Jag kände att det var något speciellt idag när vi träffades. Jo mötte mig med en bamsekram och puss, och inte för att det aldrig händer annars, bara att det kändes som om…det var något.

Under färden i bilen säger hon att hon läst det jag skrev i fredags, om känslan när jag närmade mig dagis och längtan efter att krama henne, se henne, hotade att spränga mitt bröst.

”Det var väldigt fint skrivet pappa”, sa hon. Till saken hör att jag sagt att hon inte ska läsa bloggen. Det för att jag inte vill bli hämmad eller att hon ska missuppfatta något, och hon har inte gjort det innan. Anledningen till att hon gjorde det nu var att hon ville se om jag lagt ut bilden jag tog på henne och Annica i söndags, och då hade hon väl passat på att kika lite.

”Tack älskling, det var sant också, det tror jag du vet i och för sig”, sa jag.

”Jo, men det var fint att läsa”, sa hon.

Jag skrev verkligen från hjärtat, och blev förvånad och lite besviken att ingen av hundratals besökare tyckte det var värt att kommentera. Men när Jo sa det där, insåg jag att det spelade ingen roll, hennes ord var det finaste betyget jag kunde få.

Och egentligen var det ju till dig jag skrev det älskling. Tack för att du påminde mig. (Även om du inte läser det här, eller hur…?)

Jag läste i helgen en sak om hur skitsnack påverkar vår hälsa. Om det stämmer, är det inte konstigt att så många i dagens samhälle mår så pass dåligt som de gör.

För snackar skit, det gör vi. Jag fick ett telefonsamtal idag av en person som fått höra via en annan kanal, något som jag sagt om honom. Efter att vi lagt på satt jag en bra stund med telefonen i handen och undrade hur det står till med människan ibland. Att ha så lite gott i sitt eget liv att man väljer att sprida dynga om andra, det är tragiskt.

För inget av det som jag fick berättat för mig idag var sant. Det var förvanskade ord som jag aldrig sagt. Jo vissa saker var sant, men sagda för att stanna där, i det rummet, vid det tillfället. Och det var inget skitsnack, bara sanningen.

Jag tror jag berättat om hur min dåvarande bästis på högstadiet ljög ihop den ena historien värre än den andre om mig, vilket slutade i en uppgörelse en blåsig och regnig natt i Stenungsund.

När min dotter började skolan blev jag varse hur elaka barn kan vara, på ett sätt jag själv skonades från när jag var liten. Jag var arg, ledsen och frustrerad när vi var mitt upp i det. Men med lite distans tänker jag att det kanske var bra att hon fick sina insikter lite tidigare, att inte växa upp och tro att alla alltid är snälla mot en.

För uppenbarligen slutar vi inte bete oss som skitungar, bara för att vi blir äldre.

”Va! Är det han i kändisdjungeln?”

Säger tjejerna i fotbollslaget innan dagens match mot klubbens yngre tjejlag. Han det syftas på är Kennet Andersson, och mycket riktigt är det han som var med i skitprogrammet Kändisdjungeln. Men bara för den här generationen. För mig och dom andra vuxna runt omkring planen är han Kennet Andersson, VM-hjälte från -94. Mannen med världens mäktigaste nick som tog oss längre i USA än vi ens kunnat fantisera ihop. För oss är han kung. För alltid.

Han är också världens trevligaste kung, men även förälder i, och ledare för flickor -98. Det är stort att få dela sidlinje med honom, och skoja som vore vi gamla vänner. Man kan väl få låtsas.

Tyvärr fick vi stryk. Lite pinsamt, men de är riktigt duktiga. Jo gjorde ett vackert mål och det är väl vad jag tar med mig från den matchen. Och att jag fick hänga med en gammal hjälte. Bra så.

Jag vet inte vad som händer med den här bloggen. Blir inte klok på besöksstatistiken. Det går upp och ner som ett Lisebergsbesök. Skumt är det.

Tänk om det vore lite enklare. Relationer. Kärlek. Eller så är det enkelt, bara att jag missat för många lektioner. Men det tror jag inte. Med skilsmässostatistiken i ryggen känner jag mig tämligen säker på att det är fler än jag som har svårt att få det att fungera.

