Mattias Kling skriver om hårdrock och relaterat i Aftonbladet sedan 2002.
Här samlas tyckande, trams, tävlingar och textsjok i en skön blandning som uppdateras när andan faller på, men som aldrig står stilla.
Mustasch tillsammans med Gains Markus Tagaris och Magnus Lundbäck.
Efter att ha släppt skivor på såväl EMI-lierade Majesty som Warner/ADA Nordic-anknutna Regain är det dags för den Grammisbelönade rockensemblen att söka nya jaktmarker.
Nyundertecknat ligger då ett kontrakt med Göteborgsbolaget Gain (som bland annat har skänkt världen skivor med Hardcore Superstar och CrashDïet) som även garanterar distribution i Norden via Sony Music. Första frukterna av detta samarbetet kommer att se dagens ljus tidigt nästa år, då Mustasch ämnar släppa en samling nyinspelningar av sina mest populära stycken för att markera gruppens tioårsjubileum.
– Detta känns helt rätt. Gains know-how med Sonys muskler. Nu har vi kvalat in till VM i hårdrock, kommenterar frontmannen Ralf Gyllenhammar det nya avtalet.
Närmast på schemat för Mustasch står en spelning i Globen i samband med NHL-matchen mellan San José Sharks och Columbus Blue Jackets, ett framträdande som tv-sänds världen över med en potentiell publik som överstiger 100 miljoner tittare. Bandet har även lånat ut sin låt ”Double nature” till Volvo, som använder den i reklamfilmen som lanserar nya modellen V60. Hur det ser ut kan ni kolla in här nedan.
Det må vara lördag. Eller, ja. Det var det för några timmar sedan i alla fall.
Men pressmeddelanden kan dyka upp lika fullt. Som det som Skrikhult skickade för några timmar sedan. Med det för många glädjande beskedet att Tobias Sammets voluminösa sidoprojekt ämnar begära revansch för det inte helt lyckade framträdandet på Sweden Rock Festival för två år sedan.
Den 5 december är det dags för detta, och Arenan i Stockholm är… eh… arenan som gäller.
Med sig på scen på denna turné har kapellmästaren bland andra Michael Kiske (ex-Helloween, Unisonic), Bob Catley (Magnum), Jørn Lande (Masterplan, Jorn) och Kai Hansen (ex-Helloween, Gamma Ray). En riktigt tidigkommen julafton för pomppowerfansen, med andra ord.
Avantasia släppte tidigare i år två album, ”Angel of Babylon” samt ”The wicked symphony” via Nuclear Blast. Betygen för dessa blev tre respektive två plus i en väldigt intetsägande recension (det blir så när dubbla utgåvor ska avhandlas på 650 tecken) av undertecknad i Aftonbladet.
Staffan Westerberg med Lillstrumpa och Syster Yster.
När jag var i gränslandet mellan liten och halvstor – det vill säga i tioårsåldern – sände SVT ett av de mest knarkade barnprogrammen någonsin. ”Lillstrumpa och Syster Yster” hette serien, som skapades av 70-talisternas egen ångestriddare Staffan Westerberg och där huvudpersonerna var två yllesockor som var… konstiga. Dessa figurer dök först upp i julkalendern ”Lille Luj och Änglaljus i strumpornas hus” 1983 (se inte den barn, den kan ge er konstiga drömmar resten av livet) och fick sedan en egen plattform såväl året efter som 1989 i och med ”Lillstrumpa och Syster Yster i stora världen”.
Och såhär 21 år senare torde allt vara begravt och gömt, eller?
Tro nog inte det. Huvudstadens dödsthrashare Sterbhaus låter konceptet gå igen i videon till spåret ”House of the deaf dwarf”, hämtat från senaste albumet ”Hits for dead kids” (2009).
Jag låter det vara nog sagt så. Kolla in videon nedan, bara.
Men skyll inte på mig om dina drömmar inte riktigt kommer vara de samma därefter.
Ja, tydligen är det så. Via sin officiella hemsida har Orange County-gruppen, som i morgon släpper sin nya skiva ”Nightmare” här i Sverige, låtit hälsa att två besök på blågul mark är planerade till november.
Den 19 i nämnda månad står bandet på KB:s scen i Malmö, medan Arenan i Stockholm får besök dagen efter.
Vilket så klart får mig att utbrista i ett ”äntligen”. För även om gruppen har spelat här tidigare, som uppvärmare till Guns N’ Roses samt Iron Maiden, så har jag länge väntat på en headlineföreställning.
