Det blev en fantastisk helg. Jag hade ordnat träningsläger där jag växte upp, hos klubben jag tog min första stapplande fotbollssteg hos.

Allting blev helt perfekt. Maten, organisationen, humöret, träningarna och inte minst vädret. Och inget av det var min förtjänst, klubben stod för arrangemanget med mat och hela konkarongen. Fast det är klart, jag är ju tränare och ett förbaskat gott humör hade jag, så okej, till viss del bidrog jag nog.

Att komma ut på landet är spännande för våra stadsbarn. När kossorna kom upp alldeles i närheten av planen första dagen ropade någon förtjust: ”Titta, en kossa! Och den rör på sig!”

Vädret var suveränt hela helgen, så igår kväll blev det korvgrillning och kvällsbad. Idag var det match och den spelades i varmt solsken.

Trots tunga ben gjorde vi återigen en kanonmatch och kunde avsluta lägret med andra raka vinsten. Med 4-1! What the f? Ett helt år utan seger och sedan två matcher på raken. Och spelet var grymt bra. Jag känner mig stolt när jag ser deras utveckling. Otroligt stolt.

Vi undrar ofta hur lilla Sverige kan vara så bra i idrott. På grund av vårt unika föreningsliv är den största anledningen. Du hittar inte det någon annanstans. Den här helgen var vi fyra vuxna som lade hela vår helg på att övernatta i tältsäng med för tunn madrass för att sjutton tjejer skulle få komma iväg på träningsläger. Vi lägger tre kvällar i veckan på träningar och match. Vi planerar, pratar med varandra och föräldrar som undrar saker på telefon, helg som vardag. Vi ordnar läger, cuper och andra arrangemang av social karaktär för tjejerna. Föräldraintresset är minimalt, några personer, alltid samma, erbjuder sig att köra på bortamatcherna, det är allt.

Och vi gör det helt utan ersättning. Inte en krona, inte ens för bensinen. Vi gör det för våra barn, för kärleken till idrotten.

När jag var i USA för ett antal år sen blev jag erbjuden en liknande uppgift. Den skulle ge mig över femtusen utbetalt i månaden.

Jag menar inget annat än att vi ska vara stolta över vårt föreningsliv. I detta egoistiska tidevarv tycker jag det är extra viktigt att värna om, och uppmärksamma.

Att få uppleva den glädjen vi gjort tillsammans är värt mer än alla pengar i världen.

Den här helgen fick jag välja bort min biljett till Coldplay i Stockholm. Bara en sån sak.

Här lärde jag mig simma…en sommar då det regnade cats and dogs. 11 grader var det i vattnet. Men simmade gjorde vi.

På läger med tjejerna…och självklart måste man bada. Trots minusgrader. Jag grillar korv:).

När jag läser på Bloggportalen står det ”om du gillar den här bloggen kanske du även gillar Fuck you right back.”

Det hoppas jag inte! Jag har läst den ett par gånger i studiesyfte, bara för att se vad det är som får hundratusentals människor att läsa den regelbundet. Och jag skulle aldrig skriva något som finns på den bloggen. Inte språkmässigt, men framför allt innehållsmässigt.

Att leva på att vara taskig, kamma hem billiga poäng genom att hänga ut andra människor, det skulle aldrig göra mig lycklig.

Jag läste Deeped för ett tag sedan när han drog igång den här debattvågen med alla videobloggande modeflickor med tveksamt ordförråd, och när man läste kommentarerna svämmade verkligen näthatet över. Det förvånar mig. Att människor älskar att hata på det viset. Det blir väl aldrig tydligare på nätet. Alex Schulman byggde ju hela sin karriär på det innan han nu blev far och sadlade om till att vara varm och mjuk, och nu kan han fortsätta skriva lika fyndigt och välformulerat, men om kärleken och upplevelsen av att vara far, istället för att sparka in öppna dörrar.

Jag hade en föreläsning i skolan idag. Det var lite nervöst, men bara en aning. Jag berättade episoder ur mitt liv, och det var fantastiskt att se dessa elever som normalt sett klarar kanske tio minuter innan koncentrationen börjar tryta. De satt som ljus och lyssnade. Jag fick till och med en applåd. Det kändes fint.

Syftet är att arbeta med att skapa mål att sträva mot. Att träna på att fokusera sina tankar mot det vi verkligen vill ha, det vi vill uppnå. Att vi egentligen alltid gör det, bara att vi inte är medvetna om det. Fokuserar våra tankar på något. Att om vi kan bli medvetna om vad det är, kan vi påverka våra liv i en positiv riktning.

