Orono Wor Petchpun har vunnit i stort sett allt som går att vinna som thaiboxare. Mästare på Lumpini-stadion i Bankok, WMC-mästare, Its Showtime-mästare och WPMF-mästare. Han har segrar över blad annat Buakaw Por. Pramuk, Yodsaenkai Fairtex och Saenchai Sor Kingstar och räknas som en av sin generations bästa thaiboxare (någon kanske minns hans seger över Warren Stevelmans på Battle of Sweden 2009). Senast han gick en match var dock 2010 och frågan är vad han sysslat med de två senaste åren.

Svaret: Han har tränat MMA.

Aldrig har MMA-sporten sett en så meriterad thaiboxare göra entré och fråga är förstås; flipp eller flopp?

Sedan 2010 har han tränat MMA på Evolve MMA med amerikanska före detta olympiske brottaren Heath Sims och BJJ-världmästarna Rafael Correa De Lima and Leandro Issa vilket ju inte kan skada. Själv säger han såhär til liverkick.com

– Före jag åkte hit och började träna gick jag och tittade på galan ONE FC och såg hur de slog och sparkade och tänkte ”det där kan jag göra, inga problem”. Sedan såg jag hur de gjorde andra saker och tänkte ”det där kan jag lära mig, inga problem”.

– Jag tror jag kan bli farlig med mina armbågar. MMA-fighters använder inte armbågarna så mycket men man måste vara försiktig med tanke på nedtagningarna som ju är annorlunda från thaiboxningen.

Orono själv hoppas få fightas för DARE hemma i Bankok men ännu är det inte bestämt vart debuter blir. Kanske kan hans tunga thaimeriter ge en biljett till DREAM eller rent av UFC? Hur som helst lär han kunna hota vilken fighter som helst i fjädervikten. Osökt drar ju tankarna iväg till ett möte mot Aldo. Hur fungerar han han mot en ÄNNU bättre thaiboxare?

//Syk

Liket lever.

Sporten som trollband miljontals människor under 2000-talets början har förklarats död en otal gånger de senaste åren. Men K-1 tungvikt går en ny vår till mötes och i helgen möttes två av de som ska göra den till en världsangelägenhet igen i galan Final Fight i Kroatien. Dessutom såg vi en riktigt tung comeback när Mirko ”Cro Cop” Filipovic efter en massa år i MMA-organisationerna Pride och UFC var tillbaka där det hela började, i K-1-ringen. Där ställdes han mot en annan legend, Ray Sefo.

Daniel Ghita är regerande mästare inom holländska organisationen Its Showtime och får anses vara världens bästa kickboxare i tungvikt. I helgen befäste han den positionen genom att knocka en av sina huvudutmanare, ukrainaren Sergej Lascenko, med en klockren huvudspark i den tredje ronden. Lascenko hade nog gärna fortsatt fightas matchen ut men i mina ögon bröt domaren i rätt läge, Ghita var för bra. Med bländande sparktekniker mot både kropp och huvud dominerade han den duktige Lascenko som ändå försökte med sin fina boxning.

Här har ni matchen i sin helhet!

På galan gjorde dessutom fightinglegendaren Cro Cop en efterlägtad comeback till sporten han lämnade för nio år sedan. I ett riktigt nostalgimöte ställdes han till den kroatiska hemmapublikens jubel mot stenhårde nya zeelädaren Ray Sefo. Visst fattas det lite i tempo jäför med Ghita – Lascenko men Cro Cop i K-1-ringen hemma i Zagreb fighandes till pubilkens ”Mirko, Mirko, Mirko..” är en lite bit fightinghistoria. Att båda fortfarande har hyffsat tryck i nävar (och i Cro Cops fall även sparkarna) gör ju heller inget. Fråga: finns det en hårdare haka än den på Ray Sefo?

http://www.youtube.com/watch?v=Feec7WyqZZE&feature=related

//Syk

Igår grävde killarna på MMAnytt fram uppgiften om att Antonio ”Li´l Nog” Nogueira skadat knät och tvingas ställa in matchen mot Alexander Gustafsson på UFC: Sweden. Ersättare blir nyligen avstängde Thiago Silva. En i mina ögon betydligt tuffare match för Alexander, men också mycket mer intressant.

