Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för kategori kommentar

- Sida 3 av 6

ComHem #fail

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Det här med sociala medier. Jag har sagt det förr. Och jag säger det igen: Har man inte en bra produkt/tjänst att sälja eller kan stå för sin verksamhet, då kan man skippa de sociala medierna. Eller känna sig skräckslagen inför dem.

ComHem är ett lysande exempel på det. Ett företag som ligger i botten när det gäller Svenskt kvalitetsindex. De anlitar en utomstående PR-person för att twittra. För att ha en närvaro i sociala medier och ge ett trevligt intryck. Tyvärr räcker inte det. Det är jävligt illa, om ni frågar mig. För denne utomstående person har inget som helst mandat att lösa kundernas eventuella problem. Han kan svara trevligt på allmänna frågor.

För att sociala medier ska fungera måste man vara transparent och kunna stå för sin produkt eller tjänst. Man måste visa ett engagemang och i de sociala medierna är det munmotmunmetoden som gäller. Har man något bra att sälja kommer folk att berätta om det. Har man något dåligt att sälja kommer folk definitivt att berätta om det.

Jag har haft en hel del problem med ComHem. Idag tappade jag tålamodet. Och Twitter svämmas över, av kommentarer, hejarop, berättelser om ComHem #fail.

Bild 55.png

I min blogg får jag kommentarer och länkar till fler ComHemhistorier. Söker man på ComHem på Knuff.se får man en hel del träffar och det är inte mycket ros om man säger så.

De sociala medierna är i det här fallet en fiende till ComHem, men det är inte de sociala mediernas fel, utan beror helt och hållet på att ComHem är ett företag som säljer dåliga tjänster till höga priser och skriver avtal som det verkar omöjligt att ta sig ur. Det beror på att ComHem behandlar sina kunder illa när de klagar och ber om support.

Och då hjälper det inte att anställa en stackars twittrare som inte har mandat att hjälpa eller ens ge kunderna relevanta svar på frågor.

Men det ska bli väldigt intressant att se vad som händer. Han är ju också ComHems öron på Twitter och har idag fångat upp kritik och fört den vidare. Jag blev uppringd av ComHems pressansvariga under kvällen och hon lovade återkomma i morgon. Jag ser fram emot det. Och att få pengarna tillbaka för hemtelefonen som varit obrukbar sedan i somras.

Ikväll (torsdag) kommer för övrigt Plus i SVT att handla om ComHem och de ska ha någon därifrån i studion. Här kan du vara med och påverka vilka frågor Sverker ska ställa.

Uppdaterat: Nils Holmlöv har skrivit en bra artikel i Dagens Media om ComHem och deras agerande i sociala medier. Och sätter fingret på det att dubbla budskap inte funkar på nätet – man kommer att avslöjas direkt.

Om du inte vill ha besökare till din blogg…

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

…då ska du fara runt i andra bloggar och lämna intetsägande kommentarer som inget har med den bloggarens blogg att göra utan som går ut endast på att länka till din egen blogg och be dem komma och ta en titt.

Om du inte vill vinna Stora Bloggpriset ska du göra detsamma. Alltså skicka ut massmejl eller kommentarer till alla i panelen där du pushar din egen blogg. Någon testade det här i morse genom att kommentera en galet gammal bloggpost. Tristast var väl att kommentaren såg exakt likadan ut som en jag fick när jag satt i panelen förra året. Glöm att jag klickar på länken.

Om du vill synas och få fler besök – engagera dig! Kommentera vad andra skriver i sina bloggar, och lämna diskret en länk till din egen blogg så att den som blir nyfiken på att veta mer om dig kan klicka sig in där. Eller ännu bättre – länka till andra bloggar från din egen – de kommer garanterat att vilja se vem som länkar. Se även den här postningen jag skrev i morse om marknadsföring i sociala medier – det handlar inte om att skrika högt – det handlar om att konversera och skapa relationer.

Har du en riktigt bra blogg och engagerar dig i andras bloggar – då kommer du att få fler läsare.

