Stackars Christer Fuglesang. Nu fick han inte åka till rymden igen och gå tio meter med Michelingubbedräkten. Att lite svenskt semesterväder ska kunna ställa till det så för något så otroligt viktigt. Jag menar, han ska ändå bära en ammoniumtank som är jättetung. Glöm inte det.

Ärligt talat, är ínte den här fascinationen över att åka till månen lite överdriven? Känns som några gubbars pojkdröm att flyga till det där lysande klotet. Att det kostar miljarder och återigen miljarder verkar ingen bry sig om. Jag kan tänka mig om inte miljarder, så åtminstone många tusen saker jag hellre skulle lägga pengarna på.

Fungerande sjukvård till alla. En egen bostad bostad åt alla som kan sköta den. Lindra svälten i tredje världen. Bygga om alla skolor i landet så att eleverna kan få en fungerande skolmiljö.

Faktum är att rymdflygningar hamnar strax bakom krig och fästingar i kampen om mest meningslösa företeelser.

Jag kommer ihåg första gången. Det är så tydligt att det lika gärna kunde varit igår. Det var första terminen på nian och vi hade som vanligt varit på läger någonstans i Bohuslän. Det var ett halvårs förberedelser inför TV-pucken i ishockey, och jag hatade det. Jag ville inte, men gjorde det ändå. Sex månader av att sova på hårda golv i sovsäck, upp i ottan och träna stenhårt hela dagarna i svinkyla. Mmmm, ljuva tider.

På den tiden hade jag en vän som hette…låt oss kalla honom Kricke. För det var vad han hette. Eller kallades för. Kristian hette han.

Han var min bäste vän några år tidigare. Då, när han var mycket bättre än alla andra, och jag var nummer två. Då var hans pappa också en av mina närmaste vuxna vänner.

När vi blev äldre gled vi ifrån varandra, och jag tränade hårdare, växte mer. Och den säsongen var jag förbi och vann skytteligan. Då började skitsnacket.

Jag fick höra alla möjliga sjuka historier om mig. Ett av de bästa var att jag hade gjort ett hål i madrassen och satte på den på kvällarna…det var ju inte så kul att höra.

Hans pappa hade lyckats bli lagledare för TV-pucklaget, utan att veta vad en puck var. Han flyttade mig från lagkapten till längst ut på bänken. För att inte stjäla ljuset från hans son.

En kväll med för många folköl innanför tröjan kom så tillfället för upprättelse. Det blev bråk utanför skolgården på lördagsnatten, och vår relation ställdes på sin spets. I mörkret och blåsten försökte jag få honom att erkänna och be om ursäkt, men han blånekade och var tyken som bara han kunde. Till slut hängde han i mitt grepp och med min högernäve laddad några decimeter bort och med hot om stryk, svarade han: ”Men slå mig då, slå mig då om du vågar”.
Med flera månaders ilska och frustration inuti var det inte lätt att hålla sig. Speciellt inte som en annan av våra kompisar, Rickard, stod bakom mig och skrek: ”Slå den jäveln!”
Han hade fått samma behandling som jag. Skitsnack och lögner bakom ryggen.

Men jag kunde inte. Jag släppte ner honom på den regnvåta asfalten och såg honom flina mot mig. Inte så länge dock, för Rickard knuffade undan mig med orden: ”Okej, jag gör det själv då”
Och det gjorde han. Bankade på honom så det räckte för oss båda.

Jag har aldrig slagit någon sen dess heller. Alltid lyckats prata mig ur det. Hittills. Peppar peppar som man säger.

Men det var inte det där med att slå någon jag tänkte på. Nej, det var mer att inte låta känslan få gå från att vara just det, känsla, direkt till ohämmat uttryck. Utan att låta logiken lägga sig som ett förstoppat melittafilter emellan. Utan att tänka på konsekvenserna av sina handlingar. Alltid vara så förbannat hänsynsfull.

Jag blev påmind om det igår när jag började läsa Den sista romanen av Daniel Sjölin. Att bara skriva rakt ut, utan att tänka på hur andra ska ta det man skriver om dem. Rått, naket. Sanningen.

Jag vet inte om jag kan det. Kanske. Men å andra sidan kanske det inte är min stil. Och då blir det inte bra ändå.

Jag skulle fortfarande inte tycka det vore värt priset att nå framgång genom att lämna ut människor som inte förtjänat det. Det hoppas jag det aldrig ska bli.

Tänk om det gick att spola tillbaka bandet. Att bara få ta de erfarenheter och lärdomar man samlat på sig och göra om de där situationerna och stunderna som inte blev så bra som de kunnat bli.

Jag vet att jag hade varit en bättre partner i de viktiga relationerna jag varit i om jag vetat det jag vet idag. Ibland blir jag lite orolig och tänker att jag kanske aldrig blir sådär kär igen, som jag var då…Och då slarvade jag bort den stora kärleken bara för att jag inte visste bättre, inte förstod det jag gör idag. Det vore ju skittråkigt.

