Tänk om det vore lite enklare. Relationer. Kärlek. Eller så är det enkelt, bara att jag missat för många lektioner. Men det tror jag inte. Med skilsmässostatistiken i ryggen känner jag mig tämligen säker på att det är fler än jag som har svårt att få det att fungera.

Att äga en datingsite verkar också vara en lukrativ syssla. Särskilt sedan ingen verkar komma därifrån. Åtminstone inte med en partner, vilket väl borde vara slutresultatet?

Jag tror en stor del beror på det stora utbudet av möjligheter att träffa någon i dagens samhälle. Det, och att vi inte ger oss tid att ta reda på vad personen mitt emot har att verkligen erbjuda, mer än vad ögat kan se.

Vi är så rastlösa och matade med att det ska säga inte bara klick, utan vi ska minst träffas av blixten samtidigt, för att det ska vara något att tro på.

Men jag tror mindre och mindre på det. Visst måste attraktionen finnas där, men det är inte förrän våra mörka hemligheter plockas fram i ljuset som vi börjar närma oss den på riktigt. Kärleken alltså. När vi vågar vara sårbara, släpper garden och är beredda på att ta emot smällen ifall den kommer. Jag tror oftast den ersätts med en kram och en känsla av tacksamhet från föremålet för våra varma känslor. Att få ta del av en annan människas prövningar är ett stort ögonblick. I alla fall för mig.

Britt-Marie och Ove såg ut som det typiska medelålders paret. Han med begynnande flint och en alltmer svårgömd putmage på mellansektionen, hon med kortklippt, slingad frisyr och käcka glasögon, och fysisk status som visade att gravitationen fått det mesta att börja sträva neråt. Men deras ansikten och hjärtan var vänliga och de bjöd mig in i deras hem och liv.

Till att börja med utan problem, jag har alltid varit en trevlig och välartad gosse, men med tiden började det gnissla alltmer. Speciellt med Britt-Marie. Hon hade tydliga planer och mål för sin dotter, och ansåg att jag var ett hinder för dem. Med viss rätt får man väl ändå ge henne. Vi tillbringade större delen av tiden horisontellt och det är klart att det inte främjade varken skolgång eller andra aktiviteter. Men vad gör man i sin ljuva ungdom? Precis. Jag och Marie flyttade därför hem till min mormor och morfar i deras lilla hus. Där fick vi vara ifred, ingen som störde sig på vad vi gjorde eller inte gjorde. Det var ingen som sa något i alla fall.

En dag fick Marie ett telefonsamtal från sina föräldrar, och jag såg att hon blev glad. De ville träffas och röka fredspipa, klara ut alla missförstånd och ja… Och så blev det. Jag och Marie var nog båda lite nervösa när vi stod utanför porten till radhuset och höll varandra i handen. Jag kände metallen från förlovningsringen på hennes vänsterhand och tänkte att det skulle nog bli en trevlig överraskning för hennes mor och far. Nej, jag var väl inte riktigt säker på hur det skulle falla ut.

Ove öppnade till slut med sitt största leende och bad oss stiga in. Flera gånger. Han kramade sin dotter länge, och vände sig sedan mot mig och kramade min hand hårt, men inte för hårt. Bara för att markera skulle jag tro. Vi log. Britt-Marie, som uppenbarligen varit ganska nervös och sett till att dämpa det, kom ut från toaletten i en kreation som var lite för mycket. Det var färger, volanger, slits, ja det mesta man kunde tänka sig. Hennes röst var lite för gäll för att någon skulle undgå att hon antagligen hunnit med åtminstone en halv flaska rött, och rörelserna bekräftade det hela.

Till slut lyckades vi ta oss in till den uppdukade köksavdelningen, och Ove serverade vin ur vad jag antog var flaska nummer två.

”Inget för mig tack, jag kör”, sa jag.
”Men, jaha, ska… okej men då, du vill väl ha lite Marie?” sa han i hopp om att de inte skulle vara ensamma om att vara berusade.
”Du vet att jag inte dricker pappa”, blev det väntade svaret.
”Men jag tar gärna ett glas”, hojtade Britt-Marie glatt från spisen.