Speciellt då den nu aktuella skivan är en riktig fullträff som väl är värd de fyra entusiastiska plus jag gav den i Aftonbladet i fredags. Klarar de av att upprepa den succén på scen?
Sitter just och lyssnar på mitt förhandsexemplar av ”Audio secrecy” – recension på fredag i Aftonbladet – då det plingar till i brevlådan.
Och, ja. Se där. Nog blir det lite Stone Sour i Sverige i höst också.
Den 18 november intar bandet, vars mest kända medlemmar är Slipknots Corey Taylor och Jim Root, Arenan i Stockholm. Supporten kommer från amerikanska superbandet Hellyeah, där vi hittar medlemmar från Pantera/Damageplan, Mudvayne och Nothingface.
Biljetterna till evenemanget släpps nu på torsdag, den 2 september.
Stone Sour besökte senast Sverige i juni, då en lunchkonsert på Sweden Rock genomfördes. Jag recenserade framträdandet och delade ut tre vänliga plus med bland annat följande motivering:
”Scenrutinen från huvudsysslan sitter i ryggraden, och även om stämningen med publikfriande dryckeslekar och avslappnat mellansnack är avsevärt mer uppsluppen än i vanliga fall så känns sångaren hemtam i de yviga scengesterna.”
Kommer Corey Taylor återigen att hetsa publiken till att dricka öl så fort han säger ”fuck” (och det är ofta det) även i en baskethall nära Gullmarsplan i Stockholm?
METAL Annandag jul förra året komponerade Jimmy ”The Rev” Sullivan ett stycke vid namn ”Death”. Likt en förutsägelse. Som om han tog farväl av sin familj, sitt band och resten av världen.
”I hope it’s worth it/Here on the highway, yeah/I know you’ll find your own way when I’m not with you”, sjunger han på demoinspelningen av den låt som här har döpts om till ”Fiction”.
Bara två dagar senare, den 28 december, hittades trumslagaren avliden i sin lägenhet i Huntington Beach, Kalifornien. En olycklig kombination av alkohol, smärtstillande mediciner och ett förstorat hjärta hade tagit hans liv, bara 28 år ung.
Av uppenbara skäl är ”Nightmare” därför en ytterst mörk skiva. Sorgen efter bandkamraten, vars stycken har återskapats slag för slag av Dream Theaters Mike Portnoy, söker sig in mellan varje riff och harmoni och gör det stundtals riktigt smärtsamt att lyssna. Speciellt då det som från börjat var tänkt som ett konceptverk runt rasism, en galen ekonomi och religionens avigsidor nu i stället har omvandlats till en timslång minnesmässa över en förlorad vän och supertalang.
Musikaliskt är bandets femte fullängdare också den naturliga slutstationen på den innovativa färd som inleddes med förrförra albumet ”City of evil”. Det går fortfarande att spåra influenser från Metallica (vars tidiga balladtänk har inspirerat ”Buried alive”), Pantera, Queensrÿche och Guns N’ Roses, men mest av allt är det här kronan på verket över en fantastisk albumtrilogi som Avenged Sevenfold kan kalla sin egen.
Och därmed är det extra tragiskt att ”The Rev” aldrig fick uppleva den här triumfen.
Bästa spår: ”Save me”.
++
Sonic Syndicate
We rule the night
Nuclear Blast/Warner/ADA
POPMETAL Då framtiden tycks bli synnerligen ljus så får jag hoppas att medlemmarna har packat sina solglasögon. För fjärde långfärden kan mycket väl ta Falkenberggruppen till den absoluta toppen – såväl i Sverige som internationellt. Demonproducenten Toby Wright bevisar att han är rätt man för jobbet genom att klä de okonstlade popstyckena i en ljudskrud som är lika mycket Evanescence och Linkin Park som In Flames och Killswitch Engage, med avsett resultat. Det fullkomligt skriker radiohits om många av refrängraketerna, men för den som söker mer grovmalna inslag missar dessa ofta målet.
Bästa spår: ”Break of day”.
++
Tarja
What lies beneath
Universal
OPERAMETAL Den forna Nightwish-näktergalen kämpar mot två försvårande faktorer: ett engelskt uttal på mellanstadienivå samt ett låtmaterial så blekt att det stundtals blir rent transparent. Och det är ju synd. För den skolade sopranen har en röst som kräver en stadig grund och hänförande melodier för att dess fulla potential ska utnyttjas. På andra engelskspråkiga soloutflykten finns det en handfull ögonblick som lyckas garantera dessa förutsättningar, Joe Satriani-garnerade ”Falling away” och samarbetet med All That Remains Phil Labonte i ”Dark star är ett par exempel, men också fyra ballader så anonyma att de är omöjliga att ta till hjärtat.