Att äga en datingsite verkar också vara en lukrativ syssla. Särskilt sedan ingen verkar komma därifrån. Åtminstone inte med en partner, vilket väl borde vara slutresultatet?

Jag tror en stor del beror på det stora utbudet av möjligheter att träffa någon i dagens samhälle. Det, och att vi inte ger oss tid att ta reda på vad personen mitt emot har att verkligen erbjuda, mer än vad ögat kan se.

Vi är så rastlösa och matade med att det ska säga inte bara klick, utan vi ska minst träffas av blixten samtidigt, för att det ska vara något att tro på.

Men jag tror mindre och mindre på det. Visst måste attraktionen finnas där, men det är inte förrän våra mörka hemligheter plockas fram i ljuset som vi börjar närma oss den på riktigt. Kärleken alltså. När vi vågar vara sårbara, släpper garden och är beredda på att ta emot smällen ifall den kommer. Jag tror oftast den ersätts med en kram och en känsla av tacksamhet från föremålet för våra varma känslor. Att få ta del av en annan människas prövningar är ett stort ögonblick. I alla fall för mig.

Det var en fantastisk känsla, som om något legat och bubblat inom  mig utan att hitta vägen ut. Det var min vän, den eminente stilisten Anders, som tog min hand och ledde mig till rätt dörr. Det stod blogg på den, och när jag knuffade upp den öppnades en ny värld för mig. En värld där jag genast kände mig hemma, till freds, inspirerad.

Av någon anledning fick en person upp ögonen för det jag producerade, Erik J, och han blev en lysande vän och mentor, som helt osjälviskt hjälpte mig när jag fick chansen att förverkliga en dröm, att arbeta som reporter. Det gör han fortfarande, även om jag är alldeles för dålig på att höra av mig. Förlåt. Hoppas jag bidrar med lite åt andra hållet.

Vad jag ville säga var nog att det känns som det var bättre förr. När det gäller bloggandet alltså. Jag skriver så mycket annat, och där märks det att det går framåt. Men när det gäller bloggandet vet jag inte. Det kanske bara är annorlunda. För här skriver jag mer från det känsloperspektiv som råder, då blir det naturligtvis annorlunda, för vi utvecklas ju som människor under tiden.

Anyways. Här kommer en text som jag gillar väldigt mycket själv. Från då. Den gamla tiden.

Carl-Magnus, rum 114, del1:

Jag hade funderat ett tag på att jobba som volontär på något äldreboende. Efter ett samtal med en kompis som gjorde det, och hade träffat en störtskön gammal dam hon besökte ibland, bestämde jag mig. Jag ringde och bokade in ett möte med föreståndaren. Hon hade en lämplig kandidat. Carl-Magnus hette han, 93 år.

Hjärtat bultar lite extra när jag står utanför hans dörr. Han är tydligen en riktig gottegris hade jag fått höra, därför har jag med en Twistpåse. Det är tydligen hans favorit. Jag tar ett djupt andetag och knackar på.

” Kom in, kom in”, ropar han från insidan.

Jag skjuter upp dörren och kliver in. Hans ansikte ler mot mig samtidigt som han pekar på fåtöljen han ställt fram åt mig. Jag går fram och sträcker fram handen mot honom.

” Hej, Johnny heter jag, kul att se dig. Jag har sett fram mot att träffa dig”

” Tjenare grabben, Carl-Magnus”, säger han och ger mig ett fast handslag. ” Om du visste hur jag väntat på dig då! Sätt dig ner för jösse namn”!

Jag slår mig ner på fåtöljen och tar av mig jackan. Då kommer jag ihåg godiset och sträcker fram Twistpåsen.
” Jag har hört att du är en man som inte tackar nej till en bit choklad, stämmer det?”

” Haha, ja det stämmer precis det! Verkar som du fått den viktigaste informationen först, det är bra.” Han skrattar så att han guppar upp och ner i sin bädd. Sedan öppnar han påsen och rotar runt en stund. Han fastnar för Dajmchokladen, öppnar pappret och stoppar den i munnen. Jag tror aldrig jag sett någon njuta så, han smackar belåtet och rullar med ögonen.

