Så här i juletider har du nu chans att vinna något som jag själv tänker försöka lägga vantarna på. Den otroligt duktiga Maria lottar ut en fotografering värd 2500, och jag hoppas du går dit och anmäler dig. Om inte annat för att spana in hennes fantastiska bilder. Lycka till!

Tävlingslänk.

Jag kan bli lite avundsjuk ibland på de andra pappabloggarna. Under uppväxtåren är ju ungarna rena citatmaskinerna. Och det är inte lika populärt att återge vad ens tonårsbarn sagt eller gjort för lustigheter, om man säger så. Och det är synd, för mina barn är faktiskt riktigt roliga. Kan vara svårt att tro med en sån far, men vadå, det finns ju en mamma också, eller hur?

Jag och Jo har en jargong som gått genom många lager på min sida av arvssynden. Det har varit några flickvänner som haft svårt för det, och det kan jag förstå om man inte är van vid det. Men snabba kommentarer, att ”slänga käft”, är något jag uppskattar. Är man göteborgare så är man.

Igår när vi skulle köpa lite fika i affären, då jag redan hade stoppat ner lite kakor och annat i korgen, tyckte jag vi skulle köpa någon god choklad också. Då tittar man tonårsdotter på mig och säger med huvudet lite på sne: ”Nej, vet du, jag tycker faktiskt inte det. Du vet ju att du inte kan hantera att ha så mycket godsaker hemma.”

De andra i affären började skratta. Jag med. Och la tillbaka chokladen.

Idag var jag ensam i affären. Chokladen ligger bredvid mig. Eller ja, förpackningen den låg i …

För att fortsätta lite på föregående ämne vill jag berätta lite om en kul händelse för ett par år sedan. Jag kände att jag ville skriva till Kay Pollak och berätta att hans böcker och filmer varit en källa till glädje för mig. Så jag gjorde det. Tryckte på sänd och pulade vidare lite, skulle precis stänga ner när det sa plong i inkorgen. Och det var från Kay.

Ett jättetrevligt mail var det, han tackade för att jag ville dela med mig och så vidare. Jag svarade, och passade på att fråga om han skulle komma till stan för en föreläsning snart.

Två minuter senare kom ett svar igen. Han bad mig gå in på hemsidan och titta vilket datum som passade bäst. Sen fick jag ett nummer att ringa och säga att jag var hans personliga gäst, så skulle de skicka hem en entrebiljett. Enda kravet var att jag skulle söka upp honom efteråt och prata lite.

Och så blev det. Föreläsningen var bra, tiden gick fort och sedan stod jag där i kön som ringlade lång och långsamt efteråt, för att prata med herr Pollak. Han skrev autografer och pratade med alla, och jag började känna mig lite kymig och övervägde att smita ut därifrån. Men nej, det vore trots allt svagt av mig. Så efter en evighet stod jag där, utan någon bok för honom att signera. Han tittade vänligt på mig, och jag sa: ”Hej, det är jag som är Johnny.”

”Jaha,ja ja, just det. Kul, kul.” Tystnad.

”Ja, äh, tack så mycket, det var jättekul.”

”Tack, roligt att du gillade det.” Tystnad.

Det blev inte mycket mer sagt. Vi skakade hand och jag gick ut i den mörka göteborgsnatten. Även om inte själva mötet blev så storslaget var det ändå en rolig upplevelse.

Och vi har faktiskt mailat efter det också några gånger. Jag frågade om han ville läsa min bok till exempel. Svaren brukar komma väldigt snabbt. Det känns fint på något sätt.

Jag är hemma från jobbet. Ligger i sängen och läser igenom lite bloggar, och det är en sak som jag ofta tänker på: När man får tillräckligt många läsare har man inte längre något behov av en tvåvägskommunikation. Besökarna kommer ändå. Jag slås ofta av det märkliga i att folk fortsätter skriva femtio kommentarer till en person som uppenbarligen anser sig vara för … ja vad det nu än må vara, för svarar gör de aldrig.

Vad får människor att skriva frågor, be om hjälp med något och så vidare, till en person som inte svarat på en kommentar de senaste två åren? Det är obegripligt för mig. För dem som skriver bloggen läser uppenbarligen kommentarerna, skulle det vara någon som skriver en kommentar som innehåller någon form av kritik, då jävlar dröjer det inte länge innan det kommer ett svar på tal! Om man ändå sitter och läser alla kommentarer, varför inte någon gång bemöda sig att skriva ett litet tack eller vad som helst? Det är trots allt läsarna som gör deras blogg till vad den är.

