara öppna och modiga och släppa in kritik mot den egna sajten. Den poängen hade kunnat göras betydligt snyggare.

Hur som helst, diskussionen förs i branschen, priset är definitivt en snackis i medievärlden, men jag är nyfiken på hur läsarna ser på spektaklet.

Om man nu är av uppfattningen att journalister jobbar i allmänhetens tjänst, för att upplysa, informera och granska makten, hur tänker då allmänheten om vem som förtjänar priset?

Om ni tänker att priset ska gå till en förnyare (förra året gick det till Fredrik Strage för hans Youtubiana), vem av ovanstående är mest lämpad?

Förra året var jag kritisk till att Strage fick priset, men Emanuel Karlsten har en poäng i det han skriver här, även om Strage har gjort andra betydligt mer förtjänstfulla insatser som journalist än att komma på idén att man kan göra en hundralista med klipp från Youtube. På samma sätt som Kinga Sanden är en utmärkt journalist vars twittrande är en mikroskopisk del av hennes gärning.

Så frågan är om priset i kategorin förnyare ska gå till den journalistiskt allra bästa prestationen, eller till den som faktiskt testat något nytt och lyckats inspirera andra?

Jag läste också artikeln om mamman och barnet som dött i bussolyckan i Dorotea. Och reagerade som man gör. Tänkte att det var hemskt, inte minst för att mamman var lika gammal som mig.

Dagen efter kröp olyckan innanför skinnet på mig. Det som först var en nyhetsartikel som jag inte ägnade mer än ett par minuter och en snabb tanke, blev verkligt.

Mamman var inte bara lika gammal som mig. Hon var min vän på Facebook. Vi följer varandra på Twitter. Jag brukade läsa hennes blogg, och hon läste min.

Och det som var en olycka, en rubrik bland andra, blev plötsligt en smärtsam påminnelse om livets förgänglighet. Det blev en sorg över att en människa som var en del av min vardag plötsligt är borta. Jag drabbades också och blev en del av den kollektiva sorgen. Det var som om flödet på Twitter stannade upp. Många loggade ur, andra drog sig till sina bloggar för att skriva av sig, andra uttryckte sorg och bestörtning på Twitter, besökte hennes Facebooksida för att skriva kondoleanser och vi försökte tillsammans förstå det ofattbara.

Mamman hette Tea Anderstig, och hon var älskad.

Genast uppstod den parallella diskussionen, den om vem som egentligen hade rätt att sörja.

Går det att sörja en människa man inte träffat? Får man gråta över någon man känner endast genom internet?

För er som hyser tvivel om den saken rekommenderar jag att läsa Carl-Henric Jaktlund. Twittersorg är riktig sorg.

Det pratades också om vad som var okej och inte. Somliga tvekade inför att publicera de bloggposter som skrivits. Kanske mest för att de var osäkra på om de hade rätten att sörja Tea, om de hade rätt att uttala sig om hennes död alls, då de inte hade träffat henne. Jag menar att man har det.

Tea levde en stor del av sitt liv på internet. Vad kunde vara mer naturligt än att de som delade det livet också uttryckte sorg just på internet? De kände inte Tea så som hennes närmaste kände henne. Vi har alla olika sidor. Jag är en person för mina barn och en annan på jobbet. Mina nätvänner känner andra delar av mig än mina släktingar. Men alla delar är jag, lika mycket.

I chock och sorg kanske vi uttrycker oss klumpigt. Vi är så rädda för det, att vara klumpiga, säga fel och göra fel. Men jag tror att nästan vad som helst är bättre än tystnad och att hålla det inom oss. Vi behöver vara snälla mot oss själva och toleranta mot andra. Det finns inte rätt eller fel sätt att sörja.

Någon uttalade sig kritiskt mot att det tändes cyberljus för Tea. Ansåg att det var ovärdigt. Jag ser det som en smakfråga. Fel för någon är rätt för en annan. Om nu de som blev bestörta över Teas död, som inte kunde ses och krama om varandra, som inte har möjlighet att samlas för en minnesstund men ändå tillsammans med andra vill manifestera sin saknad så måste de få göra det. Man kan inte äga en annan människas sorg.

Vi sitter ofta ensamma framför våra datorer och delar med oss av våra liv. Då borde det inte vara konstigt att dela också när döden drabbar.

Jag träffade aldrig Tea Anderstig. Men hon var en del av mitt liv, som är borta nu. Hon var en person jag tyckte om. Jag vill inte spekulera i var hon finns nu, eller vad hon gör, men jag vill tro att hon har det bra.