” Nu pojk, ligger du på plus, det kan jag lova!” Vi skrattar båda gott. Det känns redan som jag tycker om honom väldigt mycket.

Efter att han berättat att hans barn bodde utomlands och ingen brukade hälsa på honom, försäkrade han att det var ingen fara med det. Han hade alltid fullt upp ändå. Han var nöjd med livet. Men han hade blivit väldigt glad när personalen sagt att jag skulle komma.

” Jag är ganska sällskapssjuk ibland vet du. Och ibland kan det vara roligt att prata om något annat än tanternas krämpor i fikarummet”. Han skrattar åt sitt eget lilla skämt, och jag gör detsamma.

”Kan du inte berätta lite om hur det var när du växte upp”, frågar jag.
Han nickar och blir tyst. Det ser ut som om han letar i minnesbanken.

” Min uppväxt var helt enkelt…underbar. Jag önskar att alla barn fick växa upp på det sättet. Havet runt knuten och skogen som granne. Det var full rulle från morgon till kväll. Vi var många barn som bodde i samma område, ett litet samhälle på landet. Mina föräldrar var helt vanliga människor, eller det låter fel, för de var mer än så har jag förstått. De var sådana föräldrar som alla barn borde ha, som alltid stöttade och fanns där när behövdes. Jag antar att det är ganska ovanligt. Men för dem kom alltid familjen först. Alltid. Så är det inte längre, alla verkar vara så upptagna av att göra akrriär och tjäna pengar. Men vad ska man med pengar och prylar till, om man inte har sina barns kärlek?” Han tittade upp på mig.

”Nej jag håller med dig, jag hade samma tur som du. Mina föräldrar är också så”, svarar jag.

” Bra, det är ju jättebra!”, utbrast han. Sedan fortsatte han berätta om sina tre bröder och vänskapen mellan dem. Nu var det bara han kvar. För första gången såg han lite ledsen ut. Han beskriver hur nära de varit, och hur mycket han saknar dem.

” Du vet, mellanbrorsan Christer, han var en riktig galenpanna. En gång byggde han en stor jäkla drake och skulle flyga från garagetaket. Haha, han hade så många knasiga ideér den pojken!”

” Men hur gick det då, kunde han flyga eller”, frågar jag.

” Det kan du tro va? Nä, han landade pladask i gräsmattan nedanför. Fotspåren var djupa som om snömannen trampat fram där. Ja herregud, han har man skrattat så mycket åt att hälften vore nog”.

Han tystnar lite igen, jag antar att han tänker på sin bror. Solen är på väg ner och de sista strålarna letar sig in genom fönstret och lyser upp rummet. Jag började fundera på om det var dags att gå. Kanske kände han på sig det, för han harklar sig och fortsätter att berätta.

” Jag hade en lite båt nere vid havet, en liten jolle. Den var blå och gul…Hoppsan! Ja så hette den, det minns jag nu. Vi var flera killar som hade likadana jollar, och vi tillbringade hela somrarna ute på havet. Vi cyklade ner på ett par minuter och slängde sakerna på berget där vi alltid höll till. Båtarna låg på små kärror som vi rullade ner i vattnet, sen var det bara att rigga och skjuta ut båten i vattnet. När man kommit ut ur den lilla hamnen tryckte man ner centerbordet och skotade hem. Vinden fyllde seglet och och jag hängde mig över relingen och båten forsade fram i vad som kändes som i minst tjugo knop. Vi grabbar tävlade mellan öarna, och som jag minns det var det bara solsken varje dag. Ja förutom när vi skulle lära oss simma. Jag och grannpojken var de enda som kom. Det var femton grader i vattnet och regnade småspik. Stackars simläraren, han stod där i fiskarbyxor och tjock jacka. Men vi kom varje dag. Han måste ha svurit över oss. Ja jävlar, det gäller att ligga i om man vill lära sig något”.

Han slöt ögonen och drog en djup suck. Jag tittade på klockan. Herregud, två timmar hade jag varit där redan! Tänk om jag tröttat ut honom helt, jag hade varit så inne i hans berättelse att jag helt glömt tiden.

” Carl-Magnus, jag måste gå nu, klockan är mycket”.