Jag var inte säker på hur det skulle landa. Bra, tror jag. Det kändes så.

Jag blir så matt när jag ser på Debatt.

”Föräldraansvar” hit och ”föräldraansvar” dit. I dagens samhälle där unga våldtar, misshandlar och till och med dödar, gapas det efter föräldraansvar som lösningen.

Från en av alla som jobbar med dessa ungdomar kan jag bara säga: Lycka till! I de flesta fall finns inga föräldrar att be om att ta ökat ansvar för hur deras barn mår. Hade det gjort det, hade inte dessa unga förövare funnits, åtminstone inte i den utsträckning som nu.

Jag har ringt föräldrar när deras minderåriga barn har gjort något som behöver blanda in Polisen, och bett dem komma och ta hand om sina barn. Ett av svaren var:”Va fan ringer du mig nu för, klockan är för fan tolv på en lördag. Stick och brinn!” Tror ni att det är någon större ide’ att be den pappan att ta ökat ansvar för sitt barn? Tror någon han bryr sig?

Det finns så många som har det så. För dem är enda räddningen personalen på till exempel skolor och fritidsgårdar. Finns det någon sådan personal idag? Ja, men alldeles för få. Varför? Det finns inga pengar säger politikerna. Bullshit, säger jag. Pengarna finns, men de läggs på annat. Resultatet ser vi varje dag i tidningar och teve.

Det går inte heller att bortse från politikernas ansvar i hur integrationen gått till. Hur det skapats förorter där ungdomar med invandrarbakgrund tidigt matas med framtidsutsikter utan hopp. Där föräldrar tidigt hamnar i bidragsberoende och barnen ser sina föräldrar förvandlas från stolta, självförsörjande människor till inaktiva och bittra individer berövade på sin självkänsla och självförtroende. Där insikten att utan ett svenskklingande efternamn blir övertagandet av en servicebutik den största chansen till ett liv på egna premisser. Platser där frustrationen växer sig större för varje andetag.

Att ropa på ökat föräldraansvar är ett bra sätt att avleda uppmärksamheten från dem som bär ansvaret. Fråga istället hur många fritidsgårdar det finns kvar i ditt område. Fråga var alla fritidsledare och kuratorer på skolorna är.

Fråga också om man anser att besparingarna har varit värt priset vi nu får betala.

Jag cyklar hem genom en stad som fortfarande glöder av sommarens eftervärme.  På uteserveringarna längs vattnet vid Klippan och Röda sten trängs folk med ölglas i händerna och cigaretter i mungiporna, i vad som verkar vara en sista bjudning av sommarens representant.

Strax innan har jag sagt hej då till min fina vän som bara några månader efter en förlossning är i bättre form än jag varit sedan 1987. En vattenmelonsmoothie och en ciabatta med kalkon och fetaost blev kvällens näringsintag, och var helt okej. Jag var lite besviken eftersom jag senast på samma ställe drack en färskpressad smoothie på gröna äpplen som var utomjordisk, vattenmelonen spelade inte alls i samma division. Det lät så gott, vilket fick mig att välja den istället. Ibland bör man inse att smoothien inte är godare på andra sidan.

Ibland tänker jag på hur det kommer sig att vissa människor blir ens nära vän, oftast tämligen omgående också. Jag menar, tänk på hur många människor som passerar oss under en livstid, utan att vi ens ägnar dem en tanke. Och så, bom, står det någon där som under en tid, eller i vissa fall för evigt, blir någon vi inte vill eller kan vara utan. Utan ansträngning eller kamp vet vi att vi hör ihop. Som om livet bara väntat på att få föra oss samman, bara tiden blir den rätta.

Visst är det märkligt?

Jag kan vara världens lyckligaste man just nu. Jo, jag tror faktiskt det.

Anledningen ser ni på bilden ovanför. Tjejerna i laget jag tränar.

I ett och ett halvt år har de kommit i ur och skur, sol som snö. I ett och ett halvt år har de varit så glada, så villiga att lära sig, alltid positiva och på ett underbart humör.

Lika länge har de förlorat varenda match. När laget startade låg vi fem-sex år efter de andra eftersom vi startade så sent. Men vi har kämpat på, tränat moment efter moment, och sakta närmat oss.

Men den där underbara vinnarkänslan har gäckat oss, trots att vi kommit så nära som en minut från seger. Och jag kan villigt erkänna att jag varit nära att ge upp flera gånger. För jag engagerar mig som fan, springer längs sidan och eldar på, pushar, gläds med dem och gråter med dem.