Istället för att behöva klättra över farthindret Nogueira så får Alex nu möta en riktig konkurrent i viktklassen. En fighter, precis som Alex, med många år framför sig inom organisationen med sikte på toppen. Den hungern hade inte Nogueira tagit med in i ringen, det gör Silva. Därför pirrar det nu lite extra i magen inför Globens huvudmatch.

Vem vinner då? Ja förstås väldigt svårt att säga. Silva har inte gått en match på över ett år men vi vet att han har all kapacitet i världen. I matchen som ledde fram till hans avstängning mot Brandon Vera övertygade han stort. Hans ground and pound är av högsta kvalité och Alex bör nog undvika ryggläge om det här ska gå vägen. Samtidigt är Alex nävar bättre än Thiagos och kan ”The Mauler” hålla sig på fötterna har han en stor chans att besegra Silva. Hur det hela förändras sett till ranking är svårt att sia om. Nogueira är högre rankad än Silva men jag undrar om inte Dana White och company håller Silva som en bättre fighter. Hur som helst borde en seger för Alex ge en match mot någon topcontender, exempelvis Lyotu Machida.

****

I natt kom också besked om vem som blir nästa man till rakning i lättvikten. Och som många befarat (hoppats?) så blir det ett nytt dubbelmöte om bältet. Det vill alltså säga att Frankie Edgar för sin returmatch mot nyblivne mästaren Benson Henderson och har därmed hattrick i dubbelmöten (måste väl var rekord?) om UFC-bältet. Mötet är inbokat till 28 juli i sommar. Jag gissar att utmanare därefter blir vinnaren mellan Nate Diaz och Jim Miller som möts på UFC on FOx3 i maj. Måste vara skönt för vem det än är som blir nästa utmanare att veta att man är garanterad en andraserv på titeln.

//Syk

Som ni kanske märkt så dröjer det lite över en månad innan det är dags för nästa UFC-gala. Nästa gång Bruce Buffer gapar igång en match i oktagonen är nämligen i den kungliga huvudstaden Stockholm och UFC on Fuel 2, eller UFC: Sweden som vi föredrar att kalla den.

Dit är det nästan fem veckor. Nästa Strikeforcegala är ännu längre bort och de svenska galorna lyser även de med sin frånvaro. Trist kanske MMA-rävarna tycker. Läge vidga horisonten säger jag! För när MMA-sporten tar en liten andningspaus bjuder K-1 på några riktiga höjdare.

Vad sägs till exempel om matchen Giorgio Petrosyan mot Artur Kyshenko? Europas och kanske världens just nu bästa fighters möt för första gången. Petrosyan har som bekant inte förlorat en enda match på över fem år. Helt sjukt. Men det var ett tag sedan han nötte en fighter av Kyshenkos kaliber och det ska bli oerhört intressant att se hur han hanterar det. Till Kyshenkos nackdel ska nämnas att matchen går i Petrosyans hemstad Milano, så ukrainaren kommer nog behöva övertyga mer ä vanligt för att få med sig en slutseger. Explosioner garanteras dock. För er som minns Kyshenkos match mot Yodsaenklai Fairtex på Rumble of the King på hovet i höstas råden väl knappast några tvivel om att han har var som krävs för att pressa också självaste ”the Doctor” Petrosyan.

Giorgio Petrosyan vs. Artur Kyshenko, Fight Code – Milano, 24 mars.

Dagen innan, dvs 23/3 så bjuder Moskva på en riktig nostalgitripp. Semmy Schilt gör comeback efter att ha befunnit sig utanför strålkasterljuset sedan Grand Prix finalen (förlust mot Peter Aerts) december 2010. Den enorma holländaren möter fransmannen Brice Guidon i ett givet huvudevent. Och om det inte är tillräckligt mycket nostalgi för dig så kanske matchen innan kan fylla kvoten. Duktige Errol Zimmerman möter legenden Jerome Le Banner, en match som får det att vattnas i munnen för en gammal K-1-nörd som jag. På galan hittar vi också svenske MMA-fightern Ilir Latifi som möter ryssen Ruslan Magomedov. Alltså både K-1 och MMA på den här galan från Moskva.