Här samlas flera bloggposter där vännerna skrivit om Tea.

Frige Dawit Isaak!

Och låt honom behålla sin frihet den här gången.

Den här dagen för fyra år sedan släpptes den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak ur fångenskapen i Eritrea, för att snabbt låsas in igen.

Den här dagen 2009 är dagen då 91 dagstidningar efter ett initiativ av Thomas Mattsson publicerar en text skriven av Peter Englund, som beskriver situationen på ett påtagligt och nära sätt, och avslutar med frågan – vad gör vi, vad gör du?

Några bloggar om Dawit och yttrandefriheten idag: Skatans tankar, Anders Pihlblad, Söderlund, Lisa Wiklund, Martin Jönsson, Stina, Svarten.

Jag fyller gärna på listan och tänker att om 91 tidningar som är gammelmedia skriver, så borde minst 91 bloggare också göra det.

Vi får aldrig ge upp kampen om yttrandefrihet och demokrati. Det är inget självklart, även om vi i Sverige kanske inte tänker på den så ofta, eftersom vi är så vana vid den.

Vi får inte glömma Dawit Isaak.

Vill du läsa på så har jag skrivit en hel del om Dawit tidigare.

Den senaste veckan har jag i olika sammanhang råkat ut för diskussioner om lurkers. Sådana som lurkar eller anses tjuvlyssna på andras aktiviteter på internet utan att själva delta. Ett beteende som man kan ägna sig åt i forum, på mejlinglistor, på Twitter och i bloggar. Jag skulle härmed vilja försvara lurkandet, med två huvudargument.

1. Alla är olika. Somliga pratar mycket. Är bra på att ta plats, höras och synas. Andra är tystare, säger knappt ett pip, men lyssnar och observerar desto mer. Självklart finns de olika rollerna också på internet. Somliga har helt enkelt inget intresse av att hela tiden vädra sina åsikter eller att berätta saker om sig själva, vilket inte betyder att de inte har något utbyte av att höra på andras ord och göranden.

2. Internet är öppet och fritt och så vill jag att det ska förbli. Och internet blir vad varje enskild gör det till, för sin egen del. Egentligen existerar inte tjuvlyssning heller. När man skriver eller gör något på en öppen plats som en blogg eller i ett öppet forum får man räkna med att vem som helst kan se och höra, utan att nödvändigtvis ge sig till känna. På Twitter ser man vilka som följer en också. Nu försvåras det av de nya listorna, och det faktum att vem som helst kan göra en sökning eller följa en hashtag utan att det syns, men är man väldigt nojig kan man låsa in sina tweets också så att de bara blir synliga för dem man godkänner. I ett stängt forum måste man ofta bli medlem och medlemslistor brukar finnas att tillgå. Alltså är det svårt att tjuvlyssna i ordets rätta bemärkelse.

Det finns illasinnade lurkare. De där som plötsligt ger sig till känna och då med någon bitsk inte sällan insinuerande kommentar som tydligt visar att personen länge följt exempelvis en blogg. Men det finns folk till allt och självklart kan möljigheten att följa en persons blogg ”i smyg” användas i mindre behjärtansvärda syften. Det är det onda man får ta med det goda, för alla lurkare vill inte illa. Jag har stött på motsatsen också. Lurkare som plötsligt ger sig till känna med vänliga och kloka ord för att de inte längre kunde hålla sig från att säga något.

Den som föredrar att lyssna och lära men inte känner att den själv har något att tillföra har också ett existensberättigande och bör inte frysas ut eller nekas tillträde, tycker jag. Någon som är av en annan åsikt?

Man kanske inte borde bli förvånad. Kanske är det så här folk är. Precis så här folk tänker. Även om de flesta kanske är smarta nog att hålla käften. Jag tappar orden. Blir mållös. För att jag trodde att de allra flesta innerst inne faktiskt bar på någon form av solidarisk grundinställning, åtminstone vad gällde barn. Och jag blir så bestört varje gång jag inser att jag har fel.

Men som sagt. Jag borde inte bli förvånad. Jag har varit på vanliga föräldramöten där vanliga människor som jag trodde var mänskliga på fullt allvar hävdat att det barn vars förälder inte har råd att pynta in en massa pengar till en klasskassa inte heller ska få följa med på skolresa.

Som tur är det finns det fortfarande människor som tänker. Och känner. Och kan kombinera förnuft och känsla. Som Andreas. Och Andreas. Och ganska många till.

