Genom Kristine Løwe som är norsk journalist och skriver för bland annat ABCNYHETER, hittar jag Regine Stokkes blogg. Regine Stokke blev bara 18 år. Hon dog förra veckan. I april skrev hon den här postningen, Jeg skal dø, och förra tisdagen skrev hon sitt sista inlägg.

En annan norsk prisbelönt bloggare har skrivit om Regine Stokke vars död rört många hjärtan i den norska bloggvärlden.

Läs Regines blogg. Och läs de tusentals kommentarerna. Om du orkar.

Jag läste också artikeln om mamman och barnet som dött i bussolyckan i Dorotea. Och reagerade som man gör. Tänkte att det var hemskt, inte minst för att mamman var lika gammal som mig.

Dagen efter kröp olyckan innanför skinnet på mig. Det som först var en nyhetsartikel som jag inte ägnade mer än ett par minuter och en snabb tanke, blev verkligt.

Mamman var inte bara lika gammal som mig. Hon var min vän på Facebook. Vi följer varandra på Twitter. Jag brukade läsa hennes blogg, och hon läste min.

Och det som var en olycka, en rubrik bland andra, blev plötsligt en smärtsam påminnelse om livets förgänglighet. Det blev en sorg över att en människa som var en del av min vardag plötsligt är borta. Jag drabbades också och blev en del av den kollektiva sorgen. Det var som om flödet på Twitter stannade upp. Många loggade ur, andra drog sig till sina bloggar för att skriva av sig, andra uttryckte sorg och bestörtning på Twitter, besökte hennes Facebooksida för att skriva kondoleanser och vi försökte tillsammans förstå det ofattbara.

Mamman hette Tea Anderstig, och hon var älskad.

Genast uppstod den parallella diskussionen, den om vem som egentligen hade rätt att sörja.

Går det att sörja en människa man inte träffat? Får man gråta över någon man känner endast genom internet?

För er som hyser tvivel om den saken rekommenderar jag att läsa Carl-Henric Jaktlund. Twittersorg är riktig sorg.

Det pratades också om vad som var okej och inte. Somliga tvekade inför att publicera de bloggposter som skrivits. Kanske mest för att de var osäkra på om de hade rätten att sörja Tea, om de hade rätt att uttala sig om hennes död alls, då de inte hade träffat henne. Jag menar att man har det.

Tea levde en stor del av sitt liv på internet. Vad kunde vara mer naturligt än att de som delade det livet också uttryckte sorg just på internet? De kände inte Tea så som hennes närmaste kände henne. Vi har alla olika sidor. Jag är en person för mina barn och en annan på jobbet. Mina nätvänner känner andra delar av mig än mina släktingar. Men alla delar är jag, lika mycket.

I chock och sorg kanske vi uttrycker oss klumpigt. Vi är så rädda för det, att vara klumpiga, säga fel och göra fel. Men jag tror att nästan vad som helst är bättre än tystnad och att hålla det inom oss. Vi behöver vara snälla mot oss själva och toleranta mot andra. Det finns inte rätt eller fel sätt att sörja.

Någon uttalade sig kritiskt mot att det tändes cyberljus för Tea. Ansåg att det var ovärdigt. Jag ser det som en smakfråga. Fel för någon är rätt för en annan. Om nu de som blev bestörta över Teas död, som inte kunde ses och krama om varandra, som inte har möjlighet att samlas för en minnesstund men ändå tillsammans med andra vill manifestera sin saknad så måste de få göra det. Man kan inte äga en annan människas sorg.

Vi sitter ofta ensamma framför våra datorer och delar med oss av våra liv. Då borde det inte vara konstigt att dela också när döden drabbar.

Jag träffade aldrig Tea Anderstig. Men hon var en del av mitt liv, som är borta nu. Hon var en person jag tyckte om. Jag vill inte spekulera i var hon finns nu, eller vad hon gör, men jag vill tro att hon har det bra.

Här samlas flera bloggposter där vännerna skrivit om Tea.