Om man som herr Schulman får hundra kommentarer på varje post går det naturligtvis inte att svara alla. Men någon eller några borde man väl kunna säga ”hej, kul att du gillar mig” till.

Om man får blogga för en tidning verkar det som målet är uppnått, det innebär att man kan sluta svara på alla jobbiga kommentarer. Här på Wendela är det ingen skillnad. Trots att många snittar tre-fyra kommentarer, ibland noll, svarar man inte. Jag tycker det är svårt att förstå. Inte tid? Jag kan lova att de flesta som bloggar har ungefär lika mycket tid över, oavsett om man är skribent, lärare eller busschaufför. Respektlöst det är nog ordet jag letar efter. Jo jag glömde skriva att Jennifer Wegerup är ett lysande undantag. Rätt ska vara rätt.

Jag lånade en bok på biblioteket. Den handlar om hur man skriver en roman. Jag tycker den är riktigt bra. Och inspirerande.

Som följd av den inspirationen satte jag mig ner och skrev en synopsis, huvudpersonens karaktär och bakgrund. Men inte bara det, utan hela slutet. Visst har jag haft den på lut en tid, men så här har jag inte gjort någon gång tidigare. Ska bli otroligt intressant att se vart det tar vägen.

Igår fick jag dela scen med en gammal idol och legend. Thomas Ravelli. Det var avslutning på fotbollssäsongen och han var där som prisutdelare. På frågan om någon kände igen honom ropade en unge: ”Det är du på den där reklamen, AMF!” Thomas skrattade gott. Jag med. Ungefär som när Kennet Andersson var med en träning och tjejerna ropade: ”Kolla, det är ju han i Kändisdjungeln!”

Allting har sin tid antar jag.

Konstigt. Bara för att jag bestämde mig för att lämna den här anslagstavlan, för att den fick mig att känna mig hämmad, instängd och inte längre jag, skrev jag igår något som jag verkligen tyckte om själv. Föregående posten alltså. För första gången på länge släppte jag lös min kreativitet utan att tänka på slutresultatet, mer än att låta historien bygga sig själv och signalera när den var färdig. Det var härligt att känna så igen.

Så även om det känns lite pinsamt eftersom jag skrev att jag skulle sluta, kanske jag fortsätter ett tag och ser om känslan har lagt sig till rätta och byggt bo, eller bara var en tillfällig gäst.

”Jag har en stund på mig, och kanske räcker det för att säga det som behövs.”

Tystnad. Andetag i den kalla, torra luften. Inget annat. Förutom en väntan, eller förväntan.

”Jag tror inte det kommer fungera det här…och tro mig, jag har tänkt igenom det. Inte en gång, inte två. Nej, alldeles för många gånger. För jag visste redan innan, före jag började tänka. Bara att…jag kanske inte ville vet det. Svaret.”

Tystnad igen. Några nervösa skrapanden med foten på den frostiga asfalten, en lätt hostning, som för att vinna tid. Från henne kom ingenting, trots att hon inte kunde undgå att förstå innebörden i vad som sades. Men så kom det, lika plötsligt som oväntat.

”Skönt. Jag hade velat kunna uttrycka det så där, men för mig räcker det att säga att jag inte är kär i dig. Hoppas det duger lika bra. Nu behöver jag inte känna mig taskig heller, för du känner ju uppenbarligen samma sak?”

Hon tittade under lugg och mötte en försiktig nick, knappt märkbar men ändå där. Hon steg fram och kramade hans stela kropp, utan att först möta något gensvar men efter en kort evighet kom där en rörelse av samförstånd som gjorde henne lättad. Då släppte hon genast taget och klev tillbaka, plockade upp väskan från den kalla marken och tryckte ner mössan över öronen.

”Ha det fint nu.”

 Hon sa det samtidigt som hon backade och vinkade med högerhandens fingrar, brydde sig inte om att vänta på hans reaktion utan vände runt och fortsatte längs gatan, ända tills skuggorna slukade hennes avbild, tillsammans med ljudet från stövlarna mot marken.