Vad gäller Stora Bloggpriset så har de flesta i panelen bett om tips på bra bloggar i olika kategorier de själva inte är så hemma i – där är det fritt fram att kommentera och pusha för sin blogg. Men mejlspam och goddag yxskaft-kommentarer göre sig icke besvär.

Härmed inbjuder jag den som vill tipsa om bra kandidater till Stora Bloggpriset 2009 att kommentera den här posten och tipsa, jag vill särskilt ha tips i kategorierna mode, sport, design och inredning.

Twitter och tiden

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Även om ingen kommenterat fredagens krönika på Aftonbladet.se så har den fått massvis av kommentarer. På Twitter.

De flesta kommentarerna är berömmande, många tycker att alla politiker borde läsa den, andra begränsar sig till partiledarna, men här vill jag skjuta in att alla politiker är inte partiledare. Alla politiker sitter inte i riksdagen. Och Twitter en utmärkt kanal för hobbypolitiker, kommunalpolitiker, sådana som kandiderar till riksdagen för första gången. Att det sedan vore bra om alla partiledare fanns där är en annan femma.

Och vad gäller just partiledarna – flera ifrågasätter hur de ska ha tid. Och Martin Hansson tar det ett steg till och menar att det till och med skulle kunna vara kontraproduktivt att försöka bygga relationer på Twitter om man inte har tid att följa upp och svara alla.

Jag tror att de flesta twittrare har full förståelse för att exempelvis Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin inte har tid att sitta och tramsa på Twitter. Att de inte hinner kommentera så mycket av det andra säger och inte heller svara på alla kommentarer. Man behöver inte vara partiledare för att inte hinna med att bemöta allt som sägs om/till en på Twitter.

Jag hör inte heller till dem som tycker att man måste följa alla tillbaks. Om jag väljer att följa Mona Sahlin så har jag full förståelse för att hon väljer att inte ha mitt trams och slams i sitt flöde. Det finns visserligen bra sätt att filtrera sina flöden så att man bara ser det man vill se, men redan där blir det en liten form av överkurs och att skapa dessa filter kan i sig vara en tröskel som känns jobbig att ta sig över.

Mitt förslag till hur en partiledare (eller för den delen annan strängt upptagen person) som vill använda Twitter för att skapa relationer och konversera med folk ska göra är följande:

Skapa ett twitterkonto. Börja följ andra intressanta personer. Intressanta för dig. Partiledarna borde till exempel ha koll på varandras twittrande, andra politiker, och ledarskribenter till exempel. Twittra ett par gånger om dagen. Jag ser ingen poäng med att ständigt uppdatera, och förstår inte de som ber om ursäkt för att de varit borta ett tag från Twitter. Har man inget att säga är det lika bra att vara tyst.

Twittrandet kan bestå av enkel information om stundande eller avverkade möten, gärna med någon lite personlig kuriosa. Twittra också gärna länkar till egna debattartiklar, bloggposter och ibland till andras artiklar och bloggposter med liten kommentar. Jag vet att också partiledare läser tidningar på nätet och när man ändå är i farten är det inte svårt att skicka ut en länk på Twitter. Det tar inte särskilt mycket tid i anspråk, men ger mig som följer twittrandet en chans att få inblick i vad min partiledare har för sig och engagerar sig i idag.

Kommentera och bemöt gärna andra i flödet, häromkvällen pågick en spännande diskussion på Twitter mellan Göran Hägglund och Gudrun Schyman, och jag vet att den typen av samtal kan vara givande för både dem som för det och för oss som ser på och har möjlighet att lägga oss i.

Och om andra lägger sig i – man behöver inte svara på allmänna kommentarer, hejarop och åsikter. Däremot – om någon ställer en rak fråga eller hårt kritiserar en – då bör man svara.

Man behöver inte vara partiledare för att ha ont om tid. Men rätt använt sparar de sociala medierna tid, och Twitter är ett bra sätt för en själv att få en bra överblick av vad som diskuteras just nu. Det är en snabb väg till kontakt på ens egna villkor, och för mig har det rationaliserat bort en hel del både telefonsamtal och mejl som tar betydligt mer tid i anspråk.

