Det närmar sig slutet för ännu ett år. Jag skulle vilja passa på att skicka en tanke till alla föräldrar där deras barn av någon anledning hamnat snett, utanför den ordinarie vägen.

Det är lätt att döma, peka finger och tycka att det beror på det dåliga föräldraskapet.

Min erfarenhet säger att det inte är så enkelt.

Även om det i många fall beror på trassliga hemförhållanden, finns det ungdomar som tar sig fram med egen kraft och blir både lyckliga och väl fungerande individer, mot alla odds, med förutsättningar svårare än vad man kan föreställa sig.

Men för många går det fel. Väldigt fel. För många föräldrar består verkligheten av att oroligt vänta på nästa samtal, antingen från Polisen, eller med instruktioner om var han eller hon ska hämtas.

Det behöver heller inte vara fel eller problem från början. En stor, traumatisk upplevelse kan förändra allt, en skilsmässa kan till exempel vara katalysatorn som startar en eld som inte vill sluta brinna.

Och oavsett hur mycket skuld som läggs på föräldrarna, tror jag att vi alltid gör så gott vi kan, med de kunskaper och förutsättningar vi har. Bara i undantagsfall tror jag att föräldrar med vilje vill, och gör sina barn illa. Och i majoriteten av de fallen tror jag det finns någon form av sjukdom eller psykisk störning i botten.

Jag vill också skicka en tanke till alla barn och ungdomar som hade oturen att komma till världen och vara just en av dem som växer upp med det där undantaget. Jag hoppas ni finner styrka och hopp via/genom någon/något annat som hjälper er att hålla er på fötter. Många av er kommer bli en inspiration för andra, när ni är vuxna och kan hjälpa andra i liknande situationer. Jag hoppas tiden ska gå fort tills ni slipper ur ert fängelse.

Det är tunga prognoser inför nyårsfirandet om man tillhör skaran i vårt land som inte har ett eget hem. Att vara hemlös i tio minusgrader är en verklighet som inte går att föreställa sig. Det borde inte ens kunna vara en verklighet i en tid där så många har det så ekonomiskt bra. Att behöva dra runt med sina tillhörigheter i en väska är bara en obetald räkning, en betalningsanmärkning borta. Om man inte har ett väl fungerande socialt nätverk omkring sig. För vet du, alla har faktiskt inte det.

Peace.

Sprit, svartsjuka, bråk, dåliga beslut, bilkörning…sedan svart. Ungefär så mindes han den där kvällen. Ja, kraschen förstås, men det var bara suddigt. Ett otäckt ljud, ett fruktansvärt skrik…sedan tyst. Jo, så var det. Jonas reste sig upp i sängen, drog undan täcket och svängde benen över kanten. När fötterna landade på golvet och han sträckte på sig, kände han hur det bultade i huvudet. För några sekunder kändes det som om han skulle svimma, men det gick över. Han stack fötterna i de beiga tofflorna och gick fram till fönstret. Utanför sken solen och vinden smekte lövkronorna i de höga träden utanför. En ekorre kilade nerför en trädstam, snurrade in sig i en gren innan han vigt hoppade över till trädet bredvid. Jonas skrattade lite för sig själv. Fan, det såg så enkelt ut. Tvärtom mot hur hans eget liv såg ut. En enda jävla soppa.

-Jaha, du har kommit på benen? Inte en dag för tidigt.
Jonas snurrade runt. Där stod en kille med utländskt utseende och landstingets kläder på sig. Han kände inte igen honom, men det verkade som om han visste vem Jonas var.

-Du känner inte igen mig va? Jag har suttit de flesta nätter vid din sida när du var i koma. Jag ville komma och hälsa nu när du är uppe. Jag jobbar egentligen på en annan avdelning, men var vikarie här under dina veckor i…sömn.

Han log ett brett och varmt leende. Jonas gick emot honom och tog hans utsträckta hand i sin. Den var varm och torr, handslaget fast.

-Tack. Jag minns inte så mycket själv, men jag uppskattar din närvaro. Sa jag något konstigt? Jonas tittade in i hans varma, bruna ögon. De log mot honom.

-Haha, nja, du yrade en hel del emellanåt. Men inget du behöver oroa dig för. Däremot känns det som om jag känner dig ganska bra. Jag vet det låter konstigt, men jag lovar, jag är inte knäpp eller så… Men jag har träffat din familj och vänner…ja du kanske förstår.

-Egentligen inte, men jag tror på dig.
Jonas tittade på honom. Något kändes konstigt. Han kunde inte sätta fingret på vad, men något var det. Kändes som han ansträngde sig lite, för att vara trevlig.

