Så underbart, sol, bad och varma klippor. Att bli vald före kompisarna, om så för en dag, värmer också ett fadershjärta:).

Lyckades somna en stund i solen också, vaknade sådär med ett ryck, som om man höll på att falla ner i en djup avgrund.

Tänkte på när min jobbarkompis Pontan berättade häromdagen om sin semesterresa till Ecuador. Efter alla spännande storys om dyk med hajar, havssköldpaddor och djungelturer, frågade jag om maten var god. ”Ja vi prövade deras nationalrätt, det måste man ju”, svarade han. Pontan är utbildad kock så han är inte rädd av sig när det gäller olika maträtter.

”Ja men vad var det då?” frågade jag.

”Grillat marsvin”, svarade han.

Var är toaletten, tänkte jag. Men han sa att det var okej. De hade kommit in med ett grillat marsvin på spett som klipptes upp och lades på tallriken med en liten potatis. Bon appetit.

I hörnet i mitt kök sitter Nils. Han är svart, har päls och piper i tid och otid. Han är ett marsvin. Ikväll ska vi grilla.

Men inte Nils.

På väg till dagens badö…

Jag gick till stranden för ett svalkande bad i det glittrande havet. Tröjan klibbade mot huden och jag drog handen genom håret för att förhindra svettdropparna att fortsätta sin påbörjade väg ner över pannan. Med glasögonen kvar i bilen tyckte jag mig se någon från förr längre bort på badplatsen. Han verkade titta åt mitt håll, och jag kupade handen över ögonen för att se bättre. Kunde det vara han?

Vi började bygga ett speciellt band mellan oss redan vid två års ålder. Som grannar i villaområdet fann vi varandra omgående, så där som man gör när vänskapen kommer naturligt, utan att man försöker. När man är barn gör man förvisso inte det, försöker, då känner man bara efter om man tycker om att vara med någon, annars struntar man i det och går vidare.

Jag och TP har aldrig lämnat varandras sida. Jo, vi har varit långt ifrån varandra emellanåt, han med sitt liv, sina vänner och jag med mina. Men vi har alltid vetat var vi haft varandra, och när vi väl träffats har det inneburit en rejäl kraftpåfyllning. Sen har vi skilts åt tills vi behövt känna det igen. Bandet. Samhörigheten. Länken mellan barndom och vuxenliv.

Våra mammor slet sitt hår när vi var små. Vi älskade kiss och bajs, förbud skapade hemliga koder och fnissattacker som ingen annan delade. Ofta räckte det med en blick för att sätta igång ansiktsmusklerna. Om inte det hjälpte var uttrycket ”fem äpple” ett säkert kort. Obegripligt? Absolut.

Vi byggde kojor, spelade fotboll, tennis, badade, pratade om tjejer, diskuterade den ultimata långtradaren och med vem det skulle ske…Vi tände eld på en skogsdunge och trodde att det var på grund av det som den senare döptes till brandgata… Vi tjuvrökte och tyckte det var äckligt, som tur var.

Vi var tajta som en fläta, som C brukar säga. Stora ämnen löstes bäst över ett glas O’boy och ett par Skogaholmslimpemackor med hushållsost. Som jag minns det var vi ganska brådmogna och hade intelligenta samtal tidigt. Eller så är det bara som jag minns det. Kan vara så.

Det har gått lång tid sedan vi sågs. TP har flyttat utomlands och vi har bara setts en gång på fem år. Jag är säker på att det inte skulle spela någon roll om det varit femtio. Vi skulle fortfarande prata på samma sätt, känna på samma sätt, vara på samma sätt. Det finns olika typer av kärlek, och det här är ett uttryck för den.

Jag känner den när vi kramar om varandra, och jag hoppas att samma saker sker inom honom. För ett ögonblick rusar tiden, från två till trettionio, upp och ner, fram och tillbaka. Vi kunde lika gärna varit två år och suttit i skottkärran som hans mamma körde oss i. Det känns helt ointressant. Vi är där just då, precis som vi alltid varit, och jag är säker på, alltid kommer vara.

Det blev en härlig eftermiddag med fotboll, mackor (tyvärr inte Skogaholms, men man kan inte få allt:-), och samma varma samtal som alltid. Det gjorde gott hela vägen in.

Jag känner mig alltid glad när vi skiljs åt. Det kanske dröjer fem år tills vi ses igen. Oavsett när det blir, är jag säker på att jag kommer fyllas av samma glädje när jag kupar handen över ögonen och inser att det är han. Min vän.