Är man upptagen och inte har tid att kolla Twitter dygnet runt – det kan räcka att gå in en stund eller ett par om dagen för att se vilken respons man fått och bemöta den. Det går också alldeles utmärkt att skicka sina egna tweets från mobilen.

Jag köper helt enkelt inte tidsargumentet.

Att sedan Twitter kanske inte är den bästa kanalen om man som Mona vill sprida propaganda eller nå de stora massorna – det är en annan sak. Men allt oftare ser vi både nyheter och offentlig debatt ha sitt ursprung i och utvecklas på Twitter, så det är faktiskt bara korkat av politiker att inte vara med på den arenan.

Några politiker som inte är partiledare som jag rekommenderar er att följa för att de deltar i konversationen är Lilith Svensson (KD), Kent Persson (M), Mary X Jensen (M) och Peter Andersson (S). Dem kan man följa oavsett egen partitillhörighet, om man är intresserad av politik och vill få svar på frågor.

Tipsa gärna om fler politiker att följa i kommentarerna!

Sverigedemokraterna bekänner färg

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

För inte så väldigt länge sedan såg det ut så här när SD annonserade.

Så om någon gått på deras snack om att de inte är rasister och tycker att de bara ”står för en sund invandringspolitik” – tänk om! Om inte den gamla annonsen lyckas övertyga kanske den här purfärska debattartikeln gör det.

Den har föga förvånande mött starka reaktioner i bloggvärlden, som mer eller mindre tackar Åkesson för att han äntligen bekänner färg. Jag gillar den här slutsatsen – att Åkessons retorik borde innebära ett omfamnande av kristna flyktingar. Men det finns också anhängare som tycker om Jimmie Åkessons utspel.

Sven-Åke Olofsson på Helsingborgs Dagblad är kritisk till Aftonbladet och publiceringen av artikeln. Hans argument är att artikeln gränsar til hets mot folkgrupp, och att det vore självmål av Aftonbladet om de eventuellt fälls för det, utifrån att de sagt nej till annonser från partiet. (Flera chefredaktörer ger sin syn på saken här) Men det här är ju ett av problemen med Sverigedemokraterna och som jag ser det – med lagen om hets mot folkgrupp. Den rapportering som oftast sker om och ifrån Sverigedemokraterna är så pass sminkad och välfriserad att deras rätta agenda inte riktigt kommer fram, och så får de fler sympatisörer, än om de som nu faktiskt outar sin egentliga agenda. Och det beror också på att herr Åkesson på något mystiskt vis lyckas linda reportrar runt sitt lillfinger.

Jag kan också tycka att det är sorgligt att SD på ett sätt kommit att äga frågan om migrationspolitik, och utifrån deras allt starkare väljarstöd borde övriga partier förstå att det är viktigt att våga ta i svåra frågor om integration, istället för att föra den pseudodiskussion som nu handlar om SD eller inte SD, och vem som eventuellt kan tänka sig att samarbeta med dem.

Ta ifrån dem ordet istället, diskutera invandring, segregering, främlingsfientlighet utan att sätta frågorna i relation till SD och deras politik. Skaffa egna agendor i frågorna!

Nu blev jag lite väl politisk vilket kanske inte är syftet med den här bloggen, men jag kunde inte låta bli.

Uppdaterat: Jag har utvecklat mina tankar i min privata blogg. Blondinbella skriver och är riktigt upprörd. Martin Jönsson skriver bra på SvD.se om sin syn på publiceringen och Jan Helin bloggar också. Svensson skriver kort och kärnfullt.

Aftonbladet har föga förvånande anmälts för hets mot folkgrupp. Ulf Nilson skriver på Newsmill och anser att Aftonbladet och Helin gör Sverige en tjänst när de publicerar Åkessons artikel.