-Jag har något åt dig. Sparade en del tidningar under tiden du var borta. Tänkte att du kanske ville uppdatera dig lite. Jag lägger dem här.
Mannen tog fram en bunt tidningar och la dem på stolen bredvid Jonas säng. Han vecklade ihop påsen de legat i och stoppade den i fickan.

-Nej, jag måste gå nu. Men vi möts igen, det är jag säker på.
Innan Jonas hann reagera hade han lämnat rummet och försvunnit ner genom korridoren. Han satte sig ner på sängen och drog handen genom håret. Det var en märklig snubbe, tänkte han. Konstigt att inte mamma eller någon annan berättat om honom. Han måste kolla det där. Han lyfte telefonluren och slog numret hem till sina föräldrar. Mamma svarade på tredje signalen.

Nej, hon hade inte träffat någon utländsk man som vakat vid hans sida. Inte hade hon hört någon annan säga det heller, inte på sjukhuset, och ingen annan som varit där. Han lade på luren och lutade sig tillbaka i sängen. Herregud vad konstigt. Vem var den här killen? Och varför hittade han på en sådan sjuk historia? Skumt var det i alla fall. Han sträckte sig efter en tidning i högen och bläddrade ett par sidor in i den. På sidan åtta fann han rubriken inringad med röd tuschpenna: ”Äldre kvinna från Iran påkörd och svårt skadad i smitningsolycka. Polisen har ännu inga spår efter föraren”.

Om Du blundar för en stund…kanske du kommer ihåg första gången dina sinnesceller tog del av krämig jordgubbsglass…eller då du tuggade på en chokladbit som sakta smälte medan lustcentrat i hjärnan skickade fyrverkeripjäser mot skyn…eller då du åt din favoriträtt för allra första gången, då när det blev tyst runt omkring och sinnena var totalt fokuserade på smak…

Om Du fortsätter att blunda, och återkallar första gången du hörde ett stycke musik som fångade hela dig…eller allra första gången någon viskade ”jag älskar dig” i ditt öra…

Om ögonen får vara stängda ännu en stund kanske du kan känna hur det kändes i kroppen första gången du var kär…

En av de bästa sakerna att vara omkring barn är chansen att få vara den förste som förklarar eller berättar saker. Saker som vi själva tar för givet är för dem en fantastisk ny upptäckt. Och vi kan för en stund känna oss riktigt allmänbildade, rentav begåvade. Nåväl.

När vi väl upplevt det för första gången kan det aldrig få samma effekt igen. För vissa känns det tryggt. Att veta vad som ska komma, vad det innebär. För andra blir det trygga snabbt en källa till olust. Upptäckaren, den lille klåfingrige femåringen måste ut och stoppa fingrarna i kontakten igen, även om det sved till senast.

Vem är du, stannar du på gården, eller packar du väskan och reser dit där ingen gått förut?

Så, ännu en julafton som kom och gick. Allting fanns där, köttbullar, sill, risgrynsgröt, tomten, mängder av julklappar. Ja i år vadade tomten till och med genom snön fram till huset, ingen vanlig syn, men uppskattad.

Det var ovanligt trångt i år, ungdomarna har vuxit upp och är inte längre ensamma till bords utan har en mycket närstående relation med någon av det motsatta könet. I vissa fall väldigt närstående, om man säger så. Men jag har själv varit där så jag väljer att blunda. Tungfäktning gör sig bäst vid sidan av julbordet.

Jag var extra glad att Jo valde att hänga med mig i år igen och bryta det gamla mönstret av ”varannat årfirande.” Mycket glad. För i år infann sig en känsla av att jag är så annorlunda mot större delen av gänget, att jag hade nästan problem att hantera det. Det har alltid varit så, men i år tydligare än förut.

Naturligtvis hänger det ihop med att jag är annorlunda som person, men också för att jag valt ett helt annat sätt att leva. Så fort jag kunde lämnade jag den lilla orten och ville in till staden. Eller ut till världen. Jag har aldrig klarat av det inskränkta småortstänket där alla vet och kan allt om alla, och gärna berättar om det. Där det okända är fienden, utan nyfikenhet att ta reda på hur det egentligen ligger till, innan man börjar peka finger. Och just julafton kanske inte är rätt tid att diskutera samhällsfrågor, politik och andra heta ämnen. Det gjorde jag inte heller. Jag vet vad jag står för, och mina barn vet det också. Det är det viktigaste.