Lika säker är jag på att jag varit en bättre förälder om jag fått barn idag, med den kunskap och erfarenhet som finns nu. Visst kan jag få fler barn och göra rätt från början då, men för det första vet jag inte om det blir så, och sedan tänker jag att det är synd om mina barn som fått vara försökskaniner, eller övningsobjekt kanske snarare.

Nu går det ju inte att göra det, att vrida klockan tillbaka och hålla inne med de där orden, avstå från den där dumheten eller lockelsen, säga nej istället för att vara tyst. Vi får helt enkelt inse och lita på att vi gjort så gott vi kunnat, med de förutsättningar vi hade då, hur mycket det än stör oss att vi inte löste det på ett annat sätt.

Under mina intensiva familjeterapistudier lärde jag mig att det var okej att säga till sitt barn att jag var ledsen för att jag gjort si eller så, i mitt fall svårt med att sätta gränser, tala om att jag förstod att det måste varit jobbigt, men att jag helt enkelt inte visste bättre men från och med nu skulle göra mitt yttersta för att skärpa mig med det.

Och det funkade. Jo var gammal nog att förstå vad jag menade, och jag ändrade mig på stört, med hennes goda minne. Det var suveränt, direkt från teori till praktik utan att passera gå.

Om det gick, har du något du skulle vilja göra om? Ifall det bara var att trycka på rewind och klippa om filmen om ditt liv, skulle du ändra några av scenerna nu?

Det blev en fantastisk helg. Jag hade ordnat träningsläger där jag växte upp, hos klubben jag tog min första stapplande fotbollssteg hos.

Allting blev helt perfekt. Maten, organisationen, humöret, träningarna och inte minst vädret. Och inget av det var min förtjänst, klubben stod för arrangemanget med mat och hela konkarongen. Fast det är klart, jag är ju tränare och ett förbaskat gott humör hade jag, så okej, till viss del bidrog jag nog.

Att komma ut på landet är spännande för våra stadsbarn. När kossorna kom upp alldeles i närheten av planen första dagen ropade någon förtjust: ”Titta, en kossa! Och den rör på sig!”

Vädret var suveränt hela helgen, så igår kväll blev det korvgrillning och kvällsbad. Idag var det match och den spelades i varmt solsken.

Trots tunga ben gjorde vi återigen en kanonmatch och kunde avsluta lägret med andra raka vinsten. Med 4-1! What the f? Ett helt år utan seger och sedan två matcher på raken. Och spelet var grymt bra. Jag känner mig stolt när jag ser deras utveckling. Otroligt stolt.

Vi undrar ofta hur lilla Sverige kan vara så bra i idrott. På grund av vårt unika föreningsliv är den största anledningen. Du hittar inte det någon annanstans. Den här helgen var vi fyra vuxna som lade hela vår helg på att övernatta i tältsäng med för tunn madrass för att sjutton tjejer skulle få komma iväg på träningsläger. Vi lägger tre kvällar i veckan på träningar och match. Vi planerar, pratar med varandra och föräldrar som undrar saker på telefon, helg som vardag. Vi ordnar läger, cuper och andra arrangemang av social karaktär för tjejerna. Föräldraintresset är minimalt, några personer, alltid samma, erbjuder sig att köra på bortamatcherna, det är allt.

Och vi gör det helt utan ersättning. Inte en krona, inte ens för bensinen. Vi gör det för våra barn, för kärleken till idrotten.

När jag var i USA för ett antal år sen blev jag erbjuden en liknande uppgift. Den skulle ge mig över femtusen utbetalt i månaden.

Jag menar inget annat än att vi ska vara stolta över vårt föreningsliv. I detta egoistiska tidevarv tycker jag det är extra viktigt att värna om, och uppmärksamma.

Att få uppleva den glädjen vi gjort tillsammans är värt mer än alla pengar i världen.

Den här helgen fick jag välja bort min biljett till Coldplay i Stockholm. Bara en sån sak.

Här lärde jag mig simma…en sommar då det regnade cats and dogs. 11 grader var det i vattnet. Men simmade gjorde vi.

På läger med tjejerna…och självklart måste man bada. Trots minusgrader. Jag grillar korv:).

När jag läser på Bloggportalen står det ”om du gillar den här bloggen kanske du även gillar Fuck you right back.”

Det hoppas jag inte! Jag har läst den ett par gånger i studiesyfte, bara för att se vad det är som får hundratusentals människor att läsa den regelbundet. Och jag skulle aldrig skriva något som finns på den bloggen. Inte språkmässigt, men framför allt innehållsmässigt.

Att leva på att vara taskig, kamma hem billiga poäng genom att hänga ut andra människor, det skulle aldrig göra mig lycklig.