Uppdatering: Nu skriver Jimmie Åkesson på Newsmill och menar att det är Aftonbladets rubrik som bär skulden för hur hans artikel tolkats. Han lyckas inge vidare, om det inte är så att Newsmillredaktörerna förvanskat texten han skrivit där…

Personligen önskar jag att alla tidningsläsare en gång för alla kunde förstå att det ytterst sällan är skribenten som sätter rubriken. Ofta handlar morgonmötesdiskussioner på redaktioner om just rubriksättning, reportern är missnöjd med nattredaktionens val av rubrik. En rubrik ska ha täckning i texten, och rubriksättare kan vara ganska långsökta bara det blir en bra rubrik. Jag kan också berätta att rubriken inte bara ska vara spännande och locka till läsning, den ska passa in rent typografiskt också. Det vill säga vara lagom många tecken, utan bindestreck och så vidare. Inte alltid helt lätt.

På Newsmill skriver också Mariam Osman Sherifay om varför hon polisanmält Aftonbladet för hets mot folkgrupp.

Demokrati är inte en självklarhet, vi måste slåss för den varje dag

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag trodde att Sverige var en demokrati. En demokrati i vilken den typ av övervakning som medborgarna kommer att utsättas för i och med FRA-lagen var något vi inte skulle behöva strida för att slippa. Jag trodde dessutom att vårt system där vi medborgare röstar på de kandidater vi vill ska representera oss i riksdagen var något som fanns till just för att vi genom att rösta på folk vi gillar och litar på skulle få göra våra små röster hörda i beslutsfattandet.

Jag trodde att antalet riksdagsledamöter fyllde en funktion genom att alla inte röstar lika i en votering, och dumjävla jag trodde att Folkpartiet som utger sig för att vara ett liberalt parti skulle ha högt i tak och inte jävlas med de sina när de väljer en annan väg än partiets. Jag trodde att de skulle ha tagit åt sig av kritiken och kanske ändrat sig.

Jag hade fel. Folkpartiet måste verkligen ta sig i kragen och försöka leva upp till sin liberala ideologi och visa att de bryr sig om sina väljare och sina riksdagsledamöter innan de får en röst av mig igen. Skäms!

Ett annat exempel på att vi måste slåss för demokrati är Dawit Isaak. Och tydligen måste vi slåss inte bara mot Eritreas regim, utan också mot Svenska Fotbollförbundet, som också borde ställa sig i skamvrån, en evighet eller två.

Vissa dagar vill man bara krypa ner under ett täcke och ge upp. Som tur är vet jag att det går över. Jag har hopp om mänskligheten, för jag vet att det finns goda krafter. Jag vet att det finns folk som vill väl. Jag vet att jag inte är ensam om kampen för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Tack till alla er som orkar hålla fanorna högt och inte ger upp trots upprepade motgångar. Utan er skulle världen vara en ruskig plats att vara i.

 

 

Stoppa FRA-lagen!

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

I morgon avgörs det. Om FRA-lagen som är tänkt ska träda i kraft i december ska ändras eller ej. Henrik Alexandersson skriver att fyra borgerliga nejröster alternativt åtta som avstår från att rösta räcker för att stoppa lagen. (Han skriver i övrigt också bra förklarat vad lagen innebär.)

Och precis som Anders Mildner menar Alexandersson att morgondagens votering är viktig inför kommande valrörelse.

Mikael Nilsson skriver också bra på Newsmill, om en rad missförstånd kring FRA, och om politikernas okunskap.

Eftersom så många politiker verkar så oinsatta i frågan är det ännu viktigare och kanske också möjligt att påverka, så här det sista skälvande dygnet. Skriv eller ring till din riksdagsledamot och vädja till dem att rösta nej. Det är inte för sent, även om jag precis som Mildner inte hyser något större hopp. Förra gången, den 18 juni 2008, gjorde jag det. Jag blev ytterst besviken. Den här gången hoppas jag istället bli postivit överraskad.

 

Anonyma kommentarer – därför är jag emot

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Nejdå, jag har inte ändrat mig sedan jag skrev min postning om anonyma kommentarer. Däremot vill jag utveckla litegrann, utifrån Anders Emretssons post om varför han är emot anonyma kommentarer.