Och han stod där som en åskådare till vad han själv från början trodde var hans egenregisserade drama, men där slutet var något han aldrig kunnat kreera på egen hand. Hon hade stulit pennan, skrivit om det till något som fick honom att vrida sig som en mask i ljudlösa plågor på en rostig metkrok, och sedan bara lämnat scenen. Så här kunde det inte sluta. Han var inte så säker längre på om det verkligen var det han ville. Tänk om…han skulle ångra sig? Han kände paniken komma rusande nerifrån underbenen, fortsätta upp genom låren och mynna ut i krampaktiga sammandragningar i mellangärdet.

Så han sprang. Sprang för att berätta det för henne. Att han ångrat sig, att han inte alls höll med. Med sprängande hjärta inuti bröstet och brännande lungor for han fram genom det välansade villaområdet, i jakt på den han nu var absolut säker på var den rätta för honom.

Ingenstans fann han henne. Hon var som upplöst i den sena kvällens lätta dimma. Han övervägde att skrika ut hennes namn, men avstod. Stod länge med armarna utsträckta mot busskuren och lät andningen bli normal och svalde blodsmaken i munnen. Nattens mörker klövs av bussens strålkastare, och han tog ett steg bakåt när bussen stannade till och dörrarna flög upp med ett ljudligt pysande. Han klev upp på steget och letade i innerfickan efter busskortet, fann det och höll fram det till chaufförens gillande. Han vände sig om och såg dörrarna glida igen och bussen rullade ut på stora vägen igen. Kanske var det trots allt för det bästa, tänkte han.  Att gå vidare alltså, som han ändå hade tänkt. Ända tills han tappade initiativet.

Han slöt ögonen och lutade sig mot bussfönstret, trots allt ganska nöjd med kvällens drama. Med några djupa andetag var han på väg att falla i djup sömn när han kände en hand på sin axel.

”Är det ledigt här bredvid dig?”

Nu blev det nog ett litet missförstånd. Jag skulle inte sluta blogga bara för att jag fick ett nej från ett förlag. Under det senaste året har jag fått en trevlig liten samling av refuseringsbrev, som jag sparat i en liten hög.

Nej, jag ville bara säga det, att det var lite nära den här gången, och egentligen var det lite kul. Inte någon anledning att sluta skriva, nej då.

Jag tycker väl mest att jag inte skriver som jag vill göra när jag bloggar nuförtiden. När jag började för drygt tre år sedan var det som en kran jag skruvade på och det var som en outtömlig källa som flödade av skrivarlust. Vissa nätter vaknade jag och var tvungen att gå upp och skriva den där historien, av rädsla för att den skulle vara bortglömd på morgonen.

Min personlighet är också sådan att jag har svårt att göra något lite halvdant. Bara skriva lite då och då. Och jag får ju stå för det jag skriver, och det är inte så kul när det känns som om det inte kommer ur en sann känsla. För det är bara så jag vill skriva, bara då det blir bra. När det kommer ur mitt eget inre.

Jag älskar fortfarande att berätta historier, och det gör jag ju, för det är sällan jag inte skriver någonting, om man säger så. Bara att det kanske inte hamnar på bloggen. Förut blandade jag mer, skrev om  allt möjligt. Kanske gör jag det till viss del här med, men begränsningen i bloggnamnet är trots allt ganska uppenbar.

Era kommentar värmer. Verkligen. Som en brasa i den öppna spisen på lantstället. Om jag haft ett.

Det var ju så nära. Jag kunde känna segerns söta nektar droppa ner över mina läppar.

Jag har väntat ett tag på ett förlag som jobbat med mitt bokmanus. Och de gillade den, det dröjde, och mitt hopp stegrades. Så när jag fick beskedet igår ersattes den där sköna smaken med en torr, fadd arom av nederlag.

”Vi gillade verkligen boken, flera av oss har jobbat med den, men till slut kände vi att den inte höll riktigt hela vägen. Men det var verkligen ett marginalbeslut, tyvärr.”

Visst får man räkna med att bli refuserad, och att det liksom ingår i spelets regler, men man måste ändå få känna ”fy fan va trist” också. Och efter ett gäng refuseringar blir man ju lite öm. Man har ju drömmar, och jag vill verkligen lyckas med det här.

Jag vet att jag har väldigt lite erfarenhet och egentligen ska vara nöjd med att lyckas väcka intresse med den här blodiga historien. Men om jag ger mig in i något är det med målet att lyckas. Inte bara försöka.