United Glory 15, Moskva 23 mars.

Kan ni inte vänta tills dess så möts två av världens bästa tungviktare i K-1 Daniel Ghita och Sergei Lascenko i Kroatien redan nu till helgen.

K-1 Final Fight, Zagreb 10 mars.

Bara att fylla i kalendern!

//Syk

En intressant men lite spretig fightinghelg är på väg att gå till ända och det finns några intressanta trådar att plocka upp.

UFC var igång tidigt lördags morgon från Sidney och precis som i alla de senaste galorna handlade mycket av snacket efter galan om domarnas insats. Den här gången handlade det om den nya flugvikten och matchen mellan Dimitrous ”Mighty Mouse” Johnson och Ian ”Uncle Creepy” McCall. Efter tre mycket underhållande ronder gav domarna segern med minst möjliga marginal till Johnson. Det var bara ett problem. Domarna hade egentligen dömt matchen oavgjord och en extrarond skulle avgjort. Nu blev det inte så. McCall och Johnson meddelades det oavgjorda resultatet i efterhand och Dana White slet sin blottade hårbotten över ännu en domarkontrovers. Nu hamnar hela flugviktsturneringen på sniskan eftersom matchen McCall vs. Johnson nu måste gå om.

Den australiensiska domarchefen bad så hemskt mycket om ursäkt på den efterföljande presskonferensen och tog på sig hela skulden själv. Han hade inte mycket val om vi säger så.

Matchen då? Jag hade McCall som segrare 29-28 efter att han enligt mig vann både första och tredje ronden. Men jag kan sträcka mig till att den först ronden kan dömas oavgjord och då är vi ju där.

Sedan besegrade Martin Kampmann Thiago Alves. Alves hade matchen i en liten ask men klantade sig lite och det duger inte mot en rutierad snubbe som Kampmann. En guillotine senare så var saken biff. Heja Danmark!

****

Igår kväll försvarade Wladimir Klitjko sina bälten igen. Han bjöd på karriärens 50e knock i karriären 57e seger. Det hade inte kunnat sluta på något annat sätt. Gäsp.

****

I Strikeforce fick kvinnornas bantamvikt en ny titelhållare i Ronda Rousey som besegrade Miesha Tate med en armbar i första ronden. En fantastisk match på många sätt där Rousey verkligen fick visa upp sin fina judo. Redan under den första minuten såg Tate arm ut att böjas på ett sätt som den inte är gjord för. Hon klarade sig ur låset den gången men i slutet av ronden var de där igen och då orkade inte armen längre. Kanske borde Tate klappat lite tidigare, såg inte skönt ut alls det där. Imponerande seger av Rousey som nu har fem raka, det här var faktiskt den längsta matchen i hennes karriär. Galet!

//Syk

I helgen vankas återigen MMA från de som gör det bäst, UFC. Den här gången har cirkusen hittat hela vägen ner till Sidney och kloka som de är har de packat lätt. Det är nämligen dags för semifinalerna i den helt färska flugviktturneringen (56 kilo) som sparkar igång viktklassens existens på UFC. Här hittar vi också en av de mest inressanta UFC-debuterna på mycket länge, Ian ”Uncle Creepy” McCall.

McCall är enligt Sherdog rankad som den bästa flugviktaren i världen. En underhållare av rang och en fighter med en snabbhet få, om ens någon, kan matcha. Som regerande mästare hos Tachi Palace Fights tar han ett efterlängtat kliv in i oktagonen och är favorit, om än knappt, att bli viktklassens första bälteshållare. För mot sig har han Demitrious ”Mighty Mouse” Johnson som flyttat ner till den för honom mer lämpade flugvikten. Med sina 160 cm. var Johnson egentligen för liten för bantamvikten han tidigare tillhörde, trots det lyckades han ta sig hela vägen fram till en titelmatch mot Dominick Cruz (förl. på enhälligt domslut) i höstas och ser nu genom den nya viktklassen sin chans att nå titeln. En riktig supermatch i mina ögen mellan två av världens snabbaste fighters. Den moraliska finalen på denna fyrmannaturnering som jag ser det.