Jag är också emot anonyma kommentarer, generellt. Jag är för att tillåta dem, men om jag skulle ge ett personligt råd till vem som än vill kommentera så är det att inte göra det anonymt. För att en anonym kommentar utan tydlig avsändare blir mindre tagen på allvar, för att det ofta upplevs som fegt att inte stå för det man säger med namn och kontaktuppgifter.

Men hur definierar vi en anonym kommentar?

Jo – en anonym kommentar är en kommentar skriven av någon som inte lämnar något spår efter sig, i form av kontaktuppgifter eller länk till egen sajt och så vidare… Även om man skriver under med ett namn, som ”Anna Nilsson” räknas kommentaren som anonym om det inte finns någon mejladress eller länk som lämnar ytterligare information om denna Anna Nilsson.

Om jag däremot skriver som mymlan och länkar till min blogg, lämnar en mailadress eller länk till min twitterprofil – då är jag inte anonym.

Och jag säger det igen – inte minst när det gäller nyhetssajter tycker jag att det ska vara möjligt för alla att kommentera. Även om man inte har en egen blogg eller twitterprofil eller googlekonto. Många som utnyttjar möjligheten att kommentera anonymt skriver faktiskt under med ett namn, även om namnet Anna Nilsson i sig inte säger något. Om däremot Anna Nilsson är en återkommande kommentator som skriver ofta och i samma anda – då blir hon mindre anonym. Och jag tycker att hon ska ha rätt att kommentera på det sättet.

De som däremot kallar sig för ”anonym” ”läsare” eller ”trollet”, och inte sällan växlar mellan flera olika liknande alias, dem är jag riktigt trött på. Men ändå. Somliga hävdar att det är det skrivna och inte avsändaren som ska spela roll. Jag håller med, men bara till viss del. Därför att (lite beroende på vad som avhandlas såklart) vi tolkar visst det vi läser efter vem avsändaren är, hur gärna vi än önskar att vi kunde bortse från det. Vi lägger in vårt eget filter som skapas när vi lär känna en människa. Vi vet vad personen skrivit tidigare, vad han eller hon tycker i andra frågor eller hur den uttalat sig i ämnet tidigare, och vi litar också mer på vissa, mindre på somliga, beroende på deras tidigare record.

I andra fall är det orden som är väsentliga oavsett avsändare. Det kanske till och med är så att de fyller en bättre funktion om vi inte känner avsändaren, för att en känd skribent skulle skugga budskapet. Och av en anledningen kan jag också förstå att vissa kända skribenter i undantagsfall väljer att skriva anonymt, för att deras text inte ska tolkas utifrån gamla meriter. Detta gäller dock inte när en person bara är ute efter att smutskasta eller jävlas med någon.

Emretsson trycker hårt på tesen att det uppstår en ojämlikhet i debatten, mellan dem som är anonyma och de som inte är det. Han har helt rätt i det, men det är ojämlikhet till fördel för dem som står för vilka de är, och om anonymitet är frivliigt är det väl upp till var och en att sätta sig i den mindre trovärdiga situationen?

Så vad ville jag ha sagt med detta egentligen? Jo. Att anonyma kommentarer bör tillåtas, men att stå för det man skriver bör uppmuntras. Inte minst för ens egen skull, om man vill bli tagen på allvar, är det såklart bäst att inte smussla med sin identitet.

 

Anonyma kommentarer – därför är jag för

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Joakim Jardenberg skrev i torsdags en post om anonyma kommentarer, och ställde frågan till sina läsare om de är för eller emot. Han har fått fantastisk respons, och jag rekommenderar er att läsa de kommentarer som skrivits till postningen.

Själv så är jag definitivt för anonyma kommentarer. Men. Ingenting är alldeles svartvitt, och jag ska försöka argumentera för varför jag tycker som jag gör.