Den senaste veckan har jag i olika sammanhang råkat ut för diskussioner om lurkers. Sådana som lurkar eller anses tjuvlyssna på andras aktiviteter på internet utan att själva delta. Ett beteende som man kan ägna sig åt i forum, på mejlinglistor, på Twitter och i bloggar. Jag skulle härmed vilja försvara lurkandet, med två huvudargument.

1. Alla är olika. Somliga pratar mycket. Är bra på att ta plats, höras och synas. Andra är tystare, säger knappt ett pip, men lyssnar och observerar desto mer. Självklart finns de olika rollerna också på internet. Somliga har helt enkelt inget intresse av att hela tiden vädra sina åsikter eller att berätta saker om sig själva, vilket inte betyder att de inte har något utbyte av att höra på andras ord och göranden.

2. Internet är öppet och fritt och så vill jag att det ska förbli. Och internet blir vad varje enskild gör det till, för sin egen del. Egentligen existerar inte tjuvlyssning heller. När man skriver eller gör något på en öppen plats som en blogg eller i ett öppet forum får man räkna med att vem som helst kan se och höra, utan att nödvändigtvis ge sig till känna. På Twitter ser man vilka som följer en också. Nu försvåras det av de nya listorna, och det faktum att vem som helst kan göra en sökning eller följa en hashtag utan att det syns, men är man väldigt nojig kan man låsa in sina tweets också så att de bara blir synliga för dem man godkänner. I ett stängt forum måste man ofta bli medlem och medlemslistor brukar finnas att tillgå. Alltså är det svårt att tjuvlyssna i ordets rätta bemärkelse.

Det finns illasinnade lurkare. De där som plötsligt ger sig till känna och då med någon bitsk inte sällan insinuerande kommentar som tydligt visar att personen länge följt exempelvis en blogg. Men det finns folk till allt och självklart kan möljigheten att följa en persons blogg ”i smyg” användas i mindre behjärtansvärda syften. Det är det onda man får ta med det goda, för alla lurkare vill inte illa. Jag har stött på motsatsen också. Lurkare som plötsligt ger sig till känna med vänliga och kloka ord för att de inte längre kunde hålla sig från att säga något.

Den som föredrar att lyssna och lära men inte känner att den själv har något att tillföra har också ett existensberättigande och bör inte frysas ut eller nekas tillträde, tycker jag. Någon som är av en annan åsikt?

Har du en blogg och ett Twitterkonto?

Då är det läge att skapa ett automatiskt flöde för länkar från din blogg till Twitter, om du inte redan gjort det. Det är ett bra sätt att få läsare till bloggen, i varje fall får jag stora delar av trafiken till mina bloggar från Twitter.

Det finns många sätt att göra det på men den tjänst jag använder heter Twitterfeed.

Gå dit och registrera dig. Sedan klickar du på ”create new feed”.

Steg 1 är att autentisera ditt Twitterkonto. Alltså visa att du är rätt person så att ingen annan börjar posta knasiga länkar från ditt konto.

I Steg 2 bestämmer du ett namn på feeden och lägger in länken till ditt RSS-flöde.

Adressen till RSS-flödet är ofta bloggadressen och så /feed eller /rrs på slutet. Är du osäker så leta efter en RSS-symbol och klicka på den så hittar du rätt adress att lägga in som RSS Feed URL.

RSS-symbolen är den lilla orangea som syns ovan i fält nummer två.

Sedan kan du gå till ”advanced settings” och där bestämma exempelvis hur ofta du vill scanna efter nya inlägg från din blogg, en gång i timmen, varannan timme eller varje halvtimme.

Du kan också bestämma ett prefix för ditt flöde, som då syns först i tweeten. I exemplen nedan är det ”Från therealmymlan” och ”Nytt på SSBD” som är prefixen, dom syns varje gång ett nytt inlägg postas till Twitter.

När du är klar med dina inställningar är det bara att klicka på ”create feed” så ska länkar postas automatiskt till Twitter när du postar ett inlägg i din blogg, och det kan se ut så här:

Fiffigt va?

Det går också att använda tjänsten till att posta sina länkar till Facebook.