Det finns bara en sak att göra, jag vet. Skriva mer. Utvecklas mer. Förr eller senare smäller det till. Det måste jag tro.

Så till huvudsyftet med den här bloggposten. Jag säger adjö. Jag tackar alla er som läst, och tack till er som varit vänliga nog att kommentera och bidra till bloggens kvalitet.

På grund av att flygbolaget bestämde sig för att gå i däck just den sommaren då vi i min familj bestämt oss för att återvända till vårt favoritställe i Spanien, blev enda lösningen att åka buss. Det fanns inte en flygbiljett att uppbringa nämligen. Jo, om man hade en riktigt stor plånbok förstås. Men det hade vi inte, så buss blev det. Jag hade gjort den resan en gång tidigare, men då var jag betydligt yngre och kunde utan problem sova på golvet under trappan på färjan till Tyskland. Inte riktigt lika sugen på det nuförtiden.

Nu efteråt kan man skratta åt det, men just då, när man satt där i mörkret och försökte sova var det inte lika muntert. Att vara 194 centimeter lång är bara det en signal till att man nog bör ompröva beslutet att välja buss som transportmedel. Om inte annat kan jag lova att man förbannar sig både en och två gånger på vägen…

Sedan stannar bussen några mil in i Frankrike, på en kolmörk sträcka av den nordfranska motorvägen, och man känner hur hela fordonet skakar varje gång en lastbil dånar förbi så nära att barnen skriker av rädsla. Då, om inte annars, kan jag lova att man svär över att man inte tog flygbolagskraschen som ett tecken och stannade hemma.

Men min dotter sov. Tvärs över mig och sätet. Själv skruvade jag mig hit och dit, övervägde att vid pass fyra på morgonen ställa mig upp och bara skrika rakt ut, låta vansinnet ta över. Helt.

På något sätt löste det sig, och väl på plats i sanden med solskyddsfaktor på kroppen, glass, öl och grillad kyckling i den, ja då lyckas man ju glömma den där påfrestningen det var att ta sig dit. Iallafall i två veckor, innan det var dags att åka hem igen…

Det mest bisarra som hände var nog ändå då det efter midnattsstoppet var dags att släcka ner och sova. Försöka sova alltså. Då, när alla gosat ner sig under filtarna, sätter chaufförerna på en spagettiwestern på dvd:n. På högsta volym! Två timmars skjutande, skrikande och dubbade italienare. Och vansinnet nådde oanade höjder. När eftertexterna äntligen började rulla tittade vi gillande på varandra i bussen, och kände hur nervsystemet äntligen började slappna av. Då sätter de på nästa film! Men då fick det vara nog och tilltaget stoppades.

Jag har inte varit på någon resa nu. Men vilan har varit välbehövlig, och jag har kunnat landa och reflektera den senaste tidens händelser. Sortera, bena ut, känna efter, lägga på plats. Det var nödvändigt helt enkelt.

Imorgon fyller min pappa år. 71 år. Det låter och känns ofattbart. Han är så pigg och vital, jag hoppas det förblir så länge till.

Jag skickade ett kort till honom idag. Det stack ut där i hyllan med fina kort, och jag tvekade aldrig om det var det rätta. Det var en fyr som var huvudmotivet, även om det var i bakgrunden. Och jag skrev att det är så jag ser dig, älskade pappa. Som en fyr som alltid står där, trygg, stadig, med handen utsträckt, redo att leda oss hem. Tårarna rann i takt med att orden fyllde insidan av kortet, och mitt i snörvlandet knackar det på bilrutan. Utanför står en av flickorna i fotbollslaget och vinkar. Hon undrade nog vad jag sysslade med. Jag förklarade visserligen, men skam vet om det hjälpte:-)

Jag har varit en så annorlunda pappa jämfört med min egen. Jag vet inte vilket sätt som varit bäst, eller om det går att mäta. Det enda jag vet är att jag älskar min pappa, precis som mina barn älskar mig. Så jag antar att hur egentligen inte är det viktiga, utan att. Att göra sitt bästa, utifrån den man själv är. Att älska och inte vara rädd för att säga att man gör just det. Och visa det.

Nej, dags att fortsätta semestern lite. Ha det fint.

Ciao.