För det första: Jockes fråga och hans tänk baserades på de kommentarer han får i bloggarna Jardenberg unedited och på Mindpark. Han menar att de anonyma kommentarer som skrivs där sällan eller aldrig tillför något, samtidigt som de inte är anonyma utifrån det starkaste argumentet för anonymitet. Det handlar alltså om allas rätt att uttrycka en åsikt eller tanke utan att vara rädd för eventuella repressalier. Det är säkert så. I båda nämnda bloggar finns nog egentligen ingen anledning att inte tillåta anonyma kommentarer, med tanke på dem som läser och kommenterar, som är personer som utan att de är tvungna oftast använder sina fullständiga namn.

Men jag tror att Jocke också är ute efter en diskussion om ifall man ska tillåta anonyma kommentarer på exempelvis nyhetssajter.

Kommentarer till texter förekommer numer både på nyhetssajter, i gammelmedia, på bloggar och på diverse organisationer och företagssajter. Jag har full förståelse för att många, både privata bloggare och företag vill ha någon slags höjd i debatten. Och Joakim har rätt i att anonyma kommentatorer sällan tillför något av värde, snarare skrämmer de bort seriösa debattörer. Jag har skrivit en krönika på temat, och en uppföljande postning här.

Men. Nu är det så att jag tror att det går att hålla höjd även utan registreringstvång eller krav på att den som skriver ska behöva uppge in identitet. Jag tror att man om man tar också trollen på allvar och inte sänker sig till deras nivå, om man bemöter dem utifrån tanken på att det även bakom den anonyme skribenten finns en människa som kommenterar av en anledning, och söker kontakt, så kommer det att märkas i de kommentarer man får.

Den som blir sedd och tagen på allvar slutar oftast att jävlas. För visst är det så att de flesta som kommenterar anonymt är folk som av en eller annan anledning bara vill vara elaka och inte vågar stå för sina elakheter. Dessutom – vem är väl jag att avgöra i vilket syfte eller varför någon annan skriver en kommentar? Jag kan tycka att den är hur dum som helst men jag tycker inte att jag har rätt att göra mig till domare över andras tyckande. Jag kan ha missförstått, och mitt sätt att tänka behöver inte vara det rätta sättet även om jag såklart tycker att mitt sätt är rätt. Men just därför är det viktigt att låta andra som inte är som jag göra sina röster hörda.

Framförallt tycker jag att det är viktigt att de som är dumma inte ska få förstöra för det fåtal som faktiskt behöver få skriva anonymt utan syfte att vara elak eller dum. Det är helt enkelt priset man får betala för friheten och önskan om att alla ska känna sig välkomna och sedda.

Det finns andra rent praktiska skäl att tillåta anonyma kommentarer. Jag har i min blogg en trogen läsare som säger sig inte ha någon mailadress. Han har läst i många år och kommenterat, i samma anonyma nick hela tiden, men ändå – med registreringstvång eller tvång om att lämna fungerande mejl eller så hade han varit utesluten från de samtal som pågår och som jag uppskattar så mycket.

Dessutom är det en tröskel att ta sig över, att måsta logga in någonstans, att tvingas fylla i för långa formulär innan man skriver en kommentar, och det kan vara minst lika dödande för en debatt som troll. Här har Jocke en poäng i att det nu finns verktyg så som Disqus som förenklar den processen.

Om de anonyma kommenterarna ställer till för mycket, är otrevliga och skrämmer bort övriga – ja då kan de plockas bort i efterhand. Nu brukar jag inte göra det heller, däremot brukar jag efter ett tag ignorera sådana som skriver upprepat elaka kommentarer till synes utan vilja att resonera eller lyssna.Men de får finnas kvar. Och till det har jag också ett bra argument. Nämligen det att om man börjar plocka bort och moderera så uppstår oftast konspirationsteorier om varför. Och om man som vissa bloggare klagar och gnäller på anonyma kommentarer, som är bortplockade, så kan det komma och bita en i röven sen, när ord står mot ord gällande vem som sagt vad.

Om andra är dumma mot mig i min blogg tjänar jag inget på att inte publicera deras kommentarer. Bättre att de finns där till allas beskådan. Det handlar också om min egen trovärdighet, eller för den delen om vi talar gammelmedia. Inte minst för att många nyhetssajter av tradition modererat bort kommentarer som innehåller kritik mot den egna produkten.