Ja. Ledigt imorgon. Världens bästa chef. Tack!

Det är kalasväder ute. Det är inte så kul. Eller jo, det är kul men inte att sitta inne alltså. Jag och Pontan vill ta ledigt imorgon. Eller han har redan fått besked att han får det. Själv sitter jag och väntar. På ett mail. Telefon. Vad som helst, bara ge mig ledigt!

På en skola blir det lite tomt när de inte är några elever där. Jag som jobbar med elever tycker det är lite segt…Det är lite svårt att arbeta med motivationsarbete när det bara är några i personalen här. Ungdomarna ligger väl på stranden antagligen. Det borde de göra.

Igår träffade jag en gammal vän från förr, från den lilla platsen. Han var inte någon större stjärna på den tiden, men sen! Helt plötsligt såg man i tidningen att han hamnat i allsvenskan, följt av några landskamper och sedan åtta år som proffs. Så kan det gå.

Men ja e int bitter. Faktiskt inte. Tvärtom tycker jag det är häftigt att någon från vår lilla ort på landet lyckades så bra. Att han sedan fixade friplåtar till derbyt mellan ÖIS-Blåvitt på söndag var ju också en bonus. Han är nämligen tränare för Röd-Blått också. Men det är hans bekymmer:-)

Nej men det börjar visst dra ihop sig till lunch. Och nästa vecka drar allvaret igång. Det ska bli skönt.

Ha det fint.

Du sa aldrig till när vi skulle starta. Innan jag hann reagera var du redan runt första kurvan och innan jag kom ur den såg jag bara din ryggtavla försvinna bortom krönet. Jag stannade, satte händerna på knäna och kämpade efter luft till mina krampande lungor.

Jag vet inte exakt när det hände. Ärligt talat vet jag inte överhuvudtaget. Inte för att jag inte försökt söka mig bakåt i tiden, för att om möjligt landa i känslan som bar henne fram till beslutet.

Det jag funnit mest sannolikt var under resan till Hamburg, då vi befann oss på tåget ner till Helsingborg, och de tunga, blöta molnen hängde tungt grå som skydd för solen. Men plötsligt bröt strålarna igenom och bländade mina ögon, slickade mina läppar och kinder och avslöjade varje liten vrå av mitt åldrande ansikte.

Kanske var det då hon insåg att tåget inte borde fortsätta längre, att det enda rätta vore att resa sig och hastigt dra i nödbromsen, eller åtminstone kliva av vid nästa hållplats. Utan någon form av bagage vid handen.

Det enklaste vore naturligtvis att fråga henne rakt ut, men svaret vore knappast till mitt gillande, så jag valde att avstå. Då har jag trots allt fortfarande chansen att komma fram till en anledning, som även om den inte förändrar slutresultatet, ändå kan kännas acceptabel för mig, inuti.

Hennes nacke är relativt lång och om inte annat mycket stilig. Håret är uppsatt i en elegant knut, men tillräckligt mycket av det blonda håret har letat sig ur snodden för att lekfullt blända mig. Hennes hållning är som alltid stolt och rak, och jag inser att hon inte kommer att ändra sig, inte ångra sitt beslut. Hon är inte av den sorten som gör förhastade beslut, tänker jag samtidigt som hon stänger dörren bakom sig. Jag hör hennes klackar som klapprar mot stentrappan när hon skyndsamt ger sig av ut ur huset, och ut ur mitt liv.

Ibland undrar jag om världen blivit galen. Framför allt om alla män blivit galna. Och pojkar. Som när man läser det här:  Vad är det som gör att människor tror att de bara kan göra som de vill, ta utan att bry sig.

Jag blir så fruktansvärt förbannad, ledsen och besviken när jag läser om alla barn och kvinnor i stort sett varenda dag som utsätts för övergrepp. Det känns som att man som man vill ställa sig upp och be om ursäkt för alla idioter som inte kan sköta sig.

Men det är också viktigt att komma ihåg att det finns vettiga män, och att vi är så otroligt många fler. Kan vara bra att ha det perspektivet, speciellt om man är småbarnsförälder och orolig för det mesta.

Någonting har iallafall hänt. När jag var liten fanns det inget sådant hot överhuvudtaget. Visst vet jag också att det förekommit övergrepp genom alla tider, särskilt inom familjer och vänner, men nu måste det ha ökat. Det enda jag minns från när jag var liten är att det pratades om en gubbe som satt i skogen ovanför badplatsen med en kikare och en flaska handlotion. Äckligt, visst, men han visade sig aldrig ens för någon.