…då ska du fara runt i andra bloggar och lämna intetsägande kommentarer som inget har med den bloggarens blogg att göra utan som går ut endast på att länka till din egen blogg och be dem komma och ta en titt.

Om du inte vill vinna Stora Bloggpriset ska du göra detsamma. Alltså skicka ut massmejl eller kommentarer till alla i panelen där du pushar din egen blogg. Någon testade det här i morse genom att kommentera en galet gammal bloggpost. Tristast var väl att kommentaren såg exakt likadan ut som en jag fick när jag satt i panelen förra året. Glöm att jag klickar på länken.

Om du vill synas och få fler besök – engagera dig! Kommentera vad andra skriver i sina bloggar, och lämna diskret en länk till din egen blogg så att den som blir nyfiken på att veta mer om dig kan klicka sig in där. Eller ännu bättre – länka till andra bloggar från din egen – de kommer garanterat att vilja se vem som länkar. Se även den här postningen jag skrev i morse om marknadsföring i sociala medier – det handlar inte om att skrika högt – det handlar om att konversera och skapa relationer.

Har du en riktigt bra blogg och engagerar dig i andras bloggar – då kommer du att få fler läsare.

Vad gäller Stora Bloggpriset så har de flesta i panelen bett om tips på bra bloggar i olika kategorier de själva inte är så hemma i – där är det fritt fram att kommentera och pusha för sin blogg. Men mejlspam och goddag yxskaft-kommentarer göre sig icke besvär.

Härmed inbjuder jag den som vill tipsa om bra kandidater till Stora Bloggpriset 2009 att kommentera den här posten och tipsa, jag vill särskilt ha tips i kategorierna mode, sport, design och inredning.

Joakim Jardenberg skrev i torsdags en post om anonyma kommentarer, och ställde frågan till sina läsare om de är för eller emot. Han har fått fantastisk respons, och jag rekommenderar er att läsa de kommentarer som skrivits till postningen.

Själv så är jag definitivt för anonyma kommentarer. Men. Ingenting är alldeles svartvitt, och jag ska försöka argumentera för varför jag tycker som jag gör.

För det första: Jockes fråga och hans tänk baserades på de kommentarer han får i bloggarna Jardenberg unedited och på Mindpark. Han menar att de anonyma kommentarer som skrivs där sällan eller aldrig tillför något, samtidigt som de inte är anonyma utifrån det starkaste argumentet för anonymitet. Det handlar alltså om allas rätt att uttrycka en åsikt eller tanke utan att vara rädd för eventuella repressalier. Det är säkert så. I båda nämnda bloggar finns nog egentligen ingen anledning att inte tillåta anonyma kommentarer, med tanke på dem som läser och kommenterar, som är personer som utan att de är tvungna oftast använder sina fullständiga namn.

Men jag tror att Jocke också är ute efter en diskussion om ifall man ska tillåta anonyma kommentarer på exempelvis nyhetssajter.

Kommentarer till texter förekommer numer både på nyhetssajter, i gammelmedia, på bloggar och på diverse organisationer och företagssajter. Jag har full förståelse för att många, både privata bloggare och företag vill ha någon slags höjd i debatten. Och Joakim har rätt i att anonyma kommentatorer sällan tillför något av värde, snarare skrämmer de bort seriösa debattörer. Jag har skrivit en krönika på temat, och en uppföljande postning här.

Men. Nu är det så att jag tror att det går att hålla höjd även utan registreringstvång eller krav på att den som skriver ska behöva uppge in identitet. Jag tror att man om man tar också trollen på allvar och inte sänker sig till deras nivå, om man bemöter dem utifrån tanken på att det även bakom den anonyme skribenten finns en människa som kommenterar av en anledning, och söker kontakt, så kommer det att märkas i de kommentarer man får.

Den som blir sedd och tagen på allvar slutar oftast att jävlas. För visst är det så att de flesta som kommenterar anonymt är folk som av en eller annan anledning bara vill vara elaka och inte vågar stå för sina elakheter. Dessutom – vem är väl jag att avgöra i vilket syfte eller varför någon annan skriver en kommentar? Jag kan tycka att den är hur dum som helst men jag tycker inte att jag har rätt att göra mig till domare över andras tyckande. Jag kan ha missförstått, och mitt sätt att tänka behöver inte vara det rätta sättet även om jag såklart tycker att mitt sätt är rätt. Men just därför är det viktigt att låta andra som inte är som jag göra sina röster hörda.