Kan man stå för det man skriver behöver man inte vara rädd för anonyma påhopp, och de dumma ska inte få vinna. Det vill säga – de ska inte få omöjliggöra för dem som faktiskt har behov av att få säga sin mening utan att avslöja vilka de är.

Jag måste nog ha bättre argument mot anonyma kommentarer än de jag hittills hört innan jag är beredd att ändra uppfattning.

 

Privat och personligt

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Som skribent i diverse publikationer får man då och då höra mantrat att man får gärna vara personlig men aldrig privat. Frågan är om det verkligen stämmer, och var gränsen går mellan personligt och privat.

Personligt får väl sägas handla om själva tilltalet. Att ha en personlig stil och blanda in tyckande och känslor, sin personlighet helt enkelt. Att vara privat däremot är att skriva om och nämna saker som hör privatlivet till.

Jag tror att det där mantrat håller på att bli i allra högsta grad omodernt. I bloggvärlden har det visat sig att det privata är det populära. Eller i varje fall att det är de privata inslagen som gör många bloggar läsvärda och intressanta. Det funkar inte om inte skribenten dessutom är personlig. Att räkna upp vad man gjort under en dag eller skriva detaljer om sitt privatliv utan att göra det på ett personligt sätt – det funkar inte. Men kombinationen fungerar alldeles utmärkt.

Jag säger nu inte att man ska blogga rakt igenom privat och personligt. Men den som med sin blogg försöker skapa en plattform för att kommunicera ett budskap, politiskt eller i marknadsföringssyfte, tjänar en hel del på att då och då våga vara privat.

Om man har en blogg för att få basunera ut sina åsikter får man fler läsare om man är – just det – privat då och då. För att läsaren då tycker sig få en relation till bloggaren. För att man blir nyfiken på personens åsikter inte kanske för åsikternas skull men för att man är nyfiken på personen man håller på att lära känna. En som klarar balansen är Thomas Bodström, som bloggar om politik och samhälle, men väver in inslag från sin vardag, som här om sonens kalas.

Gunnar Bark som vanligtvis bloggar om företagande, sociala medier och internet, konstaterar att hans läsare gillar när det blir personligt.

I min privata blogg är jag stundvis både väldigt personlig och privat. Och jag tror att det är hemligheten till varför jag har fått ett gäng fans som gillar det jag skriver. De vill veta hur det går för mig, de är intresserade av vem jag är som person och hur min vardag ser ut. Mina allra mest utlämnande postningar är också de som har haft flest läsare. Men kombinationen är viktig. Det skulle inte funka om varje postning vore så där rakt igenom privat och personlig. Dexion tar också upp det här med att vara privat, med bland annat mig som exempel. Och när jag läser hennes bild av mig som populär, framgångsrik och snygg känner jag att det är än nödvändigare att ibland våga klä av mig naken för mina läsare, för att bilden blir så skev annars. Särskilt om man på ett eller annat sätt är en förebild för någon.

Självklart finns det gränser. Det finns saker som kanske inte fungerar, som inte bör luftas i offentligheten. För även om du har en blogg för bara några få läsare kan det när som helst hända något som gör att den hamnar i fokus och man ska aldrig publicera något på internet som man inte är beredd på att vem som helst när som helst kan läsa. Man måste alltså kunna stå för det publicerade vem som än kastar ögonen på det.

Dessutom måste man vara beredd på att få en del stryk. Ju mer personlig man är, ju mer saker man berättar om sitt privatliv, desto mer sårbar blir man. Ett exempel på det är Marcus Birro, som aldrig väjer för att vända ut och in på sig själv, men som också får mcket hård kritik. Den som blottar sina svagheter måste paradoxalt nog också vara väldigt stark. Är man tveksam till om man klarar det bör man kanske ligga lågt med sina personliga bekännelser.