Jag läste Deeped för ett tag sedan när han drog igång den här debattvågen med alla videobloggande modeflickor med tveksamt ordförråd, och när man läste kommentarerna svämmade verkligen näthatet över. Det förvånar mig. Att människor älskar att hata på det viset. Det blir väl aldrig tydligare på nätet. Alex Schulman byggde ju hela sin karriär på det innan han nu blev far och sadlade om till att vara varm och mjuk, och nu kan han fortsätta skriva lika fyndigt och välformulerat, men om kärleken och upplevelsen av att vara far, istället för att sparka in öppna dörrar.

Jag hade en föreläsning i skolan idag. Det var lite nervöst, men bara en aning. Jag berättade episoder ur mitt liv, och det var fantastiskt att se dessa elever som normalt sett klarar kanske tio minuter innan koncentrationen börjar tryta. De satt som ljus och lyssnade. Jag fick till och med en applåd. Det kändes fint.

Syftet är att arbeta med att skapa mål att sträva mot. Att träna på att fokusera sina tankar mot det vi verkligen vill ha, det vi vill uppnå. Att vi egentligen alltid gör det, bara att vi inte är medvetna om det. Fokuserar våra tankar på något. Att om vi kan bli medvetna om vad det är, kan vi påverka våra liv i en positiv riktning.

Jag var inte säker på hur det skulle landa. Bra, tror jag. Det kändes så.

Jag blir så matt när jag ser på Debatt.

”Föräldraansvar” hit och ”föräldraansvar” dit. I dagens samhälle där unga våldtar, misshandlar och till och med dödar, gapas det efter föräldraansvar som lösningen.

Från en av alla som jobbar med dessa ungdomar kan jag bara säga: Lycka till! I de flesta fall finns inga föräldrar att be om att ta ökat ansvar för hur deras barn mår. Hade det gjort det, hade inte dessa unga förövare funnits, åtminstone inte i den utsträckning som nu.

Jag har ringt föräldrar när deras minderåriga barn har gjort något som behöver blanda in Polisen, och bett dem komma och ta hand om sina barn. Ett av svaren var:”Va fan ringer du mig nu för, klockan är för fan tolv på en lördag. Stick och brinn!” Tror ni att det är någon större ide’ att be den pappan att ta ökat ansvar för sitt barn? Tror någon han bryr sig?

Det finns så många som har det så. För dem är enda räddningen personalen på till exempel skolor och fritidsgårdar. Finns det någon sådan personal idag? Ja, men alldeles för få. Varför? Det finns inga pengar säger politikerna. Bullshit, säger jag. Pengarna finns, men de läggs på annat. Resultatet ser vi varje dag i tidningar och teve.

Det går inte heller att bortse från politikernas ansvar i hur integrationen gått till. Hur det skapats förorter där ungdomar med invandrarbakgrund tidigt matas med framtidsutsikter utan hopp. Där föräldrar tidigt hamnar i bidragsberoende och barnen ser sina föräldrar förvandlas från stolta, självförsörjande människor till inaktiva och bittra individer berövade på sin självkänsla och självförtroende. Där insikten att utan ett svenskklingande efternamn blir övertagandet av en servicebutik den största chansen till ett liv på egna premisser. Platser där frustrationen växer sig större för varje andetag.

Att ropa på ökat föräldraansvar är ett bra sätt att avleda uppmärksamheten från dem som bär ansvaret. Fråga istället hur många fritidsgårdar det finns kvar i ditt område. Fråga var alla fritidsledare och kuratorer på skolorna är.

Fråga också om man anser att besparingarna har varit värt priset vi nu får betala.

Jag cyklar hem genom en stad som fortfarande glöder av sommarens eftervärme.  På uteserveringarna längs vattnet vid Klippan och Röda sten trängs folk med ölglas i händerna och cigaretter i mungiporna, i vad som verkar vara en sista bjudning av sommarens representant.

Strax innan har jag sagt hej då till min fina vän som bara några månader efter en förlossning är i bättre form än jag varit sedan 1987. En vattenmelonsmoothie och en ciabatta med kalkon och fetaost blev kvällens näringsintag, och var helt okej. Jag var lite besviken eftersom jag senast på samma ställe drack en färskpressad smoothie på gröna äpplen som var utomjordisk, vattenmelonen spelade inte alls i samma division. Det lät så gott, vilket fick mig att välja den istället. Ibland bör man inse att smoothien inte är godare på andra sidan.

Ibland tänker jag på hur det kommer sig att vissa människor blir ens nära vän, oftast tämligen omgående också. Jag menar, tänk på hur många människor som passerar oss under en livstid, utan att vi ens ägnar dem en tanke. Och så, bom, står det någon där som under en tid, eller i vissa fall för evigt, blir någon vi inte vill eller kan vara utan. Utan ansträngning eller kamp vet vi att vi hör ihop. Som om livet bara väntat på att få föra oss samman, bara tiden blir den rätta.

Visst är det märkligt?