So we meet again.
Angenämt.

Ligue 1 anno 2013/14 har ju redan dragit i gång, men kvällens hemmamatch mot Ajaccio blir ändå på många sätt PSG:s startskott på säsongen som ska bli något alldeles extra i Frankrike. Den bästa i modern tid rentav, nu när Monaco tagit upp kampen om stjärnglansen i syd.
Falcao och hans vänner (med hans vänner menar jag mest dagens tripple and tuch-kille Emmanuel Rivière) fick hål på Montpellier tidigare i dag och det ryskmonegaskiska projektet (SAOL, jag finns på Twitter och på mejlen) ser hyfsat samspelt ut efter ganska kort tid.

Efter två spelade omgångar vågar jag också lova att både Lyon, med svårt formtoppade Yoann Gourcuff

(Hej på dig)

och Marseille, som har André-Pierriserat igång den här säsongen med besked, är med i racet en bra bit in på vårkanten.

Paris-projektet då? Ja, vi kan väl börja med att sluta med att kalla det projekt i år och konstatera att det här är ett lag och en klubb som har alla förutsättningar att utgöra ett riktigt hot i Europa i år.
Ligan ska man bara plocka hem.

Höstens stora fråga är hur Laurent Blanc ska få ordning på torpet, i dagens tidning reder jag ut varför det tidigare i karriären har gått lite så där, och i Frankrike skrevs det i veckan att det börjat dåligt mellan míster och Ibra.
Jag var lite inblandad i de där spekulationerna på ett hörn på förhand och kan i stort instämma med Wegerup när det kommer till analysen: Det finns ingen spricka att prata om, och saknas det nu feeling mellan Ibrahimovic och Blanc handlar det i första hand om att de inte lärt känna varandra riktigt än.

Däremot var Zlatan lite störd över att inte bli kontaktad direkt av sin nye tränare när han blev klar för jobbet och dessutom verkar svensken vara missnöjd med att Thiago Silva fick förnyat kontrakt och löneförhöjning innan han själv kom på tal. It’s a cruel world.

Den näst största PSG-frågan är hur samspelet mellan drömdubbeln Ibrahimovic och Cavani ska funka.
De lär starta ihop i kväll för första gången och många är vi som undrar exakt hur rollfördelningen är tänkt.
Efter matchen i Montpellier förra veckan frågade jag Zlatan just det efter att uruguayanen kommit in med kvarten kvar.

Ibra: Vi får se. Vi snackar femton minuter, du som är expert du vet ju hur det funkar.
Juanita: Erhm, jo men du vet vad ni fått för instruktioner.
Ibra: Vi har inte fått det än, utan han kom in, då blir det mer så där spontant. Vi gjorde allt för att ta ledningen eller vinna matchen.

Ingen säsong är igång innan Zlatan Ibrahimovic fått komma med ett litet tjuvnyp.
Och ingen Sommar i P1 är över innan ni hört hur vi haft det ihop genom åren och varför vi är där vi är. Eller mest jag då.

Det var allt för stunden. Välkomna upp på hästen igen. Strax drar vi iväg och välkomnar Fabrizio Ravanelli tillbaka (han kommer bli påmind om att han är gammal OM-spelare i kväll, tro mig) och hoppas att hans Ajaccio kan blixtra till på ett proppfullt Parc des princes i kväll.

Jag saknar redan Carlo Ancelotti, det gör man alltid, men med Ravanelli på Korsika och Claudio Ranieri i Monaco i år har vi faktiskt en ännu tätare match mellan de silvergrå italienarna på tränarbänken i Ligue 1 i år.

Det drar ihop sig till säsongens sista ligaomgång i Frankrike och själv reser jag mig från sjuksängen, bara för att skåda det hela på plats.
I kväll ska några av Ligue 1:s deltagare mest visa upp sig, medan andra går en omgång mot framtiden och ödet.
Vi, eller jag då, sitter på tåget till västligaste Frankrike och Lorient, vars fotbollsstolthet befinner sig i ett hyfsat ingenmansland i tabellen, och där tränaren Christian Gourcuff gissningsvis kommer att småsnegla på hur det går för Gourcuff junior på Stade de Gerland i kväll.
Lyon med Lotta Schelin i spetsen åkte på en rejäl snyting i Champions League-finalen i torsdags och i dag spelar klubbens herrlag, med Yoann Gourcuff lite mer släpande än Lotta, för en plats i samma turnering nästa år.
Förlorar OL mot Rennes, samtidigt som Saint-Etienne tar tre poäng borta mot Lille är det minsann Pierre-Emerick Aubameyangs gäng, Aubamegäng även kallat, som kniper den sista CL-platsen.
Det hade förstås varit PEA väl unt, men det mesta tyder på att han letar ny klubb i sommar och ändå inte får vara med om partyt. Han får ju andra, i och med att stället där Aubame spelar per definition är ett party.

PSG då? Ja, det har ju hänt en del på slutet utan att det egentligen hänt så mycket mer än att Carlo Ancelotti aviserat sin önskan att avsluta kontraktet med klubben och fortsätter att vilja så.
Nu är goda råd dyra för klubbens sportchef Leonardo, som måste vaska fram ett nytt namn inom kort. Att behålla Carlo Ancelotti mot hans vilja har vi redan tagit upp till diskussion och avfärdat här på bloggen (med ”vi” menar jag i vanlig ordning ”jag”, men ni har ju ett kommentarsfält att yttra er i).
Även om man kan tycka vad man vill om fotbollstyper som inte fullföljer kontrakt så skulle inte klubben se ut som någon vinnarinstitution om de tvingade en tränare att stanna som inte vill.
Zlatan Ibrahimovic å sin sida vill inte höra talas om att Ancelotti lämnar, och öste kärleksförklaringar över sin mister när han tog emot undertecknad och lite annat löst mediefolk på Parc des princes tidigare i veckan.

Du och jag mister, du och jag.

I Paris pratas det om att ge Leonardo själv förtroendet, men först ska brassen få sitt straff för domarattacken häromsistens utdömt, och blir det flera månader långt (vissa tror att att det blir upp till ett år) kan han, rent praktiskt, alltså inte bli klubbens tränare. Bummer.

Vill de ha kvar Zlatan i klubben nästa år är ju Fabio Capello gissningsvis det bästa förslaget, italienaren som ska ha ringt upp PSG själv och erbjudit sina tjänster, eller som inte vill lämna landslagsuppdraget i Ryssland ett år före VM, beroende på vilka mediekällor man lyssnar på.
Ni som avkräver mig på en Ibra-prognos till nästa säsong, jag säger vad jag brukar säga: Sommaren är en period som Zlatan, och hans illustre agent Mino Raiola, alltid ser som en möjlighet att kolla över erbjudande, smida djävulska planer och hugga om det finns några bra byten.
I sommar kommer inte vara någon skillnad, och allt heder åt Zlatan som vägrar hyckla och säger ”jag vet inte inte vad som händer” när frågan kommit på tal.
Har man bytt klubb de senaste tre somrarna av fyra är det det absolut mest rakryggade man kan säga, i stället för att lova supportrar saker som man till slut inte håller.

Zlatan Ibrahimovic har själv flera gånger berättat att han inte har någon önskan att ”verka perfekt” eftersom idrottsmän som spelar ut det kortet, som Tiger Woods och Lance Armstrong, faller så obarmhärtigt hårt när de avslöjas.

Det finns kanske en treklöver klubbar som har samma ekonomiska muskler som PSG i Europa just nu och liknande, eller aningen högre, status. Och så så kan det alltid komma en uppstickare, som just Paris förra sommaren, och blanda sig in i leken. Ibrahimovic sitter, tack vare en över åren smått fascinerande och, vad det verkar, ständigt stigande formkurva, i en situation som få andra fotbollsspelare över 30-strecket gör. Men han har också en gigantisk lön som ska ärvas av nästa arbetsgivare i ett krisplågat medelhavsfotbollseuropa, eller möjligen England då.

Men det är silly season och everything goes och här någonstans brukar jag vara väldigt glad att ta tabloidsemester och ägna mig åt annat i några månader.
Nyhetstorkan utan ett VM eller EM i sommar kommer göra att Europas alla tidningar och radiostationer planterar så mycket grundlösa rykten om spelarövergångar att vi kommer vara lobotomerade lagom tills vi ses igen i höst. Var och hur det nu blir.

Händer det inget särskilt i kväll eller de allra närmaste dagarna så är säsongen över även för mig, även om vi kommer att ses och höras i etern i sommar.
First pit stop: Rio de Janeiro och Confederations Cup.

Ni vill nog inte ha min dygnsrytm, mina deadlines eller mina nagelband efter tre veckors direktsänd tv, det inser jag, men kom inte och påstå att ni inte vill ha mitt jobb ibland.

Men först av allt ska vi gå på fotboll.

Crash boom bang.
Här har Paris Saint-Germains president och sportchef gått runt halva våren och ”hoppats att Carlo Ancelotti ska välja att stanna” och så säger Ancelotti slutligen att han bestämt sig för att be klubben om att befria honom från sitt kontrakt. Man hade kunnat tänka sig att Nasser al-Khelaifi skulle ta ett steg tillbaka där, tacka Carlo för goda insatser och önska honom lycka på nästa destination.
Men nej. PSG-presidenten svarade så här när han klev ut från mötet med Ancelotti i går eftermiddag:
– Han har kontrakt med oss och jag är besviken. Jag ska försöka övertala honom att bli kvar i klubben.

En tränare som säger ”snälla släpp mig” är en tränare som är omöjlig att ha kvar i en klubb. En tränare som några timmar senare då han blir utnämnd till årets fackman själv upprepar budskapet inför hela franska folket är förlorad. Eller som Carlo Ancelotti själv uttryckte det, när han tillsammans med Saint-Etiennes tränare Cristophe Galtier tog emot utmärkelsen som årets tränare:
– Jag vet inte om jag förtjänat vinna priset som Cristophe, eller om jag är här för att svara på frågor.

Både ock, skulle det visa sig, men Carlo Ancelotti hade inte kunnat vara tydligare på en punkt; han vill vidare.
– Jag har bett om att få lämna PSG, för jag har ett kontrakt. Men vi måste vänta in svaret från klubben. De behöver några dagar på sig att fatta ett beslut. Det här är inte rätt tidpunkt att gå in på varför och jag vet inte om jag någonsin kommer att vilja prata om det.

Gissningsvis handlar det främst om två saker:
1) Carlo Ancelotti blev sårad när det i vintras framkom att klubbledningen sonderat terrängen på andra tränare och kollat av hur José Mourinhos kände inför uppdraget.
2) Real Madrids president Florentino Peréz slutar inte att prata in meddelanden på Carlettos telefonsvarare och finns det tre klubbar i världen som det inte går att tacka nej till så är Real Madrid både etta och tvåa på den listan.

Nasser al-Khelaifi vill inte förlika sig med tanken på att PSG är en klubb tränare lämnar innan deras kontrakt går ut, men det enda han kan göra för att rädda ansiktet nu, och inte skrämma bort andra pretendenter, är att släppa Ancelotti iväg till Spanien och locka hit ett nytt toppnamn.
I den mån det finns några tränare tillgängliga på marknaden borde det inte vara några problem. PSG kan locka med spel i Champions League, en månadslön utan motstycke samt boende i en stad som säljer sig själv.

Den franska motsvarigheten till fotbollsgalan i går bjöd annars på storslam för PSG som tog hem varenda utmärkelse utom ”bästa talang” (den tog Bastias Florian Thauvin hem före bland annat Marco Verratti) och ”bästa maskot” (den vann Valenciennes svan) och laget knep dessutom hela sju platser i årets elva.
Alla på plats visste alldeles för tidigt vem som skulle vinna vad och de sista timmarna före avspark blev en lång kamp för att ingen skulle sladdra bredvid mun och kasta ut några uppgifter på respektive nät, men se i fransk media upplever ingen att det finns något nöje i att döda festen på förhand och så var det med det.
Lotta Schelin, med i studion på länk, tog hem damernas ”årets spelare” och var nog själv den enda som överraskades av det, medan Zlatan Ibrahimovic plockade herrarnas motsvarighet om möjligt ännu mindre överraskande och så levde de lyckliga i alla sina dagar, ändå tills Zlatan fick den förvisso ganska omotiverade frågan vem av honom och Schelin som är störst i Sverige och svarade:
– Först vill jag gratulera Lotta. Hon dyker upp över allt, jag vet inte vem det är som följer efter vem. Men i Sverige är Zlatan störst.

(psst, Zlatan, det är du som följt efter henne just till Frankrike)

Zlatan konfronterades också med bengalfyrverkeripjäsen som fick honom att hoppa till under titelfirandet i helgen.
– Jag var rädd att mitt hår skulle brinna upp, erkände Ibrahimovic.

Och eftersom jag bara blir starstruck när jag ser Pierre-Emerick Aubameyang så finns det foton på kanske exakt alla utom Aubame från i kväll. Av enormt varierande kvalité förvisso. Ni får dem helt enkelt av mig. Gratis.

”En fråga Zlatan…” ”Nä nä, intervjuerna börjar när jag säger till.”

Världens ogladaste ”årets tränare”.

Brothers in arms and defence. Foto: Juanita

Det blir en spännande vecka i PSG-fabriken. Det ska trollas fram en ny tränare och övertygas världsstjärnor om att klubben står kvar även efter Ancelottis arrivederci. Det kan gå hur som helst.

Det är i Lyon det händer i kväll och det finns väl knappt någon bättre match att avgöra den här säsongens Ligue 1 än den mellan fransk fotbolls tidigare härskare och fransk fotbolls framtida.

PSG har chansen att göra slut på det hela i kväll, men då måste de ta tre poäng på Stade de Gerland och det gör man inte med en gäspning.
Så här många titlar kan Zlatan Ibrahimovic ställa upp i prisskåpet om det blir utdelning i kväll och så här glad har han varit i de andra klubbarna.

Det finns mycket att säga om kvällens match, och PSG:s säsong, och det kommer vi så småningom också göra i ett rosa papper inte alls långt härifrån, och mycket tyder väl på att vi redan i morgon är i gång och pratar Ibra-framtid. Jag vill uppmärksamma er på en som redan satt sin prognos och som fått en del medialt utrymme i dag.

Det rör sig om den före detta porrstjärnan, sedermera dokusåpastjärnan och tillika PSG-supportern Virginie Caprice, som säger sig besitta vissa övernaturliga krafter och har gjort det till vana att sia i framtiden om olika ting. I går lämnade hon Twitter med orden: ”I morgon ska jag tala om för er var Zlatan Ibrahimovic spelar nästa år”.
Och i dag dök hennes prognos upp. Virginie Caprice ”svär” på att Zlatan hamnar i Juventus kommande säsong.

”Shit vad jobbiga ni är, vi får se vem som skrattar sist när Zlatan skriver på för Juventus” svarar Caprice på några av de invändningar hon mött i sociala medier.
Då så. Då var väl saken klar. Då kanske vi kan hoppa den här hjärndränerande årstiden på året som vi känner som silly season.

Okej, nu lägger vi eftermiddagsderbyt till handlingarna och konstaterar att delad poäng innebär att Saint-Etienne sladdar fortsatt två poäng efter Lyon i tabellen och får det tufft att knipa pallplats i år. Dommage.

I Annecy väntar kvällens cirkusbesök från Paris och i dagens tidning har jag försökt reda ut vad som kan hända med PSG:s startelva nästa år, om några av alla transferryktena bär frukt.
Det kan bli rätt svettigt att hålla kvar några av lagets toppnamn om överhövding Carlo Ancelotti försvinner och inte går att ersätta med ett vettigt namn. Men de qatariska ägarna har en rejäl pengapung att ösa ur, samt långtidskontrakt med de flesta spelarna och kan så klart också säga ”glöm det” när Verratti, Pastore, Lavezzi och de andra börjar prata om att flytta på sig. Jag kan tänka mig att ett par spelare kommer att lämna truppen i sommar, men inte många fler än så.

Att Carletto drar vidare verkar desto säkrare enligt alla förhandstips. I går startade Ancelotti presskonferensen på Camp des loges med frågan:
– Och vad vill ni prata om i dag?
Sen svarade han tåligt på precis alla frågor om framtiden, han säger att han inte bestämt sig men att han inte kan garantera att han blir kvar, och där någonstans ligger säkert sanningen också.
Förutom att han i princip bestämt sig då, men väntar med att formellt fatta beslutet och kommunicera det innan PSG vunnit ligan. Han poängterade att relationen med både spelare, ägare och ledning varit bra hela året, men en bättre gissning är att den med Qatar fick en viss törn i vintras när det uppdagades att ägarna kollade av läget med bland annat José Mourinho utifall att Ancelotti behövde kickas.

– Vad tycker du om oss då, den här relationen har väl fungerat bra? frågade en fransk tv-journalist i går när presskonferensen gick in på sista ronden.
– Absolut, relationen med er i media är kanon. Det kanske blir nyckeln när jag beslutar om min framtid. Vi kanske kan bli ännu bättre vänner nästa år, försökte Carlo med sitt ganska mysiga leende.
Italienaren är känd för att avsky konflikter och höga tonlägen, och är det några som verkligen kommer att sakna honom nästa år så är det vi i presspacket.

Carlo Ancelotti ser ut att lämna den franska huvudstaden för den spanska (big mistake, Carlo, om vi bara pratar städer) men oavsett vilket kan italienaren gissningsvis välja mellan rätt många anbud i sommar.
På motståndarbänken i kväll hittar vi Pascal Dupraz, tränare för Evian Thonon-Gaillard, som förvisso slog ut PSG ur franska cupen bara för två veckor sedan, men som inte befinner sig i riktigt samma situation som sin kollega.
Dupraz jobbade länge för FN:s flyktingkommitté i Génève och skötte tidigare klubben, som då hette bara FC Gaillard och som han själv spelade i som ung, halvideellt och med vänsterhanden (eller vilken hand det nu kan ha varit, högerhanden låter inte lika rumsrent, well well).
– Jag kommer aldrig att leda ett lag som PSG. Jag har varit i samma klubb i 24 år och en dag kommer man så klart att vilja göra sig av med mig. Jag är realist. Efter min blygsamma proffskarriär som spelare har jag jobbat i FN i 20 år och bara levt av fotbollen de senaste två åren, säger Pascal Dupraz till Le Parisien.

Evian sliter för sin överlevnad på Parc des sports i kväll, PSG spelar för sin ligatitel och jag, jag tänkte sitta på samma arena och bevaka det hela.

En av de sämsta sakerna med att bevaka europeisk fotboll live och på plats är att man missar så mycket europeisk fotboll.

I detta nu borde jag så klart halvligga i soffan med en pizza framför Lyon – Saint-Etienne som alla normala människor, men plikten kallar och jag sitter i stället på ett tåg till Annecy, där Evian tar emot PSG på upploppet av Ligue 1 2012/13.

Mer om det strax, men först måste vi hänga kvar en stund vid Rhône-Alpes-derbyt som är ett av Frankrikes absolut hetaste, för att inte säga årets match, och det blir inte sämre av att ASSE för en gångs skull har Lyon inom räckhåll i ligan och att en plats i Europa står på spel.
Saint-Etienne är Frankrikes mesta mästare, OL är de senaste tio årens Ligue 1-gigant, och rivaliteten mellan de två grannstädernas supportrar gör att Evian – PSG i bästa fall kommer att bli en trevlig söndagsdessert frampå kvällskvisten.
De gröna har inte förlorat en ligamatch efter nyår och kommer till Stade Gerland med rejäl vind i seglen efter ligacupsegern mot Rennes häromsistens.

Framför allt kommer man med sin alldeles egen fixstjärna Pierre-Emerick Aubameyang i storform, och dessutom med alla hästkrafter återfunna.
”Aubame” drabbades av inbrott hemma i Saint-Etienne medan han spelade ligacupfinalen på Stade de France i Paris förra fredagen och tvingades ägna dagarna efter match åt polisanmälningar och tråkiga samtal med försäkringsbolaget, medan lagkamraterna åkte kortege genom staden för att ta emot det gröna folkets hyllningar.
PEA är lite svag för bilar, ni minns så klart när han målade om sin Aston Martin i klubbens färger, och tvingades deppigt nog konstatera att hans Audi Q7 försvunnit i och med inbrottet. Men inför kvällens derby berättar l’Équipe att dyrgripen återfunnits på en boendeparkering i en lite shady stadsdel i Saint-Etienne och så var allt bra igen.

Aubame älskar att köra bil ungefär lika mycket som han gillar att spela fotboll och har bland annat berättat för tidningen So Foot:
– Under tiden i Lille kunde ibland ta bilen hela vägen till Milano när jag skulle ta ett flyg hem för landslagsuppdrag. Jag känner mig så fri när jag kör bil. Och så är jag en riktig lantis.

Till en redan, inbillar jag mig, ganska lång flygtur till hemlandet Gabon plussade PEA alltså frivilligt på en enkelresa Lille-Milano i bil.
Vi pratar alltså jag vet inte hur många hundra mil från det nordligaste Frankrike till Lombardiet i Italien.

Ett tips till inbrottstjuvar i franska småstäder är ju annars att om ni lyckas få med er en av regionens mest utmärkande och blingade bilar i en lyckad stöt kan det vara smart att ställa den i ett garage där ingen ser den.

Lyon blev i går av med sin förstemålvakt Remy Vercoutre som slet sönder ett ledband på träning, och får i dag förlita sig på 22-årige Anthony Lopes som gör Ligue 1-debut med ett derby minsann.

Annars är eftermiddagens bästa kompis-möte det mellan hemmalagets anfallsess Bafétimbi Gomis och hans andlige lillebror i Saint-Etienne Jushua Guilavogui, som just för stunden är lite lack på ”Bafé” för att han inte kom och tittade på ligacupfinalen mellan ASSE och Rennes.
– Han kom inte trots att han hade lovat mig. Han tyckte att det var lite för nära derbyt, säger Guilavogui besviket till l’Équipe, men tillägger:
– Det är han som lärt mig vara ett fotbollsproffs och sett mig växa upp. Jag vet hur mycket kärlek och vänskap han hyser för mig.

Snyft.

Nu får ni titta på match och jag åka tåg och så var vår lott i livet.
Hörs lite senare.

I skuggan av cup-fiaskot mot Evian samlade PSG ihop sig till en klart godkänd match med mersmak på Parc des princes i går kväll.
Carlo Ancelotti ställde ut det bästa han kunde hitta i sitt omklädningsrum på planen – Nice-tränaren Claude Puel ställde ut Kévin Anin på mittfältet – och tre mål senare var Paris Saint-Germain minikris över igen.

Ligatiteln är två andetag bort nu, av allt att döma kan PSG säkra festen på hemmaplan mot Valenciennes om två veckor, men runt hörnet ligger en transfersommar och väntar på parisarna och i den franska huvudstaden har den minst sagt tjuvstartat.
Javier Pastore fick frågan hur laget hanterar att Zlatan, Maxwell, Verratti och Thiago Silva ryktats vara på väg till Italien under en och samma vecka och svarade:
– Vi är lugna. Eller så får vi åka tillbaka till Italien allihopa. Men vi har det bra här, och ingen pratar om det där. Inte vad jag vet i alla fall, kanske sker det bakom min rygg.

När Zlatan Ibrahimovic själv till slut stegade ut i den mixade zonen ungefär sju år efter alla andra, eller, om ni vill, några minuter efter midnatt skickade han ett gäng kärleksbomber till Juventus innan han konstaterade att det är ”Paris som jag hör till”.
Det finns betydligt tydligare tillvägagångssätt att avfärda flyttrykten (till exempel genom att säga ”jag kommer inte att flytta”) och alla som läst David Lagerkrantz bok om Zlatan vet också ungefär hur han och agenten Mino Raiola brukar operera.
De kollar läget, lägger ut krokar, känner av marknaden och tar högsta bästa bud – om det finns något.
Zlatan kommer givetvis inte att lämna en monsterlön för en, i sammanhanget, halvhög dito, hur trött han än är på att kliva förbi lättlurade Ligue 1-försvarare på halvfart.
Zlatan kommer givetvis inte heller att stanna i Paris om en mer attraktiv lösning med minst lika mycket pengar inblandat presenterar sig i sommar.

I går besvarade han Juventus flört med att strö lovord över den italienska klubben och tina upp Juves supportrar vid en eventuell flytt i sommar, men när en italiensk kollega räknade upp ett gäng spelare som ryktas vara på väg bort från PSG gick Zlatan på konfrontation och spände ögonen i nämnde reporter.
– Vilka spelare vill bort?
– Det pratas om Maxwell, dig, Verratti…
– Är det du som säger det eller är det de?
– Nej, det är inte jag som säger det.
– Nej, just det…

Inte kvällens ömmaste bemötande från Zlats direkt.
Men med tanke på det som hände mellan Ibra och Renato Civelli lite tidigare på planen spanade jag så klart efter sugmärken på Ibrahimovics hals efter matchen. Utan resultat. Besvikelsen där. Nåväl.

PSG har av allt att döma sin första ligatitel i modern tid i prisskåpet om bara några veckor, men årets första ligatitel den hämtade Saint-Etienne hem i Paris i lördags.
Ligacupfinalen mot Rennes var en småklubbarnas jättefolkfest på Stade de France redan innan matchen börjat och det blev inte sämre när älsklings-Aubame serverat Brandao den här lilla godingen som gav Les Verts ledningen.
Jag önskar jag var där, men jag hade ett seriöst sverigebesök going on hela förra veckan, det var till exempel Bollklubb på agendan (missa gärna de första tio sekunderna från studion).
Men nu ska det bli ordning på torpet igen.

I ett soldränkt Barcelona återstår inte mycket innan årets största fajt går av stapeln inför mer än nittiotusen entusiastiska katalaner och ett rejält gäng hitresta fransmän.
Jag för min del tycker ju att PSG verkar ha lugnet mest intakt inför det här mötet. I går lät man alla journalister hänga kvar på Camp Nou och kolla hela lagets träning, medan Barça hermetiskt bommade igen redan efter den obligatoriska öppna kvarten. Möjligen är Barcelona fortfarande lite skakade sedan förra veckan.
Barcelona har tillbringat natten på fashionabla Hotel W (jag har tillbringat åtskilliga summor på deras coktails i mitt liv, tack för att ni frågar) nere vid stranden, och sitter ungefär i detta nu i bussen på väg till arenan.

”Jag vill inte vara sån, men du har tagit min plats Guaje.”

Det sägs att beslutet om Leo Messis eventuella startplats kommer att tas strax innan elvorna måste kommuniceras, vilket är om bara nån timme.
Håll ut.
Eftersom jag haft privilegiet att få hänga på typ alla stora matcher de senaste tre, fyra åren i Barcelona får ni tro mig när jag säger att laddningen också den här gången är ordentlig, men långt ifrån gigantisk.
Det är förmodligen vanan att spela jättematcher mot superlag, som gör att det varken är särskilt extraordinärt att vare sig vara i kvartsfinal i CL eller möta Paris Saint-Germain en vanlig onsdag.
Om den attityden smittat av sig till a-laget kan de givetvis bli rejält straffade i kväll, för vad den här matchen än är för Barcelona är den årets, för att inte säga seklets, match för PSG.

Det här kommer att bli en fotbollsfest nästan vad som än händer och vill man ha lite perspektiv på det här lagets ultrautveckling från en fransk mittenkandidat till herrar över världen tycker jag att man ska lyssna på Mamadou Sakhos ord innan lottningen i mars:
– Tänk att få möta Barcelona. Det hade varit häftigt!
Inte för att det inte fanns lättare motstånd (det finns bara lättare motstånd än Barça) utan för att det vore en pojkdröm för en spelare som fortfarande får nypa sig i armen när han spelar Champions League.
Nu lär inte Sakho vara med i PSG:s startelva om allt är som det ska, men får Thiago Silva och Alex fatt på Leo Messi, eller hans ersättare, från start och håller koncentrationen intakt så kan det här sluta ganska festligt även för fransmännen.
Om inte annat får de ta fasta på gamle hjälten David Ginolas visdomsord:
– Den här matchen är som att stå öga mot öga mot en vacker kvinna.

Och med de orden tror jag att allt är sagt.
Força!
Allez!
Mot Camp Nou.

Då ska vi se.
Jag börjar väl med att tacka Champions League-guden för att hen hörde bön och i alla fall gav oss en match som lever över två möten.
Och ska någon nu dänga in ett kvitteringsmål när matchen tar sitt allra sista andetag så är ju Blaise Matuidi rätt snubbe.
PSG:s evighetsmaskin har spelat över femtio (femma nolla) matcher i år, men kanske hade han ändå offrat en handfull ligamöten i år för att få vara med i returen på Camp Nou om en vecka.
Nu spelar det mindre roll, Uefa tar inte emot den typen av offer (om det inte finns någon alldeles obskyr klausul i regelboken, jag låter det vara osagt, det här är ändå fotboll) och Blaise är avstängd i returen och det är en tråkig historia för alla inblandade utom Barcelona.
Å andra sidan finns det en klausul i regelboken som säger att två spelare i samma lag som skadar sig i samma situation inte behöver kliva av planen trots att de båda fått läkarhjälp, men se det fick Jordi Alba och Javier Mascherano vackert göra i andra halvlek och det kom att stå katalanerna dyrt.

Har du lagat hål med amalgam Ibra? Det kan vara livsfarligt! Foto: Reuters.

Zlatan Ibrahimovic beskrev en gång Barcelonas a-lag som en samling väluppfostrade skolpojkar, en liknelse som stämmer ganska bra med mitt samlade intryck av tre år i deras hasor. En trevlig konsekvens av det är de stannar och pratar länge och väl i mixade zonen efter match även om de är ”mycket irriterade” som David Villa uttryckte saken när jag haffade honom efter matchen i går.

Paris mest väluppfostrade school boy heter David Beckham (jag hade som strategi att bara prata med Davidar i går, sen kom Nasser al-Khelaïfi och pajade allt) och gjorde ungefär lika många minuter i mixade zonen som på planen. Att prata med Becks är lite som att prata med ett vandrande varumärke, han vet precis vad han ska säga, när han ska smila och hur han ska fixa frillan innan han tar emot media. Inte. Ett. Hårstrå. Ligger. Fel.
Inte ens när jag gick på om hur överraskande hans startplats i går var tappade Spice Boy humöret. Eller i alla fall väldigt lite.
Juanita:
– Det var inte många som räknat med dig från start.
David Beckham:
– Det var nog många som blev förvånade.
Juanita:
– Var du själv en av dem?
David Beckham:
– Jag blev lite förvånad själv förstås, jag räknar inte med att starta matcher här och den här typen av matcher…det visar att tränaren räknar med mig.
Juanita:
– Motiverade han varför?
David Beckham (lite lite förorättad men med Stomatolleendet intakt):
– Nej, men han måste väl vara nöjd med mig…
Juanita:
– Hm, ja, jag menade inte så.
David Beckham:
– Well, det är alltid kul att starta matcherna.

Ibland är man inte så charmig i det här jobbet. Undertecknad alltså, David Beckham är ju en konstant solstråle.

Leo Messis sannolika frånvaro i returen på Camp Nou är en skräckis för Barcelona (även om en fransk kollega som vill vara anonym i bloggen utbrast ”äh, de ger honom lite hormoner och sköna preparat och sen är han med ändå”), men frågan är om inte mittbackssituationen är ännu värre. Återkommer i ämnet på en rosa sida nära dig i morgon.