Men det blev en varm jul ändå. Inte minst på grund av att jag som vanligt var tomte. Att sitta med ansiktet täckt av en mysig gummimask draperad i ett syntetskägg och peruk, med tillhörande varmstövlar, rock och vantar inomhus, det mina vänner, är ingen barnlek! Att jag sedan gjorde det på två ställen renderade i svettning likt en äkta make i kön in till Ullared.

Men igår var jag on fire, och var nog, om jag får säga det själv, den roligaste tomte jag hittills lyckats gräva fram. Med pipig skånsk stämma stod rimmen som spön i backen, och min bror skrattade så tårarna rann. Kul att det fungerar när man bjuder till.

Årets julklappsskörd var fantastisk för min del, de senaste åren har vi nämligen bestämt att vi inte köper till varandra, utan bara till våra egna barn. Mamma och pappa brukar naturligtvis få en del eftersom vi alla uppskattar deras allerstädes närvarande hjälpsamhet i alla sammanhang. Men i år hade jag varit extra snäll tydligen och gladdes väldeliga åt allt från morgonrock i äkta Hugh Hefner style, till dvd-filmer, rakapparat (kunde tydligen behövas enligt vissa), och en massa andra fina saker. Jo hade gjort en underbar kalender med bilder på sig själv från liten till stor. Om jag blev känslosam? Take a guess:-)

Kvällen avslutades som vanligt med risgrynsgröt, endast i ett syfte; att hitta mandeln. Egentligen mätta nog för att spy, men äta gröt ska man. Tills någon hittar mandeln, då lägger jag ner skeden.

Jag hade en riktigt fin kväll, framförallt tack vare mina underbara barn. Med sådana gåvor blir allt annat ett blekt försök att skapa något som är större än allt vi kan förstå.

Det är som nyvispad grädde utanför fönstret. Knarrandet under fötterna är en ljudbild som gör det värt att stänga av musiken i lurarna för en stund. Jag vill fånga alla flingorna och lägga dem i en låda, ta fram dem när det känns tråkigt och ha snöbollskrig med mig själv. Eller någon annan.

När vi var små brukade vi dra runt i vintermörkret i villakvarteren i Stora Höga, fullastade med ammunition i form av välkramade snöbollar. Hade vi tur stötte vi på ett annat gäng som fick äta frysta vattenkristaller. Annars var en populär lek att bombardera utvalda hus, för att sedan springa så det rök om fötterna.

Vi spelade hockey på den frusna Krappedammen uppe på Valeberget, ända tills tårna kändes som frusna brysselkål och man tvingades hem av mamma. Smärtan när värmen kom tillbaka i fötterna är inte något av de roligare jag minns. Efter några år fixade min pappa tillsammans med några andra tappra fäder en riktig isbana i vårt område. Sena vinterkvällar stod de med vattenslangar och spolade upp en riktigt duglig rink. Där befann vi oss från tidig morgon, till sena kvällar.

Jag vill minnas att klapparna under granen oftast bestod av skidor, skridskor, snowracer, eller andra vinterattribut. Men hur är det nuförtiden? Jag kan inte påminna mig att jag köpt så många julklappar med liknande innehåll.

Därför blir man ju så glad för en vit jul. Inte bara för att det är mysigt och påminner om ens egna högtidsstunder, nej framförallt för att jag gläds med alla barn, och föräldrar, som får ge sig ut i spår, backar och på isbanor. Och lite med dem som säljer vinterklappar…

Jag vill passa på att önska Er alla en underbar, God Jul! Hoppas det blir varmt, gott och tindrande ögon.

Tack för alla fina kommentarer, och till alla er som ger feedback även utanför kommentatorsfältet, tack för det. Det betyder mycket. Bara så ni vet.

Merry Christmas.

Jag hör det inifrån hennes sovrum. Hon ligger därinne och ser på Scrubs, favoritserien. Och trots att så mycket har förändrats, på så många plan, känner jag fortfarande igen just den här detaljen; hennes bubblande skratt. Ljudet av det får min mun att le, och i sinnet dyker bilder från babytiden upp.

Vi har en hel del film från åren då lill J knappt kunde gå och något år framåt. Det beror dels på att vi då köpte en videokamera, men kanske mest på att vi drygt ett år senare gick skilda vägar. Men de där filmerna är guldkorn som kan göra den mörkaste vintertid till en resa till Bali, all expenses paid.

Där finns bland annat en scen som jag i och för sig inte behöver filmen för att se framför mig, men ändå får tårar i ögonen av återuppleva.