Framförallt tycker jag att det är viktigt att de som är dumma inte ska få förstöra för det fåtal som faktiskt behöver få skriva anonymt utan syfte att vara elak eller dum. Det är helt enkelt priset man får betala för friheten och önskan om att alla ska känna sig välkomna och sedda.

Det finns andra rent praktiska skäl att tillåta anonyma kommentarer. Jag har i min blogg en trogen läsare som säger sig inte ha någon mailadress. Han har läst i många år och kommenterat, i samma anonyma nick hela tiden, men ändå – med registreringstvång eller tvång om att lämna fungerande mejl eller så hade han varit utesluten från de samtal som pågår och som jag uppskattar så mycket.

Dessutom är det en tröskel att ta sig över, att måsta logga in någonstans, att tvingas fylla i för långa formulär innan man skriver en kommentar, och det kan vara minst lika dödande för en debatt som troll. Här har Jocke en poäng i att det nu finns verktyg så som Disqus som förenklar den processen.

Om de anonyma kommenterarna ställer till för mycket, är otrevliga och skrämmer bort övriga – ja då kan de plockas bort i efterhand. Nu brukar jag inte göra det heller, däremot brukar jag efter ett tag ignorera sådana som skriver upprepat elaka kommentarer till synes utan vilja att resonera eller lyssna.Men de får finnas kvar. Och till det har jag också ett bra argument. Nämligen det att om man börjar plocka bort och moderera så uppstår oftast konspirationsteorier om varför. Och om man som vissa bloggare klagar och gnäller på anonyma kommentarer, som är bortplockade, så kan det komma och bita en i röven sen, när ord står mot ord gällande vem som sagt vad.

Om andra är dumma mot mig i min blogg tjänar jag inget på att inte publicera deras kommentarer. Bättre att de finns där till allas beskådan. Det handlar också om min egen trovärdighet, eller för den delen om vi talar gammelmedia. Inte minst för att många nyhetssajter av tradition modererat bort kommentarer som innehåller kritik mot den egna produkten.

Kan man stå för det man skriver behöver man inte vara rädd för anonyma påhopp, och de dumma ska inte få vinna. Det vill säga – de ska inte få omöjliggöra för dem som faktiskt har behov av att få säga sin mening utan att avslöja vilka de är.

Jag måste nog ha bättre argument mot anonyma kommentarer än de jag hittills hört innan jag är beredd att ändra uppfattning.

Emilia skriver:

”Måste bara höra – borde jag veta vem du är? Alltså, finns det en form av Blogg-CV på dig. Bara nyfiken över din bakgrund för jag tycker du är grym på bloggandet i alla fall – du engagerar och lyfter fram och samlar ihop oss som gillar att skriva genom att komma med roliga teman – som ett ”arbete” fast på ideell basis för oss som skickar in – det är bra och ökar den kreativa lusten (minst sagt). Dessutom tackar jag för det här med Klimat-temat som du tipsade om, Blog Action Day, och jag har formulerat ur vilket perspektiv det ska ske…En sak till – jag länkade om den ekonomiska krisen på Brunchrapporten – bara en liten ändring där…!”

Mitt svar:

Först – tack för beröm! Jag försöker suga åt mig. Beträffande Brunchrapporten – jag gick helt på de obefintliga Twinglylänkarna på deras egen sajt i skrivande stund…

Och vad gäller mig och om man borde veta vem jag är – Nej! Det borde man inte. 🙂 Men det finns en blogg-CV. Jag har bloggat sedan 2005, först på Passagen, sedan började jag blogga på Wordpress 2007 och den bloggen lever fortfarande om än på halvfart, 2008 startade jag tillsammans med Niclas Strandh bloggen Same Same But Different som vann Daytonas bloggpris Yaba i kategorin Media, och sedan i mars i år skriver jag också här för Aftonbladet. Ett uppdrag som jag fick i samband med att jag var nominerad till Stora Bloggpriset 2008 i kategorin vardag. Förutom det har jag haft en del mer eller mindre anonyma bloggar och ibland gästbloggar jag på Dagens Spotifylista.