En annan sak som förvånar mig är en del upprörda kommentarer jag sett till det här inlägget. Det är så klockrent, huvudet på spiken, det är så bra och det är humor, intelligens och det har något att säga. Ändå lyckas folk bli provocerade.

Men om världen är så jäkla skrämmande och full av främlingar som man inte kan lita på – ni kan väl barrikadera er i era tvättstugor då och stanna där, så behöver ni inte vara oroliga att nån ska rubba era cirklar, ok?

Tre dagar in i #nosmiley week pågår diskussionerna för fullt, om än inte lika intensivt som första dygnet.

Popjunkien har skrivit ett försvarstal för smileysarna, kombinerat med ganska stränga regler för hur de bör användas.

På Twitter är det tydligt att det är utmanande och inte helt lätt att klara sig utan kolon och parenteser:

Några som var på från början har gett upp:

Och vi andra fuskar vilt, genom att använda taggen #nosmiley istället för riktiga smileys:

Många använder argumentet att det på nätet behövs smileys/emoticons för att ersätta kroppsspråk, tonfall och miner vi använder när vi ses öga mot öga. Jag håller med i de flesta fall. Men så finns det fall där de är direkt kontraproduktiva. Som när någon på riktigt försöker vara rolig med hjälp av ironi. Då förstörs hela skämtet om man trycker dit en glad gubbe. Tycker jag då.

Den här uppmaningen att köra en smileyfri vecka har orsakat en del het diskussion, både på Twitter och i kommentarerna till diverse blogginlägg.

Jag känner mig nödgad att reda ut några missförstånd.

1. Jag bestämmer inte över twitter eller bloggvärlden, har ingen önskan att göra det och gör smileyexperimentet för mitt eget höga nöjes skull.

2. Jag har uppmanat dem som vill att haka på.

3. Jag är inte emot smileys som fenomen.

4. Jocke anser sig vara smileymissbrukare och initierade en smileyfri vecka för att avvänja sig själv. Jag hakade på för att jag tyckte det skulle vara ett intressant experiment rent språkligt.

5. Den som inte vill haka på är fullt fri att strunta i det och jag känner inget agg eller så mot dem som vill använda smileys i var och varannan mening, och önskar att även de ska respektera mitt val att inte använda smileys under en vecka.

6. Alltså – #nosmiley-veckan har inte som syfte att skapa splittring i bloggvärlden. Syftet är inte att skapa två läger, för och emot smileys. Däremot kanske att tänka efter och kanske få till stånd en diskussion som inte nödvändigtvis behöver utspelas mellan två läger.

7. Var och en är fri att använda smileys hur mycket eller lite som helst, denna vecka och alla andra. Jag har i det här fallet full respekt både för dem som inte alls vill använda små glada gubbar, och för dem som gärna gör det. Med en liten reservation för att jag om ytterligare några år kommer att anse att den som totalvägrar och fortsätter predika språkförfall i samband med användning av smileys är en bakåtsträvare som behöver öppna sina sinnen.

8. Jag saknar verkligen mina smileys. Men har ändå tänkt hålla ut hela veckan, och experimentet har sannerligen visat sig intressant och givande hittills. 

9. Ibland är det uppfriskande med ett litet ställningskrig, så länge det inte handlar om allvarligare saker än några skiljetecken. Men kanske särskilt i det här lilla debaclet saknar jag mina uttryckssymboler för att ibland förtydliga att det inte är blodigt allvar.

Hittade ännu en i raden av listor över saker som är big nono’s på Twitter. Top 13 Twitter Don’ts. Och ärligt talat blir jag lite trött. Trött på det mästrande sättet att tala om för andra vad som inte är okej, vad som är fel, vad man absolut inte får eller bör och så vidare.

Jag vet, jag hör till dem som ibland säger ifrån och talar om vad som inte är riktigt okej, men nästan aldrig utan att tala om hur man kan göra istället, aldrig utan någon form av tillägg.

Jag tänker ta ovan nämnda lista och översätta till svenska och kommentera, men först; ta det inte som en regelbok. (jag håller inte ens med om listan…) Tänk att det som funkar AFK (away from keyboard) funkar på Twitter, på nätet. Ett beteende som anses jobbigt är troligen lika jobbigt på nätet som annorstädes. Och Twitter blir vad man gör det till. Vill man använda det för att vara störig så är det helt okej, men då kanske man inte kan räkna med att ha så många followers.