Nu har de flesta jag känner med barn varit med om att larmet gått när det börjat cirkulera ett misstänkt pervo runt deras skola. Jag har själv varit med om det. Vidrigt.

Män som använder sin fysiska överlägsenhet för att förgripa sig på barn och kvinnor är den lägst stående arten. Åtminstone i min bok.

Den danske familjeterapeuten Jesper Juul menar att det mest själviska vi gör är att skaffa barn. Det är trots allt för att tillfredsställa våra egna behov och längtan. Barn ber ju inte direkt om att få bli till.

När jag läste det kände jag direkt att så är det. Det borde vi tänka på när vi gnäller och beklagar oss.

Men sedan har jag tänkt lite på det där. För även om vi skaffar barn av egoistiska skäl, är det också föräldrarnas uppgift att se till att skapa självständiga individer som står på egna ben. Det innebär att när de inte längre behöver oss, då lämnar de oss, precis som det ska vara. Så frågan är väl om det inte också är det mest osjälviska vi gör, att skaffa och uppfostra barn?

Jag såg en man idag. Jag kände igen honom från en tid jag nästan glömt. Jag stod i kön i affären, han var längre fram, skulle precis betala. Ingenting var sig likt, det var bara något hos honom sa mig att det var han.

Sist jag såg honom låg han i en soffa. Den var blå och ganska sliten. Det såg ut som om en katt rivit på den, lite fransig på sidorna om du förstår. Hans hud blev blek mot det mörkblå tyget, nästan genomskinlig, i en blågrön nyans. Jag fick en känsla av att någonting satt sina fnasiga, kalla läppar runt den ena av hans stortår, och bara sugit livskraften ur honom. Bara lämnat skalet kvar, inget liv. Vi lyfte honom ur soffan, försiktigt, vi var nästan rädda att han skulle gå av, så skör var han. Vid ett tillfälle kom jag så nära honom att jag hörde hans flämtande andhämtning nära mitt vänstra öra, jag kände hans tunna, kalla andedräkt som sände signaler om att det kanske redan var försent. Det trodde jag var det sista jag såg av honom. En bruten man, utan hopp, utan tro.

Han väntade på mig utanför affären. Han log brett när jag kom mot honom där han stod vid sin röda cykel. Solen lyste upp hans blonda hår och jag tyckte mig nästan se en gloria ovanför hans huvud. Så var det inte, men förvandlingen var så total att jag kände att jag inte riktigt kunde behärska mig. Tårarna tryckte på och gjorde mig glansig i ögonen. Jag gick fram till honom.

”Jag tyckte väl det var du! Herregud, det var längesedan. Och du trodde väl knappast du skulle stöta på mig igen va?” Han log mot mig, trygg, stark och med något som liknade självkänsla.

”Tyckte jag kände igen dig, men helt säker var jag inte. Har inte hört något om hur det gått för dig. Men uppenbarligen bra!”

Han sa inget, bara plockade upp sin plånbok och tog ut ett kort. Han räckte fram det tummade kortet till mig. Det var en pojk, kanske femton-sexton. Samma hårman, samma ögon.

”Det är din son va? Niklas, hette han inte det?”

”Vi är vänner igen. Jag träffar honom så ofta jag kan. Och du, vet du? Han sa senast att…att…han tycker om mig. Fattar du, han sa, Pappa, jag tycker om dig! Det var de vackraste ord jag någonsin hört.”

” Jag är så glad för din skull, om du bara visste. Eller för er skull menar jag. Jag är säker på att ni kommer ha massor av härliga stunder framför er.”

Jag räckte honom kortet, men han vinkade avvärjande.

” Behåll det, jag har fler. Jag vill att du ska ha det. Som tack. Och du, tack! Jag menar det verkligen, men det tror jag du förstår.”

”Det gör jag. Verkligen.”

Han kramade mig igen, satte sig sedan på sadeln och knäppte hjälmen. Han vände cykeln mot centrum och trampade iväg. Jag såg honom försvinna längs vägen, den röda cykeln och det nästan gyllene håret skapade sig en plats i mitt inre album. Jag stoppade kortet i innerfickan och började gå hemåt.

Jag träffade en mycket klok man, en andlig man, för några år sedan.

 Han sa: ”Your feelings are the messengers from your soul, and they will never tell you a lie. So listen to your feelings, put words to them, and act upon them.”

Jag försöker påminna mig själv om det.