METAL Det mest remarkabla med denna soloutflykt är inte musiken i sig, då den, av förklarliga skäl, befinner sig väldigt nära Iced Earths komplexa riffmetal.
I stället är den mest slående utvecklingen den som huvudpersonen Jon Schaffer har genomgått ideologiskt.
Från att i efterdyningarna av 11 september-attackerna ha varit en av de ivrigaste patrioterna har gitarristen nu vänt sitt älskade USA ryggen. Eller, i alla fall, dess politiska ledning.
Men om vi lämnar de konspiratoriska diatriberna, som ofta närmar sig rent högerextrema föreställningar om att de styrande skulle vara kidnappade av storkapitalet med den amerikanska centralbanken i spetsen, därhän och i alla fall ger Schaffer en eloge för att han har modet att omvärdera sin världsbild kan vi också lämna de politiska irrfärderna därhän och ta upp det som betyder något: musiken. Och som jag tidigare skrev så kommer Iced Earths mångtaliga anhängare att känna igen sig i mycket på ”Brush-fires of the mind”. Även om det är 42-åringen själv som hanterar de flesta instrument själv och dessutom luftar lungorna och lyriken befinner sig närmare jordskorpan än sci-fi-sagor likt ”Something wicked”-följetongen så råder det ingen tvekan om att du lugnt kan sortera in skivan väldigt nära ”The glorious burden” eller ”Framing armageddon” i samlingen.
Konspirationer till trots – den slutsatsen kan du lita på.
Bästa spår: ”Don’t tread on me”.
+++
Witchery
Witchkrieg
Century Media/EMI
THRASH METAL Har du numren till Kerry King (Slayer), Jim Durkin (Dark Angel), Hank Sherman (Mercyful Fate, Demonica), Gary Holt (Exodus) och Lee Altus (Exodus, Heathen, ex–Die Krupps) i mobilen – och tvekar inte att använda dem?
Grattis, då heter du säkert Patrik Jensen och lyckas fylla den nya utgåvan med sidospåret Witchery med thrashdignitärer så det räcker och blir över. Som om bandets grunduppställning då inte skulle vara god nog. Riffmaestro Jensen känner alla möjligtvis igen från The Haunted, och här görs han sällskap av Rickard ”Rille” Rimfält (Seance), Sharlee D’Angelo (Arch Enemy, Spiritual Beggars), Martin Axrot (Opeth, Bloodbath) samt nytillkomne vokalisten Erik ”Legion” Hagstedt (ex-Marduk/Devian).
Väldigt mycket namedropping där kanske, men på något sätt är det motiverat. För femte utgåvan under ovanstående flagg må vara en kompetent thrashbomb som ofta närmar sig de mer rasande stunderna på The Haunteds tre första album, det är ändå beståndsdelarna som gör att den reser sig över mängden.
Legions dödsraspiga vokalattack ger materialet en mer aggressiv finish än tidigare, vilket passar bra då även riffbyggena önskar mer primal respons än imponerat gillande.
Om du tycker att ”rEVOLVEr”, ”The dead eye” och ”Versus” var för pretentiöst överarbetade så är det här ett givet val.
Suget efter soulpunkig bilåkarrock från New Jersey är tydligen större än väntat i Stockholm.
Därför har Live Nation valt att flytta upp The Gaslight Anthems framträdande på Debaser Slussen den 31 oktober till den mer rymliga systerlokalen vid Medborgarplatsen. Det innebär också att fler biljetter släpps till den annars väldigt utsålda spelningen.
The Gaslight Anthem släppte i våras sitt tredje studioalbum ”American slang”, en skiva som belönades med tre välvilliga plus av undertecknad i Aftonbladet med motiveringen att det är en bra sångsamling, men ändå inte lika stark som föregångaren ”The ’59 sound”.
Göteborgsbördige sångaren Snowy Shaw chockade i går Therions fans genom att avslöja att han lämnat gruppen – för att gå med som basist i norska mörkermästarna Dimmu Borgir.
Gott så, kan tyckas. Konstigare karriärer kan man göra.
Och så skulle det ju också kunna vara. Om inte 41-åringen – vars riktiga namn är Tommy Helgesson och även har spelat med bland andra King Diamond/Mercyful Fate, Dream Evil och Notre Dame – mindre än ett dygn efter offentliggörandet låter meddela att han har lämnat Dimmu Borgir. För att gå tillbaka till Therion.