I den andra semifinalen möts Joseph Benevidez och Yasuhiro Urushitani. Benevidez gör sin tredje match för UFC efter två segrar i bantamvikten och har i karriären bara förlorat två matcher, båda mot regerade bantamviktsmästaren Dominick Cruz. Mot sig har han en 35-årig japan jag i ärlighetens namn inte vet mycket mer om än att han är regerande Shooto mästare i bantamvikt. En intressant detalj är dock att han vunnit sina två senaste matcher på TKO vilket inte är så vanligt bland så här lätta killar. Jag har dock svårt att se hur han ska kunna matcha Benevidez.

Flugviktsturneringen är dock inte kvällens huvudevent. Där hittar vi dansken Martin Kampmann som ställs mot Thiago Alves (som pressades men vann mot vår egen Papy Abedi i dennes debut i höstas). Kampmann tillhör de mest rutinerade och respekterade namnen inom weltervikten och har efter ett par tunga domslutsförluster vänt trenden och vann (oenigt domslut) över Rick Story i november. Jag hoppas och tror att Martin kan följa upp den fina prestationen (mycket bra match) mot Alvez. Intressant match som lär betyda en hel del rankingmässigt för den som än vinner.

Som ni uppmärksamma läsare märker så blir det inga riktiga förutspåelser inför den här galan. Mitt självförtroende fick för mycket stryk senast. Men jag kommer tillbaka, jag lovar. Fullt matchkort hittar ni förstås på ufc.com.

//Syk

UFCs kanske tuffaste viktklass, lättvikten, fick en ny titelhållare i helgen när Benson Hederson vann en omdiskuterad poängseger mot Frankie Edgar. Nu är frågan, vem står på tur för en titelmatch? Efter lite diskussion krig detta, bland annat här på blogge, tänkte jag göra det till min sak att reda ut förutsättningarna.

Som jag ser det så finns en handfull lämpliga kandidater att utmana om bältet.

Frankie Edgar. Ingen match inbokad
Talar för: Den tveklöst högst rankade lättviktaren efter Bendo. Var inte nöjd med domslutet och UFC brukar ju gilla konceptet med Edgar och returatcher.
Talar mot: Kommer från dubbla dubbelmöten. Först två segrar mot BJ Penn och sedan en oavgjord plus en seger mot Maynard. Att det skulle bli hattrick i dubbelmöten käns nästa lite farsartat och jag tror inte det skulle gå hem hos fasen.

Gray Maynard. Ingen inbokad match.
Talar för: Högt raknad av UFC har snuddat vid bältet genom det oavgjorda mötet mot Edgar i fjol.
Talar mot: Förlorade returmötet mot Edgar och borde kliva in en titelmatch med en seger som senaste resultat snarare än en förlust.

Clay Guida. Ingen inbokad match.
Talar för: Senaste matchen var mot just Henderson, som han dock förlorade. En riktigt underhållande tillställning och det är en matchning jag tror UFC gärna ser snart igen.
Talar mot: Kommer precis som Maynard från en förlust och lär behöva klättra tillbaks på vinnarsidan innan han är aktuell för match om bältet.

Anthony Pettis. Ingen inbokad match.
Talar för: ”Showtime” är den enda som besegrat Henderson sedan 2007. Imponerade stort i helgen genom att knocka Joe Lauzon med en stenhård spark i första ronden.
Talar mot: Har inte matchats mot de bästa i divisionen trots att han är tidigare WEC-mästare, behöver kanske en ytterligare vinst mot toppmotstånd för att förtjäna en titelmatch.