De gjorde sitt bästa för att förklara hur de tänkte, att vi gärna fick bo där på övervåningen som förut. Eller Ove sa det. Britt-Marie var mer intresserad av att stirra på ringen som nu lyste med sådan kraft att den verkade förhäxa henne. Blicken flackade mellan Maries och mitt ringfinger, och långsamt började det sjunka in att hennes dotter var förlovad, utan hennes vetskap. Hon var tyst under tiden hennes vinmarinerade hjärna bearbetade processen, och Ove pratade på i hopp om att det hela skulle blåsa över. Det gjorde det inte. Plötsligt, utan förvarning, reste sig Britt-Marie upp och stirrade på sin dotter en lång stund. Det blev alldeles tyst i rummet, likt ett vakuum. Det var varmt från spisen och Oves panna släppte ifrån sig ett par droppar som rann nerför nästippen.

”Men, men…har ni förlovat er?” sa Britt-Marie till slut och bröt tystnaden. ”Utan att prata med oss”, sa hon nog mest till sig själv.
”Jo vi hade tänkt det, men så fick vi hjälp med ringar av Johnnys mormor och morfar och…ja vi hade ju inte pratat på länge”, sa Marie med mild röst. Hennes mor såg förvirrad ut, sträckte sig efter vinglaset och insåg att det var tomt och viftade med det framför Ove. Han tittade på mig och sen på sin fru.
”Men ska du verkl-”
”Håll käften och häll upp!” skrek Britt-Marie och han slog upp ett fullt glas så hastigt att en rejäl skvätt träffade hennes färgglada blus. Det noterade hon aldrig utan drack ett par djupa klunkar innan hon ställde ifrån sig glaset, tittade på oss båda, särskilt på mig, och tog sig på vingliga ben utan leder mot sovrummet, drog igen dörren efter sig så hårt att hennes favorittavla föll ner från väggen med ett brak.

Vi klädde på oss och gick hem. Kändes inte som det skulle bli någon lösning just den kvällen.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli så. Jag som växte upp i en lång tradition av kärnfamiljsliv, hela släkten kryllar av högstadieförhållanden som glidit över i familjebildande och giftemål.

Plötsligt stod jag där, inte bara med ett barn, utan två, som ensamstående pappa. Men vad gör man när det känns som det liv man lever i, den relationen som ska ersätta ens tidigare familjenärhet, håller på att slita en i stycken? Man försöker och försöker men till slut måste man ge upp.

Jag ångrar inte det. Man kan inte ångra saker man gjort eller valt. Vi gör det som vi anser nödvändigt för att kunna överleva, kunna gå vidare.

Visst har det varit otroligt jobbigt ibland, när energin varit så låg efter nätter av vakande med hög feber och öroninflammation, att man nästan dragit sig fram med tänderna. Men jag vet inte om det är lättare att vara förälder i en haltande tvåsamhet. Att dels ta hand om barnen, och samtidigt gå och må dåligt över vad man känner för sin partner. Jag kan bara säga att det blev bättre för min egen del. Den tiden jag varit förälder själv har fungerat bättre. För att jag mådde bättre, var lyckligare. Då blir man självklart en bättre förälder.

Jag har barn med två olika mammor. Bara det. Jag skämdes för det förr, det gjorde jag. Men inte nu längre, dels för att jag är nästan vuxen på riktigt och tycker att folk får väl tycka vad de vill, men kanske mest för att jag har så fina barn. Tonåringar. Men tokfina.

Och jag har bra relationer med deras mammor. Naturligtvis har det inte alltid varit så muntert, men ändå. Man löser det. Till slut går det riktigt bra.

Eftersom det här är mitt första inlägg vill jag passa på att klargöra att det naturligtvis inte går att vara pappa på deltid. Jag har bloggat tillräckligt länge för att vara medveten om att det går att hänga upp sig på det mesta. Jag syftar naturligtvis på att det bos här på deltid. Förälder är man alltid, absolut. Men bestämma får man bara göra halva tiden. Oroa sig är dock tillåtet på heltid. Så, då var väl det avklarat.