Han vände sitt ansikte mot mig. Hans hud var sådär vackert sliten, som hos en gammal man som varit ute mycket i livet, brunbränd och väderbiten, trots att det antagligen var längesedan han var ute nu. Han ser lite trött ut när han ler mot mig.

” Vet du, det här är den bästa dagen på många år. Jag vill verkligen att du ska veta det. Och det beror inte bara på Twistpåsen”. Han blinkade med ena ögat, och vi skrattar båda.
”Allvarligt så hoppas jag du kommer tillbaka igen. Jag har mycket mer att berätta om du orkar lyssna. Och vill förstås, annars ska du inte komma”. Han tittade på mig med allvarliga ögon.

” Det här var en toppendag för mig med ska du veta. Jag ser fram mot att komma nästa vecka, bara så du vet.”
Jag reser mig och går fram till sängen, sträcker fram handen, och han kramar den med sin varma, torra hand.

” Då ses vi nästa vecka, samma tid?”frågar jag.

”Det ser jag fram emot. Och du, skulle du kunna ta med en sån då också tror du?” Han håller upp Twistpåsen och skakar den, samtidigt som han flinar brett.

” Du, jag tar med två”, svarar jag. Han ser nöjd ut.

Jag går ut och stänger dörren, säger hej då till personalen och fortsätter ut genom entrén. På utsidan sjunger fåglarna en vacker vårsång, och det doftar gott i luften. Syrener gissar jag.

Jag ser den varje dag. Den lyckliga promenaden med de snabba stegen.

Jag pratar om föräldrarna som ska hämta sina barn på dagis. Jag bor nästan granne med ett, och så här på fredag eftermiddag är de sista stegen fram till grinden extra kvicka, som om de på morgonen så trötta föräldrarna fått en energispruta i häcken under dagen, med en nyfödd längtan efter fredagsmys. Jag tycker om det. Det känns bra att se. Jag minns det själv.

Faktum är att jag kan bli riktigt avundsjuk när jag ser glada barn komma springande mot mamma eller pappas utsträckta armar, hör deras glada rop, och sakna känslan av att för en stund vara världens viktigaste person. Det var fint.

Själv stod jag på spårvagnen och kände längtan öka i takt med att antalet återstående hållplatser sjönk när Jo var liten. När dörrarna slog upp på Nymilsgatan flög jag ut likt en dopad Usain Bolt genom dörrarna och tog de femtio stegen i ett andetag, för att mötas av lyckliga ögon och blöta pussar. Sa jag att det kändes fint? Jo det gjorde jag visst…Säger det igen då. Fint.

Idag är det fredag och jag är av olika anledningar ensam hemma. Jag önskar att jag var hemma hos någon istället. Men idag behöver jag ta hand om mig själv. Så det gör jag. Hoppas du har en fin fredag med mycket mys. Chips eller ej.

”Vet du vad jag önskar Johnny?”
Den gamle mannen tittade på mig från sängen. Hans ansikte var fårigt, huden sådär ständigt bruntonad som den bara blir på människor som vistas utomhus större delen av deras tid.

”Nej, men berätta”, svarade jag, nyfiken på vad han låg och funderade på.

”Jag önskar att jag tagit av mig skorna och gått barfota i gräset lite oftare. Det är så underbart att känna sommarvarmt gräs mot fötterna. Jag tror inte vi människor är gjorda för att gå runt med strumpor och varma, klumpiga skor. Vad tror du?”

Han förvånade mig ständigt, inte minst nu. Men eftersom jag också älskar att gå barfota hade jag inte svårt att förstå vad han menade. Särskilt inte nu när han inte längre kunde gå. Vi människor verkar ha en tendens att sakna det där vi inte längre har tillgång till.

”Vet du, jag förstår precis vad du menar”, svarade jag. ” När jag var liten tjatade jag på mamma varje dag som det började nalkas sommar, får jag gå barfota nu då, snälla mamma, snälla? Hon svarade alltid att det fick jag inte förrän det var tio grader minst på natten. Det var väl ett konstigt svar. Det var ju inte på natten jag ville vara barfota”.

Han skrattade högt åt mitt svar. Han skrattade så att det tunna vita skägget guppade upp och ner, för övrigt i samma takt som den väl tilltagna magen. Och som vanligt avslutades alla gapskratt med en rejäl hostattack.