Några av de större bloggarna råkar vara sådana som är rakt igenom privata och personliga. Som exempelvis Innan du fanns, och Ensamma pappan. Men vi gillar sånt. Vi gillar att ta del av andra människors liv, tankar och känslor. För att det ska bli ett framgångrikt koncept krävs visserligen att personen som skriver om sitt mest privata dessutom kan formulera sig bra, det räcker alltså inte att starta en blogg om det mest privata om man inte har ordets gåva. Den kan fungera bra, som terapi, för några få läsare, men den lär inte hamna på listan över de mest besökta bloggarna.

Här i Bloggvärldsbloggen har jag valt att inte vara särskilt privat. Men jag är lite rädd att det gått ut också över det personliga. Att jag tar på mig den där objektivt sakliga rollen som jag lärt mig i mitt jobb, och att bloggen därför blir lite mindre roande att läsa. Vad säger ni som läser? Är jag för stel och tråkig, borde jag vara lite mer privat i vissa lägen, och i så fall hur? Ge mig gärna feedback på detta.

 

Vad de riktiga medierna kan lära av pladdret

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Redan för tre år sedan konstaterade Jan Guillou att bloggarna mest består av pladder. I vintras upprepade han sina åsikter om pladdret i en uppmärksammad krönika. I mars diskuterade undertecknad bloggarnas betydelse med just Jan Guillou i teveprogrammet Babel, där Guillou för varje gång ordet ”gammelmedia” användes tog ton och korrigerade till ”riktiga medier”. Han guillouade, helt enkelt.

I krönikan från i februari skriver Guillou visserligen att det finns ett fåtal bloggar som är seriösa, och han creddar också bloggbävningen i samband med FRA-omröstningen ifjol. Men så skriver han följande:

”Det finns ett enkelt skäl till att ni inte kan läsa sådan skit i Aftonbladet som dominerar nätvärlden. I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga principer, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal.”

Så varför väljer jag att ta upp den här gamla texten just nu, idag? Jo för att Jan Guillou hade fel. För att det precis i dagarna har visat sig att de gammalmodiga principerna inte alltid efterlevs, inte ens i de riktiga medierna. Att det händer att det finns bloggare som är betydligt bättre på att göra research, än det här landets samlade press.

För ett par veckor sedan blåstes nyheten upp att 750.000 pedofiler i detta nu är ute och jagar offer på nätet. Jag ska inte peka ut någon, alldeles för många medier publicerade uppgifterna. Utan att göra just den faktakoll som Jan Guillou hävdar är den som skiljer de riktiga medierna från bloggarna.

Däremot fanns det bloggare som gjorde det. Faktakoll. Några exempel: Sänd mina rötter regn, Joakim Jardenberg, och Oscar Swartz. Nu har Oscar fördjupat sig i siffrorna, och resultatet är långt bortom de siffror som publicerades i en rad svenska massmedier från början.

Vad vill jag säga med detta? Att gammelmedia suger? Att bloggarna håller på att ta över? Nej, inte alls. Det här är inte krig, det är inte två grupper som står mot varandra. Bloggare är inte en homogen grupp. Det är lika dumt att klumpa ihop Oscar Swartz med Kissie som att jämföra magasinet Filter med Slitz. Ändå borde de båda sistnämnda vara riktiga medier och de två förra bestå av mest pladder, enligt Guillou. I själva verket finns det nog större likheter mellan vissa bloggar och somliga nyhetssajter än mellan bloggare emellan.

Och istället för att om och om igen racka ner på bloggarna och kanske försöka ignorera dem borde alla riktiga medier lära av bloggarna. Visst, bloggarna har fått en tydligare roll också i traditionella medier, inte minst genom de chefredaktörsbloggar som poppar upp som svampar ur jorden. Att blogga är egentligen bara att skriva, fast med nya verktyg. Och rätt använt kan och kommer internet att utveckla och förbättra journalistiken och de ”riktiga medierna”. Men då krävs förutom nya verktyg faktakoll och gamla hederliga journalistiska arbetsmetoder, om medierna ska behålla sin trovärdighet när vi kliver in i framtiden.

Sida 3 av 6
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB