Trots att det var längesen nu, har jag aldrig vant mig vid eller tyckt att det känns normalt att lämna mitt barn och sen inte ses på en vecka. Det är inte så det ska vara.

När min dotter var mindre hände det ganska ofta att jag satt en stund i bilen utanför dagis på måndagsmorgnarna, ”bytardagarna”, och grät en stund innan jag åkte vidare till skola eller jobb. Ofta var det trötthet som gjorde mig extra känslig, men det fanns andra saker som gjorde det värre.

Det värsta jag visste var att lämna henne för en vecka och det inte hade varit bra den där sista dagen. Och det händer ju ganska ofta att morgonstök med trötta barn blir lätt kaotiska, kläder som ska på, inte ska på, saker som ska med och…ja du fattar. Det är lätt hänt att rösten höjs, saker sägs, paniken skriker en i örat i takt med att klockan tickar på.

Då är det inte kul att säga hej då, och vänta en hel vecka med att ställa saker och ting till rätta. Inte kul alls.

En sak som däremot är rätt bra med att ha delad vårdnad är att man kan hitta på något kul, läs gå på krogen, ibland om man vill. Visst kan man det i en familjesituation också, men det är ändå ganska annorlunda. Att vakna och vara dagen efterseg med småbarn hemma är inte alltid mysigt, eller hur?

Idag är jag lite så. Dagen efterseg alltså. Det händer ganska sällan nuförtiden men ibland är det kul. Att gå ut alltså.

Eftersom jag varit singel ganska länge händer det att jag pratar med en tjej då och då. Och det är otroligt hur ofta det kommer upp som en av de första frågorna: ”Vill du ha fler barn?”

Det kan vara lite svårt att svara på efter fem minuter…

Jag förstår att det är skillnad för kvinnor, och jag skulle aldrig vilja beröva någon glädjen av att bli förälder. Men jag tror inte det går att tänka så.

Det är ungefär så jag brukar svara. Att om jag träffar någon jag älskar och vill leva mitt liv med, så vill jag säkert det.

Något jag däremot är riktigt säker på, är att jag aldrig mer vill gå igenom en separation med barn. Ett bra sätt att undvika det är att få chansen att lära känna den man skaffar barn ihop med, innan man går vidare. Det ger inga garantier, jag vet, men oddsen ökar drastiskt.

Mer kan man nog inte begära.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli så. Jag som växte upp i en lång tradition av kärnfamiljsliv, hela släkten kryllar av högstadieförhållanden som glidit över i familjebildande och giftemål.

Plötsligt stod jag där, inte bara med ett barn, utan två, som ensamstående pappa. Men vad gör man när det känns som det liv man lever i, den relationen som ska ersätta ens tidigare familjenärhet, håller på att slita en i stycken? Man försöker och försöker men till slut måste man ge upp.

Jag ångrar inte det. Man kan inte ångra saker man gjort eller valt. Vi gör det som vi anser nödvändigt för att kunna överleva, kunna gå vidare.

Visst har det varit otroligt jobbigt ibland, när energin varit så låg efter nätter av vakande med hög feber och öroninflammation, att man nästan dragit sig fram med tänderna. Men jag vet inte om det är lättare att vara förälder i en haltande tvåsamhet. Att dels ta hand om barnen, och samtidigt gå och må dåligt över vad man känner för sin partner. Jag kan bara säga att det blev bättre för min egen del. Den tiden jag varit förälder själv har fungerat bättre. För att jag mådde bättre, var lyckligare. Då blir man självklart en bättre förälder.

Jag har barn med två olika mammor. Bara det. Jag skämdes för det förr, det gjorde jag. Men inte nu längre, dels för att jag är nästan vuxen på riktigt och tycker att folk får väl tycka vad de vill, men kanske mest för att jag har så fina barn. Tonåringar. Men tokfina.

Och jag har bra relationer med deras mammor. Naturligtvis har det inte alltid varit så muntert, men ändå. Man löser det. Till slut går det riktigt bra.

Eftersom det här är mitt första inlägg vill jag passa på att klargöra att det naturligtvis inte går att vara pappa på deltid. Jag har bloggat tillräckligt länge för att vara medveten om att det går att hänga upp sig på det mesta. Jag syftar naturligtvis på att det bos här på deltid. Förälder är man alltid, absolut. Men bestämma får man bara göra halva tiden. Oroa sig är dock tillåtet på heltid. Så, då var väl det avklarat.