Nate Diaz. Möter Jim Miller på UFC on Fox 3, 5 maj.
Talar för: Diazbröderna säljer plåtar och ppv. Diaz imponerade mot ”Cowboy” Cerrone och kan han följa upp den seger med seger mot Miller så borde titelmatch ligga nära till hands.
Talar mot: Det är långt till maj. Skulle Diaz vara nästa man till att utmana om bältet ser jag den matchen som tidigaste i sep/okt i höst och så länge lär inte Bendo få sitta och trycka på bältet ostörd.

Bubblare:
Edson Barboza
Gilbert Melendez
Jim Miller

Slutsats:
Tidigare matchning till trots är fråga om inte Anthony Pettis är den som ligger närmast. Det är ett ganska rejält hopp från att knappt mött topp-10 motstånd i UFC till en titelmatch. Men meriterna från WEC borde väga en del. Ligger rätt i både tid och intresse. Mitt tips; nästa titelmatch Henderson vs. Pettis. Ett par tvetydiga twitterinlägg från bland annat Pettis själv antyder dessutom att sådana diskussioner är igång.

//Syk

Först av allt vill jag bara erkänna att jag hade fel. I samtliga förutspåelser inför helgen. Fanken också. Men även solen har sina fläckar brukar man ju säga. Ehum, ja vidare till verkligheten…

Jag har i flera blogginlägg hyllat Frankie Edgar som en av de bästa pound for pound i världen. Det var han inte i lördags och det kostade honom ett bälte. Men som vanligt när en match i UFC går till domslut så går åsikterna i sär. Enligt många så träffade Edgar med fler slag och hade fler nedtagningar. Men det var ingen tvekan om vem av de två som var mest skakad efter de fem explosiva ronderna. Enligt mig var det Benson Henderson som bjöd på de hårdaste och renaste teknikerna, UFC:s statistikverktyg fightmetric (som man dock inte ska luta sig på i för hög utsträckning) hade dessutom fler träffar för ”Bendo”.

Benson Henderson gjorde som jag ser det allt rätt. Fightades i högt tempo med kraft och mod mot den aviga och intelligente Edgar. Uppåtsparken i slutet av andra ronden var dessutom en spektakulär höjdpunkt. Edgar uttryckte sin besvikelse under den efterföljande presskonferensen och tyckte att han borde vunnit matchen, frågan är om vi får en rematch mellan dessa två. Blir det fallet så har Edgar mött tre olika motståndare på sina sex senaste matcher, galet. Själv hoppas jag Anthony Pettis får chansen mot Henderson. Senast de två möttes var i WEC och då bjöd Pettis på den redan legendariska ”bursparken” (se nedan). I lördags sänkte han Joe Lauzon med en kraftfull spark i första ronden.

Några korta reflektioner i övrigt.

– Ryan Bader var grym. Rampage Jackson såg ut som om skadan som stört uppladdningen påverkade mer än han ville erkänna. Han har drömt om att få fightas i Japan igen, jag gissar att han ignorerade skada och sviktande form för den drömmen.

– Mark Hunt var grym. Också en gigant i de japanska fightlägren. Går från klarhet till klarhet. Vi som var slavar under K-1 eran vet att de där nävarna kan fälla vem/vad som helst.

 
//Syk

You did what you did to me
Now it’s history I see
Here’s my comeback on the road again
Things will happen while they can
I will wait here for my man tonight
It’s easy when you’re big in Japan

Rampage Jackson vet hur det känns. Att vara stor i Japan det vill säga. En av den legendariska Pride-organisationens posterboys är tillbaka där det en gång hände och bara det är häftigt. Som om det inte vore nog så ska duktige lättviktaren Frankie Edgar försvara sin titel mot förre WEC-mästaren Benson Henderson. Dessutom en hel rad spännande fighter ytterligare på ett av årets bästa kort.