Har du också en fråga du vill ställa? Gör det här. Eller mejla till sofia.mirjamsdotter@aftonbladet.se.

Iran skakas just nu av våldsamma kravaller i spåren efter fredagens presidentval då oppositionen är övertygad om att Mahmoud Ahmadinejad vunnit genom valfusk.

Sydsvenskans Kinga Sandén och Emma Larsson finns på plats och de rapporterar förutom i tidningen och på sydsvenskan.se också direkt på Twitter. På Twitter kan man följa händelseutvecklingen direkt via hashtaggen #iranelection där jag bland annat hittade de här alldeles färska bilderna.

I den här bloggen som uppdateras flitigt finns både videosnuttar och bilder från händelsernas centrum, och här kan du följa bloggaren på Twitter.

Också Huffington Post bevakar och uppdaterar ständigt, liksom den här sidan. Här finns en alldeles ny blogg med syfte att rapportera om det som händer efter valet. Ännu en blogg med massor av bilder från dagen.

Det händer här och nu, och världen ser på. Under dagen har flera uppgifter kommit om försök att stänga ner viktiga sidor på nätet för dem som befinner sig i Iran, och det har även varit stundvis problematiskt för dem som befinner sig där att nå ut till omvärlden.

Det är rent ut sagt för jävligt att folket i Iran inte kommer åt internet, men så länge mobilnätet fungerar kan de meddela sig med omvärlden, via Twitter.

Här en blogg med en intressant analys av valresultatet.

Det som just nu händer i Iran, och de möjligheter som trots allt finns för omvärlden att se rakt in, är om inget annat ett bevis för kraften, och vikten av ett fritt internet.

Uppdaterat: Scaber Nestor publicerar löpande vad som sägs om Iran i hans eget Twitterflöde. Fler bloggare sammanfattar bevakningen av händelserna i Iran via de sociala medierna.

Hör du till dem som kastade dig över Linna Johanssons texter i Expressen och kommit att sakna dem?

Vare sig du är en av dem eller om du aldrig hört talas om henne – spana in hennes nya blogg.

Linna skriver om sin vardag. Simple as that.
Om graviditet och om att skriva.
Om teve och pollenallergi och andra alldeles vardagliga saker.
Grejen med Linna är att hon gör det bättre än de flesta.

Ja hur definieras egentligen en blogg?

Jag tänkte bara helt kort reda ut begreppet.
Ordet kommer från engelskans weblog – alltså loggbok på nätet.
Mer konkret är en blogg inget annat än en plattform eller ett verktyg för publicering på internet. Innehållet kan sedan variera och vara allt ifrån privata noteringar om vardagsliv till ett företags ansikte utåt eller en plattform för journalistisk publicering.

Det finns idag massor av olika bloggtjänster att välja mellan, och det var någon gång 2004-2005 som bloggandet blev mer allmänt spritt i Sverige då det började dyka upp verktyg som vem som helst kunde använda utan att behöva kunskaper om att knacka kod.

Det som kännetecknar bloggformatet är just loggformen – det senaste kommer överst och syns först, och det vanliga är att en blogg uppdateras ofta.
Somliga hävdar att en blogg utan kommentarer inte är en riktig blogg, andra menar att ”en blogg är en blogg om den som skriver väljer att kalla det för en blogg”.
Själv föredrar jag en blogg med kommentarer, utan kommentarerna blir det mer av en klassisk hemsida.

Som komplement till kommentarerna bör en blogg också innehålla en funktion för trackbacks eller pingbacks. Det betyder att om jag i den här bloggen länkar till en annan så kommer det upp en länk hit i den bloggen, och omvänt, om någon länkar hit syns länk till den bloggen om man klickar på ”trackbacks” intill kommentarerna.

Svårare än så är det inte.

Här på Börja Blogga kan du läsa lite mer om vad en blogg är för något.