– Vi är väldigt glada över att Snowy har återvänt till gruppen och vi välkomnar honom med öppna armar, kommenterar Christofer Johnsson den snabba återkomsten.
Vad huvudpersonen själv har att säga om saken är ännu inte klart, men tidigare i dag publicerade han bilden ovan på sin Facebooksida med hälsningen ”Gjorde en ny tatuering i dag. Kanske en passande hyllning till mina val på sistone”.
Therion släpper sitt nya album ”Sitra Ahra” den 19 september i Europa.
Dimmu Borgir, å sin sida, utbrister i ett ”Abrahadabra” den 29 i samma månad. Första smakprovet från albumet, spåret ”Gateways”, släpptes i förra veckan via iTunes och går att tjacka här.
Bandet gör även två spelningar i Sverige i höst, då det besöker Stockholm den 12 oktober och Göteborg den 17.
Ja, det är lite så. Alltså, årets omöjliga uppdrag för en hårdrocksskribent som jag.
I korta drag: Varje år anordnar Aftonbladet något som heter Rockbjörnen, där läsarna (viktig detalj) får välja sina favoriter i några kategorier. Och efter en röstningsomgång enligt hela havet stormar-principer så kvalificerar sig en rad artister till finalomgången.
Inget skumt med det, må hända. Men problemet kommer varje år då utlägget kommer att vi kontrakterade recensenter ska tycka till om de nominerade och välja våra favoriter. Vilket faktiskt är ett problem. Hur väga Eric Saade mot Ola? Vilken är årets bästa konsert man inte har varit på?
I alla fall. Det blir till att slå knut på sig själv. Och därefter lämna en text som ser ut som denna, som publicerades i Aftonbladet i dag:
Årets kvinnliga liveartist
Klings val: Robyn.
Även om jag inte hör till de mest hängivna beundrarna kan bara den som är döv, blind och omdömeslös bortse från denna sprudlande talang.
(Övriga nominerade: Agnes, Amanda Jensen, Anna Bergendahl, Melissa Horn)
Årets manliga liveartist
Klings val: Lars Winnerbäck.
En stillsam soloinledning och en extranummersexplosion med bland andra ”Kom ihåg mig”. Ett exempel på självklara skäl till att det är mycket dumt att glömma bort Linköpings stoltaste son.
(Övriga nominerade: Eric Saade, Ola, Oskar Linnros, Salem Al Fakir)
Årets livegrupp
Klings val: In Flames
Ett så kallat givet val om björnen ska få lite tvättäkta dunderhonung.
(Övriga nominerade: Hoffmaestro & Chraa, Kent, Mando Diao, The Ark)
Årets konsert
Klings val: Lady Gaga.
Med motiveringen att jag inte har sett någon av finalisterna i år så låter jag slumpen avgöra. Och, se där – ga-ga-grattis!
(Övriga nominerade: Kent, Lars Winnerbäck, Mando Diao, Tokio Hotel)
Årets festival
Klings val: Getaway Rock.
Den var inte störst och kanske inte bäst. Men Gävleevenemanget har bevisat att det trots festivaldöden går att göra succé redan premiäråret.
(Övriga nominerade: Arvikafestivalen, Metaltown, Peace & Love, Sweden Rock)
Årets svenska låt
Klings val: Oskar Linnros ”Från och med du”
Ingen speciell motivering. Bara för att den i sammanhanget är lyssningsvärd. I sammanhanget, alltså.
(Övriga nominerade: Salem Al Fakir ”Keep on walking”, Eric Saade ”Manboy”, Mando Diao ”Nothing without you”, Ola ”Unstoppable”)
Årets utländska låt
Klings val: Lady Gaga ”Bad romance”.
Efter en tänkt helkväll i Margaritaville finns det möjlighet att du hör mig tjuta ”rah-rah-ah-ah-ah” i tequiladimmorna.
(Övriga nominerade: Justin Bieber ”Baby”, Tokio Hotel ”World behind my wall”, Lady Gaga ”Alejandro”, Lady Gaga ”Telephone”)
Årets genombrott
Klings val: Oskar Linnros.
Ärligt talat så bryr jag mig mer om moluskernas fortplantningsproblematik än de nominerade. Men den 27-åriga popkometen får mig i alla fall inte att i panik vilja avinstallera Spotify. En seger i sig.
(Övriga nominerade: Andreas Grega, Anna Bergendahl, Eric Saade, Justin Bieber)