Det var på den tiden då Per Gessle släppte ett soloalbum och det fortfarande ingick i de dagliga sysslorna att byta blöjor. Faktum är att jag tyckte så otroligt mycket om att göra det, kanske inte för att jag har en speciell förkärlek för kiss och bajs, nej, men där på skötbordet fanns det utrymme och möjlighet att vara nära och göra något roligt av stunden.

I den där sekvensen av filmen ligger the baby på skötbordet över badkaret, Per Gessle skrålar i bakgrunden, och vi kör vår favoritlek just då. Jag håller upp hennes ben och vevar dem fram och tillbaka samtidigt som jag sjunger tillsammans med Gessle, ”do you do you do you do you, do you wanna be my baby?” Varje gång jag kommer till det sista ”do you”, ser jag hennes ögon bli dubbelt så stora av förväntan, för samtidigt som jag sjunger ”do you wanna be my baby?”, lutar jag mig över henne och klämmer till på ”bäääjby”. Och då kommer det; skrattet. Det bubblar ur henne likt mjölk ur en kastrull man glömt passa på spisen. Det kluckar och bubblar och hela hennes babyrunda ansikte utstrålar fullständig lycka.

Det där skrattet. Underbart. Och jag är glad att just det fått vara kvar, som en koppling mellan då och nu. För hon har alltid haft ett sånt underbart humör, och varit en så stor källa till skratt och glädje, inte bara för mig, utan för alla runt omkring.

Love you, my baby.

Stora snöflingor faller och landar mjukt på marken, och gör våra nedslag med tunga kängor med tjocka sulor ljudlösa i den mörka decemberkvällen. Den kalla vinden drar genom lager av kläder, letar sig in genom sprickor i den rustning tjocka jackor försöker utgöra. Det är kallt, men det gör ingenting. För du är där.

Jag sträcker ut handen, och du tar den. Trots mina fingervantar och dina tumdito går värmen rakt igenom, fortsätter genom resten av kroppen och skickar vinterns minusgrader in i skamvrån.

Faktum är att du inte behöver hålla mig i handen, det räcker att du ser på mig. Ditt leende gör mig glad. När du är nära är jag varm, avslappnad och trygg.

I mina tankar dansar vi barfota på mjuka ängar utan slut, med den varma solen i ryggen och musik som bara vi kan förstå. För att sedan bara stanna, vila och känna. Inga ord, inga krav. Det är tyst, men inte inuti.

Där brusar det likt en fors som närmar sig det stormande vattenfallet.  Och där sitter jag i en liten båt, men känner ingen fruktan. Bara förväntan. Längtan. Tro.

Det finns kanske många ord för det, om man slår i en bok. För mig räcker det med ett.

Kärlek.

Jag önskar jag kunde skriva något vackert, som berör dig och sliter tag i ditt bröst. Något som har innehåll och substans, inte bara glider av dig likt morgonens vatten ur duschmunstycket. Ord som ger dig en känsla av att bli kliad på ryggen tills du spinner likt en katt, eller mjuka händer som masserar din trötta nacke.

Men det verkar omöjligt. Som om någon öppnat locket till min låda med färgkritor och stulit alla röda, gröna, blåa, och jag får nöja mig med blyertsen. Den grå.

Jag letar i mitt inre och tänker att jag kan ju skriva något om hur lycklig jag är när jag hör vad folk säger om mina barn. Att de är duktiga i skolan, men framför allt hur ofta jag får höra vilka fantastiska, varma och kärleksfulla barn de är. Att vara begåvad och arbeta hårt är en lysande kombination, men att höra dem prata om världen och människorna däri, fyller mig med lycka nog att få mina ögon att svämma över. Svämma över av stolta, varma, glada föräldratårar.

Eller kanske kunde jag beskriva känslorna av att få vara på en arbetsplats där jag dagligen möter så mycket uppskattning och kärlek från både kollegor och elever. Att bli påmind om att jag är en del av något stort, där vi hjälper unga människor till en framtid de kanske annars aldrig skulle få chansen till.

Kanske tanken på att det är jul är tillräckligt för att väcka starka känslor hos dig. För mig är det så. Jag minns när jag var liten och vaknade tidigt och dagen sniglade sig fram innan det knackade på dörren och pappa stod där i halvtaskiga tomtekläder och sa; ”Finns det några snälla barn?”

Då var mormor och morfar där. Och farmor. Jag kan fortfarande se dem, de finns alltid kvar. Även om jag saknar att krama dem.