Idag höll det hela vägen in. Vi vände underläge 2-1 till seger med 3-2, det avgörande skottet en kanon i krysset. De sista minuterna var en plågsam ritt för oss ledare och tjejerna, men vi höll ut. Vi vann! Vi vann!

Vi skrek, vi hoppade, vi slängde oss i en hög. Och jo, jag erkänner, jag grät mer än en skvätt när jag såg tjejerna kramas och skrika av lycka.

I sådana stunder är idrott det bästa jag vet. Dessa ögonblick i tiden bär man med sig i sitt hjärta, för alltid. Att få uppleva det tillsammans med min älskade flicka, som var underbart bra, ja då blir det inte bättre.

Britt-Marie och Ove såg ut som det typiska medelålders paret. Han med begynnande flint och en alltmer svårgömd putmage på mellansektionen, hon med kortklippt, slingad frisyr och käcka glasögon, och fysisk status som visade att gravitationen fått det mesta att börja sträva neråt. Men deras ansikten och hjärtan var vänliga och de bjöd mig in i deras hem och liv.

Till att börja med utan problem, jag har alltid varit en trevlig och välartad gosse, men med tiden började det gnissla alltmer. Speciellt med Britt-Marie. Hon hade tydliga planer och mål för sin dotter, och ansåg att jag var ett hinder för dem. Med viss rätt får man väl ändå ge henne. Vi tillbringade större delen av tiden horisontellt och det är klart att det inte främjade varken skolgång eller andra aktiviteter. Men vad gör man i sin ljuva ungdom? Precis. Jag och Marie flyttade därför hem till min mormor och morfar i deras lilla hus. Där fick vi vara ifred, ingen som störde sig på vad vi gjorde eller inte gjorde. Det var ingen som sa något i alla fall.

En dag fick Marie ett telefonsamtal från sina föräldrar, och jag såg att hon blev glad. De ville träffas och röka fredspipa, klara ut alla missförstånd och ja… Och så blev det. Jag och Marie var nog båda lite nervösa när vi stod utanför porten till radhuset och höll varandra i handen. Jag kände metallen från förlovningsringen på hennes vänsterhand och tänkte att det skulle nog bli en trevlig överraskning för hennes mor och far. Nej, jag var väl inte riktigt säker på hur det skulle falla ut.

Ove öppnade till slut med sitt största leende och bad oss stiga in. Flera gånger. Han kramade sin dotter länge, och vände sig sedan mot mig och kramade min hand hårt, men inte för hårt. Bara för att markera skulle jag tro. Vi log. Britt-Marie, som uppenbarligen varit ganska nervös och sett till att dämpa det, kom ut från toaletten i en kreation som var lite för mycket. Det var färger, volanger, slits, ja det mesta man kunde tänka sig. Hennes röst var lite för gäll för att någon skulle undgå att hon antagligen hunnit med åtminstone en halv flaska rött, och rörelserna bekräftade det hela.

Till slut lyckades vi ta oss in till den uppdukade köksavdelningen, och Ove serverade vin ur vad jag antog var flaska nummer två.

”Inget för mig tack, jag kör”, sa jag.
”Men, jaha, ska… okej men då, du vill väl ha lite Marie?” sa han i hopp om att de inte skulle vara ensamma om att vara berusade.
”Du vet att jag inte dricker pappa”, blev det väntade svaret.
”Men jag tar gärna ett glas”, hojtade Britt-Marie glatt från spisen.

De gjorde sitt bästa för att förklara hur de tänkte, att vi gärna fick bo där på övervåningen som förut. Eller Ove sa det. Britt-Marie var mer intresserad av att stirra på ringen som nu lyste med sådan kraft att den verkade förhäxa henne. Blicken flackade mellan Maries och mitt ringfinger, och långsamt började det sjunka in att hennes dotter var förlovad, utan hennes vetskap. Hon var tyst under tiden hennes vinmarinerade hjärna bearbetade processen, och Ove pratade på i hopp om att det hela skulle blåsa över. Det gjorde det inte. Plötsligt, utan förvarning, reste sig Britt-Marie upp och stirrade på sin dotter en lång stund. Det blev alldeles tyst i rummet, likt ett vakuum. Det var varmt från spisen och Oves panna släppte ifrån sig ett par droppar som rann nerför nästippen.