Frankie Edgar vs. Benson Henderson – Lättvikt
Frankie Edgar hamnar med all rätt bland de bästa pound for pound i världen. En komplett MMA-fighter med stort hjärta och minst lika stora lungor som mellan fighter inte gör mycket väsen av sig utan låter fightingen tala för sig själv. Kommer från den moderna klassikern, dubbelmötet mot Gray Maynard, och är favorit att försvara sitt bälte ännu en gång. Mot sig har han Benson Henderson som senast besegrade Clay Guida i UFC on Fox i höstas. Henderson är ett yrväder i ringen och har visat sig mycket svår att strypa ut eller låsa trots att han ofta hamnat i just sådana situationer. Tror dock Edgar blir för svår och mästaren försvarar sitt bälte på enhälligt domslut efter fem underhållande ronder.

Quinton ”Rampage” jackson vs. Ryan Bader – Lätt tungvikt
Edgar vs. Hederson i all ära. Störst jubel kommer den fore Pride-mästaren Rampage Jackson få av de fanatiska japanska fansen. I UFC-sammanhang är han stor, i japan är han en legend. En stenhård knock out-specialist som alltid levererar underhållning av högsta kvalitét. Har flera gången hyllat sina japanska fans och sagt att han längtat efter att få fightas där igen. Nu går den drömmen i uppfyllelse (efter lite tjat på Dana White) och japanerna lär välkomna honom med öppna armar. Ryan Baders styrka är brottningen och kommer göra allt för att krympa avståndet till Rampages hårda nypor. Jag tror inte det kommer hjälpa, Rampage vinner på KO i andra roden.

Yoshihiro Akiyama vs Jake Shields – Weltervikt
På tal om stor i Japan. Judo är en japansk nationalsport och få har lyckats omvandla världsklass-judo till världsklass-MMA lika väl som Akiyama. Var redan före MMA-karriären en mycket berömd idrottsman i Japan och kommer ha ett massivt stöd från hemmapubliken. Mot sig har han rutinerade Jake Shields. Shields grappling är en av divisionens bästa men kan få svårt att plocka ner japanen. Akiyama har nämligne ALDRIG blivit nedtagen i någon av sina 19 matcher. Styles make fights. Akiyama viner på TKO i tredje ronden.

Chieck Kongo vs. Mark Hunt – Tungvikt
Också Mark Hunt har en hel drös med hänivna supportrar i Japan. Inte minst för sina år inom K-1. Mot Kongo får han dock tufft och jag tror på poängseger för Kongo.

Övriga matcher:

Yushin Okami vs. Tim Boetsch – Mellanvikt

hatsu Hioki vs. Bart Palaszewski – Fjädervikt

Anthony Pettis vs. Joe Lauzon – Lättvikt

http://www.youtube.com/watch?v=c98qdFQF7sw

//Syk

Den gångna helgen kan inte ses som något annat än ett rejält lågvattenmärke för tungviktsboxningen. Scenerna från München där David Haye och Dereck Chisora slåss på presskonferensen efter Chisoras förlustmatch mot Vitali Klitsjko är oerhört beklagliga.

Igår kallade jag Chisora för en idiot efter örfilen och spottloskan som redan tagit all fokus från själva titelmatchen. Igår, efter att säkerhetsvakter särat på de två, lovade han att han skulle skjuta David Haye, och nu vet jag inte vad jag ska kalla honom. Det var en svart dag för alla som vill att boxning ska behandlas som en idrott.

Givetvis borde båda två stängas av på livstid. I Hayes fall har han ingen boxningslicens att stängas av från så där blir straffet begräsat till vad det tyska rättsväsendet anser. I Chisoras fall hoppas jag BBBC (British Boxing Board of Control) stänger av, bötfäller och straffar honom på alla sätt de kan i tillägg till de straff ha lär få i domstolen.

MEN

Jag tror varken Haye eller Chisora kommer stängas av på livstid. Och när de två väl släpps upp i boxningsrigen igen, så blir det tå mot tå med varandra. Lita på det. Och även om man som jag avskyr det beteende som de båda visat upp i helgen så måste jag erkänna att tanken är kittlade. Ett så laddat möte har tugviktsdivisionen inte sett på år och dar. Att det skulle vara en välkommen färgklick i en ganska grå division är lika sorgligt som det är sant.

//Syk