Ibra själv gjorde ett snabbt inhopp i intervjuzonen, och hans agent, den illustre Mino Raiola, gled runt i Parc des princes katakomber med ett jäsande leende på läpparna.
– Mino, får jag göra en intervju med dig i veckan? undrade en italiensk journalist.
– Hur mycket betalar du? frågade Raiola samtidigt som han demonstrativt gned tummen mot pekfingret.
– Du kan få en pizza, svarade italiensk kollega varpå Mino flinade och gick därifrån.

Hårda bud.

I går natt när jag skulle betta på vilka vinklar katalansk press skulle välja i dag var det väldigt dåliga odds på ”domaren är dum”. Borde ändå kastat in en hundring på ”helt utan finess” känner jag i efterhand. Nåväl.

2–2 med tur och med Stark – utan tur och utan Messi. ”Barça är verkligen det bästa laget i historien. Vi hade domaren och turen med oss….och fick ’bara’ oavgjort”

Nu tror jag att jag har berättat allt om efter matchen. Och ni då?

Om det inte hade haft lite tveksamma historiska undertoner hade jag konstaterat att Dagen D är här och att allt som inte rör PSG – Barcelona i dag är totalt oviktigt i Frankrike.
Det är på Parc des princes det händer och det är också där hela Paris crème de la crème kommer att befinna sig om bara några timmar.
Och de som inte tillhör gräddan gör ändå sitt bästa för att få lite uppmärksamhet även i dag.

 
Joey Barton lär få se matchen på tv från Marseille i kväll, liksom Victoria Beckham som är i LA och missar makens match, men på plats på Parc des princes kommer, förutom gamla klubbtrotjänare som Raï och Valdo, hela tre ministrar ur president François Hollandes regering vara (jobbigt läge för hans karismatiske inrikesminister Manuel Valls som är född i Katalonien och en die hard Barça-supporter) som i dag kommunicerat att den planerade höginkomsttagarskatten inte gör några undantag för fotbollsspelare.
Mardrömsbesked eller vettig krishantering i ekonomiskt bistra tider, oavsett vilket kommer skattehöjningen inte som någon chock för Paris Saint-Germain. Hollande gick till val på skattereformen förra våren och Nasser al-Khelaïfi har flera gånger annonserat att den inte kommer att betyda något problem för klubbens utländska spelare – Qatar Sport Investment tar helt enkelt den smällen, det har man redan budgeterat med och hör sen.
Ergo: Lämnar Zlatan Ibrahimovic klubben är det inte för att skattmasen knackar på dörren.
L’Équipe skriver annars i dag om hur väl svensken funnit sig tillrätta i PSG och delger, förutom en rad exempel på det via hans lagkamrater, också läsarna Zlats franska gloskunskap hittills, som enligt tidningen innefattar ”vinna”, ”vinna i kväll”, ”spela snabbare” och ”Paris är magiskt!”.
Och, oss emellan, allt utöver det är förstås onödigt franskt ordbajseri.

FC Barcelona är i Paris med både Tito Vilanova och Eric Abidal och kontakter från det blaugrana omklädningsrummet berättar om ett Barça så fokuserat att knappt ett ord utbyttes på bussen hem från det oavgjorda mötet med Celta Vigo i helgen, inte ens då de nåddes av beskedet att Real Madrid också spelat oavgjort mot Zaragoza och att ligatiteln därmed ligger i en liten box med titeln ”Més que un club” på locket.
Kalle Karlsson har ju en skarp penna (och möjligen lite för mycket fritid) och har ritat ihop några anledningar till varför katalanernas spel är så framgångsrikt.

Gerard Piqué har fått i uppdrag att sköta bevakningen av Zlatan Ibrahimovic i kväll och det lär bli ett kärt återseende även om deras absoluta fredagsmys-peak redan har infunnit sig och passerat.

Och trots att fransmännen ofta förhåller sig ganska realistiskt, för att inte säga tveksamt, till sina fotbollsstjärnor så var jag enda expert av fyra i fransk radio i eftermiddags att tippa katalansk seger. Jag tror att plattmatchen mot Milan häromsistens är precis den väckarklocka Barcelona behövde för att inte kliva ut på Parc des princes och tro att saken redan är klar.

Själv konstaterar jag att av den uppsjö fantastiska fotbollsmatcher jag fått se på plats de senaste åren samtidigt som min arbetsgivare betalat mig för nöjet, är nog det här den roligaste på förhand.
Jag har ägnat förmiddagen med att försöka känna efter om jag håller lite mer på något av lagen. Men förgäves.
Däremot korsar jag som vanligt fingrarna och ber Champions League-guden om ett möte som lever över två matcher. Amen.

Visca! Allez!
Nu kör vi och så ses vi lite lagom mörbultade på andra sidan.