Kanske kan jag önska mig en målarlåda, nu när tomten kommer nästa vecka…

Jag visste det redan när jag såg dig. Du stod där på trottoaren och väntade. Dina ögon log, din kram sa någonting annat. Jag satt där mitt emot dig på den hårda, vita gjutjärnsstolen, och jag hörde dig prata om hur du tyckte den här tiden isär visat att vi mådde bättre utan varandra. Att du behövde gå vidare för att hitta dig själv, det här velandet hade nästan knäckt dig. Ibland var allting jättebra, och nästa dag kunde allt kännas tvärtom. Du orkade bara inte längre. Jag kände hur halsen drog ihop sig, det var som en boll som växte till sig för varje mening du sa. Till slut kändes det som jag inte kunde andas, fick svårt att svälja, harklade mig och kände hur det brände i ögonen också. Och du pratade på, som om ingenting annat fanns. Ord. Det var ditt försvar. Till slut blev det tyst, och du sa:

 – Vad tycker du då?

 Jag visste inte var du var i ditt långdragna avslutningstal. För det var allt det var. Du hade redan bestämt dig, så varför du helt plötsligt ville veta vad jag tyckte förvånade mig.

 – Spelar det någon roll? Du har ju redan bestämt dig. Eller hur?

– Ja det har jag. Men håller du inte med?

– Nej, det gör jag inte. Jag älskar dig, jag vill försöka fixa det här.

 Du tittade på mig med ögon som sa ”fan att du ska göra det besvärligt hela vägen in, kan du inte bara hålla med så vi kan gå hem!”

– Ja men det går inte, vi har försökt. Ge upp nu, snälla.

 – Du frågade vad jag tyckte.

– Ja, men…okej, jag går nu. Lämna nycklarna i brevlådan när du åker förbi någon dag. Sköt om dig nu.

– Okej, visst. Hej.

Det skrapade i marken när du sköt den tunga stolen bakåt och reste dig upp. Du vände dig om och gick, och jag såg din rygg med den mörka tofsen dinglande fram och tillbaka mot den ljusa jackan försvinna i folkmassan längre ner på gatan. Jag såg dig några månader senare. Du gick i Vasaparken, hand i hand med en kille. Du såg glad ut, han också. Jag tänkte ett tag på om han var anledningen till att du inte ville fortsätta. Men vad spelade det egentligen för roll? Du hade bestämt dig, och du gjorde det som behövdes för att du skulle må bra. Antagligen skulle jag också göra det. Det skulle bara ta lite längre tid.

Hur politiskt inkorrekt det än må vara, har jag aldrig skämts över att säga att jag tycker om att se på teve. Så länge jag kan minnas har jag fascinerats av den visuella upplevelsen, något som i vissa kretsar fnysts åt och rynkats på en och annan näsa.

Min förmåga att ta in kunskap via det mediet kan inte underskattas då jag studerade alla fotbolls och hockeymatcher minutiöst, för att sedan gå ut och försöka göra samma sak som mina idoler just utfört. Jag är säker på att många kan intyga ett liknande beteende.

Men någonting har hänt. För helt plötsligt handlar inte teve längre om att antingen underhålla, informera eller lära oss något längre. Det handlar om att få stå med makten i sin hand och meddela nervösa, företrädesvis unga människor med darrande underläpp, att du har antingen gått vidare eller inte i någon mer eller mindre cynisk tävling.

Att få stå där och dröja alldeles för länge med svaret och säga: ”Och den som går vidaje i tävlingen äj…”, eller ”den som dansar vidare är…”, ”den som får lämna Robinson är…”, det verkar vara alla proglamledares våta dröm. Jag är så trött på det att jag vill kasta upp.

Jag vill inte se vanliga människor längre. Jag vill se påhittade rollfigurer, jag vill se David Duchovny spela sexgalen halvalkoliserad författare i Californication, inte fulla svenskar i Mexico ha sex framför kamerorna i Paradise Hotel. Jag vill skratta till gänget i Vänner eller Frasier, inte åt människor som inte förstår teves genomslagskraft och blir driftkuckus då cyniska producenter kommer på en ide’ om att göra en dokusåpa om fenomenet Ullared.

Jag vill inte se Håkan i Baren glatt deklarera att hårgelen är slut och konstatera att ”raklödder funkar lika bra”, för att sedan glatt massera in Gilletteskum i kalufsen. Och att det sedan leder till att karln i fråga nu får en egen teveshow i Thailand är bara…too much.

Ge mig tillbaka fiktionen i teve. Det vore skönt att slippa bli påtvingad andra människors privatliv.