”Men, men…har ni förlovat er?” sa Britt-Marie till slut och bröt tystnaden. ”Utan att prata med oss”, sa hon nog mest till sig själv.
”Jo vi hade tänkt det, men så fick vi hjälp med ringar av Johnnys mormor och morfar och…ja vi hade ju inte pratat på länge”, sa Marie med mild röst. Hennes mor såg förvirrad ut, sträckte sig efter vinglaset och insåg att det var tomt och viftade med det framför Ove. Han tittade på mig och sen på sin fru.
”Men ska du verkl-”
”Håll käften och häll upp!” skrek Britt-Marie och han slog upp ett fullt glas så hastigt att en rejäl skvätt träffade hennes färgglada blus. Det noterade hon aldrig utan drack ett par djupa klunkar innan hon ställde ifrån sig glaset, tittade på oss båda, särskilt på mig, och tog sig på vingliga ben utan leder mot sovrummet, drog igen dörren efter sig så hårt att hennes favorittavla föll ner från väggen med ett brak.

Vi klädde på oss och gick hem. Kändes inte som det skulle bli någon lösning just den kvällen.

”Du snackar bara så förbannat mycket skit!” skrek han.
”Vem fan är du att säga det, du har inte sagt annat än skit så länge jag har känt dig”, svarade hon, men ångrade sig i samma stund som hon sagt det där, även om det var knappt hörbart. Hon såg i ögonvrån hur han ställde sig upp, tog av sig kavajen och hängde den över stolsryggen, för att sedan gå runt bordet och ställa sig framför henne.

”Ursäkta, jag tyckte jag hörde någonting, att du sa något otrevligt till mig”, sa han. Hon försökte vända bort blicken men han tog ett fast grepp runt nacken och tvingade hennes blick tillbaka. Han stirrade in i hennes ögon, de klarblå, isande ögonen såg ut att svämma över av hat. Hon kände att hon var så rädd att hon höll på att kissa på sig.

”Ursäkta, jag måste gå på toaletten”, försökte hon.

Han flinade åt henne. ”Nej men behöver du gå på toan, klart du ska få det. Kom lilla gumman ska jag hjälpa dig”, sa han. Med ett hårt grepp runt hennes tunna nacke släpade han henne med sig ut i hallen, öppnade dörren in till toaletten, tvingade ner henne på knä och slet upp ringen, och vände upp hennes skräckslagna ansikte mot sitt. Hon stirrade in i något som skrämde henne tillräckligt för att att inte kunna hålla sig längre. Hon kände den varma urinen rinna ner och färga byxorna mörka. Åtminstone en stor fläck runt grenen. Han såg det också.

”Vad i helvete är det här? Pissar du ner dig på min toalett? Nej nu jävlar tror jag du är helt skamlös. Jag tror vi får göra rent dig ditt lilla svin!” Han vräkte ner henne i badkaret och spolade henne med skållhett vatten över låren och magen. När hon skrek som värst gav han henne en stenhård högerkrok som träffade henne rakt över munnen och tillfälligt tystade skriken på hjälp. Sen fortsatte han med iskallt vatten för att vara, som han själv uttryckte det, snäll. Det tog ju bort brännskador.

Efter ungefär en kvart ställde han henne upp på vingliga ben. Det rann blod ur hennes mun, och det råkade hamna på hans skjorta.

”Vad i h...ska du söla ner min finskjorta också? Nu tror jag du blivit helt tokig din slyna. Kom här ska jag skölja munnen på dig!” vrålade han, och vräkte ner henne på golvet, tog tag i hennes bakhuvud och tryckte ner huvudet i toalettstolen. Han tryckte ner spolknappen och tjöt av skratt. Han drog upp henne i sista stund, hon hostade och kämpade efter andningen.

”Fy fan, du skulle se dig själv, ser ut som en guldfisk som trillat utanför akvariet”, skrattade han. ”Nej, kom igen nu, jag är hungrig. Sätt igång med middan nu”, sa han och gick ut i hallen.

Hon låg kvar på golvet och andades tungt. Hon orkade inte bry sig längre, han fick göra vad han ville. Så när den första sparken träffade henne precis på det nyläkta revbenet på höger sida, slöt hon ögonen, och bad. Bad att det där rådet hon fick av sin syster på förmiddagen, att hon skulle säga emot honom, som verkade så vansinnigt dumt, trots allt skulle vara det som hjälpte henne att komma ur denna plågoandes fasta grepp.

Jag skrev det där för att ha med i en bok jag jobbar med. Jag visade det för en vän som levt med en sådan man, för att se om jag hamnat rätt.

”Det kunde varit mig det handlade om”, sa hon. ”Precis så jävligt.”

Tyvärr är hon inte ensam om det. Män som slår kvinnor. Fy fan.