Here we go:

1. Don’t live-tweet TV shows.

Livetwittra inte när du kollar på teve. Men hallå – det är ju hela behållningen med att titta på teve nu för tiden? Att twittra och diskutera det man ser med andra. Och om man inte har teven till hands slipper man missa vem som åker ut ur Idol eller vem som sa nåt smart i Debatt, för att andra twittrar om det. Twitter är realtime, live, här och nu, oavsett om det handlar om vad man gör eller vad man ser på teve. Tycker jag då. Den som inte vill bli spoilad kanske ska försöka undvika Twitter under en fotbollsmatch om personen föredrar att se matchen i repris. Men jag har aldrig sett någon svensk twittrare klaga över just detta.

2. Don’t say anything that could get you fired or prevent you from getting a job.

Twittra inget som kan ge dig sparken eller försvåra när du söker nytt jobb. Är inte det så självklart att det inte behöver sägas? Det som sägs på Twitter stannar inte på Twitter. Det finns sökbart och precis som men allt annat du pubicerar på nätet – gör det inte om du inte kan stå för det inför vem som helst som när som helst kan råka hitta det du publicerat.

3. Don’t be boring.

Var inte tråkig. För det första måste var och en ha rätt att vara tråkig. Och alla kan inte vara roliga och intressanta jämt. Vi människor är tråkiga ibland. Däremot, är man alltid tråkig och ointressant för andra kan man kanske inte räkna med att få så många followers. En annan sak – smaken är delad. Det som en person tycker är trist kan mycket väl uppskattas av någon annan. Låt inte denna tråkighetsregel hindra dig från att twittra på grund av prestationsångest, ok?

4. Don’t forget the Twitter lingo: RT is retweet, and @name is how you respond or give props to someone. Feel free to be generous with both your RTs and your @s.

Det här var ju inget förbud eller så, mer en uppmaning. Var generös med användandet at @ och RT. @ är att rikta en tweet till en särskilt person. Skriver man @mymlan på Twitter så riktas meddelandet till mig och andra som ser tweeten kan klicka på @mymlan och se vem jag är och eventuellt börja följa mig. Men – om jag inleder en tweet med @ är det bara de som följer både mig och den jag vänder mig till som kan se just den tweeten. Om jag däremot skriver något annat först och sedan @ ser alla mina followers.

RT står för retweet, och det är att helt enkelt skicka om någon annans tweet. Det kan vara en länk man vill dela med sig av eller också håller man med någon annan, eller så tycker man helt enkelt att det var smart, roligt eller whatever. Man anser tweeten värd att spridas till fler.

5. Don’t tweet more than ten times a day, or more than five times an hour, says @JasonCross00.

Igen – vill man twittra 100 gånger om dagen är det fritt fram. Men om någon som inte följer så många upplever att man upptar hela deras flöde är risken stor att de slutar följa en. har man tillräckligt intressanta eller roliga saker att säga är det helt okej att twittra ofta, och själv uppskattar jag flera twittrare som twittrar live från evenemang och annat, och uppdaterar betydligt fler än tio gånger i timmen.

6. Don’t reply to every single tweet.

Svara inte på varje enskild tweet. Jag förstår inte riktigt. Man får svara på hur mycket man vill, om man orkar. Men man kanske inte kan räkna med respons om man svarar för ofta, och samma som ovan – andra kanske tröttnar. Men vill man så kan man och bör man svara på precis allt man känner för att svara på.

7. Don’t tweet drunk, cautions @whitneyarner. Just like in real life, your followers might get a kick out of your drunk tweets, but you’ll probably regret them in the morning.

Twittra inte onykter. Medievärlden skrev för en tid sedan om detta och intervjuade bland andra mig. Jag anser nog att det är ok att twittra om man druckit, eller som Jocke Jardenberg svarade: jag gillar att ta mig ett glas i andra sociala sammanhang, varför inte på Twitter? Men självklart finns risk för att man säger saker man ångrar, och är man benägen att vara väldigt outspoken när man druckit kanske man ska hålla sig borta från Twitter då.

8. Don’t tell us about something cool or life-changing without a link or picture.

Berätta inte om spännande eller intressanta saker utan länk eller bild. Det här kan jag faktiskt hålla med om. Särskilt irriterande är det när någon direkt kommenterar en artikel, text eller bild utan att länka till det de refererar. Och då brukar jag säga till, ofta handlar det om ovana att twittra och okunskap om hur man stoppar in länkar. Det är enkelt, bara att klippa och klistra.