”Tack för den berättelsen, den gjorde gott inuti”, sa han när han hämtat sig. ”Vet du vad jag önskar mer”, fortsatte han. ”Att jag ätit mer glass. Jag har alltid älskat glass, men av någon anledning har jag ätit det alldeles för sällan. Tänk en sån där riktigt go mjukglass i ett rån, när man spatserar bland båtarna i hamnen…”

”Ja det är en riktig höjdare, det håller jag med om”, svarade jag. Jag gjorde en notering i minnet att vid nästa tillfälle ta med en riktigt krämig mjukglass. ”Du är väl inte laktosintolerant?” frågade jag.

”Nä det tror jag inte. Men å andra sidan tror jag inte de skulle märka någon skillnad”, svarade han.

Vi brast båda ut i ett gapskratt som ekade ut i korridoren och fick personalen att nyfiket sticka in huvudena för att se vad som stod på. Vi försäkrade dem att allt var som det skulle, vi hade inte smakat något starkt.

Tio minuter senare strök jag honom längs kinden där han hade somnat i sin lilla säng. Jag reste mig upp, tog på mig jackan och steg ut i korridoren. Jag gick de tjugo stegen fram till entrèdörren, tryckte ner handtaget, steg ut, och lämnade honom där.

Men inte i tanken.

Jag fick ett mail för ett par dagar sedan. Det var ett fint mail. Det var från min son.

Han förvånar mig ofta, förbluffar mig rentav. För jag slås ständigt av tanken, ”kan han vara så här fin?”

Och det är han ju, det vet jag. Men kan man vara tonåring utan att rebellera? Jag skulle svara ja, för det gjorde inte jag heller. Det fanns liksom inget behov att elda upp broar och spraymåla väggarna för att synas och finna min plats. Jag var redan synlig, hade redan en plats. Jag antar att det är samma för honom. Pojken som blivit stor. Både han och jag.

Jag ville tidigt flytta hemifrån däremot. När jag var sexton flyttade jag från lilla landet till storstan i Göteborg för att spela fotboll. Men jag hade längtat ganska länge redan då. Inte för att jag inte hade en fantastisk uppväxt, utan för att jag längtade efter pulsen, energin och människorna i stan. Möjligheterna.

Men också anonymiteten. Jag hade svårt för att alla visste allt om mig, om något hände gick det som en löpeld, inte bara genom vänskapskretsen, utan genom hela kretsen, vänner eller ej. Det var något jag avskydde då, och gör fortfarande.

Jag antar att vi är ganska lika på många sätt, känner igen många sidor, framför allt den sociala kompetensen. Och nu skall han snart dra ut på frihetssökande äventyr. Efter självständighet.

Inte för att jag tror att han behöver det, olikt mig är han inte ens mörkrädd, men naturligtvis behöver vi alla bryta oss loss från barndomens begränsande roller och befästa vår nya status som vuxen. N väljer att göra det genom att gå tvärt emot de flesta andra av dagens ungdomar: Lumpen.

Själv avstod jag det. Men jag lägger inga värderingar i det, jag ville bara inte. Jag tror han kommer få en fantastisk tid med många nya vänner, och komma tillbaka med nya tankar och en förstärkt självbild. Tryggare i sig själv, med mindre behov av andra för att förverkliga sina mål. En annorlunda N.

Men fortfarande lika fin. Det kommer ingen kunna ändra på.

När man är omgiven av kärlek känns det svårt att beklaga sig.

Ibland påminns jag om hur tacksam jag är för att jag älskar idrott. Ikväll var ett sådant tillfälle. Ett fullsatt Gamla Ullevi och ett stenhårt derby mellan Blåvitt och GAIS. Med 1-1 ch några sekunder kvar vräker sig Stefan Selakovic fram och avgör matchen med absolut sista sparken. Läktarna exploderar och jag gör nästan detsamma. Hoppar, skriker, sjunger. Helt underbart!

Blåvitt har också den överlägset bästa låtern som alla sjunger med i under spelarnas promenad in på planen. Det är gåshud, jag lovar. Tror du mig inte? Kolla själv:

Joel Alme, Snart skiner…