9. Don’t retweet something and leave off the original Twitter poster. Always give credit to those who wrote it first.

Det här känns självklart. Som att sno någon annans replik utan att credda vederbörande. Som överallt på nätet gäller det att vara generös med credd.

10. Don’t ignore people who send you a direct message or a reply.

Det här har jag predikat förut. Och gäller även bloggkommentarer. Ignorera inte direkt tilltal, ignorera framförallt inte raka frågor eller kritik. Bemöt, konversera. Klart man kan ignorera, men då får man räkna med att andra tappar intresset och slutar följa en. Jag tycker inte att man bör svara på allt dock. Får man väldigt mycket kommentarer och direkta repliker kan det bli för mycket att svara på allt. Om jag exempelvis ber om hjälp med något eller ställer en fråga kan jag få massvis av svar. Jag svarar inte alla enskilt men brukar försöka skriva ett allmänt tack till dem som engagerat sig.

11. Don’t #hashtag every topic.

Sätt inte hashtags på allt. Många hashtaggar bara på kul, och jag tror inte tanken är att man ska börja följa alla taggar. Har man ett viktigt ämne som man vill diskutera och som man tror kommer att engagera fler är det däremot en bra idé att redan från början uppfinna en bra hashtag. Själv brukar jag komma på det för sent, att ”det här borde man ha hashtaggat för att kunna följa hela diskussionen…” (en hashtag är alltså när man sätter # och så ämnesord, till exempel #nosmiley, i sin tweet. Då kan alla tweets med samma tagg följas om man klickar på taggen, oavsett om man följer personerna som använder den eller ej)

12. Don’t whine about people not following you. If you’re good at providing interesting stuff and you’re patient, you’ll get the followers you crave so badly.

Här håller jag med. Gnäll inte när andra inte följer dig tillbaks. Om du är tillräckligt intressant att följa kommer andra att följa dig. Om någon inte följer dig är det upp till den personen. Twitter är inte som Facebook, att man måste bli vänner. Intresset behöver inte vara ömsesidigt. Av artighet kan man följa alla som följer en, men jag gör det inte. Mitt flöde skulle bli ohanterligt då.

13. Don’t tweet your bathroom habits. Seriously. Just don’t do it.

Twittra inte om dina toavanor. Här tycker jag ingenting. Inte för att jag är intresserad av vad andra gör på toa, men om nån vill twittra om det så är det upp till den enskilde.

Joakim Jardenberg säger sig missbruka smileys, och har nu initierat en smileyfri vecka, för egen del och för andra som vill haka på.

Jag var sen med att börja använda smileys, tyckte det såg slarvigt ut och kunde ärligt inte förstå varför man inte kunde använda ord för att uttrycka sig utan var tvungen att lägga till små tecken för att flagga för att man skämtade eller var ironisk. Jag har kommit över det, lägger ofta till en liten glad gubbe efter en mening bara för att markera att jag inte är sur eller arg eller menar hundra procent allvar med en putslustig kommentar.

Språket lever och förändras, och i de 140 tecknens tidevarv är det kanske inte så konstigt om vi behöver små genvägar för att förklara sådant som annars skulle kräva en längre utläggning. Jag har accepterat det. Precis som att jag undan för undan och mot min vilja har accepterat ett ibland överdrivet användande av utropstecken i korta meddelanden för att stryka under eller förtydliga något. Så sent som i veckan såg jag någon som twittrade att hon oundviligen tyckte att det kändes som om hennes tweets uppfattades som sura eller arga om hon inte lade till ett utropstecken. Jag tror det var en hon, minns faktiskt inte vem det var som susade förbi i min twitterström…

Jag försöker att inte vara en bakåtsträvare, jag tror på utveckling och språket är inte statiskt eller konstant, vare sig det talade eller det skrivna. Men just därför tycker jag att Jardenbergs exemperiment är intressant, för att kanske få en större förståelse för varför vi använder smileys. Alternativt för att bli än mer stringent när jag skriver mina 140 tecken långa twittermeddelanden.

Fortfarande har jag väldigt svårt för när vuxna män (och kvinnor) skriver *ler* och jag föredrar direkta förkortningar som LOL framför de små asteriskerna. Jag kanske ändrar mig på den punkten också men föreslår ändå att den smileyfria veckan också ska omfatta asterisker…

Härmed deklararer jag att jag deltar i Jardenbergs experiment, om än på andra bevekelsegrunder. Det går också att följa diskussionen på Twitter med hashtaggen #nosmiley. Vilka fler hakar på?